Vi säger att tussilagon anlänt

Jag är en vattenbuffel som gått ner sig i ett hål och inte kan komma upp och solen står högt på himlen men innan lejonen kommer ska jag berätta lite om mitt liv. Sätt dig ner om du har tid. Jag har tid.

Så ska jag börja min bok om mig själv.

Men det här är en blogg. Blogg som för många betyder att man delar med sig av bits and pieces om sitt liv. Och betyder så för mig också. Fast på mitt sätt.

Länge sedan jag var här och skrev nu. Gjorde ett break för att koncentrera mig på en bok om staden jag bor i. Jag har kommit långt på den. Har skrivit 40 texter av de 43 den ska bestå av.
En tredjedel prosa, två tredjedelar lyrik. Förr och nu ihop. Jag har grävt förstås i stadens historia, är ju inte född här, men grävandet har kompenserat för det. Jättekul, med andra ord!

Boken om mig och boken om min stad är olika saker. Projekt, skulle man kunna kalla det, men projekt låter som om det vore något jobbigt jag är tvungen att göra. Det är inte de här sakerna. Det är något roligt jag är tvungen att göra.

Ja, just det. Jag har skrivit några dikter också. Och lagt ut på poeter.se. Märkte att den första var en Beatlesblinkning. Och så blev det några blinkningar till. Det ligger sju Beatlesblinkningar av mig på poetersajten nu. Jag tycker om sju. Mycket är sju. Veckodagarna. Snövitdvärgarna. Till exempel. På poetersajten har jag sju cantos också.

Nånstans har jag sett tussilago. Men det känns som om de är i underläge nu, för kall och regnig vår och för mycket hat och lynchinställningar på för många ställen, tussilagon verkar inte ha riktigt vågat att sticka upp huvudet.

Men vi säger att det är vår nu. I alla fall. Och att jag lägger ut lite texter här i bloggen. Bits and pieces om mig själv. I detta vattenhål som jag har.

Innan lejonen kommer.  

.