Dostojevskijs kamel 20 - Kameldrivarscherzo

.

I

så vad gör det
om kartan vi vecklar upp
är trasig just där,
drömt har jag hela mitt liv

och än sen om jag skvätter
koppen i golvet,
då dricker jag väl
ur min gamla vilda längtan

så om den nyckel du ger mig
inte låser upp
gråt inte
jag är ensamhetens nordanvind


II

min vän i maskeraden
går brunt bredvid mig
i puckeln bär han
mitt tunna heta hopp

om jag ropar
ut mitt sandkorn
över den tigande öknen
till dig i Hurghada
hör du mig då?

… dina fingrar som flätat
in lust i mina dagar,
ögon som sett mina
ökenord och trott,
läppar av knäböjd saknad,
hör du mig, mitt enda liv?
.

Dostojevskijs kamel 19 - ett löfte

.
I slutet av november, en tövädersdag vid niotiden på morgonen kom tåget från Varschau rusande för full maskin fram mot Petersburg.

Så skrev den, vars ande hela tiden svävat över dessa blogginlägg här i oktober. Mugg AbM Brakoc? Nej, jag menar Fjodor Dostojevskij. På det här sättet börjar hans roman Idioten från 1868. Nej, jag har inte läst den. Men jag har den i min bokhylla, kom över den på en loppis, i en översättning från 1936, så det är mycket äro, sutto och hafva. Och före årets slut lovar jag mig själv att läsa den (den är i tre volymer, så det är bäst jag börjar bums med projektet om jag ska hinna).

I slutet av november … Som nu nästan. Här rusar det ju för full maskin fram mot slutet av oktober i detta nådens år 2009 och det är dags att runda av oktobers blogg. Tack för att du följt de här ringlande ökenvandringarna genom skärmen.

Jag tänkte sluta som jag började. Med min diktmapp av mullbärssidenpapper på Bokförlaget Mynta, som du kanske minns från kamel 8. Den som var handgjord med numrerade ex.
Nr 2 är nu det enda ex som finns kvar till salu. Vill du ha den så skicka ett löddrigt sändebud.

Titeldikten därifrån får bli det som ringer ut oktober. Kommer i tjugonde kamelen.
.

Dostojevskijs kamel 18 - Waldenbrog, Öznavi, Lallander

.
En gång när jag skulle hem och just gick igenom T-banespärren var det tre farbröder som kom fram till mig.

De bara presenterade sig med sitt namn och sa att mer fanns inte ... "varsågod och gör nåt av oss".

Nej, på riktigt fanns de ju inte. De bara dök upp i huvudet på mig och man kunde bara säga dem i just den ordningen.
Waldenbrog, Öznavi, Lallander. Men de ville bli berättade av mig.
Så att de fanns.
(sa jag inte nåt om knäppa poeter? – se kamel nr 2).

Och de finns ofta där i bakgrunden och gör sig påminda.

Jag tyckte jag såg dem på en tavla på Östgötagatan t ex. Och jag började på en novell, som jag sedan lade på hyllan. Hade annars varit bra för dem att flytta in i en hel novell, tänkte jag, bra svängrum för personligheterna.

I stället skrev jag en dikt. Så fick de lite tak över huvudet i alla fall. Och nåt DK-aktigt vilar allt över den:

tre farbröder kom till mig
och ville inte gå
Waldenbrog, holländskt eller
möjligen belgiskt,
Öznavi, som från trakterna
omkring Turkiet
och Lallander som var glad
att han levde,
ser du tre män sitta
över samma kopp kaffe
kan det vara dom
jag vet inte
vad dom viskar
en dikt en roman eller sång
eller bara
början på den vida
Arabiska öknen i oss
som dadlar smakar och
en hundraårig hand
jag tror dom spelade
kort och badminton
med varann
Waldenbrog, Öznavi, Lallander
.

Dostojevskijs kamel 17 - ställa om klockan

.
Alltnog och emedan. Jag tycker cyberrymden i mycket är som öknen. Sandformationer virvlar ihop sig och blåser sen bort och formas där borta nånstans i stället. Fast förstås lite snabbare i öknen. Och oaser av oundgänglighet och samhörighet växer upp, prunkar och vissnar ner. Fast förstås lite snabbare i cyberrymden.

För kamelerna som jag här idisslat om, som om de vore imperfektum, hade ju bara samlat sig på ett annat ställe i stället! Liksom även övriga diktare, helt okameliska, som jag stött på.

Svenska Skrivarklubben … bortblåst (som sagt) … Vita Forum (den fina oasen) … bortblåst … Olas Utpost … liksom Föreningen Utpostarna … båda bortblåsta nu … Poesimotet … på väg att blåsas bort även den …

Det finns inget vemod i det, mer än att de som utgjorde oaserna – människorna – helt enkelt bara flyttade på sig lite. Och bytte lite namn på stället. That´s all.

Förflyttningar och nya skyltar. Märkligt. Känns också som om igår, idag, imorgon flyttas om lite av bara farten. Samma tid, men lite flyttad i den osynliga blåsten.

Precis som idag när vi alla, som en gemensam skänk från ovan, begåvades med en sprillans ny och oanvänd timme, sextio nya minuter glittrande ner i vårt glas av sand.

Typ.
.

Dostojevskijs kamel 16 - som svart blod

.
Det är lustigt nuförtiden när jag ska skriva. Sant är ju förstås att jag oftast sitter vid datorn när jag skriver. Och det tycker mina fingrar är naturligt numera.

Men det var inte det jag tänkte på.

Det är när jag inte har tillgång till dator. Vilket ju händer ibland. Då måste jag ha en svart penna. Ni vet en sån där vanlig smal med genomskinlig plastpelare, som man ser bläckets sjunkande i.

Den ligger så fint i handen, som ett naturligt framben som gör obegripliga men sköna rörelser i sanden. Och bläcket flyter ut bättre i de svarta än de blå, märkligt nog. Det känns som om flödet i mig flyter ut genom handen och pennan och jag kan forma varje tanke och känsla jag har.

Som om jag har svart blod.

Det hade jag nog när jag virvlade upp den här dikten:

samla alla mustascher i en bil
och dra iväg till körrgårn
ryck på axlarna åt de mörka cypresserna
de får stå där och stirra som spretiga fåglar
omomma ulaga
emi sorrla
emi emi ulaga sorrla
grip mig nu
tiden är en röd rubin av dansande kameler
under en blåsig måne i öster
där du kupar din hand om min törst
.

Dostojevskijs kamel 15 - Mugg AbM Brakoc

.
Mugg AbM Brakoc.

Mugg AbM Brakoc - vad tror ni det är? En slumpvis ihopsättning av bokstäver? Nja, det beror ju på vem du frågar. Om vi tänker oss att du frågar mig, så skulle jag kunna svara så här.

Mugg AbM Brakoc. Man kan smaka på ordet. Då får man en första aning.

Sen kan man sluta ögonen och känna … är det inte nån speciell doft … jo, bestämt är det det … och fortsätta gå mot den … med höga kliv genom sanddynerna … och så … just när man trodde att det var nog inget … kommer man fram till den … oasen av Mugg AbM Brakoc som brer ut sig som en ansiktsbok framför en …

… och några spår ser man där … av kamelerna Signe och Elfride och några till … och en ny kamel Miriam …

Minns ni den där filosofen jag pratade om? I någon av de första kamelerna här? Och som hela Dostojevskijs kamel byggde på? Det var så filosofen hette - Mugg AbM Brakoc.

Och det är också när två kameler möts. De utstöter ju ingalunda något "tjena - och annars?" utan de står helt stilla, gör en cirkelrörelse i sanden med ena hoven och tittar sen långt bort mot horisonten. Utan att ha bråttom. Och kan då känna en ton inom sig av Mugg AbM Brakoc. Då har de hälsat.

Ungefär så skulle jag svara, om du frågade mig.
.

Dostojevskijs kamel 14 - roxygummor

.
Det var nog så här det var.

Längst in i mig hade jag en gumma som ville skriva poesi i ett sammanhang. Det första försöket till sammanhang blev Biskops Arnö, där jag var på ett skrivarläger en sommarvecka. Gloriöst var det. En milstolpe. Jag kom igång. Men nästan alla skrev prosa där. Det var bara två andra som var poeter. Och vi förlorade kontakt direkt efter lägret.

Men en av dem tipsade mig om Svenska Skivarklubben, en lyriksajt. Alltså en webbplats för poeter. Där började gumman fyllas lite. Så många förstklassiga poeter där. Så många kommentarer som man fick av andra där och som man växte av.

Men Karin Dahlberg som drev sidan orkade till slut inte fortsätta med den. Och en efter en dröp poeterna av därifrån.

I stället såg jag många flockas runt Olas Utpost. Över den vilade en andedräkt av kvalitet. Eller Kvalitet. Och Ola kunde också refusera dikter. "Nej, den tar jag inte in". Där kunde man se samtida poesi som var i jämnhöjd med klassiska dikter. Det trodde jag inte existerade. Men sammanhanget för min gumma blev mer andäktigt än sammanhängigt. Hur fin Olas Utpost än var, saknades en viktig funktion: kommenterandet. Man kunde bara lägga ut egna dikter, inte ge kommentarer till de andras dikter.

Så i hemlighet slokade gumman i mig, trots den Qualitativa miljön.

Men då visste jag ju inget om den där föreningen.

Eller om födelsen på Roxy.

Det är väl därför jag gör ett sånt stort nummer av dem. Det jag hela tiden sökte vara att ingå i ett poetiskt sammanhang. Och detta gömde sig tydligen i olika höljen som ryska gummor.

Ryska gummor ja. Eller roxygummor, skulle man också kunna säga.
.

Dostojevskijs kamel 13 - ryska gummor

.
Så löd den.

Jag tyckte jag var lite välvillig mot den skarpsinnige i och med den dikten. Och räddade mitt samvete. Min rätta identitet inom DK tillräckligt tydligt och tillräckligt dolt. Tyckte jag.

Nej, jag fick inget svar från Ola när det gäller detta. Inget mail med "aha, du är Moses". Frågan dök aldrig upp mer.

Kamelandet forsatte en tid. Vi sex DK-aktiva lade in våra kameldikter på Olas Utpost och ofta också dikter som oss själva.

Som jag sa för några kameler sedan var Olas Utpost en av två oaser för mig denna tid. Många i mitt tycke jättebra poeter höll till vid det vattenhålet.

Den andra oasen var Föreningen Utposter. Det var ett femtontal poeter som hölls samman i en förening med – som jag uppfattade – möjligheten till antologier som kitt. Och som jag kom med i så småningom. Många av Föreningsutpostarna var också kameler.

Kan verka lite förvirrande detta. Vilket det också var ibland. Jag tänkte på det som tre ryska gummor.

Först gumman Olas Utpost. Inuti henne gumman Föreningen Utposter. Och inuti henne gumman Dostojevskijs kamel. Och slutligen en fjärde gumma, kan man säga, den som knackar ner dessa gummiga rader.

Får reda ut det här lite mer, känner jag, i kameler som följer.
.

Dostojevskijs kamel 12 - Fyra sardinburkar

.
det var en gul dag under palmerna
han gick på stranden
det hade stormat på natten

tänkte på ingenting
i hans bröst fanns det bara
som en ordlös sång

stötte på något
med foten
en sardinburk
han tog den i handen
nej fyra var det
som bländade i solen
vred och
vände på dem
och sökte läsa
a
osse
podnan
ref
nej de fick allt
behålla sin hemlighet

satte ner dem igen
mot det öppna
havet

och åt sen sin
frukost med lyckan
lättare att bära
.

Dostojevskijs kamel 11 - Ola svarar

.
Jag tänkte att jag på det sättet
1) sa sanningen, för det var ju sant att jag inte var hela DK
2) inte avslöjade vem av kamelerna som var jag och han hade ju inte heller frågat om det
3) ändå gav honom en liten ledtråd om det, så där lagom dolt av vass
4) försökte leda ut det hela till tjockare is i form av en diskussion om den där märklige portugisen i stället.

Olas svar minns jag inte ordagrant, men det stod klart att han inte brydde sig så mycket i DK-frågan, vem eller vilka jag var (välvilligheten, tänkte jag).

Han berättade i stället att han hade kommit på att det andra poesikollektivet – för det fanns två på Utposter - var fejk (skarpsinnigheten, tänkte jag); alla var de egentligen en och samma person, nämligen X (han nämnde namnet).

Där kom förklaringen till åtminstone den ena av de två märkligheterna i hans första mail.

I detta andra mail nämnde han knappt Dostojevskijs kamel, utan pratade mest om Portugals nationalskald, som han visste en massa saker om och som var nyheter för mig.

Faran över. Och lättad var jag. Men också lite gnagd av dåligt samvete att jag förtigit vem jag var (2 ovan). Jag kände för att ge Ola ännu en dold men dock ledtråd (3 ovan), så jag skrev en dikt och skickade in den för utpostning till honom. Som Moses.

…. forts i nästa kamel.
.

Dostojevskijs kamel 10 - demaskering?

.
Jag har en efterhängsen syn. Om att en ung människa idag råkar snava över Nils Ferlins diktsamling Goggles från 1938. Och förvånat utbrister "va, fanns det sökmotorer redan på den tiden?"

Fast stora hornbågade glasögon kan ju ses som en sorts sökverktyg, förstås.

Och jag kan tänka mig den skarpsinnige Ola sätta på sig ett par sådana … "kanske man skulle googla lite på Göran? …"

För det var just det han gjorde.
"Är du Dostojevskijs kamel?" stod det i ett mail från honom som jag plötsligt fick, "jag googlade på dig och fick upp det här i ett program om Street Marknad citat Göran Pettersson Rödholm från Dostojevskijs kamel slut citat".

Jag var ju så funtad att det här med kameleriet och hemlighetsmakeriet var bleka dödens allvar för mig. Skulle jag nu släpas ut i svansen av de andra och skjutas i gryningen? I ett panikmail till dem redogjorde jag för det uppkomna och undrade vad händer nu. Ett skrattande svar kom från Dagmar. Eller om det var Elfride. "So what? No worries".

Då slog det mig två märkliga saker med Olas mail.
Ett: han hade googlat på mig, inte på t ex Street Marknad, märkligt.
Två: han trodde att jag var alla i kollektivet, ännu mer märkligt.
Men en öppning för mig ...

Mitt svar till honom lät så här (ordagrant, för jag har det kvar):

Din undran om Dostojevskijs kameler, oj, vad förvånad jag blev! Och in i vassen smickrad, måste jag erkänna! Men självklart skulle jag varken kunna eller vilja låtsas vara ett helt kollektiv av poeter, sånt vore väl dessutom snudd på bedrägligt förfarande och bara dumt.
Det får mig dock att tänka på något i samband med det ... känner du till Portugals nationalpoet Fernando Pessoa? Han skrev under fyra olika namn i fyra vitt skilda stilar; som sig själv och som i tur och ordning Alberto Caeiro, Ricardo Reis och Alvaro de Campos, vilket man upptäckte när man gick igenom hans efterlämnade saker efter hans död. Märkligt diktaröde, va?
.

Dostojevskijs kamel 9 - upp som en sol

.
Tystnaden bröts av Dagmar - eller om det var kamelen Elfride.
- Vi skulle förstås kunna ha en dikttävling, där de får skriva med fel hand.

- Ja, fortsatte Elfride – eller om det var kamelen Dagmar - och vi skulle kunna bygga en diktstol där folk kunde komma och få diktråd och skrivtips av oss.

- Och några av oss, fyllde en tredje i, skulle kunna gå omkring utklädda till …

Snart korsades vattenhålet av blixtrande infall och idéer om allt vi kunde göra i vår gemensamma aktivitet på Ord&Text-eventet på Street Marknad.

Och en kamelvärme började sprida sig i Moses.

Men öknen är stor och vid. Och många och distraherande var dofterna som slogs om kamelnosarnas gunst. Och i takt med att dagen D närmade sig, falnade entusiasmen över just detta projekt, likt en nattlig lägereld som man somnar ifrån i beduinernas land.

- Mja, jag måste ju i stället ...
- Jaså, var det DEN dan …
- Ja, det var ju en fin idé det där men nu är det så att …
Och en efter en av kamelerna leddes bort av andra spännande lukter i nosborrarna.

Dagen D var det, krasst nog, bara Moses kvar. Eller snarare Göran. För DK-momentet tonades ner och ut och det var bara en vanlig poet, en Göran, som på Street Marknad gick upp på scenen och läste upp sina dikter ur den vackra diktmappen från bokförlaget Mynta.

Och det gjorde egentligen inget. För det blev bara mer ljus på mig på det här sättet. Och jag solade mig däri för en gångs skull. Njöt.

