Då försöker jag igen. Den här gången har jag sett till att jag inte blir avbruten. Håller bloggpennan upplyft och har för säkerhets skull täppt till de två hålen där. Med blogg.
Så här. Det var på påskafton. Jag bar på två kassar alldeles utanför huset, var nästan hemma alltså, tyckte det hade kommit en blomma på körsbärsträdet redan, tog ett kliv till höger för att se bättre – och föll plötsligt huvudstupa ner i en trappa. En sedan tio år välbekant trappa. Maximalt klantigt.
Förmodligen var det så att högerfoten trampade luft så jag tappade balansen och när den snavade på nästa trappsteg for jag nerför trappan med huvudet först. Maximal otur.
Kassarna jag bar på gjorde att jag inte riktigt hann få upp händerna till skydd, men jag landade lite på dem, tror jag. Men med huvudet först, hur i all sin dar? Jo, jag hade min duffel på mig, en ful och sliten gammal duffel, med den tjocka huvan på huvudet, eftersom det var lite kyligt. Maximal tur.
När jag fick hjälp att ställa mig upp igen, var det bara vänsterhanden som gjorde ont, pekfingret mest. Resten av mig kändes okej, lite öm och tilltufsad bara. Och förmodligen hade jag fått en liten chock. Normalt brukar man ju ta sig nerför trappor med fötterna först.
Eftersom det bara var handen som spökade, så nöjde jag mig med att starta en Ipren-kur och väntade till efter påsk, den 7 april, med att gå till läkare. Det var Närakuten i Nacka. Läkaren undersökte mig och skickade mig till Röntgen för handen. Det var inte Maggan där då, utan en annan, men Sergej var med och assisterade. Massor, massor med bilder tog de av vänsterhanden, ur alla vinklar. En spricka konstaterades och armen gipsades, nästan upp till armbågen. Varpå jag tog bussen hem.
Nästa dag, den 8 april, började jag känna mer och mer av ryggen. Inte bara ömt nu, utan ont. Det lättade lite när jag vek upp högerhanden bakom ryggen och masserade lite, värken var ju också på höger sida, så det gick. Och på kvällen, när jag satt i en bekväm fåtölj i vardagsrummet och såg på teve, nös jag till, en kraftig nysning, och fjärrstyraren hade jag jag i min friska hand, så jag kunde inte hålla emot i ryggen med någon hand. Och det small till i ryggen. Så otroligt ont! Vad hände? Gick något sönder?
På något sätt hasade jag mig upp. Smärtan gav sig inte, men gående var det enda som gick att stå ut med. Långsamt, maniskt, fram och tillbaka. Just i den vevan ringde Maria, som var på tjänsteresa. Det blev ett konstigt telefonsamtal, gjorde t o m ont att hålla i luren. När jag skulle lägga mig, visade det sig att det var omöjligt, försökte gång på gång, men ryggen bara skrek när jag försökte.
Och sen det läskigaste av allt. Tröttheten besegrade mig till slut och jag försökte resolut lägga mig. Och fastnade i en björnsax, halvliggande, av smärtan kunde jag vare sig komma upp eller lägga mig riktigt. Varje rörelse var ett yxhugg. Länge, länge låg jag där i min kallsvett, tills jag till slut tvingade in mig i en tunnel av smärta och kom upp i stående.
Resten av natten gick jag fram och tillbaka ända tills gryningen kom, då jag på något sätt paltade på mig och tog mig till Närakuten. S-a-k-t-a. Och med buss. Sitta var otänkbart.
Läkaren undersökte mig igen, förklarade att det var revbensfrakturer, sånt gick inte att gipsa, läkte av sig själv, tog en 6-7 veckor, de första två veckorna är värst i smärthänseende, med en peak rent statistiskt på dag 5-7 efter skadans uppkomst. Detta var den 9 april, alltså dag 5. Han skrev ut starka smärtstillande och jag hasade till bussen och åkte hem.
Lagom till återbesöket den 14 april hade också höger fot blivit konstig, hade ändrat både storlek och färg. Se Återbesök på Röntgen.
I dag är det den 20 april, dag 16 efter den ödesdigra påskaftonen. Nu kan jag se framåt i Konvalezensian. I början av maj tas gipset bort och i senare delen av maj är ryggen läkt. Och jag i skick som ny igen.
I inlägget En film som träffar mig nu nämner jag att jag krockat med ett hus. Och det stämmer. Det hände mitt på blanka dagen för 15 år sedan. Jag fastnade på något sätt med fötterna i marken, och min panna och ett hus fick närkontakt. Resultatet då blev bara en bula, men jag lärde mig inget av historien, t ex att lyfta på fötterna när jag går.
Det som nu hänt, har jag dock lärt mig mycket av. Man ska köra mer med mindfulness, och vimsa och stressa mindre. Du har inte en massa kroppar i reservlager, du har bara en kropp.
Hjälp dina fötter att hålla dig upprätt genom att titta åt det håll som fötterna går åt. Eller gå åt det håll som du tittar. Bara ni är överens om vilket.
Se det lilla i det stora. Lev i nuet. Carpa alla diem du hittar.
Och är du dessutom ägare till en ful och sliten gammal duffel, så är du bara att gratulera.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar