Jag är som Columbo

Jag hade på teven och just då började Columbo. Jag brukar alltid komma in mitt i, så nu tog jag chansen att se ett avsnitt fån början. 

Och kom direkt på att jag är rätt lik Columbo. Ja, inte på så sätt att jag har ett öga av emalj eller lägger ut ett nät av oskyldiga frågor som mördaren mer och mer trasslar in sig i tills han inte tar sig ut igen utan det bara är att hala in honom och ställa honom inför rätta. Eller henne, om det är en hon.

Och inte heller för att jag framför en illa medfaren bil där bara föraren vet hur passagerardörren kan öppnas. Det enda jag framför i den vägen skulle väl vara det inplastade SL-kortet i akt och mening att ta de kommunala samfärdsmedlen i utnyttjande.

Nej, det jag liknar Columbo i är skickligheten att ta bilder.

I avsnittets början är han på besök i London och ber taxin tvärnita vid Buckingham Palace, för han måste ut och plåta vaktavlösningen eller om det är en vaktparad. Han rusar ut och far fram och tillbaka, tar ett kort här, ett där, ett mellan två stadiga skuldror framför honom, ett som han tar när han håller upp handen med kameran rakt upp i luften och proffsigt vinklar ner över huvudet på den långe framför, så att han precis ska få med björnskinnsmössorna och ompa-pompa där framför.

Man får ju inte se hur resultatet blir, men det behövs inte. Vad ska man gissa på? En axel med från vänster? Ett öra från höger? Inzoomade hårstrån å huvud? Närbild av himlen? Men en suck av spirande hopp drar igenom allt tänkbart avplåtat när Columbo sedan kliver in i den väntande taxin igen och mumlar: Bara jag nu kom ihåg filmen … och att jag satte in den på rätt sätt.  

Med kollegial ömhet ser jag honom åka iväg i taxin. För så där är jag också.

Åh, titta vilken underbar vy därnere, kan jag utbrista, med böljande slätter och glittrande åar mellan akacieträden! Kameran upp! En titt på bilden sen … hmm … men här är ju bara några prickar långt borta … så här såg det ju inte ut!

Min kusligt snabba slutledningsförmåga säger mig då att jag har kameran lite för långt ifrån objektet. Det finns ju både zoomningsknappar på kameran och fötter på mig själv som kan förflytta mig närmare. Jag använder båda dessa möjligheter. Närbild av den här vackra häggblomningen så man verkligen ser hur den ser ut! Kameran upp! En titt på bilden ett halvår senare … och här har jag tydligen förevigat en skål med yoghurt, så man verkligen ser hur den ser ut. 

Och Columbo den stackarn levde inte i den digitala värld som vi har idag. Jag behöver inte trassla in mig i filmremsor och sånt som jag ska pilla in under små kugghjul i innanmätet på kameraapparater. Plåtningsgrejen i smartphonen är alltid redo. Kameran upp och klick. Ett barn kan plåta nuförtiden. Och kikar man på resultaten kan man ofta misstänka att det är just det som inträffat.

Precis som på min tid i så fall, ropar Columbo där han försvinner i väg i sin taxi. Precis som på min tid!

Men innan han försvann in i bilen, hann jag plåta honom. Är ju bara att upp med den ständigt beredda smartphonekameran och klick. Fast jag måtte ha hållit kameran väldigt skakigt. Hans överrock ser alldeles sladdrig ut.
.