U - Y

UNDER TIDEN LJUSET SLÅR OM

men när du långsamt stannar upp bredvid mig
och jag liksom sneglar i utkanten mot dig
så där i baklängesläge för vad du ska säga
när du upptäcker det torra innanför skalet
som jag evighetsmånga gånger skrubbat
och hängt upp inför allas ögon så att det
kan genomsjunga blåsten i den darrning
som är dina händer så nära där vi står
utan att vrida på huvudet mot varandra
som bara är allt vi vill och ingenting gör
för vad är det för något vi är vi två utom
en ny sol som i sitt första flimrande sken
sliter döendet från varandras vita munnar
och löser i sitt stilla stilla fallande den ny-
sprängda månen som är det enda ensam-
ma som genomborrar mina stumma ögon
när du långsamt stannar upp bredvid mig

bara sluta annorgrubbla min ökenhjärna
svalka mitt rinnande hjärta i dina händer
när du långsamt stannar upp bredvid mig

åh lugnet dina klara ögon och oasen i oss
när du långsamt stannar upp bredvid mig

vad annat kan jag med munnen full av sol



VANDERLEY

Vanderley, Vanderley
där dalen sömnig
sträcker ut sig under dig
vilar du huvudet på den runda stocken
ett slag före resan uppåt

trampar, trampar därhemma den hastigt lämnade
huvudet spetsat åt sidan
husbondlyssnar
nej bara surret av den nya morgonen
det gula som rinner från hans öga är hans egen sol



VID LÄSNING AV SONETT NR 116 TRUE LOVE

Äkta kärlek här i världen
ändrar ej gestalt och riktning.
Evig, fast och trogen är den.
Jösses, tänker du, sån diktning.

Skulle trofast kärlek glimma
som nån typ av ledarstjärna?
Måste det dessutom rimma?
Vi i dag är mer moderna

och vill utan bojar simma.
Fullriggarn True Love i bläck
lösgör sig ur tidens dimma.
William själv står där på däck.

Slungar ut sin frälsarkrans.
Lugn, den hittar dig nånstans.



VINDMORGON

jag lever på ett svävande
blad
skuggparaply, blå moln, vindmorgon
i en fjärilsstund leker barnen
där leker barnen jag lekte
själv nyss vi leker nästan
samtidigt på överlappande
svävande blad en fjärilsenda
inflygning från en
mörk murken stubbe till en
annan

den andra stubben en sekund
bort
är klorofyllös teori vi blommar
mitt emellan insekternas, vindarnas,
regnens nedslag barnen och jag
blommar mitt emellan på tunt blad
med mycket luft emellan blåser
bladet över cementsylarna därnere
men bara luft
det ser jag som i en Hitchcock
var gång jag lutar över bladets
kant


           *

jag drömmer om de gröna haven
och mjuka måsar över vattenvågorna
därborta är en ö
hägringar av öar
jag låter det sköna vattnet sila
genom min vilande kropp
himlen kan man se igenom
tusen gånger på en minut

jag drömmer om detta gröna hav
jag drömmer jag är havet
som drar ner dumma fiskare
från stenarna
inkapslar krokodiler och alger
böljar mitt hår som maneter
havet som känner sin botten
och ytan som himmelsgräns

att stå på botten så att
en liten del av vattnet
tog en liten annan väg
och sluta blåsa bubblor
upp mot evigheten



VÄGEN TILL TJURENS ÖGA

Vad är det här för skog jag känner igen träden det var ju här jag tappade ett blåbär när jag var ung och hade mil av ljus kvar att leva innan jag träffade dig i en symfoni av Rahmaninoff i spetsen av Adams finger.

Hur jag böjde mitt huvud uppåt och såg taket inför mina ögon

Blåbäret i Sixtinska Kapellet.

Träff.



XYLOGRAFISKT BIBLIOTEK

Vattnet flyter klart och kvickt som silver
där Johns andning filtrerar bort märkena
de tre benen gjort i mina guldplomber
som flyter i fiskens uppåtvända buk
där John nu är Jona och hamrar sin kistas
sista spik i sitt pulserande trä för att jag
ska bläddra i boken där alla hästar vid borgarna
döljs i magi mellan alla odjur och sagor som krossas
på låtsas av endast
en meter häxa som håller med fötterna bilderna samman
fast lång som förskräckelsens ända
förmår inte fixa att vända en enda av fiskarna
rätt som piskas av gammalt språk
och nygald Chagall i Mattias men tröstas att alla
vägar ju bär till rom där en död man
gastar på en flaskas kista så hejdlöst
och kvickt som silver som flyter som ål, ja
i det klara vattnet nu när man inte gjuter i
bilder på vågorna längre och jag bara snubblar
vidare, vänder mig bort till boken som vänder
blad utan hjälp som vi alla skriker på men
är som Marks väder för vi måste alla men alla
associerar varann med asociala typer som satts av feta
som låter späcket singla ner över mig som tjocka ark ur
boken så att jag inte kan hejda världen bladdra vidare
i den bok jag måste stänga för jag måste
stänga boken.
Men varför måste jag stänga boken?



YEARNING

av blod är jag
och du begär

det är vandringsväder
det är jag vet inte
vad det är

jag vänder klockan mot väggen
och
fönstret slår upp mig på vid gavel

jag vill se människor i gula språng
vildvattenhud
är det stupen inom oss
bryts vi inte mot varandra
det är storm storm
och det är inte jag
varför dog du inte i mig
när vi har så lite tid

jag vill bara att stenarna jag ryser ska älska mig tillbaka

jag vill bara att stenarna jag älskar inte ska kastas tillbaka

jag vill bara å vad mörkt kommer kylan är det långt är jag öde och du dra mig tillbaka