Och fullkomligt obekymrad om att det där med Dostojevskijs kamel fanns kvar i det tryckta programmet. Ola bodde ju i södra Sverige.

Jag hade bara glömt en liten sak.

Google.

(forts i nästa kamel)
.

Dostojevskijs kamel 8 - diktmapp av mullbärssidenpapper

.
Ja, efter den dikten glömmer du väl aldrig att ösa semlan? :- )

Det flöt så en tid då vi halvdussinet aktiva i DK skickade in våra kameldikter som den skarpsinnige Ola välvilligt utpostade. Och samtliga kameltungor hölls mitt i munnen, varvid ingen hopblandning och demaskering inträffade.

Men nu måste jag berätta om diktmappen och Street Marknad och Olas googling och vad som då hände.

Jag, den uteslutande cyberaktive Moses-Göran, blev plötsligt havande med något tryckt. Bokförlaget Mynta tryckte upp en diktmapp. Förmodligen ett nytt ord. Åtminstone en ny företeelse. "Kameldrivarscherzo – åtta poetiska vyer" hette den. Bestod av åtta utvalda dikter tryckta på vackra kort inuti en handgjord mapp av mullbärssidenpapper. Lika läckert som det låter. Korten trycktes det upp rätt många av men själva diktmappen gjordes endast i 10 ex, varje ex numrerat.

Nu bar det sig så att Street Marknad på Bergsunds Strand i Stockholm skulle ha tema Ord & Text under en helg, med bokförlag och lyrikuppläsningar. Ett av förlagen var Mynta. Kunde jag läsa ur min nya mapp då? Kanske med flera av Dostojevskijs kameler?

I den dunkla arabiska natten begrundade jag detta förslag, skrapade upp lite tankfull sand med bakbenet, där vi stod ett urval av Dostojevskijs kameler och idisslade vid något vattenhål, gissningsvis Roxy.

Och så klarade jag min kamelstrupe och beskrev födelsen av mappen, eventet på Street och chansen att vid Ord & Text göra en gemensam DK-aktivitet av nåt slag. Typ? Eller?

Tystnad runt vattenhålet efter mina ord, medan jag förstulet sökte utröna i de andras outgrundliga kamelögon hur detta skulle tas emot.

(forts …)
.

Dostojevskijs kamel 7 - här kommer receptet

.
och mitt i vindsröjningen hos Åke Holmberg virvlade en pappersbit fram, lite gulnad och tummad men annars oanfrätt av tidens tand och alltjämt med den anslående rubriken kvar:

Hurusom man tillbörligen anrättar en hetvägg

Ingredienser:

- nygräddad fullvuxen hetvägg av Ture Sventonklass
- stor, flatbottnad tallrik med generösa kanter
- sked liten
- sked stor
- kastrull
- några dl ekologisk mellanmjölk
- rund, knätjock matta
- två öronproppar
- halvmeterhög skärm

Beredning:

1. Nedlägg semlan försiktigt i tallriken.

2. Lossa semmellocket och lägg det uppochner på tallrikskanten.

3. Tag den lilla skeden med spetsen mot den sålunda blottlagda semmeltoppen och frilägg med cirkelformade rörelser den mandelmassa som döljs under den snöpösiga grädden.
Bortgrädden läggs på semmellocket.

4. När mandelmassan frilagts, vänd skeden rätt och avlägsna lejonparten av massan (85-90 procent är optimalt) samt kasta eller bortskänk denna.
Härigenom har inte bara semlan befriats från sitt överskott av mandelmassa, utan även en liten krater skapats i semmeltoppen, för det senare skedet i tillagningen.

5. Värm mjölken i kastrullen.
Avnjut under tiden försemlan, d v s semmellocket med dess bortgrädde.

6. Häll den nästan kokande mjölken runt semlan längs tallrikens väggar (härav "hetvägg") tills semlan är flott.

7. Ös semlan genom att, med den stora skeden, hälla den heta mjölken i semmelkratern, varsamt så att inte gräddpöset störs.
Fortsätt tills mjölken är lika fördelad inom och utom semmelkroppen.

8. Sätt med semmelförväntan tillbaka kastrullen på spisen, med mjölkslatt på botten.

9. Placera tallriken på ett bord i motljus.

10. Ställ dig på knä på mattan, med ögonen sålunda i höjd med semlan, i sin tur i höjd med molnen på himlen.
Låt ögonen äta sig mätta.

11. Stoppa propparna i öronen och utestäng sarkasmerna från oförstående betraktare.

12. Sätt dig på stolen och sätt upp skärmen på bordet omkring dig och låt slutligen, utan insyn, den klafsande njutningen börja.
.

Dostojevskijs kamel 6 - hommage till Åke Holmberg

.
Ja, den dikten beredde mig inga svårigheter förstås, att förstå att det var en Mosesdikt. Och inte en Görandito.

Jag gillade nog det här med kamel. Jag har ett kort från Tunisien där jag sitter på en. Och jag har en gammal klockarkärlek i form av Ture Sventon i öknen. Har ni läst den? Gör det annars. Det går aldrig för en människa att bli riktigt lycklig om hon inte läst den boken.

… temlorna nedfrysta till hasselnötter i kylskåpet Nordpolen …den skicklige men argsinte pastejsmackaren … herr Omar med ögon outgrundliga som den arabiska natten … Ture Sventon med profilen skarp som en hök … och hans ord som kommer som pistolskott … med en klick grädde som fastnat på nästippen …

Jag läste boken om och om igen för mina barn Kattis och Anna när de var små. I sina memoarer en gång får de väl hudflänga mig för det, men roligt hade vi eller åtminstone jag.

Få se, har jag inte i gömmorna den där receptdikten som jag la ut som Moses, inte i vassen, men på Olas Utpost? Om semlor. Hur det riktiga sättet är att äta semla. Tänk att den skarpsynte men välvillige Ola släppte igenom den. Men han kanske också hade läst boken?

Receptdikten, ja. Levereras i nästa kamel.
.

Dostojevskijs kamel 5 - kameldikten framletad

.
han går aldrig tillbaka i sina steg, kamelen

även om det var en tanke av särskild lyster
som nyss blåste bort bakom honom

öknen är för stor för det

det är motvindarna som format honom så
den spotska silhuetten mot den blå arabiska himlen

när han ska resa sig
lägger vi märke till
att han lutar sig långt framåt
reser sedan upp bakbenen
och först därefter reser frambenen
sig upp under kamelen

därför
måste vårt tommaste bröst erkänna

är det sin egen konst att rida en kamel

för han kränger inte
åt vänster eller höger

han reser bara framåt
.

Dostojevskijs kamel 4 - kameleont i karusell

.
Lanseringen gick smärtfritt. Utöver manifestet fläskade vi för säkerhets skull på med en filosof, lika praktfull som fiktiv, som hela vår poesiinriktning påstods bygga på. Vackra citat från denne, av vilka jag som tur är inte minns ett jota.

Den skarsynte men välvillige Ola publicerade utan vidare detta nya lyrikkollektiv på sin lyriksajt Olas Utpost. Anita - eller om det var Ulla-Britt – fixade så att det fanns en särskild brevlåda och från denna kunde vi lösenordsförsedda kameler i fortsättningen skicka in våra dikter.

Men Ola tog inte in allt som kom den vägen. Det första eposet från Moses, t ex, refuserade han. Det var en lite surrealistisk text där jag försökte smälta samman Ture Sventon med Bob Dylan. Ola slog bakut. Och lite kameltilltufsad fick jag retirera. Men Ola hade en poäng, förstås. Det hade han alltid.

Och nästa dikt från Moses, den gillade han och tog in. Den handlade, inte överraskande, om en kamel. Jag ska leta fram den ur mina gömmor och publicera den i nästa inlägg.

Jag – liksom de flesta i Dostojevskijs kamel – publicerade redan dikter i våra egna namn på Utposter. Så varje gång jag nu hade en dikt färdig som jag ville utposta (det kallades så att publicera på Utposter) fick jag tänka … få se, är det här en Mosesdikt eller Görandikt? Det gällde också att inte skriva för lika som Moses resp Göran, för att inte bli avslöjad av Ola. Kamel på, kamel av ... kunde bli rätt förvirrande för mig ibland … som inne i en kameleontisk karusell.

Men nu ska jag leta fram den där kameldikten om kamelen. Återkommer.
.

Dostojevskijs kamel 3 - nu kan det avslöjas

.
Ja, jag blev ju påmind av kamelen Signe, som tittade in här på bloggen efter förra inlägget, att vi kameler också hade påhittade namn, var och en av oss. Vi hette saker som Dagmar, Elfride, Moses, Signe, Frida, Jonatan och Stefan (typiska namn på kameler, som ni ser). Dessa var de av oss som var hyfsat aktiva. Kamelmässigt, alltså.

De övriga var med bara i manifestet (med den där enradaren) och deltog därefter inte i några DK-aktiviteter. Poeter är ju solostjärnor, så det var ju strongt nog att få ett halvdussin kameler att följas åt en bit ut i den vida öknen på detta sätt.

Lite kamelstolt var jag allt att få lufsa med i denna lilla och rätt kortlivade men dock karavan.

Vem som var jag av de ovan namngivna är förstås en väl förborgad hemlighet som jag självklart inte kan yppa ... men eftersom karavanens fotspår i sanden numera är bortblåsta så ... om du lutar dig fram mot skärmen ... och om du lovar att inte säga det till nån ... ska jag viska att ... det var jag som var Moses ...

Men - skämt åsido - vi höll hårt i hemlighetsmakeriet, det gjorde vi. Det fick inte läcka ut vilka vi var, varken för Utpostföreningen eller Olas Utpost.

Mer om dessa två oaser i nästa kamel.
.

Dostojevskijs kamel 2 - molnmedveten början

.
Ja, jag vet inte hur det gick till. Kanske så här att Anita – eller om det var Ulla-Britt – kikade runt i bokhyllan och såg en av de där klassiska ryssarna medan Ulla-Britt – eller om det var Anita – tittade på en tavla med en kamel på och så sa någon av dem högt vad de tänkte på. I alla fall, genom en oerhört slumpartad slump kom den osannolika kombinationen till.

Och så helt knäpp var kombinationen att den fastnade. Lyrikgruppen skulle heta Dostojevskijs kamel.

De båda, A och U-B, var de drivande också i början. En lyrikgrupp utan ett manifest är ju ingen lyrikgrupp. Därför skrev vi en sådan på deras anmodan. Tillsammans. Inte med fel hand och inte på något möte. Men mailen mellan oss gick varm. Vi var ungefär dussinet kameler, har jag sagt det?, så tolv eller tretton rader bestod manifestet av.

Vad det stod i manifestet har jag glömt och det är lika bra det. Det seriösa var inte det mest bärande inslaget i manifestet. Min rad löd "vi ska alltid vara molnmedvetna", och de andras bidrag gick på i samma stil. Skämtsamt men på gränsen till att låta som att orden var menade på allvar - man vet ju hur knäppa poeter kan vara, tänkte nog läsaren.

För den lästes, nämligen. Skapelsen publicerades under högtidliga former på den seriösa lyriksajten Olas Utpost.

Forts i nästa kamel ...
.

Dostojevskijs kamel 1 - födelsen på Roxy

.
Vi samlades på Roxy, tror jag den hette, restaurangen. Första gången var vi rätt många, läste dikter för varandra, men de följande gångerna började det mattas av. Om agendan är nyfikenhet funkar saker bara första gången.

Men vi hann åtminstone föda Dostojevskijs kamel.

Det var vänsterhandsskrivningen som var starten. Någon, kanske Anita, sa att en dikt blir helt annorlunda om man skriver den med fel hand. Så då gjorde vi det, vi som mött upp på Roxy. Och för säkerhets skull som en stafettdikt. Jag skrev en rad, sakta för det var med fel hand, lämnade över till den som satt till vänster om mig, ny fundering av denna, ny mödosam resa för pennan över pappret, vek pappret så man bara såg den senaste raden, ny överlämning, ny fundering o s v.

Siste man eller rättare kvinna – för kvinnorna var i klar majoritet – läste upp hela dikten. Oftast lät det bara konstigt, första reaktionen i alla fall, höll god min, nickade ja va fint det blev, andra reaktionen nja inte så pjåkigt ändå, var ju ändå unikt, dikten kunde inte ha kommit till utan detta vårt gemensamma krångel. Tredje reaktionen var en ... ja, stolthet, är väl rätt ord, faktiskt.

En mödosam förståelse och uppskattning av dikten, lika mödosam som den bångstyriga pennan.

Anita och Ulla-Britt hade sedan spånat någon gång hemma hos någon av dem, den aviga lyrikgruppen behövde väl ett namn …

(forts följer)
.