En teaterföreställning måtte det ha varit. Eller? Mitt minne är lite oskarpt här. Vi satt högt upp och tittade ner. Och det var några galler eller vad det var.
Den där Hej hå hej hå, vi hem från gruvan gå, den måtte vara bland de första sångerna jag hörde. Åh, vad jag nynnade den sången och fantiserade kring den. Ibland tror jag att man inte kan uppleva världen utan sång och musik. I alla fall musik. Och finns det ingen text så får man väl skriva en själv. Det har jag alltid gjort.
Röd som blod. Vit som snö. Och svart som ebenholz. Jag visste kanske inte vad "ebenholz" var för något, men de här tre var det mest poetiska jag stött på. Och på något sätt tror jag att
det hjälpt mig, även om det nu verkar konstigt det jag säger, att inte känna sån skräck för blod, sånt motstånd mot kall snö eller sån förlamande sorg inför det svarta.
Det är som Hasse Alfredssons sorgestenar i Jim och piraterna Blom. Kärnan är inget farligt att ha kvar inom sig.
Själva storyn med dvärgarna och Snövit uppfattade jag nog inte. Men jag minns att jag tyckte det var bra att Snövits kista var av glas som hon låg i, så att hon ändå kunde titta ut när hon låg där och var död. Eller vad hon nu var. De här färgerna rött, vitt och svart seglade liksom runt i mig som poetiska segel och hjälpte mig betrakta hemska scener som inte så hemska. Poesin hjälpte. Då som nu.
Och förstås började jag att para ihop dvärgarna med veckodagarna. Det var ofrånkomligt för en sån som mig. Att lördag blir Toker osv. Men resten av dagarna och dvärgarna matchade inte så bra, så jag släppte ihopparningsprojektet, till alla inblandades lättnad.
De fanns i FIBs gyllene bok också. Och förstås på julafton. Få se, kan jag räkna upp alla?
Glader och Butter och Snäller, nej Snäller fanns det väl ingen? Toker och Blyger och Gäsper. Nej inte Gäsper. Men Kloker och Prosit. Och Nyser då kanske? Njae, de kunde väl inte ha två förkylda? I alla fall var inte Krüger med, det vet jag med bestämdhet.
De var sju i alla fall.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar