Den nedsänkta parken

Det finns en nedsänkt park här i Berlin. Alldeles i närheten av där jag bor. Man behöver bara gå tvärs över gatan så är man där.

Ett dussintal trappsteg ner från trottoaren och så breder den ut sig för ens fötter. Det speciella med den här parken, förutom att den är så där nedsänkt, är att den har en vattenbassäng som är kantad av tårpil och syrén och där gräsänder simmar runt i lugna cirklar och nappar åt sig en och annan godbit i det spegelklara vattnet. Och att den lokala ledighetskommittén delar parkens bänkar med vanliga jobbare eller turister. Och att ena halvan är en lekpark flitigt besökt av föräldrar och lekande barn.

Det är mycket som är speciellt med den här parken. Lauenburger Platz heter den. En sån här dag lämpar den sig särskilt åt att man sitter på en av bänkarna och äter en gudomligt god döner kebab från Mevlana här bredvid. Här under de lummiga trädens hägn och tittande ut över det stilla vattnet förstår man lite av storheten med staden och våren och man knaprar i sig lite carpe diem tillsammans med kebabtuggorna.

Sitter här i godan ro och tänker på alla sch som finns i tyskan. Alla ord typ schön, som stavas med sch. De är många. Och alla ord typ stein, som stavas med s men uttalas sch, som om de stavats schtein. De är också många. Gatunamnen kryllar av dem och bläddrar man i en ordbok så börjar väl hälften av orden på sch. Det ljudet ger en sån vigör och body till ett ord.

De finns ju i svenska namn också. Från höger till vänster. Moderaterna hade väl förut en partisekreterare som mest var känd för att hans namn började på sch. Och visst ger det där sch:et lite extra framtoning åt den annars trådsmala Gudrun Syman? Partisekreterare kan väl kanske också ha viss anledning ibland att höja fingret åt frispråkiga partikamrater och säga sch.

I lekparken här bredvid såg jag häromdagen en mamma som sa å-hiii å-heeej när hon hjälpte sitt lilla barn åka den minsta rutschkanan. Jag smålog och förstod att hon var svenska, det hördes på intonationen. Så började hon prata med maken bredvid på smattrande tyska och då förstod jag att hon var tyska. Kan vara småkollrigt med språk. Bäbiska är nog ett av de mest utbredda språken internationellt.  

Så går mina funderingar där jag sitter nedsänkt i den vackraste parken i Steglitz, kanske i hela Berlin. Ja på bilden scher ni själva. Ser ni själva, menar jag. 
.