Stephen Fry leder programmet. På sitt oefterhärmliga sätt. Olika kunskapsområden och de tävlande får minus om de svarar fel (vilket händer ofta) och plus när de svarar rätt (vilket händer sällan). Frågorna är nästintill omöjliga att svara på, men grejen är inte tävlingen utan kringsnacket runt bordet, som är humor och kunskap i skön mix.
Ett inslag som jag minns så väl var om duvan.
Stephen Fry frågade Varför ska man inte ta med en duva på bio?
Snabba svar från de tävlande. Exakt vad de de sa minns jag inte exakt, men på ett ungefär.
För då äter duvan upp all popcorn, sa Bill Bailey, han med det lilla pipskägget, som förresten var gäst hos svenska humorprogrammet Robins för en tid sedan. Ja, inte bara hans pipskägg, utan hela han.
För att duvan har svårt att se över axeln på den framför, när hon sitter på stolen, föreslog Alan Davies, den långhårige, lite lätt läspande, den ende som är ständig gäst i programmet.
För hon är allergisk mot filmer sedan hon såg Hitchcock´s Fåglarna, sa Sean Lock, den glasögonprydde, han som ser ut som en blandning av Clark Kent och Buddy Holly.
För vem har nånsin sett en duva bjussa tillbaka nån gång, nåt i den stilen kom det från kom Jo Brand, en kvinnlig komiker som jag inte sett i nåt annat program tyvärr, hon är isande bra.
Skratt och skön stämning hela tiden men ett nej från Stephen Fry till alla svar som bubblade upp. Så han fick ge svaret själv. Typ så här:
En films rörliga bilder är inte rörliga. De skapas genom att en sekvens av ögonblicksbilder presenteras i ett tempo som skapar en illusion av rörelse. För duvan är tempot löjligt lågt, det skulle krävas 200 bildbyten i sekunden för att illusionen skulle funka och den skulle uppfatta det hela som en rörelse. Som det är nu skulle duvan bara se stillbild efter stillbild och bli uttråkad. Kanske somna ifrån den tråkiga filmen. Och framför allt inte rekommendera den till kompisarna.
En storm av sköna inpass följde förstås från den kvicka panelen efter lösningen på detta conundrum. De inpassen kommer jag inte längre ihåg men jag började fundera på den här fågeln som jag aldrig egentligen tänkt på men som följt oss så länge.
När vi behövt flygande brevbärare mellan oss människor, vilken fågel flög? - Brevduvan.
Själva sinnebilden för trofast kärlek? – Turturduvan.
Prickskytte mot flygande föremål, vilket namn fick det? – Lerduvan.
När Noah i Arken ville ta reda på om något landområde höjt sig ur vattenmassorna, vem kom tillbaka med en olivkvist i näbben? – Fredsduvan.
Apropå kulor och fred, Johan Ludvig Runebergs långa dikt från 1848 som slutar ”ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”. Vem? - Sven Dufva.
Och vilka matar jag dagligen ur min medhavda påse från hemmet, där jag sitter på min bänk i parken såsom tvättäkta pancho? – Duvor.
Dessutom denna felbetoning jag haft i mig ända sedan barnen var små. En storry på ett kassettband, där han plötsligt kallar henne ”duvan”. En innovativ men märklig ömhetsbetygelse i en saga, tänkte jag länge. Det var förstås ”du vann” han sa (som i ”OK jag ger mig, du har rätt”) men det tog lång tid för mig innan poletten föll.
Och vann gjorde förstås någon i QI-programmet. I så fall definitivt inte Alan Davies, den ständige gästen med det långa håret. Han sätter en ära i att belägga fjärdeplatsen av de fyra deltagarna. Med sådär en minus 45 poäng. Är han riktigt i form en dag kan det bli i stil med minus 223.
Det är IQ, fast från andra hållet. Programmet är Quite Interesting.
Och man får lära sig coola ord som conundrum.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar