Min tomtesång

Nu har jag gafflat om mitt jobb hela mars här i bloggen. Men så är det när man grottat ner sig i företagets historia. Det bubblar gärna upp nånstans. Och så är det väl på sluttampen. Är ju pancho egentligen typ. Men har liksom ännu inte börjat med det panchoaktiga. Det finns annars några fina fik här i Varberg, som ska bli kul att sitta lite längre och häcka i. Med en penna eller laptop.

Kommer tid, kommer råd.

Det här om jobbet, känner behov av att summera storyn, knyta ihop säcken så här i bloggen.

Säcken ja  ... jomenvisst ... jag har ju redan gjort det! Jag skrev ju ner den där låten som jag framförde på cabarén på jobbet. Iförd tomteutrustning med säck och skägg och lykta och hela baletten. För det var på melodin Tipp tapp, tipp tapp, du vet den som börjar Midnatt råder, tyst det är i husen.

Som ett koncentrat – stark koncentrat – av företagets historia. Före femte versen vände jag mig långsamt om ett varv i min tomtestass. Det är så man gör i konstnärskretsar för att markera passagen av 40 bast.

I alla fall. Så här går den:

Midnatt råder 1917. Kallt som sjutton.
Icke något skydd för tjänstemannen. Eller -kvinnan.
Ej en spänn när man har slutat jobba. Tji pension.

Då smög brukets tjänstemän på tårna, upp ur vrårna.
Tissla´, tassla´: ”Det här det ska vi ordna, ska vi ordna.
Slippa stå med mössan uti hand för brukspatron”.

Detta var år 1917 nytt som sjutton.
En pension som plötsligt i en hast var oantastbar.
Gissa, gissa, vad var det dom stifta´? -  SPP.

Bolaget som skapades av äkta pionjärer.
Gjorde tjänstemän till oförskräckta pensionärer.
Sälja trygghet blev en väldigt fin affärsidé.

* * *

Fyrtio år gick och vad skulle ske om ATP kom?
SPP funderade en massa. ”Fribrevskassa?Skulle vi nu efter alla år förlora allt?”

Då kom några tassande ur vrårna, upp ur vrårna.
Tissla´, tassla´: ”det här det ska vi ordna, ska vi ordna."SIF, SAF ... SIF, SAF ... vad hette nu den tredje? SIF, SAF, SALF.

Det blev ITP kan jag berätta. Vem fick detta?
Bolaget som sen fick värsta chansen: konkurrensen!
Nuförtiden heter vi Alecta. Tack för mig.

.

Ledstjärna 3 - inga provisioner

Kanske lite konstigt att ha en ledstjärna om att inte ha något, men den tredje ledstjärnan som mitt företag har och alltid har haft är inga provisioner.

Livbolag har det annars funnits i alla tider som utnyttjat Kalles och Ullas underläge. Kalle och Ulla vill ju förstås ha tryggad ålderdom och är oroliga för att den allmänna pensionen inte räcker om de inte själva gör nåt. Typ betalar till sin penningpåse själva. Men eftersom de inte själva jobbar i branschen så vet de nada om pensioner, är totalt ointresserade av pensioner och tycker helt enkelt att pensioner är dötråkigt. Med undantag för den där penningpåsen i slutet.

Pensionsområdet är det av alla områden som ställer mest krav på etik och moral hos försäljaren. Annorlunda uttryckt: ett guldläge för en slipprig försäljare. Att det mesta av Kalles och Ullas inbetalningar till penningpåsen går bort i mystiska avgifter, märker de först när de ska vittja penningpåsen. Om kanske 30 år. Så dags då. Lika lukrativt som riskfritt för den slipprige.

Från första början avstod mitt företag från en säljarkår avlönad på provisionsbasis. All försäljning gjordes av fast avlönad personal. Då har inte den säljande som främsta morot att ösa in nya affärer. Och tjurigt envist har vi fortsatt på den vägen. På 90-talet hade vi en annons med bild på en SPPare sittande i en lådbil. 

I försäkringsbranschen hittar du den mest skinande tjänstebilen hos försäkringsmäklaren. Eller "försäkringsförmedlare", vill de helst kalla sig. Så man får intrycket av ett bussigt gäng som bara vill hjälpa en.

Mäklarnas stora ”Sesam - öppna dig” kom 1990. Då skapades den s k tiotaggarmarknaden – fritt fram för högavlönade att välja valfritt för större delen av sin ITP. Och fritt fram för mäklarna att hugga för sig. Många valde bort sin ITP för nåt nytt tjusigt. Det är en stor sorglighet att summera den här yran. De allra flesta skulle ha stannat kvar i den ITP de hade. Det vanliga är att de förlorat hälften av penningpåsen på att byta. Ju mer lön de hade, desto större förlust.

Ett jämmerrop steg dock upp från mäklarna 2007. För då satte parterna punkt för festen. I och med upphandlingen som vi pratade om i förra blogginlägget. Den satte prispress på hela branschen. Kunderna blev kungar. Marginalerna för mäklarna försvann och hela tiotaggarmarknaden säckade ihop.

Jag vet inte vad mäklarna gör nu. Går utomlands kanske, nånstans där det landets parter ännu inte gått kunderna till mötes med några upphandlingar.

Och mitt företag? År 2011 blev vi utnämnda till årets livbolag. Efter det fortsatte vi att åka lådbil.

.

Ledstjärna 2 - parterna

Mitt företags andra ledstjärna är parterna. Vi kallar dem bara så på företaget. Parterna. Med det menar vi arbetsmarknadens parter. Snubbarna (både män och kvinnor) som företräder arbetsgivarna och snubbarna (både män och kvinnor) som företräder arbetstagarna, i vårt fall privatjänstemännen (både männen och kvinnorna).

Och med privattjänstemännen menas i stort sett alla som knegar på ett företag som heter AB någonting.

Alla de här företrädande organisationerna har hetat en massa olika saker genom historien. Man kan tro att det är helt olika organisationer. Att dagens gäng i mitt företags styrelser – Svenskt Näringsliv och PTK – inte har nåt att göra med de som formade oss för 100 år sedan. Men det är samma gäng.
Du minns Svenska Brukstjänstemannaföreningen från 1909 (som Axel var ordf i)? De gick ihop med SIF på 40-talet. SIF gick 2007 ihop med HTF till Unionen. Unionen är det största förbundet i dagens PTK. En röd tråd genom historien från då till nu. Så ser det ut vilken tråd man än drar i.

Parterna har varit pelarna i mitt företag inte bara ett tag, utan alltid. Det är som om Knutte, Olle och Axel fortfarande sitter vid vårt förhandlingsbord och hittar på pensioner som kan vara OK för Kalle och hans kamrater att ha. Och förhandlingsgubbarna kan lika gärna vara kvinnor. Och Kalle heter lika ofta Ulla.

De andra livbolagen har genom åren varit jättearga på oss för att det är så här. Varför ska just ni få ha hand om ITP (som parternas försäkringsplan heter)? Det är ju monopol ju! Fy för er! Det ska ju vara full konkurrens om det här, så att också vi andra får chansen!

Det fick de 2007. Då upphandlades ITPn. Alla livbolag fick erbjuda sina tjänster så att bäst och billigast fick uppdraget. Vann? Det gjorde mitt företag. Bara bonnröta, sa de andra livbolagen, ren engångsflax, nästa gång har ni ingen chans!

Och år 2013 skulle det upphandlas igen. Alla livbolag slogs som ungtuppar om uppdraget, erbjöd så jättebra och jättebilliga alternativ som det bara gick. Vann? Det gjorde mitt företag. Igen. SPP som vi hette på 1900-talet, Alecta som vi heter på 2000-talet. Företaget med parterna som ledstjärna.

Och eftersom det för kunderna bästa livbolaget vann, vann kunderna. Kalle alltså. Eller Ulla som hon också heter.

.

Ledstjärna 1 - Oantastbarhetsprincipen

Oantastbarhetsprincipen är ett elegant ord. Består bara av åtta stavelser. Precis som lastbilschaufförsuniformer.

Oantastbarhetsprincipen är en av mitt företags ledstjärnor. Och har alltid varit det. Som vi såg tidigare här i bloggen (i ”Tredje berget”) var det här en sak som Axel och de andra i Brukstjänstemannaföreningen tog strid för redan 1909.

Tjänstepension är en osynlig penningpåse. Fylls på av arbetsgivaren tills den anställde - Kalle Karlsson kan vi kalla honom - går i pension. Då ska påsen finnas där för Kalle, oavsett hur han bytt jobb och haft sig på vägen dit. Det är ju Kalles stålar. Säger vi nuförtiden. Men så sa man inte förr. Innan Knutte, Olle och Axel dök upp.

Pensionspåsen på den tiden var en belöning som arbetsgivaren  i sin oändliga godhet kunde ge Kalle för en lång och trogen tjänst. Om arbetsgivaren kände för det. Om inte, kunde arbetsgivaren i stället köpa en häst eller nåt för pengarna. Det gick ju också bra. Sorry, Kalle. Osis med stålarna. Dom gick till Brunte.

Särskilt om Kalle inte är kvar hos arbetsgivaren när han går i pension. Utan hos arbetsgivare 2. Då har Kalle inte ens någon moralisk rätt till någon pensionspåse hos arbetsgivare 1. För sådana var reglerna.

Knutte, Olle och Axel ändrade de reglerna. Pensionsföretaget SPP som de skapade 1917 körde med oantastbara pensioner. Jaså, du slutar hos arbetsgivare 1, Kalle Karlsson, och börjar hos arbetsgivare 2? No worries. Det du tjänat in hos 1:an tar du med dig. Den finns i din osynliga penningpåse, som fylls på hos 2:an, och även hos 3:an om du byter jobb en gång till före pensionen. Självklart. Det är ju dina stålar vet jag.

Det här var vårt företags ledstjärna från början och vi vek aldrig av från den vägen. Aldrig. Fast det ibland kunde vara svårt att gå den smala vägen.
Tänk dig t ex att det är lågkonjunktur, hårda tider, både människor och företag har det knappt. Då är det förstås tusen gånger enklare att sälja försäkringarna antastbara. Då kan ju Kalles arbetsgivare knycka tillbaka den osynliga penningpåsen från Kalle, så fort han ger honom kicken.

Sådana fattigtider har vi haft framför allt vid två perioder. Början av 20-talet och början av 30-talet. Då hade SPP jättesvårt att få företag att teckna pensionsplaner för de anställda. Vi höll tjurigt fast vid att pensionerna skulle vara oantastbara. Och höll på att gå under på kuppen. Framför allt vid 30-talskrisen. Men så ska ju en en ledstjärna vara. Hellre dör jag än släpper taget typ. Och ”mitt” företag överlevde och kan snart fylla 100 år. Och principen om oantastbara pensioner är numera en allmän självklarhet bara.

Som en stjärna däruppe som brinner för Kalle. Wherever he is. 

.

Föregångskvinnor 3: Agda

Agda Österberg föddes på Bryggargatan 6 i Stockholm den 18 oktober 1891. Titta in i den sprakande elden och lyssna så ska jag berätta lite om hennes liv.

Hon har fem syskon och mamman driver en liten matservering. Pappan dör när hon är 12 år. Agda är näst äldst av barnen och måste hjälpa till med familjens försörjning, får plats som hembiträde i en kommendörsfamilj. Där ser hon en av husorna brodera något. Agda tycker hon använder fel garn, ritar i stället upp något annat som passar bättre. Husmodern ser talangen, hjälper henne in på aftonskolan Althins målarskola. En öppning för Agda.

Fattig och talangfylld, hur bär man sig åt för att få sitt break? Genom ett stipendium från ”Telefon-direktören H.T. Cedergrens uppfostringsfond” får hon chansen att studera några år vid Konstfack, från januari 1912 till maj 1914.

Det har börjat lyfta för Agda nu. Efter Konstfack får hon anställning som ”mönsterritare” hos Föreningen Handarbetets Vänner i Stockholm. Redan 1916 avancerar hon till ”artist”.

1917 den 25 april. Handarbetets Vänner blir den dagen det första företaget att ansluta sig till det nystartade SPP. Du kommer väl ihåg den långe vd:n Erik när han daskade pappret i bordet framför de karamellätande Ester och Birger? De anställda registreras prydligt i åldersordning på den här tiden. Agda är yngst med sina 26 år och blir därmed SPPs första försäkrade, eller ”aktiv medlem nr 1” som det hette.

På 20-talet blommar Agda ut. Stipendier i Italien och Tyskland, deltar i världsutställningen i Paris och komponerar två flossamattor som Stockholms gåva till kronprinsparet Gustav VI Adolf (nuvarande kungens farfar) och Louise Mountbatten.  Svenska Slöjdföreningens Tidskrift skriver: Agda Österberg är en djärv och uppfriskande talang, gjuter nytt liv i några av handarbetets bästa traditioner.

Till slut blir förstås Handarbetets Vänner för trångt för hennes talang. Den 1 april 1926 slutar Agda där och blir chef och konstnärlig ledare på AB Libraria. Men bandet till SPP kapas inte, hon fortsätter som så kallad direktbetalare.

Den stora förändringen i hennes liv kommer 1933 då hon plötsligt flyttar från Stockholm. Inte utan att jag känner igen mig lite här. Hon flyttar inte till Varberg som jag, men till nåt som låter ganska likt: Varnhem. Det ligger i Västergötland mellan Skara och Skövde. Där finns en liten ateljé, Axevalla-Varnhemsslöjd. Hon övertar den. Och i den idylliska naturen sträcker hon ut sig i hela sin talang och får en nystart som konstnär.

I Varnhem ritar och bygger hon 1939-40 huset Tre Bäckar med ateljéer och väveri. Under fyra decennier kommer hon här att skapa tusentals textiliekonstverk till kyrkor och offentliga miljöer. En legend i Sverige inom textil konst.

På mitt företags 50-årsjubileum 1967 då var det stor mottagning på Handelskammaren i Stockholm. Alla prominenta i företaget, vd:n och överstyrelseordföranden osv, stod på podiet och bockade tog emot gåvor. Ett av gåvorna var ett konstverk av Agda Österberg. En stor väggbonad med fem blommor i silkes-, linne- ylle- och guldtrådar. Det du. En blomma för varje decennium.
Det finns på film det här också. Man ser hur Agda pekar på bonaden och förklarar något för överstyrelseordföranden Ragnar Söderberg. Olles son du vet.

På sistone har hennes konst fått en renässans. En röllakansmatta från 1950-talet av Agda Österberg såldes den 23 maj 2011 på Göteborgs Auktionsverk för – håll i dig nu - 150 000 kr! En matta vävd 1956 av Agda inropades på hösten 2012 på Bukowskis Moderna för 159 000 kr. Och en annan Agda Österberg-matta klubbades på hösten 2014 för nära 160 000 kr.

Till 100-årsdagen hade jag annars kunnat tänka mig att nåt barn eller barnbarn till henne hade vävt ihop en väggbonad med tio blommor i. Så att decennierna kunde blinka menande till varandra över tidens brusande ocean. Hade varit coolt.

.

Föregångskvinnor 2: Ester

De här åren var det vargavintrar i Sverige. Långt under minus 30 i hela landet i januari 1917. Bäst att flytta lite närmre brasan här. Sedan i februari hördes en massa buller österifrån. Vad kan det vara? Den 2 mars störtades tsaren och den ryska revolutionen var igång. Och dagen innan, många mil västerut från det där bullret, spatserade en ung småländska in i porten på Regeringsgatan 9 i Stockholm. Var det inte här ni behövde personal?

Hon blev visad runt av en lång smal man som hette Erik. Han var vd, visade det sig. Forssman var efternamnet. Småländskan neg. Ester heter jag. Ester Erikson. Titta, hela sex rum hade de här. Och en stol för mig dessutom. Vad hette företaget? Sveriges Privatanställdas Pensionskassa? Det var väldans. Men SPP kan vi väl säga då. Var sitter de andra medarbetarna? Finns det inga? Är jag den första? Ja, nån ska ju vara det.  

Det visade sig att företaget inte ens hade någon verksamhet. Men hon hittade en skrivmaskin och skrev långa inlagor till något som hette Kungliga Socialstyrelsen. Om något som hette stadgar, som var bra om Socialstyrelsen godkände. För då kunde verksamheten rulla igång. Verksamheten var nåt med pension. Lät ju trevligt.
Och den 24 mars! Tänka sig! Socialstyrelsen sa ja! Pang, sa champagnekorken i handen på Erik den långe. Och Ester bjöd på hemmagjord ostkaka. För nåt måste de ju äta också. Som tur var fanns det en anställd till nu, Birger Nordenholm, som kunde hjälpa till.  

Det fina i kråksången är att de här tre finns på film. Man ser Erik Forssman vid sitt bord, låtsandes skriva. I bakgrunden ett litet kassaskåp. SPPs första. Ser ut som en Franz Jäger, den där som Sickan i Jönssonfilmerna  var specialutbildad på. Sen får man se Forssman stiga upp och gå in i nästa rum. Där sitter Birger och Ester mitt emot varandra vid ett stort skrivbord och bjuder varann på karameller.
Gomorron, hälsar Forssman, daskar ett papper i bordet. Se här! Vi har fått en kund: Handarbetets Vänner! Ester hinner inte resa sig och gör nu en sak som jag aldrig sett någon utföra. Hon niger med överkroppen. Ser speciellt ut.

Ester Erikson blev vd:s allt-i-allo på företaget. Skrev maskin, räknade offerter, skötte kassan och den som räknade ut lönerna, som man fick kontant i ett papperskuvert. Hon är som en symbol för alla lojala, oftast kvinnor, som lite i det fördolda lyfter berg och håller ihop hela företaget. Oumbärliga för frontpersonerna, oftast män.
När hon den 22 maj 1946 gick i pension efter en 30-årig trogen tjänst, intygade företagets revisor Oscar Sillén ”fröken Eriksons kassa har aldrig diffat på ett öre!”

Hon hade mörkt kort hår och spikrak mittbena. Som ett balanserande streck mellan debet och kredit. När hennes systerson Martin Palmqvist fick anställning på företaget började hon kallas moster Ester av alla. När någon sa ”nu går jag ner till moster Ester” betydde det att man gick ner för att kvittera ut lönen. 

Och även med moster Ester är det något Värmlandsaktigt, så småländska hon var. Den där dagen den 22 maj 1946 fick hon en fin avskedpresent av företaget. De samlade verken av hennes favoritförfattare. Selma Lagerlöf. 

För att accentuera detta snurrar jag här en ny tjuga mellan fingrarna. Men då är det en annan småländska som tittar upp på mig. Astrid Lindgren. Visst ja, det är hon numera. Men 1946 hade hon väl på sin höjd hunnit få ut boken om Pippi Långstrump. På Rabén & Sjögrens förlag. Gerhard Bonnier hade ju året innan lyckats med konststycket att refusera boken. ”Den där kan ju aldrig bli nåt”.  

Och ett företag kan aldrig bli nåt utan kunder. Blogga om lite i brasan så ska jag berätta om den första ...

.

Föregångskvinnor 1: Mathilda

Var det bara gubbs där i början då, undrar du. När mitt företag föddes? Inga kvinnor?
Klart det var. Krafsa runt lite grand i elden bara, på med lite nytt. Nej, inte de grova. Några björkträn passar nu. De knastrar så bra. Så där ja.

Klart det var kvinnor också. Inte lika många dock. Men vad som förloras i kvantitet kan vinnas i kvalitet.  Den där första överstyrelsen vi hade 1917, den som Knutte var ordförande i och Olle vice, den bestod av 30 pers, varav 29 män. Eftersom männen var så många ägnade jag inte så mycket tid åt dem. Men vem var den enda kvinnan, undrade jag.

Jo, hon hette Mathilda Staël von Holstein. Det stod inte så mycket om henne på nätet, inte som jag fick fram i alla fall. Men vet du vad? På nätet nånstans hittade jag en nutida släkting till henne, Charlotte heter hon, som ägnar sig lite åt släktforskning. Mathilda var hennes farfars farfars brorsdotter. Av Charlotte fick jag en massa intressanta länkar att gå in på.

Och Mathilda var something else, ska du veta. Hon föddes i Kristianstad, var äldst i en barnaskara på tolv. Båda hennes föräldrar dog i unga år och Mathilda fick ta hand om och försörja sina elva yngre syskon. Elva stycken alltså. Man hoppas hon hade många armar. Så hon kunde snyta näsor, koka välling, knyta skor, sticka vantar, plåstra skrubbsår och bädda sängar samtidigt.

Och försörja dem. Mathilda jobbade som amanuens och kamrer i Stockholms Stads hälsovårdsnämnd. Och sedan var hon korrespondent på en advokatbyrå. Det var kanske här tankarna började spira på att bli advokat. Ett växande yrke den här tiden, men uteslutande ett manligt. T o m så kallade ”brännvinsadvokater” - juridiskt praktiserande men oskolade personer - kunde försörja sig. Bara de hade slips och mustasch. Bara man var man.
Mathilda hade dock den häpnadsväckande åsikten att tjejer både kunde vara advokater och rösta i riksdagsvalet. Och hon var några år med i styrelsen för FKPR, Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt.

Jag vänder runt på ett björkved i öppna spisen så elden tar sig lite mer.

Ja, i alla fall. Genom råplugg, självstudier och privatundervisning kom Mathilda in på Universitetet i Stockholm 1909. På dispens. Hon hade ju ingen studentexamen, vilket var ett krav.
Det skulle ta henne nio år att ta sin jur kand. Parallellt med pluggandet var Mathilda med i ett dussintal nämnder som sekreterare eller ordförande. T ex var hon ordförande i Stockholms Kvinnliga Studentförening, med i Fredrika Bremers kommitté för lagfrågor och lärare i ekonomi och samhällslära vid Stockholms Yrkesskola. Med mera, som sagt.

I det här läget, kring 1916, fick hon på remiss ett förslag på stadgar till ett nytt pensionsföretag som var på gång. Avsänt av Knutte, Olle och Axel. Mathilda var starkt kritisk i sitt remiss-svar.

