Tortyrredskap från medeltiden

(… forts från föregående inlägg)

Men … alltså … en säng? Det går ju inte! Kan ni inte bara fota foten när jag står? Eller sitter?
Jag tittade hjälplöst, bevekande, på de båda i röntgenpersonalen, en som var röntgenläkaren, en kvinna som såg ut att kunna heta Margareta och så röntgenassistenten Sergej.

- Nej, sa Margareta och Sergej nickade assisterande. Du måste ligga där på britsen, så vi kan rikta in röntgenkameran rätt, det är gjort på ett ögonblick.

Ett ögonblick! Jo, pyttsan! Jag fnös förtrytsamt. Och insåg att de hittills bara sett mig som Göran med handen. Och kanske också Göran med foten. Men inte Göran med ryggen. Så jag började snabbt förklara hur allt hängde ihop med det medeltida tortyrredskap som döljer sig bakom den oskyldiga benämningen ”säng” och fast jag blev mer och mer vältalig för varje ny inskjuten bisats som jag trasslade in mig i, såg de bara lugnt på mig.

- Det går bra, sa Maggan, vi hjälper dig om du har ont. Vi är vana.
- Precis, sa Sergej.

Så jag hade inget val. Inför deras ögon förvandlade jag mig till en daggmask i människostorlek och på rekordtid, en kvart eller så, låg jag på något sätt halvutsträckt på britsen och spretade med foten mot röntgenkameran.

- Bra! Håll still så! Maggan och Sergej skyndade sig in i rummet där bakom, innan jag ramlade ur ställningen. Sedan några plåtar till medan ryggen höll tyst.

- Bra, Göran, nu var det klart, sa Maggan, nu kan du bara resa dig från sängen igen.
Och Sergej nickade assisterande.

Men att orma mig upp från sängen, det var en helt annan femma. Det gick bara inte. De såg mina fruktlösa försök och de tog nu tag i mig från båda håll och jag kunde inte protestera, kunde inte använda några muskler i mig, jag fick bara överlämna mig utan skyddsnät i deras händer, låg helt stilla medan deras händer bar mig över avgrunden därnere, bar mig hela vägen så att de mjukt kunde sätta ner mig på fötterna igen.

Jag fattade knappt vad jag varit med om. Men automatiskt knixade jag på mig strumpan igen, stack in fötterna i croc-skorna och tog tag i mina pinaler. Maggan och Sergej vinkade när jag öppnade med armbågen och gick ut igen.

Hasade från Röntgen tillbaka till Närakuten igen, där min läkare väntade med bilderna på min fotade fot. Bilderna hade liksom susat förbi mig på det där dataviset, där jag hasade fram i korridorerna, och kommit fram före mig.

- Inget brutet i foten, sa han. Men du har ju så många andra frakturer, så det räcker väl.

Det här var i går. I dag har inga nya kroppsdelar anmält sig med ny värk, så jag har inte behövt ila till nån närakut idag. Men mitt på dagen blev jag så trött, ögonlocken ville bara sjunka ihop, huvudet var som en luddig boll. Skulle jag våga?

Jo, faktiskt, jag vågade, jag var tvungen. Göran, bloggaren, förvandlade sig till Göran, daggmasken, mitt på blanka dagen, och jag lyckades lägga mig. Och sov. Sov i två timmar. I två långa sköna timmar. Vaknade och kallade till mig daggmasken och gick upp, plötsligt pigg som en nyponros.

Jag klarade det! Jag fixade det! Jag tittade med nya, nästan ömma ögon på sängen. Tänk vilken fantastisk nytta man kan ha av en säng! Och vissa som kallar sängar för medeltida tortyrredskap! Obegripligt! Jag fnös förtrytsamt. Men lite försiktigt. Ryggen, du vet.
.