Hans mammas recept

Som avslutning på det här året vill jag tipsa om detta recept. Det är skrivet av en som är mamma till en av Europas, ja världens, största författare. För mer än 200 år sedan. Vem?

"RECEPT FÖR DET NYA ÅRET

Man tager tolv månader,
rensar noga bort all avundsjuka,
bitterhet, snålhet och småaktighet,
skär varje månad i 30 eller 31 bitar
så att förrådet räcker för ett helt år.

Varje dag tillredes för sig
av 1 del arbete
och 2 delar glädje och humor.

Därefter tillsättes
3 rågade matskedar optimism,
1 tesked tolerans,
1 nypa ironi
och 1 pris finkänslighet.

Rikligt med kärlek öses över det hela.

Den färdiga rätten garneras med små buketter av uppmärksamhet och serveras dagligen med glädje och munterhet."

Receptet skrevs av Elisabeth Goethe (1731-1808), mor till Johann Wolfgang von Goethe, han på bilden häruppe. Vars höjdare i mitt tycke är hans ungdomsroman "Den unge Werthers lidande". Läs den!

Fint recept av hans Mutti, va? Det kanske rent av skulle skickas till Sveriges Riksdag? Fast ett av partierna får i så fall bortse från måttangivelserna och tredubbla dom! Den där teskeden, när det gäller tolerans, kan för det partiet med fördel bytas ut till ett lastbilslass ...

Själv återkommer jag som sagt hit till Görans Penna när det våras bland bergen igen. Vilket sker den 1 mars. För då inträffar den första vårdagen, enligt almanackan. Som får anses som en auktoritet på området.

Til dess bjuds du här på ett antal bloggbetraktelser av varjehanda kulör och fason att botanisera bland. För inte har du väl läst dem alla? De är 230 st. Inklusive denna, som nu bloggar mot sitt slut.

Gott Nytt År! Och jag hoppas med Goethes mamma att 2011 ska smaka!
.

BLOINK

Min bloggpenna har gått i ide. Han hänvisar till BLOINK.

Vilket betyder - som alla innehavare av bloggpennor känner till - BLoggpennornas Organiserade INtresseKlubb. En fruktad organisation i cyberrymden således.



Den första statuten i BLOINK lyder:
”Envar bloggpenna, vilken bloggat som en galärslav under lång tid, ja ända in i vintern, och tycker att det är jättekallt och jättemörkt ute, äger rätt att a) ta en siesta, b) gå i ide eller c) bli en glad PP (pennpensionär) helt efter eget skön.”

Min bloggpenna valde b. Men hans uppfattning om ide är att ligga på en badstrand på Gran Canaria och lojt sträcka ut sin gängliga kropp och smutta på någon god bloggdryck.
Medan han dikterar det här inlägget till en BLOINK-funktionär.





En funktionär som låter hälsa att min bloggpenna därefter säkerligen tar en sväng förbi Pennsylvania, där BLOINKs huvudkontor ligger, och shoppar loss lite. De lär ha fina pennfodral där.

Fair enough, tänker jag på nysvenska. Om man lite grovt räknar med en månad på badstranden och lika mycket i provhytten så blir det cirkus den 1 mars som bloggpennan återbördas till min hand. Samtidigt alltså som det våras bland bergen och årets första rufsiga tussilago tränger upp ur diket.

Två månader, det är OK. Då kan jag utforska en del av de andra skrivprojekten som myllrar omkring i mig. Och så har jag en del läsning också att komma ikapp med. Som ni ser på bilden här uppe.

Men, det var så sant, han hade fått dispens av BLOINK för ett inlägg till i år. Ett recept som är långt över 200 år gammalt och som han prompt ville skicka före nyår. 



Ett recept? Mer än 200 år gammalt? Undrar vad det kan vara.




Orkidéer

Ibland är orkidéer väldigt fina. Här är några:

1 Bussflingor
Bussen kommer och du har en bit kvar dit. Om du lägger på en rem kan du hinna. Du lägger inte på nån rem. Du hinner inte. Bussen går. Du väntar lugnt på nästa. Och sparar energi. Bussar är som snöflingor. Man behöver inte jaga dem. Det kommer flera.

2 Trapplist
När du går i en trappa måste du skjuta på med benet. I något läge. Du kan göra det när benet är böjt, när det är det översta benet. Då frestar du på knäet. Därför gör du inte så. Du skjuter på när benet är rakt, när det är det understa benet. Då frestar du inte på knäet. Du kan gå hur mycket som helst i trappor på det viset. Utan att bli trött i benen.

3 Göra(n)listan
Du skriver upp på ett papper 6 saker som du har dåligt samvete för att du inte har gjort. Du får nästan ont i magen av blotta åsynen av dem. Men du säger att du ska klara dem alla på en vecka. Det fixar du inte, tänker du. Och du har rätt. Efter en vecka har du inte gjort alla 6. Man du har klarat en av dem.

Du bockar av den och säger att du ska klara de kvarvarande 5 på en vecka. Det fixar du inte, tänker du, Och du har rätt. Efter en vecka har du inte gjort alla alla 5. Men du har klarat två av dem.

Du bockar av de två sakerna och säger att du ska klara de kvarvarande 3 på en vecka. Det fixar du inte, tänker du. Men du har fel. Efter en vecka har du klarat av alla tre.

Du bockar av de tre sakerna och tittar på ditt papper. Du ser nu hur vackert pappret är. Och hur bockfint det känns i magen.

* * * * *

Det var tre idéer. Och det finns ju många andra idéer förstås som man kan använda om man tänker efter. Som gör att man orkar och det blir lättare.

En hel bukett kan det bli.

God Jul!
.

Vängman och slagskeppen

I skolan hade jag en lärare som hette Johansson. Döden Johansson kallades han. Om jag bläddrar ett tag i minnets vindlingar så får jag fram att det måtte ha varit i slutet av mellanstadiet.

Ja, det där med Döden var väl inte så lugubert som det låter. Det var väl mest så att en färgstark Johansson måste ha ett smeknamn. Och han såg så stor, bredaxlad och brutal ut där han vaggade fram i korridoren. Påminde en del om Zeb Macahan (från Västernserien du vet).

Vi som hade honom som klassföreståndare, vi visste dock att han var en gudagåva till vår lite slätkammade skola.

På svenskatimmarna läste han ur Janne Vängman för oss (fast jag trodde länge att det var Väggman han hette). Janne Vängman, originalet ute i svenska bushen, lite tjuvskytt till husbehov, överlevare, snus och filosofi, humor och kärlek till språket i en salt och salig blandning av Kronblom, Tjalle Tvärvigg och Bibeln. ”Kors i Kapernaums tempellundar”, var ett av Vängmans uttryck. 

Underbara lektioner. De var som vatten på min törstiga kvarn av fantasi.

Vi hade honom i tyska också. Då spelade vi slagskepp. Nån av oss prövade med ”drei und zwanzig” och han dundrade ”Trefferrr”. Med kraftigt rullande r, han vägrade att skorra r:en och det gjorde tyskan mindre konstig att prata för oss. Och vi lekte in bakvända tysksiffror, uttal och samarbete.

Och han var en berättare av Guds nåde.
Jag minns en skolavslutning när han var en av talarna. Han berättade om lumparminnen. Hur de var på manöver i dagar och nätter. Och hur de efter manöverns slut äntligen kunde komma ur kläderna och efter en välbehövlig dusch återvände till sin klädkrok. Och FRÅN KLÄDERNA STEG EN OERHÖRD LUKT som de först nu kunde känna! 

Döden Johansson vred ihop ansiktet till en grimas och höll ut sin långa arm så långt ifrån sig han kunde och längst ut i nypan såg vi tydligt hur det dinglade ett imaginärt stink-plagg.

En kollektiv rysning i den vattenkammade och sommarkjoliga aulan.
Och i alla pojkar slog en stor längtan ut i bröstet att ”tänk om jag en gång också får göra manöver och lukta så där härligt illa!”
.

Efterlysning: Kurre & Åsa

Det har kommit in en massa frågor till bloggredaktionen. Det bara drösar in. Vi har blivit fullkomligt nedringda och nattredaktörerna har fått arbeta i skift. Vi vadar till knäna i brev och mail och sms. Och alla undrar de över en och samma sak:

Vilka är de där Kurre och Åsa egentligen? Och varifrån kommer de?

Jag förstår att många undrar. Och den sprickfärdiga nyfikenheten måste självfallet stillas och frågan en gång för alla besvaras. Frågan är bara hur. Själv har jag ingen aning om det här.

- "Hrm."

En diskret hostning bakom mig. Jag snurrade runt. Där stod en prydlig ung man. Välpressad kostym, glasögon, spikrak mittbena.
Men det måste väl vara ...?

- "Eh ... är det inte Hubbe?" försökte jag.
- "Hubert, om jag får be. Hubert Norlén till er tjänst. Vi råkade åhöra min herres bekymmersamma belägenhet. Månnhända kan vi vara till en viss behjälplighet därvidlag."
- "Det var vänligt. Tackar ödmjukast. Men vi sa du? Vilka vi?"

En rödhårig fräknig yngling dök nu upp på vid den glasögonpryddes sida. Och så en annan likadan vid den andra sidan.

- "Morsning", sa Klas. Eller om det var Göran.
- "Tjaba", sa Göran, om det nu inte var Klas. "Kul å råks."
- "Hej. Och tack. All hjälp tas tacksamt emot. Det som det gäller är alltså att besvara varifrån …"
- "Tack, min herre," insköt Hubert, "vi är uttömmande uppdaterade å hela problembilden enär vi råkade åhöra densamma då den utvecklades av min herre i begynnelsen av detta blogginlägg. Klas och Göran: spåra!"

Och de båda rödhåriga beståndsdelarna av deckartrion gick upp i rök, uppenbart satta på spåret, vad det nu kunde vara.

Tystnaden sänkte sig nu över bloggen.
Det enda som hördes var fraset från breven runt mina vador.
Jag studerade min bloggpenna ingående.
Hubert fingrade på sin oklanderligt knutna fluga.

- "Angenäm väderlek för övrigt", framkastade han.

Jag drog djupt efter andan för att fästa hans uppmärksamhet på snömodd, yrsnö och sedvanligt lamslagen kollektivtrafik, då de plötsligt var tre igen. Tvillingarna materialiserades vid Hubbes …eh … Huberts sida.

- "Jo du bloggarn," sa Göran (fast det kan ju också ha varit Klas), "dom föddes den 12 september. I bloggen här. Kurre och Åsa, menar jag", tillade han förklarande.
- "Klart som korvspad," instämde Klas (jag kan ju förstås inte svära på att det inte i stället var Göran), "och dom kom på besök igen den 29 september, 7 november, 27 november och 9 december. Enkel match att ta reda på för två rutinerade spanare från Vindsele."
- "Jaså, var det så? Tackar för det. Men varifrån kommer de? Och vart försvinner de?"

- "Hrm" kom det nu från Hubert. "Om min herre tillåter." Han tog bloggpennan från mig. "Sagda personer Kurre och Åsa har sin hemvist här."
- "Vasa? Bor de i min egen bloggpenna?"
- "Förvisso. Om jag ett ögonblick får dra min herres uppmärksamhet till de två hålen här. Där är Kurres ingång. Och här är Åsas. Eller, om man så vill, utgång."

Och minsann, var det inte två små hål där. Det hade jag inte sett förut. Jag kisade med ena ögat och tittade in. Såg inget. De kanske var ute och handlade. Eller köpte julgran.

- "Fantastiskt! Gåtan har fått sin lösning! Tack, alla tre", sa jag.
Men de hade redan försvunnit. Precis som breven runt vadorna, de var plötsligt puts väck allihop och golvet återigen synligt. Frågan var tydligen besvarad till allmän belåtenhet, nyfikenheten stillad och efterspaningen å Scotland Yard kunde tillbakadragas.

Nattredaktörerna lade upp benen på bordet igen.
Stillheten föll åter över den här vrån av cyberrymden.
Humlorna i bloggfönstret somnade om.
.

Kaanans land

Alldeles bredvid Blackeberg, där vi bodde, lite åt Grimstahållet till, låg Kaanan. Det var ett bad vid Mälaren, flera stränder, ett hopptorn och ett fik. Vi var och badade där den här sommaren. Mamma, pappa, mina två systrar och jag. Som vilken familj som helst.

Det var tre nästan tropiska somrar i slutet av 50-talet, det här var den mittersta av dem. Jag balanserade några glassar i handen, trippade försiktigt på vasst grus och het sand, jättestora högtalare utspridda på olika ställen på stranden.

"... och Schäfer ... på låret ... tar ner den ... ser sig om ..."

Den där rösten. Målande och malande, både återhållen och enträgen samtidigt. Kunde inte vara någon annan än Lennart Hyland.

Och ur minnets labyrinter bilder av getingar lite lojt hängande över glaskanterna, för saftdruckna för att vilja sticka.
Och brassarnas kedja som framdrömda av ett litet barn: Vava, Pelé, Didi.

Sverige i världens mittpunkt, världsmästerskapet i fotboll som gick här, hela min familj på badet i Kaanan, jag trippande med vaniljglass i strutar för att inte tappa eller spilla, precis som alla andra åttaåriga glin.

Allt var stort och helt. On top of the world. Där i Kaanans land.

Sen vet jag inte hur man ska säga. Men därefter var det som en kana utför. Till avskiljandets land. Eller kanske demaskeringens. Eller kanske en stor kil lyft mot familjen och en hammare lyft mot kilen. Mitt framför mig. Utan att jag såg. Vickade ju som bäst med tungan i barndomens glass av vanilj. Glass av familj. För vem blåser straff mot sig själv? Vilken åttaåring vänder inte ryggen till? Tills hammaren faller. Man måste få bollen för att kunna ta ner den och se sig om.

Eller kanske som jag beskrev det i "Min människa", en längre text som jag lagt ut på www.poeter.se/goran_p_rodholm.

Jag vet inte direkt vad folk hade för uppfattning om mig. Förmodligen att jag var en lite tyst men rätt glad grabb. En sak jag var styv i var att hålla upp ett hyfsat och rätt yttre.
Jag hade en uppsättning sådana yttren att välja bland, för att matcha de situationer som uppstod utanför mitt skinn.

Medan matchen fortsatte på andra sidan skinnet med mitt ihopkrupna nervsystem som boll.
.

Grammatik med dramatik

Vi slår på stort och går på teater, tycker jag. Vad går det för nåt? Vi plirar upp mot den stora neonskylten och läser:

VEM SKÖTER OCH SKÖT? - drama i två akter.

Låter lagom konstigt. Den tar vi. Sätt er ner här på träbänkarna och titta framåt.
Nu går ridån går upp för första akten.

AKT 1. HÄSTEN SKÖTER JAMES BOND
Vi läser den meningen och slås av tanken att den kan betyda två olika saker.

Scen 1. På scenen: en häst, en ko och James Bond.
James bryr sig inte alls om kon, den får stå där och beta bäst hon vill. Däremot ryktar han hästen och ger den doftande hö, där den står i spiltan.
Hästen sköter James Bond, det kan man verkligen säga.

Vi skyndar oss genast att ta ut satsdelar.

Subjekt (den som står för subjäktandet på scenen) är James Bond.

Ackusativobjekt (ack den som är objekt för detta jäktande) är hästen.

Predikat (själva jäktordet) är sköter.

Vi sneglar spörjande på demonregissören. Rätt? Han nickar. Vi rodnar invärtes av glädje.
Dags för scen 2.

Scen 2. På scenen: samma häst, samma ko och samma James Bond.
James ligger här på scengolvet, alldeles förbi av jäktandet i förra scenen. Är dammig både på kavajslaget och i strupen. Goda råd är dyra! Får han någon omvårdnad?
Kon struntar i honom, han struntade ju i kon förut! Men hästen minns scen 1 och gnäggar nu fram och tillbaka och dammar av James´ kavaj med svansen samt blandar en draja, skakad men inte rörd, och föser den med mulen inom räckhåll för James.
Hästen sköter James Bond, kan man utan vidare säga.

Vi hastar till att ta ut satsdelar.

Subjekt (den som står för subjäktandet på scenen) är denna gång hästen.

Ackusativobjekt (ack den som är objekt för detta jäktande) är denna gång James Bond.

Predikat (själva jäktordet) är precis som förut sköter.

Vi sneglar ånyo spörjande på demonregissören. Rätt? Han nickar. Vi vederfars en stor glädje härvidlag.

Ridån går upp för andra och sista akten.

AKT 2. HÄSTEN SKÖTS AV JAMES BOND
Vi läser den meningen och slås av tanken att den kan betyda hela tre olika saker.

Scen 1. Det drama vi ser utspelas är identiskt med scen 1 i första akten. Utöver att kon nu tröttnat och lämnat scenen. James ryktborstar + höserverar så det ryker om det. 

Hästen sköts av James Bond, kan man verkligen säga.

Snabbt scenbyte. Scen 2. Den alltmer lata hästen satt nu i en vagn och James satte skuldran till vagnen och sköt på så sätt vagn och häst framåt.
Hästen sköts av James Bond, kan man alltså säga.

Snabbt scenbyte igen. Scen 3. Finalscenen. Publiken satt på helspänn. Och drog efter andan. För James Bond tog sig nu före att dra sitt tjänstevapen och helt enkelt avlossa ett skott i den lata hästen! Har man sett! Som tur är kommer nog hästen att repa sig, det brukar ju teaterhästar göra. 

Men faktum kvarstår: hästen sköts av James Bond.

Vi kastar oss nu över uppgiften att ta ut satsdelarna. Som är samma i hela akt 2. Men meningarna är här passiva, det ser man på s:et i ”sköts”. Medan de i akt 1 var aktiva. 

Och från en dammig lektionssal från längesedan ekar nu två regler om skillnaden mellan aktiva och passiva satser:

- Att subjektet i en aktiv sats är agent i en passiv sats.
- Att ackusativobjektet i en aktiv sats är subjekt i en passiv sats.

Aha, säger vi då. I ”hästen sköts av James Bond” blir det alltså så här:

Hästen är subjekt.
Sköts (sköts av) är predikat.
James Bond är agent.

Ridån faller. Och i vimlet på väg ut igen från salongen kan man uppsnappa spridda kommentarer bland publiken:


- Att Hästen visade sig vara Subjekt var ju lite överraskande, men att James Bond var Agent, ja det hade jag på känn redan från början.
.

Tvillingdeckarna

I november i fjol gav jag några deckartips här i bloggen. Men nu kom jag på att det var ett tips jag totalt glömde. Ett som bara måste med. Nämligen Tvillingdetektiverna. Det är en fantastisk serie ungdomsböcker från förra århundradet. 



De hörde till B.Wahlströms ungdomsböcker, ni vet de där med gröna ryggar. Så såg killböckerna ut i alla fall. Tjejböckerna hade röda ryggar och hette Kitty eller Cherry Ames och sånt. Det var ordning och reda och uppdelning på den tiden. Jag vet inte om det var dödsstraff för killar att läsa de röda böckerna och tjejer de gröna, men det var det nog inte.



Klas och Göran Bergendal, det är enäggstvillingarna, rödhåriga, buspojkar, äventyrslystna, bor i norrländska Vindsele.
Hubert Norlén, det är deras kusin, skolans ljus, glasögon, slips, spikrak mittbena, bor på Kaptensgatan på Östermalm i Stockholm.

Fina kontraster alltså. De är de tre som tar fast bovarna, ömsom i Norrland, ömsom i Stockholm, med tvillingarna som spanarna, Hubert som hjärnan. Den senare högst motvilligt meddragen i äventyren, föredrar bibliotek och muséer. 



Ett vanligt replikskifte dem emellan är:
- ”Tjenare, Hubbe!”
- ”Hmf, Hubert, om jag får be”.
Minns replikskiftena i Jönssonligan mellan Vanheden och Jönsson:
- ”Lysande, Sickan!”
- Charles-Ingvar, om jag får be”.
Månne manusförfattaren till de filmerna läste Wahlströms ungdomsböcker som grabb?

Och till utseendet är Hubert inte alldeles olik Harry Potter. Som också har två medhjälpare. Varav den ena är rödhårig. Det är kul att hitta sådana här ekon. Ren slump i detta fall dock. För man kan ju svårligen föreställa sig Joanne Kathleen Rowling som ung ligga och lusläsa dessa Wahlström-böcker med gröna ryggar. Hon är ju tjej vet ja.

Nej, parallellen måtte vara resultatet av rena trolldomen.


Anyway, vilken fröjd det var för mig som grabb att läsa Tvillingdetektiverna! Själva gåtan, brottet var inte det viktiga, det gamla vanliga bara som fanns i alla böcker. Nej det var humorn, de fantastiska dialogerna av en mycket säker författare, fina miljöskildringar på köpet och charmen med kollisionen mellan de två världarna; tvillingarnas och Hubbes, förlåt, Huberts.



Böckernas författare var Sivar Ahlrud. Fast bakom det namnet dolde sig en författarduo: Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud.


Kronan på verket var att de flesta av böckerna pryddes av en suggestiv bild av Bertil Hegland, denne man som gjorde bokillustrerandet till en skön konst.

Samme Bertil Hegland som gjort att jag inte kunnat slänga alla mina Manhattandeckare, för det är han som står för de vackra försidesbilderna även där. Men nu är jag redo att avhända mig dem. Se min blogg den 3 november i år. Säljer dem gärna nu. Först till kvarn ...

Javisst ja. Lucia är det i dag. Så om ni skulle se två rödhåriga stjärngossar i tåget och en med glasögon, den senare med en nästan tondöv falsksång, så är det inte så konstigt. Det var ju bara i ett skolämne som Hubbe ... eh ... Hubert inte hade stort A, utan ett slätstruket B. Som en genant, pinsam och irriterande plump i protokollet. Just det: i sång.
.

Den tredje bra USAserien

Det tredje guldkornet som vi kan vaska fram ur gyttjan av alla framvällande amerikanska serier är - ja jag faller till föga och kallar dem ”amerikanska” jag också, alternativet USAiska låter lite ansträngt - en serie som jag inte är ensam om att gilla skarpt: 



Vita huset (The West Wing).

Massor med beröm från skådisar, politiker, branschfolk. Startade 1999 i USA, år 2000 i Sverige. Det regnade Grammysar över den, 24 st. Delar därmed förstaplatsen i Grammyligan med Spanarna på Hill Street Hill Street Blues) - den serie som har den definitivt snyggaste musikvinjetten alla kategorier.

När jag såg Vita Huset häpnade jag över att man kan göra en sådan kvalitetsserie. Som en bok man inte kan lägga ifrån sig. Spännande, fast den var kemiskt fri från våld, biljakter och pangpang. Spänningen låg i en blixtrande dialog som inte var av denna världen, 24-karatigt spirituellt och listigt manus, mästerligt levererat av en skådisuppsättning som var så samtrimmad och skicklig att det var svårt att se att detta inte var verkligheten.

Snabb och övertygande dialog, ja sånt finns det också i House, som jag skrev om den 3 december. Men i House är det Hugh Lawrie som är motorn, scenerna blir magiska när han är med liksom samspelet med de andra, men så fort han inte är med i nån scen, så kan man med fördel koka kaffe.

I Vita Huset finns ett team av skådisar, i mitt tycke presidenten och åtminstone fyra av hans närmaste medarbetare, som är lika briljanta. Magin dalar inte för att inte huvudpersonen är med i scenen. Här är de fem.

Presidenten Josua ”Jed” Bartlet (spelad av Martin Sheen). Stabschefen Leo McGarry (John Spencer). Bitr stabschefen Josh Lyman (Bradley Whitford). Kommunikationschefen Toby Ziegler (Richard Schiff). Pressekreteraren C.J Cregg (Allison Janney).


Man njuter av deras artisteri. Som om House är en kedja med Zlatan + bara vattenbärare, medan Vita Huset är en kedja med Zlatan + Messi + Ronaldinho + Cristiano Ronaldo + Marta (ja, en kvinna den sista, precis som Allison Janney).



En typisk Vita Huset-scen är att två av de fem går i en lång korridor och diskuterar, en avviker till vänster, en tredje ansluter från höger, tar upp en ny tråd som de diskuterar, liv och rörelse över allt, flera intriger parallellt, blixtsnabba kast mellan dem.

Zlatan klackar till Messi som snurrar upp en back och lägger en smörpassning till Ronaldinho som ...

Richard Schiff sade om serien att det nog är det närmaste man kan komma teaterskådespeleri på teve.

Den främste personen för serien är ändå inte någon av dessa, utom den på bilden här ovan. Aaron Sorkin. Skaparen av serien och dess producent de första 3-4 åren, guldåldern för detta guldkorn Vita Huset. Som är ett av de tre lysande undantagen i den kvävande massa av amerikanska teveserier som jobbar hårt för att svensk TV ska förtjäna det där klassiska epitetet ”dumburk”.
.

Kurre & Åsa och papperstussarna

- Surprise!

Den rösten kände man igen. Jag vände mig sakta om och där satt han i bokhyllan. Och hon. De dinglade nonchalant med benen.



Kurre: - Vad har du ...
Åsa: - ... i dina fickor?
- I mina fickor? Få se ... nycklar och plånbok och biljett och tuggummi av den gula sorten.


Å: - Och så en sak till: en ...
K: - ... massa papperstussar!

- Så många är det väl inte? Ja, en eller två brukar jag väl ha.

K: - Nej, det är jätte-
Å: - många pappers-
K: - tussar! Vad ska ...
Å- ... du med dom till?

- Jo, när jag är färdig med ett tuggummi och inte har tillgång till en papperspelle, då lindar jag in det i en papperstuss för att skydda jeansen och tager sedan tuggummit, fortfarande väl inlindat i papperstusssen, och slänger det i närmsta papperspelle jag ser.



Det var ett uttömmande svar, tyckte jag. De såg inte ut att hitta någon ny tråd att dra i. De dinglade lite med benen under tystnad. Åsa hämtade sig först.

Å: - Men du kan ju glömma tussen i ...
K: - ... jeansen när du går förbi pellen?
- Ja, jag antar att jag KAN göra det.

K: - Och du kan glömma den i jeansen när ...
Å: - ... du ska stoppa dom i tvättmaskinen?
- Tja, det är väl i alla fall tänkbart.

Å: - Och hur ser jeansen ut efteråt när ...
K: - ... du tar ut dom ur tvättmaskinen?
- Ja dom är förstås alldeles ihopklibbade vid fickan.

K: - Och kanske inte ...
Å: - ... bara det, eller hur?
K: - Med tanke på dom där ...
Å: - ... många papperstussarna?
Det såg ut att rycka lite i deras mungipor och benen dinglade alltmer frimodigt.

- Ja, kanske också diverse vita prickar av pappersfnock här och var, tillstod jag.
Å: - Så då gäller det bara att hitta en pappers-
K: - pelle för dina ihopklibbade, vitprickiga jeans?

Två ringlande skratt från bokhyllan nu. Fyra dinglande ben. Och så ett ”tjoff!” Så som det låter när två dinglare dråsar ner från en bokhylla rakt över ett tangentbord.

Med fötterna först landade de på var sin tangent. På Kurres stod det ”bloggen” och på Åsas ”ut”.

Och så blev det också.
.

Ossie on the line

- ... knaster ... Ja, hallå? Organisationsombud & Omvärldsorakel Osvald Osvaldson här.
- Hej, Ossie. Hur går det?
- Ja men tjenare! Jo, här vilar inga halta löss! Vi har lämnat namnfrågan helt nu. Ja, OK, några verkar fortfarande gå omkring och hoppas på att Margot Valsdröm ska komma ridande i sporrsträck på en häst från Bryssel och rädda oss. Dom är väl i chock. Men det formligen haglar in nya fina förslag nu. Jag menar från oss organisationsombud och omvä ...
- Om innehållet i er politik?
- Ja, det också.
- Som till exempel?
- Ja, häromdan föreslog jag att vi skulle gå över till engelska som partispråk. English you know. Då kommer vi att dra till oss en massa ungdomar som bara ...
- Jaha. Men jag menade förslag om innehållet i er politik.


- Jaså du menar så. Ja, självfallet har vi det. Vi har t ex tagit upp ett gammalt socialdemokratiskt krav. Vad sägs om det? ... knaster ... skrap ... Ett som bara legat och samlat damm i alla år.

- Vilket krav?

- Kravet på republik.
- Verkligen? Hur tänker ni då?
- Ja, förslaget har ju aldrig varit bortkopplat, bara bidat sin tid, väntat på rätt opinion. När kungen sa ”kära Örebroare" så vädrade vi morgonluft. Men han blev bara folklig och poppis av det.
Bröllopet var nästa chans, men hela det evenemanget var ju så lyckat och charmigt arrangerat att vi blev jättedeppiga.
Men nu efter den där boken, så har vi slagläge. Äntligen.

Det skrapade i luren igen. Eller om det var Osvald som gnuggade händerna.

- Hur har ni tänkt gå till väga med att avskaffa monarkin, då?
- Ja, dom får väl checka in hos arbetsförmedlingen bara. Fast då kan dom gå och bli folkliga igen, så det är inte värt, det får bli landshövdingar typ. Ingen bryr sig om landshövdingar, så det är riskfritt. Och så sätter vi igång och väljer president bara.
- Genom en folkomröstning kanske?
- Nä ... skrap ... det måste göras på ett modernt sätt. Teveprogram. En serie sådana. En 10-20 presidentkandidater, en röstas ut för varje program, man får rösta hur många gånger man vill om man gör det på SMS. Och vi partikamrater får göra det som vi är bäst på numera. Hudflänga och rösta bort.

- Riksdagen då, hur kommer den in i det här?
- De får sitta i tevesoffan som alla andra. Nä förresten, några kan va en jury, som publiken kan bua åt. Tänk vilka tittarsiffror! Vilket engagemang! Finalen har vi i Globen.
- Globen?
- Ja, och Peter Jihde är programledare. Så kan han fladdra så där med händerna som han är så bra på. Och så kan han ju det där med att dra ut en tand långsamt. Med ordentliga närbilder av ångesten. Eller ännu hellre, han får bli president. Han går ju hem hos 11-åringarna.
- Elvaåringar har ingen rösträtt.

- Nä i da nä .. skrap skrap ... men det kan vi ju lätt skriva in ...skrap ... det verkar vara dålig ledning här ... vajsing med the connection på nåt vis you know ...

Osvald Osvaldsons röst ringlade sig allt tunnare och vilsnare i lurens skrap för att till sist försvinna någonstans i omvärlden.

.

Börsparken den 4 dec

Det här inlägget läses bäst med istappar hängande i taket. För stämningens skull.

I går åkte jag in till Börsparken i Gamla Stan. Trots att jag ännu inte hade blivit av med min envisa förkylning. Men jag ville dit. Där ägde ju den stora bokreleasen rum. Den bok som skulle släppas var POESI - Sveriges bästa digitala poeter, utgiven av Tolvnitton Förlag. En antologi med 111 poeter från Sveriges största lyriksajt www.poeter.se.


Ruggigt frysande iskallt var det. Jag åkte dit inuti min tjockaste mest heltäckande vinterrock, kl 15 skulle jag ju läsa. För sent upptäckte jag att jag glömt sätta på mig långkalsonger, det hade behövts denna bitande eftermiddag, men det får gå ändå, tänkte jag, när jag kom fram till Börsparken. 



Påfågeln var bra. Ja, det är han som påar, alltså påannonserar nästa som ska läsa. Daniel kanske han hette, det verkar många påfåglar heta. Han värmde upp publiken med ett skönt tugg, sen läste han sin dikt om monster, jag har hört honom läsa den förut, den är bra.

Det kanske var han som hade skrivit förordet i boken. Ett suveränt förord. Beskrev poeter.se: ”tiotusentals poeter, en miljon texter, över hundratusen läsningar varje dag”. Avslutade med ”i din hand håller du en samling rykande färsk modern poesi”. Det ges ju ut så ytterligt lite ny svensk poesi, men poesin är inte död, den har bara hållit till på nätet.

När jag påad av Daniel Påfågel gick fram till miken var jag himla glad att jag trotsat onda halsen och kommit hit, hade en sån skön känsla att vara en del av allt detta. Rösten höll inte för en lång dikt, men min dikt i antologin, ”Det var en enda svalas sommar”, var nog kortast av alla. Och om även publiken glömt sina långkalsonger var de nog tacksamma för det. 



Långkalsonger - långa dikter. Kortkalsonger - korta dikter. Så är det, tänkte jag. Och läste min dikt för alla med kortkalsonger och med kalla fötter. Max en minut tog min läsinsats denna releasedag. Jag bockade och när jag gick av scenen, slog det mig. 


Att det finns nåt som är varmare än långa kalsonger. Långa applåder.
.

Den andra bra USAserien

USA intar ju en särställning i världen när det gäller långfilmer. De flesta av de filmer som jag - och de flesta andra - tycker är fantastiska, de är från USA (eller amerikanska, som man säger, fast Amerika väl snarare är en kontinent än ett land).

Än TV då? Ja, man kan ju roa sig med att zappa genom kanalerna en valfri dag. USA-program överallt. Och framför allt i form av olika serier.

Av världsklass även det, precis som långfilmerna?

Tvärtom, if you ask me. När det gäller teveserier blir jänkarna utklassade av britterna. USAserierna är en jämmerlig soppa av gallskrikande ytlighet och tjatiga upplägg enligt formulär 1 A.

Men det finns några strålande undantag. Tre st, närmare bestämt. Den första av dem har jag redan pratat om; "Mannen som talar med hundar". Den andra är House. Självklart är det Hugh Lauries förtjänst. Hans sätt att göra superläkaren Gregory House är lika eget och enastående som Peter Falks sätt att göra deckaren Columbo. 



Utan Laurie vore förstås House en vanlig dussinserie, men hans medskådisar sekunderar honom bra. Den kvicka dialogen mellan Laurie och hans läkarteam fascinerar mig, man vill inte missa ett ord, fast alla medicinska termer förstås går mig förbi. Och om medicinsnacket är korrekt eller fejk är f ö ointressant för mig.

Jag kan inte fatta hur denne Hugh Laurie är samma skådespelare som i Jeeves-serien, där han ju spelar Bertie Wooster, en komisk roll som är diametrala motsatsen till Gregory House. Och båda rollerna gör han lika bra. Som om han fötts till dem. 



Dessutom är han ju engelsman. Och spelar huvudrollen i den amerikanska serien House utan att detta faktum märks. Hur bär han sig åt?

Vilket får mig att tänka på att huvudpersonen i den där första bra amerikanska serien, "Mannen som talar med hundar", inte heller är amerikan, utan mexikan, ja ursprungligen i alla fall.



Blandning skapar innovationer. Även utanför teveburken. Man ser det överallt. Max genom mix. Den facklan är det viktigt att vi hjälps åt att hålla högt i dessa tider av nya mörkmän med sina gamla falsArier från historiens skräphög.



Den tredje jänkarserien som fallit mig på läppen? Det får bli i ett annat inlägg.
.

Decemberfönster

Nu är det december. Och i går var det november. Jag tittade då ut genom novemberfönstret där jag bor och tittar ut genom decemberfönstret nu idag. Ser misstänkt lika ut, måste jag säga. Jag tänker på gråsparven därute, Ja inte här, här är det minus 10, men i Afrika nånstans kanske. Han delar upp i värme/kyla, mörker/ljus, stillhet/rörelse. Sånt som finns. Precis som noshörningen gör, apropå Afrika. Och vattendroppen också, för den delen.



Men november/december finns inte. Den uppdelningen finns bara i våra huvuden. Så fort man kommer utanför våra huvuden finns bara den fysiska verkligheten. Tiden som går är som vatten. Går lika lite att greppa, hålla kvar. Men man kan sätta ner en käpp i vattnet och säga att till vänster om den är november, till höger är december. Abstraktioner gillar vi. Men inte att dra upp käppen ur vattnet och se att det ser likadant ut.



Som jag står och gör nu när jag tittar ut genom fönstret. Decemberfönstret är lika som novemberfönstret. Vi har bara flyttat oss fram en bit i vattnet. Men vattnet förstår vi inte vad det är. Hur mycket vi än kan beskriva det i siffror och kemiska formler.

Sånt kan inte gråsparven, noshörningen eller vattendroppen. De är chanslösa på en tenta i H2O. De har så lite sånt i sig att de får mycket större plats i sig att förstå vad vatten är.

Och vi människor så lite plats i oss, efter alla abstraktioner vi kör med, att vi inte kan förstå det. Vad vatten är.

Vi som alltid håller vår käpp nere i vattnet. Nu droppar det oroväckande från käppen som jag hållit lyft hela tiden jag stått vid fönstret. Så nu stoppar jag ner den igen i vattnet. Och fönstret blir åter ett fönster i december.
.