”Man kan icke med enbart tillfredsställelse hälsa tillkomsten av en på frivillig väg ordnad pensionering för de privatanställda.” Hon var rädd att det här bara skulle fördröja utbyggandet av den lagstadgade pensioneringen. Sverige hade för tre år sedan fått sin första folkpension, men beloppen var under existensminimum.

Men om man nu prompt ville fixa detta på privat väg?
”Kvinnorna bör jämställas männen i pensioneringshänseende”, skrev Mathilda. Och pekade på många olikheter i stadgeförslaget. Mannen 65 års pensionsålder, kvinnan 60. Mannen max 8 % i premier, kvinnan max 6. Familjepension utbetalas om mannen dör, inte om det är hustrun som dör. Osv.
Såklart fick hon inte igenom några ändringar här. Könsskillnaderna i försäkringsvillkoren matchade könsskillnaderna i samhället på den här tiden. Det där med unisex i familjepension, t ex, infördes i ”mitt” företags pensionsplan i mitten av 1970-talet. Så felet med Mathilda Stael von Holstein var bara att hon låg lite före de flesta andra i sina tankar. Ca 60 år före.

Men hon blev ändå invald i överstyrelsen 1917. Helt utan supporters för sina avvikande åsikter kan hon alltså inte ha varit.

Året efter tog hon sin jur kand. Och 1921 blev hon Sveriges andra kvinnliga advokat någonsin. Samma år fick vi kvinnlig rösträtt i landet. Svårt att säga vilket av de två sakerna som kan ha glatt henne mest. Två år därefter öppnade hon sin egen advokatfirma. Som hon framgångsrikt skötte i 22 år.   

Mathilda Staël von Holstein, ja. Katten bland hermelinerna i vår första överstyrelse för 100 år sedan.

Och så tog hon med sig lite från Värmland också. Värmland? Jag har ju bara pratat om Stockholm? Och hon föddes i Kristianstad? Ja, men hon växte upp i Björneborg. Jag vet, det låter som en tennisspelare. Men det är en gammal bruksort nånstans mellan Kristinehamn och Degerfors. I Värmland alltså. 

Känner du moster Ester, förresten? Nähä. Lägg bara på några nya björkklabbar i brasan då, så tar vi lite om henne också.

.

Tredje berget

Ytterligare en ordentlig vedklabbe in i brasan. Nu är det dags för vårt tredje berg. Den tredje stålmannen som grundade vårt företag för snart 100 år sedan.

De första två, Knutte och Olle från Stockholms Handelskammare, representerar arbetsgivarna. Den tredje representerar arbetstagarna. Det var ju både arbetsgivare och arbetstagare som satte sig ner vid ett bord och förhandlade fram det hela, som vi sa. I stark kontrast till alla slå-ihjäl-dom-bara-konfliktlösningar som var poppis den här tiden. Vad sa du? Inte bara den här tiden? Nej, det har du väl rätt i.   

Men du minns väl mössan i handen på brukstjänstemannen? Den stillsamma revolten startade en höstkväll 1906 i Munkfors i Värmland. Dit hade alla tjänstemän från Uddeholms AB blivit inbjudna till en kamratfest av Munkforskollegerna. En av Uddeholmstjänstemännen, en av de unga, tröttnade då på att småäta chips ur skålen och diskutera vädret. Och fick ur sig: Kan vi inte prata pension också? Alltså fixa så vi liksom får en pensionsplan? Åtminstone för oss på Uddeholm typ?

Det här var alltså på mössan-i-handen-tiden, det fanns inte ens någon lagstadgad folkpension (nåt sånt låg ännu sju år framåt i tiden), chipsskålarna dråsade nu i golvet i chocken över det fräcka tilltaget. Och för att bli av med den kontroversiella frågan så tillsatte man till slut en kommitté. Men det var livsfarligt att tillsätta något sådant. För kommittéer på den här tiden hade den besvärande vanan att de gav resultat. Eller levererade, som man säger idag.

Och idén blev ringar på vattnet. Inte bara brukstjänstemännen i Uddeholm. Inte bara brukstjänstemännen i hela Värmland. Utan alla brukstjänstemän i landet gick ihop. Svenska Brukstjänstemannaföreningen kallade de sig. Och det är 1909 nu. Närmare bestämt den 24 juli. Den 4 augusti utbryter storstrejk i Sverige, 300 000 arbetare lägger ner arbetet, landet är lamslaget hela augusti. Men tjänstemännen tar en annan väg. Vilken ordförande ska vi ha? Och det är här det tredje berget kommer in.

De frågar Axel Wahlberg, vd:n på Fagersta Bruk. Han tackar ja. På villkoret att det är oantastbara pensioner de ska kämpa för, de anställda ska inte bli blåsta på pensionen bara för att de byter jobb. Absolut, säger de, det är vårt mål också. Och Axel Wahlberg far nu som en skottspole runt i näringslivet och lobbar, utnyttjar sitt kontaktnät. Han börjar med ordföranden för styrelsen på Fagersta Bruk. Som heter Olof Söderberg.

Axel blev sedan självskriven i Olles arbetsutskott. Och när de gått i mål 1917 fanns ett nystartat pensionsföretag som kunde trygga ålderdomen inte bara för brukstjänstemännen utan för alla i industrin och även handeln och sjöfarten. Axel fortsatte jobba i det nya företagets styrelse. Och, precis som Knutte och Olle, förblev han på sin post livet ut.

Wallenberg, Söderberg, Wahlberg. De tre bergen. Föregångsmännen när företaget kom till.

År 1909 var förresten ett bra Värmland-år. Den 10 december fick en värmländsk berättare nobelpriset i litteratur. Som första svensk. Och första kvinna över huvud taget.

Jag tittar in i brasan. Kanske en pinne till? Upptäcker att jag sitter och håller i något. En sedel. På ett infall singlar jag in den i elden.

Och ett ögonblick flammar Selma Lagerlöfs ansikte till och lyser upp rummet.

.

Andra berget

Lägg en blogg till därinne i brasan, lite mer till vänster, där blir det bra ja, nu tar det sig igen.

Få se. Det andra berget, ja. Det är Olof Söderberg. Han är som andremannen till Knut Wallenberg i allt. Knutte var högsta hönset för Stockholms Handelskammare, Olle var näst högsta hönset där. Knutte var ordförande för överstyrelsen i ”mitt” företag från starten och livet ut, Olle var vice ordförande där. 

Knutte var även ordförande i Pensionskommittén. Det var ett gäng på 13 pers, som bildades 1912 för att förbereda starten för SPP, som ”mitt ” företag skulle heta där i början. Men 13 pers blir lite tungrott att ratta, det var ju ändå oplöjd mark det handlade om. Knutte tillsatte 5 pers ur kommittén, som fick sköta hundgörat. Ordföranden för det arbetsutskottet blev Olle.

Kommittéer och utskott, kanske du tänker, det är sånt som man stoppar undan frågor i när man vill att de ska glömmas. Nädå, inte på den tiden. I och med att det här arbetsutskottet tillsattes var vägen utstakad. De fem stretade på envist som bulldoggar. Oaktat att Adolf Moberg hoppade av och de blev fyra. Och oaktat att det visst blev ett världskrig som bröt ut 1914 och gjorde att de inte kunde ses lika ofta och prata pensionsupplägg och procentsatser. År 1916 var manegen färdigkrattad, Olle presenterade ett fixt och färdigt förslag för sin kompis Knutte och året därpå i mars fick det splitter nya pensionsföretaget grönt ljus att gå ut och jaga kunder på stan.

Olle var generalkonsul. Vad är det, tänkte jag, när jag började med det här historikjobbet. Wikipedia på Google säger att det är som en ambassadör, när landet är för pyttelitet att ha en ambassad, utan får nöja sig med ett konsulat. Olle var generalkonsul för Norge, stod det också. Konstigt, va? Norge är ju inte så pyttigt. Men kanske hade nåt att göra med Sverige-Norge-unionen. Den upplöstes ju 1905. Det har jag läst i en dikt av Tage Danielsson.

Var var jag nånstans? Jo, Olle. Han blev kvar i vår överstyrelse så länge han levde. Men bara som vice ordförande. På ordförandestolen satt ju Knutte. Som överlevde Olle. Men Olle fick en son som hette Ragnar. Och när Ragnar Söderberg växte upp till en stor och stark generalkonsul (för det blev han som far sin! och för Norge också!) så blev han SPPs överstyrelseordförande. Inte vice. Utan boss för hela klabbet. Nu när Knutte Wallenberg gått ur tiden. Och Ragnar blev som far sin SPP trogen livet ut.

Idag finns ett företag som heter Söderberg & Partners och som är ett av ”mitt” företags största kritiker. De missar aldrig en chans att skälla på oss. Företaget heter som det gör därför att en av grundarna är Per-Olof Söderberg. Som är Ragnars sonson!.
Man kan tänka sig scenen hemma hos Per-Olof, barnen frågar ”Pappa, pappa, kan du inte berätta om vad din farfar gjorde! ”
Och Per-Olof: ”Tyst barn, nu pratar vi om något annat!”

Per-Olofs farfars far Olle gjorde en annan stilig sak för ”mitt” företag. Tillsammans med polaren Knutte gick han i personlig borgen år 1917 för ett lån på 100 000 kronor. Ett nystartat företag har ju barskrapad skattkista innan det kommer igång.

Hoppas pengarna betalades tillbaka. Om inte, får man hoppas att inte Per-Olof eller hans barn får nys om det. Skulle bli en skaplig ränta i så fall. Nästan så man ryser lite. Men det kanske är elden som falnar nu. Leta fram ett nytt vedträ. Vi har ju ett berg kvar att berätta om.

.

Första berget

Jag har boat in mig i Varberg nu. Ett nytt blad i mitt liv. Fast jag åker en gång i månaden tillbaka till Stockholm, har ju lite jobb kvar där att utföra. Med historiken. Mitt företag fyller ju 100 nästa år. Och jag har grävt i företagets historia så att det jag hittar ska kunna användas på nåt sätt i jubileet.

Du kunde skriva en bok om allt det där, sa syrran, när jag var uppe häromsistens. Mnja, jag kan ju i alla fall berätta lite här i bloggen.

Vi kan samlas runt brasan här, om du sätter dig lite närmre. Jag lägger på ett extra vedträ. Hur ska jag börja berättelsen? Jo, jag vet: ”De tre bergen”.

Det var framför allt tre personer som vi kan tacka, för att företaget kom till och kunde börja sin verksamhet den 24 mars 1917. Vi kan kalla dem De tre bergen.

Den första av dem är Knut Wallenberg. När jag var ung hade namnet Wallenberg en dålig klang. Hemskingar till kapitalister som satt på sitt berg av pengar som de roffat åt sig från knegarna som slavade i deras företag. Men den bilden stämmer dåligt på denne Wallenberg. Eller Knutte som vi kan kalla honom.

Knutte var bankdirektör. I SE-Banken. Eller Stockholms Enskilda Bank som den hette då. Vår första bank tror jag. Företagen behövde kapital så de kunde växa och anställa folk. Så att industrialiseringen kunde komma in även i Sverige. Så att vi inte hamnade på efterkälken jämfört med Europa i övrigt. Så att vi inte bara hade jordbruket som skulle försörja oss alla. Så vi slapp svälta ihjäl vid plogen. Knutte med sin bank fixade fram det kapitalet.

Han finansierade en massa saker. Stadshuset, så att det kunde byggas. Handelshögskolan, så att det kunde komma igång. Och skapade en hel ort ute i Nacka, Saltsjöbaden kom den att heta. Och i förbifarten var han alltså en av de tre som grundade ”mitt” företag, ett försäkringsbolag för anställda i handeln och industrin. Samma år som ryska revolutionen bröt ut mitt under första världskriget.
Här i Sverige satt vi i stället lugnt ner arbetsgivare och arbetstagare vid samma bord och pratade fram en pensionsplan. För folk som annars fått stå med mössan i hand på ålderns dar. Goa brukspatron, skänk en riksdaler!

Var Knutte då stamfadern till alla kända Wallenbergare som vi haft omkring oss sedan dess och som grejat med banker och sånt, Pirre och allt vad de har kallats? Nej, det var var hans halvbror Marcus, han som kallades ”Häradshövdingen”. Och en annan halvbror, Gustaf, fick en sonson som hette Raoul, den som kom att rädda tiotusentals människor från nazisternas förintelseläger under andra världskriget.
Själva fick Knut och hans hustru Alice inga egna barn. De adopterade en dotter som inte gick vidare i hans bankirfotspår. Utöver att starta ”mitt” företag 1917 gjorde de en annan fantastisk sak samma år. De bildade Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, den största penningpåse som Sverige haft - och fortfarande har - för att finansiera vetenskaplig verksamhet.

Nämnde jag att han var utrikesminister några år också? Och riksdagsman i första kammaren. I en debatt där 1918 sa han ”Jag kan först som sist bekänna, att jag har röstat för kvinnans rösträtt”.
Det var tre år innan vi fick kvinnlig rösträtt i Sverige.

Blir fint att sluta där med de orden från Knutte med det vackra pipskägget.

Det har nästan brunnit ut i brasan nu, ser jag. Ska lägga på ett vedträ till, så kan vi fortsätta sen med berg nummer två.

.