Jag har en gammal tummad fribiljett i mina gömmor. Med Sveriges Radios logga. Och adressen
som är tryckt på biljetten är Industrisalen, Storgatan 15.
Det är sedan överstruket där och i stället står det Södra Teatern ditskrivet med
rött bläck.
Vad det handlade om? Jo, Tio i Topp. Biljetten gällde lördagen den 23 november.
Platserna skulle intas senast kl 14. Låter helt logiskt, för kl 15 började
programmet i P3, det visste varje glin i hela Sverige.
Men det står inte vilket år. Och det behövs inte heller för mig. För jag vet
att jag inte gick till Södra Teatern kl 14 den dagen. Programmet blev nämligen
inställt. Dagen innan sköts president John F Kennedy till döds.
Alla vet det där med Dallas och kortege och den dåliga suddiga TV-snutten med
bilen in i kurvan, långsamt, vinkningar, kameran skakar till, skott, nån böjer
sig fram i bilen, skrik från någon.
Den 22 november 1963 ristades in i hjärnloben på oss. Eller hjärtat. Mannen som
räddade oss från det tredje världskriget brutalt mördad på öppen gata.
Hela historien är ju otrolig. Tänk om nån manusförfattare kommit upp med en sån
idé.
Jo, redaktör´n, så här då. En president i en stad där alla hatar honom för att
han inte vill förtrycka svarta, åker i öppen bil, vinkar, skjuts, en massa
skott från en massa olika håll från en ensam mördare, och gissa vad jag kommit
på nu, den ensamme mördaren blir dagen därpå ihjälskjuten i direktsändning på
TV av en nattklubbsägare, ja okay jag har inte riktigt filat klart än …
Då hade nog redaktörn suckat ”Du har sett för mycket på TV” och skickat
tillbaka honom till ritbordet igen.
Mördaren kunde aldrig bli rättegångad för att han mördades. Och vår svenska
motsvarighet 22 år och 9 månader därefter? En misstänkt blev rättegångad men
frikänd för att det inte gick rätt till när han pekades ut av Lisbeth.
Om det amerikanska mordet i Dallas aldrig blev uppklarat pga att det var en sammansvärjning,
så blev det svenska mordet på Sveavägen aldrig uppklarat pga good old Swedish
klantskallighet.
Bilden häruppe på John och Jackie är taget på flygfältet i Dallas den 22
november 1963 innan de ska sätta sig i en kortegebil genom stan …
Och jag associerar alltså hela denna händelse med mentometertryckande i Tio i
Topp.
För nästa lördag, den 30 november, gick programmet som vanligt igen och fribiljetten gällde, men jag kommer
inte ihåg om det blev Södra Teatern eller Industrisalen på Storgatan. Jag minns
mest att den låt jag röstade på vann. Rhythm Of The Rain, med the Cascades.
Och
så minns jag programledarna.
Klas Bjurling före sändning: Och så ska ni veta att om ni inte uppför er så har
vi ett speciellt rum här bakom! Och Carl Eiwar knattrade med ett
låtsasmaskingevär in i mikrofonerna när vi tryckte på mentometerknapparna. Båda hade nog sett för mycket på TV.
.
fredag 19 december 2014
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar