.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

Kupp lätt (hommage: Karl Gerhard)

 
Gardinerna är för och det är släckt i huse´,
alla tre står lydiga på rad
när de lämnar över till en kuslig kuse
nycklarna till själva Rosenbad.

Den passa på när det känns opportunt
att lyfta zvansen så allting blir brunt.

Det är den ökända hästen från Troya
med Ebba Braun och med Ulf Kvisslingsson.
Och han, drasuten, är en papegoja
som imiterar så gott han har förstånn´.

_ _ _ _ _

Ja, detta ska ju sjungas.
Kommer du inte ihåg hur den här gamla slagdängan lät,
gå in på youtube, sen "Den ökända hästen från Troya", Karl Gerhard.
Lyssna.
Sen kan du läsa det här igen. Eller sjunga, menar jag.
.

kvisslin

Pennorna och svärden

från bergen ryktas det att
adverbialen kommer komma
för att ta ut satsdelar
till det kommande slaget

men bergen ligger
så futurum bort
och här sprakar attributen
i den öppna spisen

glasen fylls med konjunktiv
av subjäktande agenter
och på faten ligger predikaten
med sina fyllningar

finita former i svängande kjolar
och gerundium fläktar sig
med deponens före nästa dans
deponens har slokande mustascher

runt stenbordet därinne satt Vilhelm Oberg
Hjalm Arg Ullberg och Rune Berg och
rullade stenar av tankar mellan sig
August Rimberg vek och vek sin servett
men samma vrede drömde i Ka Rim Boye
och Ha Rim Artinsson

och runt ett träbord av ålder
böjde sig Art Urlund Kvist mot
den vithårige Pärla Ger Kvist
när blundande Södrit Edelgran följde
diskussionen mellan Kristin Al Ugn
Selm Al Agerlöf och Sar Al Idman

minsann även ett
vegetarianbord längst in i hörnet
helt litet som man kan förstå
där satt Gust Af Röding bänkad
och delade en choriatiki och retsina
med Per Fågel Anderström 

mitt i salen underhöll en trio
med Tommy Trancedrömmer vid flygeln
Rabbe Svåhr på congas
och Werne Raspenström på kam

medan döddansarn Fabian Tigerbrand
gick på händer bland borden och
skickligt höll fram hatten
med ena foten

oh la la
ropte franske Bengtsson från balustraden
fläktade sig
yr och varm med kockmössan

och kökspojken Esaia steg ner
och rättade till ett vedträ under ställningen
där hotbilden sakta vändes
med äpple i mun 

Bilda regering

 
i ett sammanträdesrum sitter Ulvenljug
ledaren för Medlöparna
för att bilda regering
sprattlar fundersamt med benen
hur ska jag få riksdan att svälja
en förtal-man från Odemokraterna?

mitt emot sitter parhästen Gnägga Loss
och målar på ett skarpt plakat
om Stockholms sjukvård
"de e domses fel"
visst ja, valrörelsen över, complete forgot
nu ska vi bilda regering

det vill den långe på kortsidan också
Johan Vindflöjel
lägger pannan i djupa veck
få se
vilka grundläggande ideologiska värderingar
ska jag ha i dag?

och där lär de sitta
tills de är klara
med sin obildade regering

Den långa dalen

 
solen går upp och sträcker sina ljusene lemmar
jag har en dal i mig som blommar av många fjärilar
nässel makaon sorgmantel
för min skull förminskar lyriken sin död
och vacker som stryk är hennes humlande sång

Haiku om hopp

 

Jag har segern som
i en liten ask
lovar Pandora.

Gondol

 
jag har en minnesvärld i Skäggetorp
Balaklava bar mitt namn

hejdukar röt i givakt alla unga
när lejonen kom runt knuten

vad som än händer och av rinnande vin
samlas trubadurerna i min hand
jag är en mantel av blinda namn
en stjärnbild för skygghet och självförsvar

det är fullt med fjärilar och sommarluft
Pip och Bets dricker saft ur strå
och på buskarna växer mysterier
our house in the middle of the stream

gorillan är snäll och hon plockar ett blad
hon är människans första rike

all in  the power of nån gång förr
nedglömd i filterdike

ingenting du sjunger i en tallskogs morgon
är kvar och är kvar och är kvar
mina ord är en grabb på en uppmålad vägg
Thory Bernhards och en glömmande vind

duvorna broarna randiga tröjor
pålarna står höga i vattnet
i rummet sitter en blå fåtölj
av oändliga berättelser

söndag kan det vara
en klocka slår någonstans

katten sover i sin svans
Venedig i regn


min

En Joyce-text, del 6

 

Luck, Penny and Sissy: Fully clothed, we´re born that way.

And throw away a piece of garment every day.

Until half naked at mid year and high noon

we´re on the – ta da – sweet sixteenth of June!

 

Penny: Short glory. And so long a song. A so long song.
From the razor sharp beginning to the dreaming streaming end.

We are all a song, every silent word of us.

The whole damned screeming silence of us.

The holy silence of a sigh.

 

Enter rest of the artists (from all direction, walking slowly, joining the others in a line, facing audience)

 

All (in unison): All of us always coming to the same conclusion in our own labyrinthian ways.

Secret of life is there is no secret. Just life.

Narrator: As the humblest of God´s creatures could readily inform you.

Penny Hope: So don’t stop.

Luck Molligan: Don´t let go.

Sissy Carefree: Hold on.

Apron Lady: Hang in there.

All: Don’t succumb. Be old and bold. Age before nada. Age, age, against the dying of the day. Stage, stage, against the dullness of it all. The lions bloom when we are standing hand in hand

and take a bow. Against the fright of night.

 

Exeunt omnes.


/ r i d å

En Joyce-text, del 5

 

Enter Home Err and Jay-Jay (leap-frogging)

Jay-Jay (panting slightly): Ah, feel the air! La mére!

Home Err: Hearken! I hear Time walking the waves.

Jay-Jay: I can still see them. And the sails, too.

Home: Defending …

Jay-Jay: … the deaf ending.

Home: Was du verlacht wirst du noch dienen.

Jay-Jay: Great. And no need to translate.

Home: Those also serve who only stand and wait.

(they stand holding hands)

Exit Sissy Carefree and Luck Molligan

Enter Dad-A-Loss

 

Dad-A-Loss: Sails, you say! It was father invented them. And the statues coming to life. And the labyrinth. And wings, of course. With wax to glue them on. Father and son a-flight together, flying high, flying low, like an arrow from the bow, and the son so near the sun. Wax melted and, well, he fell. Dead alas!

(turns to the two men holding hands)

Jay-Jay, who are you anyway? Jimmie Juice? Or Johannes Jeep, singer of sleep?

Von der Sirenen Listigkeit we fall like counting sheep and call and weep and stream a moving movie of Meryl Streep to help us not to fall asleep. Exits.

 

Enter Luck Molligan

Luck: A sleep? Perchance to dream, ay, there´s the rub.

Home Err: Tomorrow and tomorrow and tomorrow´s the most present you can be.

Jay-Jay: The best present you can receive.

 

Enter Sissy Carefree

Penny: Hallo! We want to sing together, I don´t know, anything together, maybe walk or talk. Do we have a speech together, besiege together, marooned on a beach together?

Luck: We have the hand that rocks the cradle. And the cradle that rocks the hand.

Penny: The tail that wags the dog.

Sissy: Il y a deux choses, mes amis. The destination that wags the voyage. And the voyage that wags the destination.

 

Enter Ben Smackeroonie

Ben: It is a day and a hundred years and a city and a sea and a book that is a novel and a poem and drama and associations and entertainment and excitement surging through your body. Full stop. Exits.


/forts i del 6

En Joyce-text, del 4

Buck: Wasn´t there a Desmond in the book somewhere? Yes, a barrow Desmond has.

Sissy: Desmond has a barrow in the market place.

Luck: Molly is the singer in a band.

Sissy: Ob-la-di ob-la-da, life goes on bra.

Luck: Bra?

Sissy: Yep. Burning of the midnight bra.

 

A thunder backstage. Enter A-Kill-Ease (limping)

A-Kill-Ease: Yes, an arrow he has. And I, I have a narrow escape. He just hits my heel, see. It will soon heal. Exits (limping).

                          

Enter Penny

Penny: Who was that?

Sissy: Just someone from that other book. Don´t worry about it.

Penny: I was just thinking about Marion. How is she doing? And Mary?

Sissy: You know Marion and Robbing Hood got married.

Luck: Molly stays at home and does her pretty face. Her city face.

Penny: As we are criss-crossing the city. The pocketa-pocketa secret life of Walter Mitty city.

Sissy: Zigzagging every nitty gritty bit of it.

Luck: The witty city.

 

Enter mystery lady (wearing colourful apron)

Luck (watches her a sec, then continues): Now I remember. Not Desmond. Dormond. A pub in Dub. Everything in Double Inn is happening twice.

Sissy: Encore!

Luck: Every thing. In Double Inn. Is happening. Twice.

Penny: Have you read the book twice?

Luck: No.

Penny: Once?

Luck: Yes, of course. At least the beginning. (reciting) Stately, plump Buck Mulligan.

Stately? Is he stately or is he doing something in a stately way? Adjective or adverb? Still pondering that one. And that´s how far I´ve got.

And who´s who in the book? Keep getting them mixed up. Is the hero Molly or Buck?

Apron lady (arms akimbo): It´s not Buck and it´s not Bucket, It´s Bookay!

Luck: Oh, sorry. I stand corrected. Mollified.

Apron lady (with a salute to the gallery): Ahoy there, brisk sailors! Exits.


/forts i del 4

En Joyce-text, del 3

 

Enter Luck Molligan

Luck: Well, the sea, the ocean, the blue horizons, we´ve always liked to go there, I suppose. Or do you want an analysis, I mean of that text?

Narrator: If you would like to, yes.
Luck: With a little help from my friends, then.

Enter Penny Hope and Sissy Carefree.
Narrator: I leave you to it. Exits.

Penny: Ulysses is wow, but what can I say? I´m not Anthony Burgess. But I liked the part with the hand. Like a wind caressing my cheek.

Luck: Don´t be cheeky. Every time I say Ulysses, it sounds like “useless”. But that´s me. Exits.

 

Sissy: Makes one think, Penny. Merely a day are you and I. It´s a butterfly book.

Penny: Du bist ein Schmetterling longing to Ireland from a beach in Paris. On the left side.

Sissy: The father and the son and the lonely boy left to perish on a beach.

Penny: There´s a lot of searching for a father in the book. And Shakespeare. His father was John, you know.

Sissy: Yes. Shakespeare´s father, too. John the glover. I glove you dearly, my son.

Penny: And Hamlet´s father? When he saw him he was flabbergasted.

Sissy: Flabberghosted. Can´t look you in the eye. Or feel ya.

Penny (absentmindedly): No, that was his sweetheart.

Sissy: Molly, you mean? Or Gertie MacDowell?

Penny: Gertrud? No, that´s his mother. And the brother of his father married his mother and became his stepfather. Claude the lord.

Sissy: All fathers are flawed. And sons, too. As all fathers are sons.

Penny: Shakespeare was a twin father. With twin plays. Always liked to place a play inside his plays.

Enter Luck Molligan.

Luck: Shakespeare? Hmm, seem to know the name. A bookstore somewhere?

Penny: Well, we´ve always got Paris. Exits.

/forts i del 4

En Joyce-text, del 2

titeln är
Short story betwixt Maternity Strasse and Rue Morgue

och så här går den:

Introibo ad altare Dei.

I’ve always liked to say that.

In the name of Mock Hooligan and all the rest of us.

 

Hi, everyone, and welcome to the show! I’m your ghost tonight. Or narrator, should you prefer.

Amen. Ad altare Dei. Aiming at alter your day.

 

Language, for a start. What you just heard, Latin and English is it? Different tounges? Surely not. There is no such thing. Just put your tongues out all of you. And behold! They all look the same.

Now hearken to this.
(reads from an invisible piece of paper)

 

o dystre Odysseus

din gamle snedseglare

     målet är en

ursäkt för färden

även för oss

     som om vi också

skrivs av en

blind

 

Incomprehensible? From another tounge? Nah. A wee bit wet perhaps from walking the waves. Just (blows on paper) there. That´s better. Now … hearken once again, please.

 

o blue Ulysses

criss-crossing the sea

     the destination is

an excuse for the voyage

also to us

     as if we all are written

by a blind man’s

hand


 /forts i del 3

En Joyce-text, del 1

 

I somras hoppade jag plötsligt in i Ulysses och läste. Jag hade mest läst om den från skoltiden och aldrig tänkt att jag faktiskt skulle läsa den. Men det var en tävling som Irländska ambassaden I Sverige hade utlyst som en del i att fira att det var 100 år sedan Ulysses gavs ut. James Joyce är ju irländare, även om han var i exil när boken skrevs och den trycktes i Shakespeares bokhandel i Paris.

Man fick skriva på valfritt svenska eller engelska men med en svensk twist och det skulle vara en ”short story” som var inspirerad av någon av de tre huvudpersonerna i boken; Leopold Bloom, Molly Bloom eller Stephen Dedalus.

Jag ville göra ett försök. Inte för att jag trodde att jag skulle vinna, utan för att utmaningen var oemotståndlig. Jag är som Pierre de Coubertin, det viktigaste är att deltaga. Jag är som honom i ett annat annat avseende också, han skrev dikter. Tävlade i poesi i OS i Stockholm 1912.

Jag läste den tjocka boken, skrev mitt bidrag på engelska men med svensk twist och skickade in. Gjorde den inte som en novell, det blev mer som en pjäs. Med titeln ”Short story betwixt Maternity Strasse and Rue Morgue”.

Här kan du läsa den, uppdelad på flera inlägg. Se del 2 till 6.

.

. 

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

Humor del 3 - lite hur och några vad

Och varför skrattar man? Två aspekter på detta är väl:
1. Tekniken, hur är skämtet konstruerat?
2. Ämnesvalet, vad skämtar man om?

1. Hur

Skämtet måste vara konstruerat på ett speciellt sätt för att funka. Några exempel:

dubbelmeningar
Man utnyttjar förhållandet att ett uttryck har dubbla betydelser eller används på två olika sätt:
- Är JAS ett säkert plan?
- Ja, det kan du slå dig i backen på!

ordlekar
- Jag har varit glömsk så länge jag kan minnas.

överdrifter
- Vart ska din son ta vägen när han är färdig med sina studier?
- Till ålderdomshemmet, förmodligen.

underdrifter
- Sitt still, mina unga vänner, sa Ture Sventon (i Åke Holmberg, T Sventon Privatdetektiv) när han satt  
över molnen på den flygande mattan tillsammans med barnen Björn och Kristina. Man kan så lätt slå sig om man ramlar av. Man kan stuka tummen om inte annat.

satir
Förskolepersonal och barn runt ett tomt bord.
- Se så fint, barn. I stället för lunch får vi glädja oss åt det jättefina kommunala bokslutet!

situationskomik
- Har du sett en sån hemsk person, den där kvinnan som sitter till vänster om värden?
- Det är min syster.
- (hämtar sig snabbt) Sa jag ”vänster”? Jag menade henne till höger, förstås.
- Det är min fru.

2. Vad

Vilka av hur:en ovan som får dig att kikna och slå dig för knäna är ju högst individuellt. Precis som ämnet, vad man skämtar om.

sprit
- Säg, kan konstapeln säga mig var jag är?
- I hörnet av Ringvägen och Götgatan.
- Inga detaljer. Vilken stad?

sex
Bilisten till bonden.
- Alldeles nyss körde jag över er tupp. Naturligtvis vill jag ersätta den.
- Jaha, det ska väl gå bra. Hönorna är där borta.

På skalan högt-lågt finns i ena ändan dratta på ändan och sånt.
En allmän regel är att ju mer konkret, desto roligare. Men som sagt, individuellt hur det funkar.

Och i andra ändan av skalan den eleganta kvickheten.
En vandringshistoria är om Churchill och Lady Astor som en gång satt bredvid varandra på en middagsbjudning. Ingen av dem överdrivet förtjust i den andre. Lady Astor vände sig då till honom.
- Mr Churchill, om jag vore gift med er, skulle jag lägga gift i ert kaffe!
- Madame, om jag vore gift med er, skulle jag dricka kaffet!

udden riktad nedåt
Den här formen av humor är egentligen bara rått maktmissbruk och förtryck. De grövsta exemplen är väl de otaliga osmakligheterna från den där bortskämde miljonärssonen som under fyra år misslyckades med att uppträda som en president. Eller anständig människa. Jag glömmer ju aldrig när han i talarstolen på ett msssmöte härmade en journalist med funktionsnedsättning för att få publiken att hånflabba.
Den absoluta motpolen till detta är Sveriges i mitt tycke bästa komiker Johan Glans. Det han skämtar om är alltid hans egna tillkortakommanden. Han har udden riktad mot sig själv.

udden riktad uppåt
Att skämtaren har så stor respekt för sina medmänniskor att hon eller han skämtar om folk som sitter vid makten och inte folk som redan ligger ner.

Det finns ju bra humor, som förenar det mesta av det vi pratat om ovan: ordlekar + satir + dubbelmeningar + underdrifter + elegant kvickhet + att ha udden riktad uppåt mot makthavarna.
Jag tänker på en monolog som har allt det. Den dök upp i en revy som hette ”Under dubbelgöken”, en lunchrevy som bara varade en timme under lunchen. Premiären var den 17 oktober 1979 på Berns i Stockholm. Det slumpade sig att jag den här tiden jobbade alldeles i närheten och jag och en kollega skaffade biljetter till föreställningen och bänkade oss på Berns under en lunch.

Och fick se och höra den live! Monologen ”Om sannolikhet”. Exekverad av Tage Danielsson.

Jag säger bara det.

Humor del 2 - den inre massören

Skratt, alltså. Vad är det för nåt? Egentligen?

Jo, det börjar med att något av våra sinnen stimuleras, t ex vi ser eller hör något ”roligt”.
Som ger reaktioner i hypothalamus och hypofysen.
Som i sin tur ger ökad produktion av katekolaminer, som är aktiveringshormonerna adrenalin och noradrenalin.
Och som gör att hjärtat slår snabbare, blodflödet stimuleras och andningssystemet påverkas positivt.

Det låter ju finfint det här. Hur kan kroppen vara så klok? Tja, den bara är det.
Endorfiner är kroppens naturliga smärtdödande ämne.

Skrattet masserar också många inre organ som mellangärdet, hjärtat och lungorna.

Jag skrev ju att ”något av våra sinnen stimuleras”. Det behöver inte bara vara synen och hörseln. Det kan vara känseln också. Ett bra exempel finns i en av Harry Martinsons böcker. I hans fantastiska rymdepos Aniara från 1956 börjar en sång så här.

”En sekt som kallas Kittlarna har uppstått.
De träffas för att kittlas och att kittla.
Det är mest kvinnor, men de ledande är män
och kallas kittelflickare, ett gammal ord från förgoldondisk tid. --- ”

Goldondern Aniara är en enorm rymdfarkost som ska transportera åtta tusen emigranter från jorden till Mars och Venus, eftersom jorden är obeboelig, strålskadad av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Aniara måste väja för en okänd asteroid, kommer ur kurs och hamnar i en meteoritskur, förlorar manöverförmågan och fortsätter skenande ut ur solsystemet och in i det okända.

Ingen räddning är möjlig. Passagerarna är dömda till en tillvaro ombord på Aniara tills katastrofen inträffar att förråden tar slut eller rymdskeppet helt enkelt förgörs.

Harry Martinsons verk består av 103 sånger. Nr 14 är den om kittlarna.
Killekill - och i en outhärdlig tillvaro får människorna en stunds befrielse av våra vänner endorfinerna.

/forts i del 3 …

Humor del 1 - ett gammalt grupparbete

I mina luntor hittar jag ett intressant papper. Eller flera papper, ihopfästa. Grupparbete i Organisation den 28 november 1996, står det. Och deltagarna Marianne Bogojevic, Camilla Irmér, Harald Lansky och jag. Jag minns det här. Under min tid på SPP gick jag en universitetsutbildning för försäkringsanställda, det här ingick i den. De andra i den här arbetsgruppen var från Folksam alla tre, minns jag också.

Grupparbetet handlade om humor. Att humor är en betydelsefull men ofta glömd faktor i organisationer. Den ihopfästa bunten med papper är, ser jag, mest mina egna bidrag i arbetet, så jag kan utan betänkligheter skriva lite om det här.

Vi konstaterade först att humor har en välgörande effekt på vår hälsa och därmed också på vårt arbete i den organisation vi arbetar. En självklarhet kanske, men ändå borttappat av de flesta i dag. Historiska exempel på motsatsen finns det dock många.

* Kirurgen Henri de Mondeville på 1200-talet upptäckte att negativa känslor kan hindra patientens tillfrisknande efter en operation. Efter en operation brukade de Mondeville vara noga med att patienten fick besök av vänner som gav uppmuntran och han såg till att någon underhöll den sjuke med roliga historier och musik.

* Den engelske läkaren Richard Mylcaster på 1500-talet är känd för att han ordinerade skratt som den bästa medicinen vid nedstämdhet och förkylningar.

* Den nordamerikanska Ojibway-stammen hade speciella läkarclowner, som botade sjuka genom att roa dem. Vi konstaterade också att gycklarna och narrarna vid de kungliga hoven förr i världen nog hade betydelse för monarkernas psykiska och fysiska hälsa.

Och här tänker jag också på Patch Adams. Det var en film 1998 med Robin Williams, där han på sitt oefterhärmliga vis använder skratt och humor för att bota psykiskt sjuka. När jag googlade på det såg jag att det baseras på verkligheten. Hunter Doherty ”Patch” Adams föddes 1945, utexaminerades som läkare 1971 och startade samma år the Gesundheit Institute i West Virginia. En läkare med  clownnäsa och visioner, en eldsjäl för att förändra det rasistiska, sexistiska och penningstyrda hälsovårdssystemet i USA. Robin Willliams gör honom rättvisa i filmen.

Jag tänker också på cabarégänget på jobbet. Hur många styrelsegubbar och -gummor skrattade sig till förbättrad hälsa av att vi alla de där åren dök upp på scenen lagom till kaffet för att häckla dem. Och nu mina damer och herrar … kommer årets CABARÉ!

Fast så tänkte vi nog inte, vi var mest upptagna av att ha kul själva.

/forts i del 2 …

Världens tio äldsta städer

 

Från ett ställ med tidningar när man står i kassakön, skaffade jag mig en sån där färgglad tidning som hette Vetenskap, Världen, Historia eller nåt sånt och hittade några intressanta sammanställningar.

Världens 10 äldsta städer

1. Jeriko. Grundades ca 9 000 f.Kr.
De första som slog sig ner i området lockades av de många källorna på platsen, som nu ligger i de palestinska områdena.

2. Byblos. Grundades ca 5 000 f.Kr.
Staden i nuvarande Libanon kallades Gubal av fenicierna och fick namnet Byblos av antikens greker kan vara en av världens äldsta bebodda platser.

3.Aleppo. Grundades ca 4 300 f.Kr.
Den syriska staden Aleppo hette från början Halab och var huvudstad i de amoritiska kungariket.

4.Damaskus. Grundades ca 4 300 f.Kr.
Vissa menar att Syriens huvudstad har varit bebodd sedan ca 10 000 år f.Kr. Tja, vem kan kolla?

Resten av de tio städerna saknas i mina luntor. Jag måste ha tappat några papper.
Så jag kollade på nätet i alla fall. Vilka städer nämns som de äldsta i världen utöver de här fyra? Jo, dessa.

Rey, Iran.
Argos, Grekland.
Susa, Iran.
Sidon, Libanon.
Aten, Grekland.

Hur gamla de var, det minns jag inte vad det stod. Men jag tänkte på de där två grekiska. Båda namnen kommer från den grekiska mytologin. Pallas Athena är förstås den som fått ge namn åt huvudstaden, hon som krigets gudinna och beskyddare av alla konster och vetenskaper.

Argos då? Jo, överguden Zeus förförde en ung kvinna som hette Io. Hans hustru Hera anade hur det låg till och Zeus försökte då blanda bort korten genom att förvandla Io till en vit ko. Det lurade inte Hera. Hon förde bort kon och satte henne att bevakas dygnet runt, så att inte Zeus kunde få tag i henne. Bevakaren blev jätten Argos, som hade hundra ögon och alltid var vaken, på nätterna blundade han bara med 98 av ögonen, två var alltid öppna.

Zeus måste nu hitta på nåt och han skickade ner gudarnas bärare Hermes, som listigt satte sig och spelade vaggvisor för Argos. Denne somnade och när han slöt även sitt hundrade öga hoppade Hermes fram och dödade Argos. Zeus gnuggade nu händerna men hann inte förvandla Io tillbaka till mänsklig form.

För Hera ingrep och skickade en kreatursbroms efter Io som försökte vifta bort den med svansen. Men, biten och plågad fick hon sätta av i sken över Europa ända till ett sund mellan Asien och Europa, som fick heta Bosporos, Kovadet. Och Hera sörjde sin trogne väktare Argos så mycket att hon samlade ihop alla hans hundra ögon och satte i fjäderskruden på en fågel.  

Detta apropå staden Argos. Varför den fått namn av denna jätte vet jag inte. Men däremot vet vi nu varifrån påfågeln fått sin skönhet och varför kon viftar så mycket med svansen. Och varför Bosporen heter Bosporen.

10 utrotningshotade språk

 

Från ett ställ med tidningar när man står i kassakön, skaffade jag mig en sån där färgglad tidning som hette Vetenskap, Världen, Historia eller nåt sånt och hittade några intressanta sammanställningar.

T ex den här:

10 utrotningshotade språk

1. Patwin i norra Kalifornien. År 2011 fanns en enda talare av patwin kvar.

2. Kaixána i Brasilien. År 2006 fanns en talare kvar. Så förmodligen utrotat i dag.

3. Diahói i Amazonas. Funnits 100 pers som talade det. 2006 fanns det en.

4. Apiaká i Mato Grosso i norra Brasilien. Alla övergått till portuigisiska nu.

5. Chaná i Argentina/Uruguay. År 2005 upptäcktes en man som talade åtminstone några ord chaná, som man länge trott var utdött.

6. Bikya. Ett bantoidspråk i Kamerun. År 1986 (ett tag sen) talade 4 fyra personer det, varav en 70-åring flytande.

7. Volow i Vanuatu (före 1980 Nya Hebriderna) som är en östat i Melanesien i Oceanien, där de officiella språken är franska, bislama och engelska. Volow tappade mark när ett annat ursprungsspråk, mwotlap, gick framåt och kan i dag ha några enstaka passiva användare kvar i byn Aplow.

8. Lae på Papua Nya Guinea. Vid millennieskiftet fanns en enda person kvar i Morobe som talade lae.

9.Dampelas är ett ursprungsspråk som finns i ett litet område på norra Sulawesi i Indonesien. Osäkert hur många användare som finns. Uppgifterna varierar mellan en person och 10 000 människor.

10. Pazeh i Taiwan. Den sista personen som talade ursprungsspråket pazeh flytande hette Pan Jin-yu. Hon gick bort 2010, 96 år gammal. En handfull av hennes studenter talar fortfarande språket.

Wow! Man undrar hur de här språken lät! Jaha, nu är det väl bara att börja sala ihop så mycket pengar att man kan åka till den där platsen i Indonesien och räkna hur många som talar dampelas.

Och hoppas Pan Jin-yus studenter håller regelbundna språkseminarier så de håller pazeh levande och Taiwans fana högt!  

De 10 högst belägna huvudstäderna

 

Från ett ställ med tidningar när man står i kassakön, skaffade jag mig en sån där färgglad tidning som hette Vetenskap, Världen, Historia eller nåt sånt och hittade några intressanta sammanställningar.

T ex den här:

De tio högst belägna huvudstäderna

1. La Paz, Bolivia, 3 640 meter över havet

2. Quito, Ecuador, 2 850 m ö h

3. Thimphu, Bhutan, 2 648 m

4. Bogota, Colombia, 2 625 m

5. Addis Abeba, Etiopien, 2 355 m

6. Asmara, Eritrea, 2 325 m

7. Sanaa, Jemen, 2 250 m

8. Mexico City, Mexiko, 2 240 m

9. Nairobi, Kenya, 1 795 m

10. Kabul, Afghanistan, 1 790 m

Alltså 4 st från Syd- och Centralamerika, 3 st från Asien och 3 st från Afrika. Ingen från Nordamerika eller Europa, fast det finns bergsmassiv även där. Den skillnaden kan man ju ha en fundering om.

Sveriges högsta bergstopp Kebnekajse med sina 2 096 m skulle som jämförelse hamna på en blygsam nionde plats här.

En tvärtomjämförelse. Världens lägst belägna huvudstad är Baku, huvudstaden i det svårstavade landet Azerbajdzjan, som ligger 28 meter under havsytan. Man kan förmoda att folket där håller tummarna för att vulkanbergen däromkring inte flyttar på sig.

   

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

.

 .

I den anslående förtvivlans palats

 
jag skulle vilja se ut som Errol Flynn

när han ser ut som Robin Hood

det rytande lejonets image

av det muntra upproret

mot pösmunkarna

du vet hur det är

vi har en värld utanför och en innanför huden

under det mumlande vita taket

kan varken motståndet eller skönheten sova

Sitting Bull pillar upp portarna

för Rucio och Rosinante

i det tysta stallet

så att de kan rida bort i den blå skymningen

Hopalong Cassidy och Gina Lollobrigida

och ekot tar hovarna genom natten

Hel del Q och en smula L

 

ostadbrinning

och stegar i håg

i en borttrance

som borttrance äger

faller utan på väg

till en svinhuggskväll

fyra mess i leken

klirrar isen

i skogar till brädden av Q och av L

drar du fly på den

vill du saka i sol

ogenomskinligheternas vacklande moln

en luffare klättrade in genom fönstret

och räddade mitt liv

var orden som föll

ner i whiskyglaset jag

tappade gång på gång i golvet

tills det inte var sönder mer

Dostojevskijs kameler

på den tiden var jag fågel och blomma

och skaldade gåtor och

hav i dig

och du var en målad sol

och under mig en väldig tår när jag läste

gnistrande rosor och kladdkaka

och Dostojevskijs kameler

utspridda över olika sekler

det var Roxy också

Olas utpost i söder

vår last var namn

och i en krets runt torget

sjöng vi hela vår förvirring

 

Du

 
du sätter dig i hörnet med väggen till vänster

och hela rymden att tänka i till höger

come earl grey och kanelbulle

kom ensamheternas lummiga penna

plocka sandtårtor i rinnande regn

ser man dig från himlen är du en myra

ser man dig tätt intill är du en stad

med vittbelagda gröna fundament

du är en virvlande tidning med mörka träd

du är drömd av en schakal och ett moln

tre utan ansikte hälsa dig

den högra har vänster arm lyft och en hatt av glas

den tunna mörka i mitten håller de andra om ryggen

den vänstra står i storm och sticker en åra i vattnet

tiden doppar sitt öga i vattnet

att ondskan krälar ur kloakerna och kräks upp krig

hör inte evigheten till

jorden drivs av det lillaste pipet från en fågel

så knäpper du igen och knäpper upp din blues

du kommer alltid vara du

Sublima sub luna

 

är vi glada vill vi

läsa glada dikter

är vi lessna vill vi

läsa lessna dikter

är vi lessna vill vi också

läsa glada dikter men

är vi glada vill vi inte

läsa lessna dikter

utom när det är

en måne i oss

av andaktsflyktande morgon

sjung blomhöjd mama och

långsam rock

jag köpte en tavla av sand

där purpurmantlar växer

i viken bor

och i viken små

lingonris uppför

och räcke om

all daglig där

all läpp och liv

när mun i

mjuk och

minnen gå

sublima sub luna

dikten är strecket på himlen

efter ett flygplan

med last av människor

och dikten är en drömmande vind

Just another av de här drömmarna

 
det första var väl nya 

jobbet

spionera på några där

och alla

skulle resa sig upp som

jobbat på SPP nån gång

men jag låg kvar för det

kan inte gälla mig det där

sen upp en lång trappa

några

dansande för sig själva

med hörlurar

små som bara sandkorn

men måste fortsätta upp

du som är jag ropar nån

efter mig som en slägga

alla vidrigheter du sett

tillförne

kan bara blinkas bort

av en dröm

och du vänder dig om

långsamt bakåt neråt

och ser hur du vaknar

igen i ett eko eko eko

Mellan knallarna

 
du får gärna samla på mig

men vänta tills jag föds

du kan fläta mitt hår

som fåglarna gör

tills bössorna tystnar

luta med sommarhuvud

mot mina bokstäver

och se genom träden

hur jag kvi kvi

kvittrar för livet

jag är en vandrande vilse

som drakarnas blixtar

klippt itu

men såna finns inte

blixtar finns inte

finge jag vara

en bok under benet

på ditt skrivbord

så det inte vippar nåt

skulle mig intet fattas

Jag är en svindlande man

vakna smack mitt i bräddfulla natten 

å på dan ramla ut på gårn

tar in bläckfiskgumporna

och sätter dem i vatten

om det heter så

och sommarbuskar och oxar med talg

en glada slumrar i blanka fjällen

och minns sin huggormar

jag skulle vilja vara en örn

med händer av många gräs

och vildhundsrynkande min

nos av garn

häll i bra ni

häll i koll kolli rrrrr

som i ljuvaste vilse mitt

bröst genom skogen

bara

honungs förvildade stämma

och solen och månen slår sina gula

armar om varann

vad kan man annat

än stöna som en höna

över vädret det sköna

som är du 

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

. 

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

Antenner

 

När vi vinner en match i t ex fotboll, ser jag också på eftersnacket i teven, gottar mig åt alla reprisbilder på målen. När vi förlorar en match i t ex fotboll, stänger jag av teven när slutsignalen går.

Det gjorde jag i går, när fotbollsherrarna spelade sin avgörande match mot Polen. Gjort är gjort. Det gick inte. Tyvärr.

Jag har medvetet struntat i att följa eftersnacket idag, jag kan föreställa mig hur journalister, förståsigpåare och fotbollsfans kastar sig med ett rytande över Janne Andersson, att varför tog du ut den och den, varför fick Zlatan komma in bara i slutet när det var 12 minuter kvar, hur kan du göra oss detta …

Jag förstår den besvikelse och frustration, ja sorg som många kan känna. Det var som upplagt för ännu en bragdmatch mot Polen, efter det där målet av Quaison mot tjeckerna. Men när man tänker efter var det mest försöka-men-inte-lyckas för oss även i tjeckmatchen, utom just vid Quaisonmålet, då han och Isak plötsligt lyckades kortpassa sig genom försvaret.  

Men det är helt missriktat att ta ut sin frustration på förbundskaptenen, de svenska spelarna, de polska spelarna, ja inte ens domaren ska vi ondgöra oss över. Ibland är det stolpe in, ibland är det stolpe ut. Vi hade tur mot tjeckerna, otur mot polackerna. Låt de inblandade slippa att få en massa dynga över sig från oss fotbollssupporters. Vi bör svälja förtreten av en förlust på samma sätt som vi höljer oss i ära efter en seger.

Jag kommer ihåg ett avgörande fotbollskval för länge sen, när vi förlorade med 2-1 mot Schweiz och jag tror en som hette Antennen gjorde segermålet. Det kändes som en katastrof och jag hade gråten i halsen, men minns hur programledaren – som jag tror var Bengt Bedrup – avannonserade kvällen med ett ”God natt. Tack för i dag. Och glöm nu den här matchen”. Det tröstade mig när jag sov den natten. Och tröstade säkert fler än mig.

Han visade fina antenner med de orden. Bengt Bedrup. Eller vem det var.
     

House och Holmes

 
Gregory House och Sherlock Holmes. Det finns likheter mellan dem.

De tar bara de svåraste fallen, de som ingen annan klarar.
Som en sista utväg anlitas de, fallen inslussade genom en kvinnlig ordninghållare.
Mrs Hudson hos Holmes, Lisa Cuddy hos House.

Båda har en skara underlydande som skickas ut för att samla in fakta åt mästaren, inte sällan genom att bryta sig in hos folk. Holmes har barfotabarnen Baker Street Irregulars - House har sitt läkarteam, först Chase-Cameron-Foreman, sen Traub-Thirteen-Kutner.

Holmes har ett förstoringsglas som han kastar sig ner på alla fyra med, medan House har en emm-ar-aj, helkroppsröntgenapparaten.

Holmes har pipan. House har käppen.

De har faktakunskap som en encyklopedi och behöver aldrig konsultera en lathund.
När Holmes hittar en mikroskopisk lerbit vet han att skurken bor i nr 108 Oxford Street, det är bara utanför den porten som denna typ av lera finns.
När House konstaterar Klüver-Münchausens syndrom, spottar han samtidigt ur sig vilka mediciner som botar, med angivande av resp milligram-mått.

De iakttar och snabbanalyserar kunden/patienten.
Ni har lupus i tredje stadiet, säger Gregory House, när han kastar en blick in i besöksrummet och ser en patient med ett ryckande lillfinger.
Ni är cementblandare, är nyskild och har en bror som är alkoholist, säger Sherlock Holmes innan kunden hinner sätta sig i besöksstolen.

Båda får bara stimulans av ett omöjligt fall, tar till droger i värsta fall.

Och musicerar för att stimulera problemlösandet. Holmes tar fram fiolen, House sätter sig vid pianot.

Är ett ensamt geni, har bara en vän, som han ofta kör med och är nedlåtande mot.
I House är det cancerläkare Wilson. Hos Holmes heter han Watson. Bara två bokstäver skiljer. Och båda är läkare.

Som sagt, vissa likheter finns mellan de två. Gregory Holmes och Sherlock House eller vad de heter.

Sublima sub luna

 
är vi glada vill vi
läsa glada dikter
är vi lessna vill vi
läsa lessna dikter
är vi lessna vill vi också
läsa glada dikter men
är vi glada vill vi inte
läsa lessna dikter

utom när det är
en måne i oss
av andaktsflyktande morgon

sjung blomhöjd mama och
långsam rock

jag köpte en tavla av sand
där purpurmantlar växer

i viken bor
och i viken små
lingonris uppför
och räcke om
all daglig där
all läpp och liv
när mun i
mjuk och
minnen gå

sublima sub luna

dikten är strecket på himlen
efter ett flygplan
med last av människor

och dikten är en drömmande vind

Några världsrekord

Sverige har världsrekordet i diskus och stav. Tack vare Ståhl och Duplantis. Men rekord i de grenarna är vardagsmat för oss, säger vi och sträcker på oss i hela vår avlånga längd.

Förr hade vi ju Ricky Bruch i diskus. Han hade världsrekordet ett tag, även om det var ett delat världsrekord med exakt samma längd som någon av amerikanerna, Oerter, Babka eller Silvester eller vem det var. Bruch gjorde jättekast många gånger utan att få det godkänt som världssrekord, stod och väntade på hemmaplan i Malmö tills det blev rätt vind och gick då in i diskusringen.

Och förr hade vi Kjell Isaksson. Han var ensam världsrekordhållare i stav. Visserligen bara i en vecka, men ändå. För då hoppade någon ännu högre. Minns inte vad den amerikanen hette. Bob Seagren?

Minns Kjell Isaksson från Mästarnas Mästare som han vann. När han skulle fram och hämta segerbucklan gick han till podiet på händerna.

Det hade man svårare att se Ricky Bruch göra. Men man kan se honom på film, Ricky Bruch är en av rövarna i Tage Danielssons underbara film om Ronja.

Den förre fantomen i stav före Armand Duplantis hette Sergej Bubka, som tog sex raka VM-guld och 35 världsrekord i stav, vilket får anses som hyfsat. Han är också blågul, från Ukraina, föddes i staden Luhansk.

Luhansk är ett av de två områden i södra Ukraina som har en minoritet ryssar, vilket den ryska björnen tagit som ursäkt för att anfalla hela det fredliga landet Ukraina.

Den storhetsvansinnige Putins motivering ”En begränsad specialoperation för att skydda Donetsk och Luhansk” är ett världsrekord i lögn.

Tre Kronor innan de devalverades

 
När jag var intresserad av ishockey var det inte lite olika femmor som kunde slängas in på isen. Det var kedjor. Vilka två som var backar kunde variera.

En kedja var Roland ”Sura-Pelle” Pettersson – Nisse Nilsson – Lars-Eric Lundvall. Den kallades för Ungdomskedjan. Lundvall kunde inte vara inne på isen med några andra än Nisse och Sura-Pelle. Otänkbart. De tre hörde ihop.

Sen fanns det Brynäskedjan. Det var Håkan Wickberg – Tord Lundström – Inge Hammarström. Den senare var särskilt snabb. Precis som i Ungdomskedjan kände de tre i Brynäskedjan varandra utan och innan.

Bland forwards var det två fixstjärnor till centrar den här tiden, men de fick aldrig spela med någon i de här kedjorna, de fick omge sig med andra spelare. Ulf Sterner och Sven ”Tumba” Johansson tänker jag på.

Vi hade backpar också. Gert Blomé spelade ihop med Bert-Ola Nordlander. Och Roland Stoltz ihop med Lasse Björn. Aldrig någon annan kombination.

Rolle Stoltz var världens långsammaste back. Men det gjorde inget. Han kunde stå stilla vid kortplanket och sno pucken från motståndarna med en lång och listig klubba.

Vi hade också världens kanske snabbaste back, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg. Och målvakterna hette saker som Leif ”Honken” Holmqvist och Lennart ”Klimpen” Häggroth.

Man ser ju enkelt varför Tre Kronor inte vinner längre, som de gjorde förr.

1. De ska spela ihop i kedjor och i stående backpar. För då lär de känna varandra och kan hitta fram med passningar till varandra. Vilket måste ses som en fördel i spelet.

2. De ska ha smeknamn. Lill-Strimma, Klimpen, Tumba, Honken och Sura-Pelle. Man hör ju på namnen vad bra de var. Även om Hyland alltid sa Surra-Pelle.

Den briljante ordkonstnären Lennart Hyland.
”Surra-Pelle tar spänntag vid planket och rakar och rakar och skjuter i mål! Nej i stolpen.”

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .