Det är ett citat från Purres ”Stilblommor och grodor”. Hämtat från kapitlet om Översättningsgrodorna. Och är en översättning av My husband has read Shakespeare.
Inte bara översättningen, kanske, som är en groda. Just det där att läsa Shakespeare! Om nån säger att de gjort det, ska man dra örona åt sig. Nån sonett här och där och en och annan passage i nån av pjäserna, visst, men inte en hel pjäs. Det kan man inte om man inte a) levde på hans tid eller b) är universitetslärare i engelsk litteratur.
Jag som är lite av en Shakespearenörd, kan bara säga att jag läst en enda av Shakepeares pjäser – Macbeth. Jag läste den i sin helhet men i läsningen ingick en universitetslekor som hjälpte till genom sina föreläsningar, inte bara med orden som betydde annorlunda då än nu, utan framför allt med alla anspelningar på företeelser som fanns då men inte nu osv. Det var jättekul, men utan experthjälp skulle det inte gå att läsa hela, om man inte vill lägga ner ett halvår på att forska och luska i detta enda drama, vilket man inte vill.
Alla andra verk, Hamlet och Romeo och Julia och de där, har jag bara läst i brottstycken eller sett. För det är det man gör med dramer, man ser dem, särskilt dem från slutet av 1500- och början av 1600-talet, som Shakespeares. I nyuppsättningar eller som filmer.
Förstå-sig-på-are om Shakespeare brukar gräla om det verkligen var Shakespeare som skrivit alla Shakespearepjäser. En massa andra namn förs fram. Vilket är helt noskigt. Om man gillar de här pjäserna som man vant sig med att förknippa med William Shakespeare, så spelar det skvatt ingen roll om de egentligen skrevs av John Smith. Eller av Lord Siochså. Eller för den delen av Klas-Ragnar Blomdahl från Askersund.
Att det verkligen var han själv som var han själv ligger ju för övrigt förborgat i namnet.
William Shakespeare = Will I am Shakespeare.
Att-vara-eller-inte-vara-monologen från Hamlet lärde jag mig utantill. På engelska. Och på kul. Aldrig mer behövde jag ha tråkigt när jag stod och väntade på en buss. Jag läste i huvudet ur minnet ”to be or not to be, that is the question, wether ´tis nobler in the mind to suffer …”. Bussen fick gärna bli försenad för mitt vidkommande.
I lumpen hände det sig att jag ett tag delade lucka med Göran Hägg, sedermera lärare och författare till en massa läroböcker i litteratur. Vi tävlade i att deklamera den där monologen och till sin förvåning kunde han inte vinna. Jag kunde ju den ända fram till ”Soft you now, the fair Ofelia!”. För så dags brukade bussen dyka upp.
Apropå lucka. Varför gamle William dyker upp på detta sätt i lucka 23 beror på att han föddes den 23 april 1564. Och dessutom avled den 23 april 1616. Lite drama och magi även kring siffrorna.
Från gymnasiet minns jag min engelsklärare Lars Uddbom. Han berättade om en middag i kalla krigets dagar, där den ryske diplomaten hävdade med vodkaunderstrukna gester att William Shakespeare helt enkelt var en ryss, inte tu tal om det! Och den engelske diplomaten svarade:
"I see, sir, but you have to admit that the translations into English are rather good".
Om det nu inte var Klas-Ragnar hela tiden.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar