Människor och hundar

Jag såg på ett av mina favoritprogram på teve, "Mannen som talar med hundar". Jag som inte är nån hundmänniska, nästan lite rädd för hundar, gillar detta program.

För Cesar Millan tränar inte hundar i programmet, han tränar mattarna och hussarna. De klokheter han säger, om hur man är med hundar, det gäller även människor. En trappa med tre steg. Motion och rörelse först. Sedan ordning och sammanhang. Och till sist kärlek.

Cesar satt med det äldre parets bångstyriga hund. Och plötsligt bet hunden den hundvane Cesar. Det äldre paret blev förskräckta. Men Cesar var lugn, sånt händer. Och väldigt kort därefter såg man hunden slicka Cesars hand, mitt på såret, hundens tunga slickade mjukt det sår hunden själv orsakat.

Så gör hundar ofta, förklarade Cesar. Försoning doggy-style.

Och jag tänkte oförhappandes på en dikt av Solveig von Schoultz. En ur hennes diktsamling "Nätet" från 1956. En lite lång dikt att lägga ut på nätet kanske, men passar väl en lång fredag som den här.   

Hundarna

De hade länge jagat var för sig
och sovit efter jakten troget-trött
vädrande flyktigt inåt mot varandra
utan att märka var de sov, förstrött,
utan att skilja mellan dig och mig.

Men stundom gnagde tyst i hennes kött
en plåga som hon ej förstod
och en natt rann i hemlighet
ur henne alla nätters tålamod.
Och plötsligt reste hon sin ragg och bet.

Då sprang hans skugga upp och röt.
Månen förmörkades, som tvenne torn
stod de upprätta, darrande av vrede,
öga mot öga, tunga emot tunga
och rytande ur en och samma lunga
med blodigt ögonvitt innan han bet.

Sen sjönk hon ner förlöst i deras rede
slickande denna verklighet som flöt.
.