Lucka 11 - Uno å´rom andra i bibblo

Man minns ju inte exakt när något händer i sitt liv, om man inte för dagbok hela tiden.

Men jag vet i alla fall vilket år mitt stora bokslukande började, när jag läste allt jag kom över. De gamla serietidningar som jag hittat i högar i källarn är nämligen påfallande många från år 1961. Så det innebär att jag vet hur gammal jag var - 11 år.

Jag minns det där som en flod. Bokstäver och ord och meningar och bilder och världar strömmade in i mitt öga och fortplantade sig vidare ut i min ännu inte så gamla kropp och ungefär jämngamla själ. Därmed läskande den törst och utfodrande den hunger som var 11-årig och jag.

Det jag menar är att läsa var kul. Så det gjorde jag hela tiden.

Läste tidningar. Fantomen, Kalle Anka, Blondie, 91an, Stålmannen, Kapten Miki, Tjalle Tvärvigg, Lisa & Sluggo, Läderlappen, Kronblom, Davy Crocket och Lilla Fridolf.

Och läste böcker. Pelle Svanslös, Grodan Boll, Mysterieböckerna, Blixt Gordon, Tvillingdeckarna, Mio min Mio, Ture Sventon, Kamomilla stad, Nils Ferlin, Tarzan, Biggles och Uno, uttern.

Ja, Uno, uttern. De hette ungefär så, alla böcker om djur som jag kom över i bibblo, det lilla biblioteket i skolan. Två små rum fyllda med böcker och för det mesta bara två personer där, jag och bibblofröken. Och alla dessa märkliga djurböcker, som min bokhunger tyckte var ljuvliga. Svante, sälen. Ingemar, igelkotten. Manne, mungon. Lasse, laxen. Manfred, mullvaden. Sådana titlar hade de.

Hann jag göra så mycket annat som 11-åring? Vad gjorde alla andra grabbar i klassen medan jag satt där med näsan i böckerna? Tjuvrökte i dungen? Nej, det var nog för tidigt. Men kanske ryckte de tjejerna i håret? Ja, definitivt. Jag kommer ihåg Eva Scheppner. Hon blev sjukskriven ett tag för en spricka på svanskotan. Jag såg hur det gick till. Det var en av hennes beundrare i klassen, som tydligen var av den uppfattningen att en spark i baken är en oundgänglig del i varje framgångsrik uppvaktning av det motsatta könet.

Jag såg vem det var, men skvallrar inte, även om uppvaktningen får anses vara preskriberad nu. Det enda jag säger är att det inte var jag. För jag är nog mer en anhängare av blommor än av sparkar för att vinna någons hjärta. Dessutom är uttern Uno mitt alibi.    

Men de var bra, djurböckerna i bibblo. Tunna, enkla och med fina färgbilder på förstasidan. Allihop med ungefär samma dramaturgiska båge. Att först är allt bra. Med hot om att allt blir dåligt. Sen blir allt dåligt. Och sen blir allt bra igen.

Samma upplägg som i alla vuxenböcker alltså.
.