Jag menar inget skämtsamt eller konstigt med det, även om det kan förefalla så, men faktum är att jag en gång krockade med ett hus. Jag ska förklara lite längre fram, om några dagar.
Jag försöker knyta ihop soppåsen, men det är väldigt svårt, jag får nöja mig med en nästanknut, jag tar hela påsen i ett fast grepp och åker ner till sopnedkastet på gården. Påsen måste ju slängas.
När jag kommer upp, fortsätter jag filmen. Det är Melancholia. Jag har gjort i ordning några jordgubbar som jag ska ha till. Jag tänker så här. Allt kan falla. I fallet är det enda vi kan göra, att inte falla med. Om vi kan göra det.
En snyftning och en förkylning låter lika. En lök kan gråta över våra skugglika försök att skala och skala fram.
Det är i slutet av filmen nu. Melancholia såg mindre ut nu, tyckte de. Och glädjefamnade varandra. Det är bara de som varit i slutet av filmen, som vet.
Det blåser om filmen nu. Jag vet hur den grep mig, när jag såg den på bio. Nu hoppas jag att jag kan se den mer som fiktion. Så här berättar man en story. Det här tonfallet har man. De här scenerna och de här vinklarna visar man.
Det är väldigt mörkt ute nu. Julljusen på balkongen speglar sig genom balkongdörren. Det har varit påsk, en påsk som jag ska minnas. Hon leter efter John nu i filmen. Var är John? Hon kastar sig upp på en häst för att leta. Jag smakar lite på en jordgubbe. Snart ska jag ta lite glass till. I morgon måste jag upp tidigt och tiderna måste funka med allt för att jag ska hinna.
Jag berättar senare, lite längre fram. Om huset. Och soppåsen. Och påsken. Och fallet alla kan falla i och det enda är att inte falla själv. Nu måste jag se klart filmen. Innan den tar slut.
Och äta jordgubbar med glass. Alldeles i slutet av filmen. Det är gott även då.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar