Jag har visst också glömt kvar en koffert där, märker jag nu när jag är hemma igen.
En koffert som man kan glänta på lite från sidan och då pyser det utslagen hägg och syrén ut och alléer av lindar och bokar och skuggande almar och lönnar och kastanjeträd.
Gläntar man lite på ett annat ställe bredvid så hoppar det upp bagerier och fik och glassbarer och curry-wurst-ställen och krossade murar och högklingande kyrktorn och nedsänkta parker där det sägs att det finns en häger.
Ingen liten väska alltså, utan en sån där koffert som det tar två grova stadsbud som heter Horst och Kohl att pusta med uppför trappan och när de ställer ned den hos mig, torkar de sig i pannan och nacken med en alltför liten näsduk.
- Joho, det här det renderar allt en extra dusör det, säger Horst.
- Eller förstås om du har några kalla Schwarzbier på lut, säger Kohl.
Och på kofferten skulle det i så fall finnas gott om plats för tre mörka glas med ljusa skumkronor.
Inne i kofferten, om man kikar in där på andra sidan, ser man fötter och skor och vattenflaskor och kepsar och kartor och pennor som är svarta och anteckningsböcker som också är svarta.
Vad finns det mer att säga om den? Jo, den är en månad lång, en dröm djup och elva kapitel hög.
Och öppnar man den helt, blir hela rummet fullt av kvitter och tjirp från de minsta konsertvirtuoserna gråsparvarna. Så väldigt små att man får syn på dem bäst om man sluter sina ögon ett slag.
Jag har glömt kvar en koffert i Berlin.
Hoppas någon hittar den där.
.
I hjärtat bär Berlinkofferten namnet Sehnsucht på en avskavd men ack så vacker etikett.
SvaraRadera