För det är väl 15 år man ska vara för moped? Men lagen hade inte nått så långt som till Hästberg. En halvmil söder om Leksand var väldigt mycket längre på den tiden. Säg att jag var 12 ungefär.
Lite hög sadel var det. Men jag nådde upp och kunde sitta. Någon växel fanns inte vad jag kunde hitta, men det fanns ju gas och broms. Det fick räcka. Och den drevs med rem, något jag förstod var gammalt redan då.
Nerför Gammelgårdsbacken och så var jag nere vid landsvägen, som jag inte åkte på, förstod att den var farlig med biltrafiken, utan korsade den, uppför den döbranta Hissvarsbacken och så var jag inne i byn. Eftersom jag kände på mig att jag var ute i ogjort ärende, åkte jag inte in på nån gård på min moppe, höll mig på byvägarna bara. Förbi Rolfs till höger och puttrade uppför vägen till höjden, Brittas till höger, tog vänster vid Myrbergs, slog av motorn vid Fribergs, den högsta punkten i byn.
Klev av stålhingsten, stora ängar bredde ut sig neråt byn till, läge för filosofiska tankar, men jag var bara rädd för att upptäckas av nån. ”Hallå där, parveln, vad tar du dig till med mopeden?” Men ingen upptäckte eller ropade. Allt bara surrade av sommar.
På tillbakavägen ner igen, hade jag motorn avslagen. Jag kände vinden i mitt hår, jag var Marlon Brando i ”Vild ungdom”, slog på motorn igen när jag var nere, skulle jag ta vägen tillbaka förbi Rolfs eller göra en extra sväng genom byn förbi Runes och Grop-Pers?
Fast egentligen körde moppen inte så fort. Det viktigaste var mest att den kunde stånka sig framåt lite och att den brummade. Och efter att ha kört den ett tag, några dagar kanske, ibland med den extra svängen förbi Runes, ibland utan, blev det ett plötsligt stopp på min motorkarriär. Morfar sa att jag inte fick åka på den mer (den var ju hans). Jag gjorde av med för mycket bensin. Ingenting om min ringa ålder alltså!
Men nu hade jag i alla fall en extra trumf på hand i grabbsnacket i plugget när jag kommit hem från landet. Åkt moppe? Visst, det har jag också gjort! De andra tittade förbluffade på klassens mesige plugghäst. Ja, det var en gammal modell förstås, sa jag och sträckte på mig. Remdriven, la jag till med sakkunnighet.
Det var till och med så att Haren ett tag slutade med sina knogjärnsslag mot mig. En knuten näve med det knutna långfingret lite utanför de andra fingrarna, så det kändes extra när hans slägga till knytnäve träffade punkten där ens överarmsmuskel gick över i axeln. Var han extra pricksäker så domnade armen bort ett tag. Men när jag sa det där om moppen, så ville han att jag skulle berätta mer om den. Han var motorintresserad, Haren.
Han kallades så för sina framtänder. Och så hette han Harald. De där knogjärnsslagen menade han kanske inte så mycket med egentligen. Han hade nog bara svårt att veta vad han skulle göra med sin armstyrka.
Inte som Bengan L, där var den tillfogade smärtan själva drivkraften bakom hans knytnävsslag, det hade hans nöjda flin svårt att dölja.
Och inte var han överdrivet motorintresserad heller.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar