Så där! Då är bloggfönstret uppslaget på vid gavel. Oj, luktar bestämt instängt, här måste vädras ut! Hur länge sen är det någon varit här egentligen? Vad säger du, bloggpennan? Sedan i julas? Men det var ju i fjol! Och lika mycket snö nu som då. D v s nada.
Här får vi allt ta fram kvasten. Titta där i hörnet, vad mycket damm! Nej, nu ser jag vad det är som yr omkring. En proteststorm mot nåt. Tydligen en norsk programledare som i teve intervjuat en sjukskriven partiledare.
En storm av protester mot att sådant sker, intervjuoffret får ju bara pluspoäng av att sitta och svara på frågor på detta sätt, hutlöst av programledaren att vara så flat, hutlöst av teve.
Och det är mer storm där, ser jag nu. En storm av protester mot att programledaren ställer frågor till intervjuoffret om vad hans parti ägnar sig åt, ska intervjuoffret verkligen behöva sitta och svara på frågor på detta sätt, hutlöst av programledaren att vara så elak, hutlöst av teve.
Själv nyss hemkommen från en resa till Kanada står jag och tittar förbryllat på stormarna som virvlar omkring varandra där i hörnet. Är det ett skämt? Eller är det bara det att jag har lite jetlag kvar i mig?
Kanada ligger 6 timmar efter oss i tid. Eller om det är före. Så man får skruva tillbaka klockan när man åker dit. Eller fram. Så det är bara att titta sanningen i ögat. Jag blev helt enkelt yngre när jag for så där över Atlanten. Eller om det är äldre jag menar. Men i alla fall.
Salvador Dali målade en gång en klocka som låg över kanten så där. Som en uthälld omelett.
Så känner jag mig i bloggande ögonblick.
Jag ligger som en omelett över kanten
för att jag åkt över Atlanten.
Bara jag får sova en natt igen
så blir jag nog lika platt igen.
Och om sängen bara står lite still
så får drömmen lura mig vart den vill …
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar