M - P

MORMOR OCH BARNET

Mormor tittar länge
genom fönstret ner mot
det hagehoppande barnet
som tittar långt
bort mot bänken där
mamma stickar klicketiklick.

Ung vill man vara äldre
och äldre vill vara ung -
Båda bär det i bröstet.
Två längtan över gården som ett
kors.
Välsignas välsignas barnet.

Om inte dessförinnan
hydran hinner hosta till.
Sjukdom. Olycka. Fattigsvält.
Vansinnesdåd. Vanligt krig.
Eller något annat av alla
hans hårda huvuden.



MULÅSNANS TID

Mulåsnans tid.
Solregnet strilar.
Darrar i diset.
Iskariot frågar och väntar.
- Vill du jag ska gå nu?
Och Jesus svarar: - Gör det du ska.
- Men vad vill dujag ska göra?
Och Jesus svarar: - Du gör det du måste.
- Men vad är då din vilja?
Och Iskariot ser Hans vilja
att inte svara.

Segelfartygets tid.
Hjulångarens.
Cykelns tid.
Och bilens.
Flygplanets tid.
Satellitens.
Och rymdfärjans tid.
Datormusens tid.
Solregnet strilar.
Drömmer i diset.
Iskariot frågar och väntar.



MÅNDAG MÅNDAG

Sekunder är inte flisor efter dagen
ligger runda som tomma skålar
i mitt strandhus av vaggade skal
Skriva i dina ögons mörker med vita stjärnor
kyssa måndag mellan dina armar
måndag är ett badkar av tid

Maj må maj må inte nå vember
ögonblicken blir ingen linjal
de svänger omkring i en cykel
Koppla av ledbanden lördag semester pension
vintern kallar dig sommarnamn
det är de vackra fräknarnas dag

Fyll hålen ända upp regnar sekunder
mitt i strandskal av vaggade hus
det finns bara det som finns
Skruva med vita stjärnor i dina ögons mörker
lyssna på mama och papa i bröstet
vi drömmer bara det är natt

Det finns bara det som finns
maj må maj må inte nå vember
känn min ljusa hand
Inte gå vilse i dag, inte titta bort och bortom
bara måndag är här nu
måndag är ett badkar av tid



NATTMÖRK

hur han rådgröpte sig
i sitt skamsna välkomnande
det berättade han aldrig
hennes mun var ju öppen
drack vin och vänlighet
den lilla dagen som kom



NIO SMÅTTINGDIKTER

1

på min seglats har jag väl hivat lite bråte över bord
som hela tiden flyter upp igen som drivved
då surrar jag er här, ni underkända överord,
som tändstickor att flamma upp mitt liv med

2

EU ro hem våran oro för kronor och ören
blå och gul våran era som klirrande bara de clearande klarar
och euro fin ans mjölka koa gul era för en
dröm att förbinda pengar som blöder med pengar som varar

3

att sommarn befriar oss
har de nog fått om bakfoten
för när hösten kom
kom vi att tänka på
att vi hela tiden
under sommarn
oförmärkt
måst kröka oss
fram och tillbaka
i träskon,
sa tårna


4

snubblar du
sträck inte händerna
uppåt
framåt
eller bakåt
sträck dem åt sidorna


5

jag tittar länge på bebisen
och förstår inte och förstår
att det tar ett helt liv
att få de insikter man föds med


6

det gör inget
om du tappar mig
i golvet
bara du
dessförinnan
hållit i mig
med både händerna
mitt barn

7

jag vet tre sätt
att komma till dig
det första är att skrika utanför ditt fönster
det andra är att mura in mig i dina ögon
det tredje sättet är ditt


8

Edgar Allan Poet
Baudelaire och inte lär
vara Whitmans slav
lämnar kafkalaset
med en tolk i en
förringad värld
måste pusta puh
viskar in i nallen

we are now on Hemingway

9

när det regnar
skalar lessna
ögon lök



OGRÄS

Utan odlarn är du där
dyker upp och ner, syr ut och
in din kvicka rot
Inga gårdar, inga diken
ingen ansad plätt utan dig
inga stenrutor utan dig emellan
pressar bort gatsten på esplanaden
- här rivs för att jag ska få ljus -
knakar marken - det är tillräckligt -

Inga husknutar stäcker de brinnande nässlorna
Och i själva huset nästlar du dig in;
med den första vårens dag lyser farfars
hästhovar
klargult i köket i kapp med
barnens ögon

Du fräken vita plister
du stinknäva och tistel
du snärjerika gröna
gräs eller ogräs
skålar i landsvägsdamm

Den största skuggan på tomten kastar skräppan
soldat av gröna armén som tysken visste
smällde högre än krutet, aldrig förgås eller
förkastar;
det sista gröna lakanet till allt vi öde
lämnade kvar -

Du baldersbrå sega groblad
du knölklocka och maskros
du Sverigerika sköna
gräs eller ogräs
stilla stormar fram

var stund med
dig finner mig
snart på knä -
dig
ger jag allt upp-
repande rotande,
mitt knotande motande
och beundrande undran
i orensad blandning



ORDÅNGER

fingerspråket
knappast
tryggare än munnens

avtryckarfingret
så sekundlätt

försöker gå tillbaka
i mina fotsteg
och lyfta bort
de baraste orden
mellan oss



OSEDVANLIGT MILT FÖR ÅRSTIDEN

det var en sån där fråga
i nåt ungdomsprogram
medan jag hällde upp te efter jobbet
varför har man snor i näsan
löd den direkta frågan
programledaren förklarade
luktsensorerna därinne måste ha det fuktigt och salt
för att inte torka bort
när vi nu inte längre
lever i havet
därför har vi slem där
så vi bär havet med oss i näsan
kan man säga sa han
sen klipptes det över till nåt
om den ovanligt milda hösten
tror jag jag vet inte så noga
teven hade flimrat bort
jag tittade på alla dina vingar
runt ditt bröst



PÅ GRUND AV T EX GRÖN SÅPA

Jag är inte som en inneboende, Nisse
men några är det hos mig.
Om vi ser världen knacka på dörren
att välj ordningen själv
men ut ska alla fem
så kan jag tänka mig
räkna av dem på fingrarna

Lillfingret ett - tungans inneboende
Du känner ju ändå
bara till tre till
utom sälta, resten är inte du
utan i näsan. Minst är du, du
får packa först

Ringfingret två - i ögats ring
Lysande dubbelrum
syns mer än ser
när min dag glider över
i skymning. Pråligast är du, du
får flytta därnäst

Långfingret tre - över hela kroppen
Kuddens välbehag,
smärtans skydd,
min spinnande vakthund spänd
runt om mig. Längst är du, du
blir trea att gå

Pekfingret fyra - i örats ingång
Väger vågorna
även nattens,
även genom hörn och vägg, även
bakom. Du riktar in mig, dig
spar jag till nästan sist

Tummen fem - näsans inneboende
Din doftdator ger återbio i en
blixt av bara en klick grön såpa
har tumme med den filmaren
som växer mig mest, är mig
det sjätte sinnet: minnet

stanna tills du måste gå
stanna tills du måste gå