En MADIPs bekännelser

Från och med nästa år är jag en MADIP.

Alltså inte än. I dag är jag ju en vanlig knegare. Som släpar sig upp på mornarna, släpar sig fram i kollektivtrafiken och släpar sig in på jobbets vindlande korridorer.

Alternativt sprätter upp som en fjäder ur morgonsängen, visslar på en munter slagdänga på bussen/tåget och slår upp portarna till jobbet och ropar in i de vindlande korridorerna KOCK O ROODLE ROO – JAG ÄR HÄÄÄÄÄR.

Beroende på humör.

I alla fall: jag är en knegare. En månad till. Därefter är jag en MADIP. Alltså en Matare Av Duvor  I Parker. För det är det som en pensionär gör. Det vet alla.

Man sitter på en parkbänk och ropar KOMSI KOMSI till den närmaste duvan. När sagda duva till slut närmat sig till kastlängds avstånd kommer den nybakade pensionären till Sanningens Minut. Rätt duvproviant bör i detta läge vara medtagen och kastas ut till den utsvultna fågeln.

Frågan är vad? En korvbit? En bit av kycklingen som blev kvar sen i går? Nej hu, låter som om jag vill tubba till kannibalism. Och duvan är förståss vegis. En salladsbit? En tomatklyfta? Hrm. Med eller utan dressing? 
Varvid fjäderfäet skakar på huvudet på sitt typiska huvudryckiga sätt och rultar iväg mot grannbänken, där förhoppningvis en mer sakkunnig MADIP sitter.

Nej, duvorna kanske inte blir så feta runt min parkbänk, men panschis blir jag dock. Om än några år i förtid. Och om en månad. 

En svindlande tanke. När jag väl tänker på det. Pirrigt och spännande, måste jag erkänna. Men än har jag inte riktigt hunnit. Är så mycket jag måste ordna med på jobbet. Knyta ihop de år jag jobbat där. Så att jag lugnt kan gå när dagen kommer. Gå och börja tänka. Och känna. Just nu känns det bara som nåt blåsigt i huvudet. Molnigt. Behöver nåt solitt som håller mig kvar just nu.

En parkbänk t ex. I försiktig konversation med en duva.
.

En tredjedels pepparkaka

I Stinas kök surrade det flugor.

De som inte fastnat i flugpappret, som liksom var tapetserat runt spisen.

Under dessa horder av fluglik tillagades alla måltider.

Köksbordet var alltid fullt av folk. Det var i alla fall alltid nån som satt där. På nån av de obekväma stolarna. Skulle det vara fint satt Grop-Per i raggsockor, annars kunde han ha stövlarna på. Man kunde ha ondgjort sig över att han kom direkt från lagårn, men det här var ju på landet, så det hörde till. Precis som humlorna utanför fönstret.

Det Grop-Per gjorde som fascinerade mig var att han drack kaffe på bit för att få det sötare och samtidigt på fat för att få det svalare. En sockerbit in i munnen, vickade ut en del av det ljusbruna kaffet på fatet, trutade ut munnen till en strut och drack från fatet med stort välljud.
Dvs slurp.

Hade man tur berättade Grop-Per om Bläsen. Det var hans häst. Den hälft som var kvar av hans trogna hästpar Bläsen och Bläsa. ”Och hästen frös å kallt hä va”, kunde han säga (”hästen frös och det var kallt”, alltså). Och då visste man fortsättningen ”men hä varå allisamma hä si” (”men det spelade då rakt ingen ingen roll”, ungefär). Det var en ramsa som jag lärde mig utantill. Och plågade alla i familjen med.

Grop-Per var pepparkakebrun i ansiktet och en bit på halsen. Till en skarp linje och nedanför den linjen helt kritvit. Både på halsen och armarna. Så som man blir när man är utomhus jämnt i uppkavlade ärmar. En tredjedels pepparkaka och två tredjedelar vanligt vit. Bonnebränna, säger man ju också. Och han hade pepparkakeveck på halsen, som jag fascinerat kunde titta på. Vi sa alltid i byn att han var vallon, för han hade ett så livligt sätt. Jag ville också vara vallon.

Gödsel, kaffe och människor blandade sig i det där köket till en alldeles särskild murrig-söt doft som egentligen skulle ha varit kväljande. Men inte var det. För den var så full i människor.

Och förstås även av fluglik och stövlar med dynga. Men hä varå allisamma hä si.
.

Besök i gult ljus

.
Ett gult ljus genom de löv som ännu inte fallit. Och så plötsligt hade det landat igen.

Marsfatet.

Ur lövverket och ur den märkliga farkosten steg först den långe Junior (min bekant från inlägget 31 aug och 22 okt). Och därefter den mindre Senior (som jag träffade 22 okt). Men så också en tredje, ännu mindre person. Och denne tredje hade bara två ben. I jämförelse med hans två reskamrater såg detta mycket komiskt ut.

- Nämen se Junior! Och Senior! Välkomna! Och ni har även med er … (jag tänkte febrilt) … er son … eh far … eh … sonson …

- Just det, sa den långe Junior, vi tog farfar med den här gången. Vi- 

Han avbröts av den mindre Senior.
- Ja, jag berättade hur fantastiskt kul det var vid vårt förra bes-

Båda viftades undan av lillplutten som nu steg fram.
- Angenämt, värderade jordling. Vi har kommit för att spörja dig en sak.
Han nådde bara till midjan på Senior och faktiskt bara till knäna på Junior. Det såg ut som Dennis med föräldrar ungefär, ni vet seriefiguren. Hans röst var som ett torrt knarrande.

Jag bjöd in dem och när alla hade fått ett glas med blogg, fortsatte Dennis.

- Har det, började han knarrande, skett något anmärkningsvärt här i Sverige på sistone? … I fotboll t ex ..?
- Fotboll? Tja, vår nya nationalarena i Solna invigdes den 14 november. Vi låg under med 2-1 i halvtid mot England. Zlatan gjorde vårt mål. I krysset.

Dennis gjorde tyst en anteckning. Så jag fortsatte.

- Ja, och sen kvitterade Zlatan i andra halvlek på en smörpassning från Anders Svensson. Och sen blev det frispark till Sverige som slogs direkt i mål förbi hela muren. Av Zlatan.

Dennis klottrade på.

- Sen gjorde Zlatan ett fjärde mål. Så vi vann med 4-2. Det fjärde var på en bicicleta.

Dennis tittade upp med ena huvudet.

- Ja, en cykelspark alltså. Zlatan stod med ryggen mot Englands mål, låg i luften och slog till på volley från 25 meters håll så bollen seglade över alla och in i mål. Hela stadion med så gott som 50 000 åskådare exploderade. Målet vevades i repris runt hela världen och många kallar det för det vackraste målet i år, ja ett av de vackraste målen som någonsin gjorts.

Junior och Senior började öppet fnissa nu. Dennis höll upp några av händerna och de tystnade tvärt.

- Pojkarna har tydligen rätt. Du är en naturkomiker. Men vi får ändå plåta arenan. Kom så åker vi.
 
Alla tre trasslade sig nu in i lövhögen och in i marsfatet. Efter det att jag måst trycka alla deras händer. Det tog en kvart.

- Tack, jordling. Besök oss nästa gång! Snart! Men det går inte när som helst. På grund av atmosfären. 

Jag stirrade.

- Jag? Till Mars? Hur då? När då?

Marsfatet hade redan börjat zvirra lite. Jag hörde bara ett sista knarrande från Dennis.

- Hur, det kommer du på på själv! När, det räknar du ut själv!

Så blästrade farkosten rakt upp i skyn i ett enda zvorr. Och löven på alla träden föll och det började snöa. 
. 

Riksdagens olika arbetsmetoder

aktuell haiku

Partiledningar:
MP har sina språkrör.
Och SD järnrör.

Molly Malone

I vissa länder är det stor skillnad mellan ebb och flod. Irland är ett sånt land. 

När vattnet plötsligt drar sig långt ut vid ebb, lämnas massor med levande och ätbara djur kvar på stranden. De hinner inte med ut tillsammans med vattnet.

Påpassliga tjejer och killar vandrar då på stränderna och plockar så mycket de kommer åt, innan vattnet rullar tillbaka in och dränker stranden igen. Stora kärror med knirrande hjul drar de med sig, där fångsten läggs. Och sen direkt in till Dublin för att sälja.

Irländarna har en vacker visa om det. Molly Malone heter flickan i visan.

Så här skulle jag kunna tänka mig en översättning:

Från fuktiga stränder
till Dublins små gränder
hon rullar sin kärra och ropar till dig:

”Se här vad jag plockat
min kärra helt smockad
köp levande snäckor och musslor av mig

dom finaste snäckor,
dom godaste musslor,
köp levande snäckor och musslor av mig”

Och i original:

In Dublins´s fair city
where the girls are so pretty
I first set my eyes on sweet Molly Malone

Through streets broad and narrow
she wheeled her wheel barrow
crying ”cockles and mussels alive, alive o

Alive alive o o
alive alive o o”
crying ”cockles and mussles alive, alive o”

Och på rundvandring i Dublin kan man se att hon plötsligt står där framför en, Molly Malone med kärra och allt. Lite mörk kanske. Som något ljuset lämnat kvar en stund. Så jag fort upp med kameran och klick.

För det gäller att passa på. Innan ljuset rullar tillbaka in.
. 

Hötorgskonst

Läser i morgonbladet om alla torg i Stockholm. De måste bli mer attraktiva, står det. Hötorget är för hetsigt, Östermalmstorg för dött och Medborgarplatsen för otryggt. 

Ja, Medborgarplatsen lär väl leda mordligan i Stockholm. Det låter ju onekligen både dött och hetsigt, även det torget.

Det är fastighetsborgarrådet som uttalar sig i bladet. Politiker pratar ju inte, de uttalar sig. Torgen ska fortfarande vara livliga men måste ”gå från en mer hetsig till pulserande torgkänsla”, uttalar sig rådet. På Hötorget t ex ”rör sig människor längs kanterna i stället för att gå in bland stånden”.

Ja, inte så konstigt. För går man in där, så blir man ett villebröd i oskyddad terräng för alla säljare som upptäcker en. Som att trycka på en knapp, trumpetar de ”gubbar 20” eller ”kantareller 15” och favoritfrasen ”halva pris”. De ropar alltså inte. De trumpetar. Och för att den ena säljaren inte ska bli överröstad av den andre måste han trumpeta högre. Det är survival of the fittest, som det heter på svenska. Säljare som saknar överdimensionerade lungor blir inte gamla på Hötorget.

Att handla där utan hörselskydd gör bara amatören.

En gång var jag en amatör och handlade några tomater där. När jag betalat och böjde mig fram för att ta påsen så var säljaren redan inne på nästa kund och tog i från tårna och brölade ”HALVA PRIS!! HALVA PRIS!!” med munnen någon centimeter från mitt öra. Tomaterna åt jag sedan på kvällen med fortfarande ringande öron.

Konstigt, egentligen. Detta måste vara något hötorgskt. Ett särskilt ljudkollage som man utvecklat och slår vakt om. 

För på andra torg i vårt avlånga land gäller helt andra decibelltal. På Varbergs torg, t ex, kan man närma sig ett torgstånd utan att säljaren blir hysterisk, lugnt titta på hans eller hennes varor, välja, kanske byta ett ord eller två och sedan gå därifrån med sitt inköp. Allt utan hörselskydd.

Men Varbergssäljarna har väl inte tid att gallskrika. De är fullt upptagna med att erbjuda sina varor till försäljning. Till hela pris. 
.   

Tre Per och Tattar-Toker

Kraftledningen låg kvar tvärs över. 
Hon bara stod där
framför den pyrande husgrunden
i svarta stora trasor med ögon
svarta, stora, torra.

Och fyra andra stod redan runtom.

- Lita på att vi ska följa upp det här
och ställa de ansvariga till svars,
vi ska ställa upp för dig, lite till
vänster bara för glöden,
blixtrade reportern Per Ex.

Och hans ögon sökte vinkeln.

- Det generella utskottet kommer inom kort
att sätta sig ner och titta på det här,
och att någon form av katastrofvederlag
kommer att kunna tas under övervägande
kan i nuläget inte helt uteslutas,
uttalade sig fullmäktige Per Silja.

Och hans ögon sökte kameran.

- Om varje kilometer ord jag skriver
ger en centimeter tröst till dig
ska jag fortsätta skriva mil på mil,
sjöng skalden Per Gament.

Och hans ögon sökte horisonten.

- Kom får jag värma dina händer,
sa Tattar-Toker.

Och hennes ögon i hans ögon rann.
.

Boken i hyllan

Jag har sån lust att läsa den 
men aldrig att jag hunnit.
Det blir väl tid att läsa sen
när lusten har försvunnit.

Och när jag plockar äntligen
boken ur hyllan en dag
då ser jag att egentligen
var boken i hyllan jag.

Audition

om du rullar ut mig i hela min längd

kan du börja rivningen mitt på

när du sen fått två stycken
ungefär lika stora
kan du lägga dom bredvid varandra
så att mitten på den ena blir knäna
och mitten på den andra blir bröstet

sen fattar du tag och med en enda snabb rivning
mitt itu så ligger jag där i fyra delar

sen snabbskannar du fram om det är nån
av delarna som sticker ut
är mer livskraftig
har mer attityd

då sejvar du den och deletar dom andra tre

om inte
så får du lägga alla fyra i höjd med varann
och fortsätta riva

.

Den förlorade Romney

Obama vann. Så kan man verkligen säga. I Sverige tjatar vi om att Reinfeldt eller Löfven vinner eller förlorar. Egentligen en grov förenkling. Det är ju partierna man röstar på här.

Men i USA är det verkligen personen som väljs. Till president. Men val mellan partierna sker väl också på nåt sätt. Hur kan det annars vara si och så många procent demokrater resp republikaner i senaten? Och i representanthuset. Fast republikaner verkar alltid ha majoritet där, hur många demokratpresidenter som än röstas fram. Så nåt sånt val måste väl också ske nån gång. På nåt sätt. Fråga mig bara inte när. Och hur.

Jag såg Obamas segertal i morse på teve. Och efteråt kände jag mig lyft till kropp och själ, fast jag bara är en liten medborgare i ett litet fruset land nånstans i norr. Men nu kände jag mig också som en medborgare på det här klotet vi snurrar på.

Obama har det som jag tycker en ledare ska ha. Mixen av entusiasm och intelligens. Det får inte politiker ha i Sverige. Då röstas de bort, avsätts eller mördas. Bengt Westerberg, Mona Sahlin och Olof Palme t ex.

Reinfeldts kommentar till att Obama valdes var lite hundöronslokande så där som han brukar. Njugg, skulle jag vilja säga. Visst, visst, han är en bra talare, I give him that, muttrar Reinfeldt motvilligt, men han måste rensa upp i ekonomin. Hur nu det ska gå till, tänker jag, när republikanerna blockerar allt Obama föreslår i senaten. Eller om det är representanthuset jag menar.

Jag tror Reinfeldt i hemlighet är avundsjuk på Obama. Och gärna skulle vilja byta till sig en gnutta av hans karisma i utbyte mot hur många balanserade kassor som helst.

Radion sa en lustig grej. Snart ska vi över till Romneys valvaka där han erkänner sig förlorad. Sa de så? Ja, de upprepade alldeles efteråt. Det var ”erkänna sig förlorad” som Romney snart skulle göra. Man fick en bild av Romney irrande planlöst omkring, ropande ”var är jag? kan konstapeln säga var jag är? Jag har inte en susning.”

Men förmodligen var det ”erkänna sig besegrad” radion menade.

Radions uttryck är dock inte så tokigt, faktiskt. Hur jag ska avsluta det här inlägget har jag inte en susning om. Jag erkänner mig förlorad.
.

Dansande dervischer

skog över gator
gator över skog
trasigt godis och mjölken
köptes över disk
på Kaj Munks väg

huset på andra sidan
gäspade som en val
medan min blyghet byggdes

det var staden av
grus och snus
jag var kattorna och deras låga
skugga över gatan
jag var gatan

och på torget stod tre utsvängda
fontäner och sprutade

            ***

balkongen av salt och fjun
och kristaller som
smälte på tungan

i magen hängde
tavlorna från Capri
en dörr utan handtag
mina långkalsonger
trädda över tiden

hjärnan inuti min skalle
konstaterar att så
var det och
jag fanns och alla bar hem
sin glömska över torget

där en blek måne lyste
i dammet på fontänerna

            ***

alla var kollektivt
ensamma och drömde
och inunder tallarna
och på alla gator
dansade dervischerna

allt jag ville och måste
men inte kunde
vred sig in i mig som
stjärnor
mitt mod hade tre lägen
skuld, skam och skräck

skog över ljus och gator
gator över mörker och skog

på torget stiger min tunna barndom
som regn ur de tre fontänerna

.

Tolv runt ett bord

(Vi besöker det där bordet igen, från den 2 november 2010)

Sex kvinnor och sex män kring ett alldeles runt bord. Dessie reser sig och håller ut sin hand mot de andra. Sluten hand. Hon blundar och läser:
Så samlar vi oss gärna
kring största mörkrets stjärna.
Och så öppnar hon handen och visar en liten gran med kulörta kulor. Och med en stor gnistrande stjärna i toppen. Ett förtjust åååh hörs runt bordet.

Hon sätter sig och i stället reser sig Janne bredvid. Han sträcker ut handen på samma sätt, lägger huvudet på sned och läser:
Vad har jag i denna?
Jo, Görans Penna.
Handen öppnas och en blyertspenna ligger där. Ååået är nu förvånat. ”Tja, bloggarens födelsedag”, säger han bara. Ingen vet om de vågar skratta. Det är bara Janne som kan komma undan med något sådant. Han kan vara kall som is, Janne. Han sätter sig.

Det verkar vara en ceremoni vi ramlat rakt in i.

Nu reser sig flickan bredvid, Febbie. Hon sträcker på sig för att nå upp och synas. Men den slutna handen håller hon stadigt över bordet. Läser:
I mödrars spår får vi alla glida
mot framtids segrar på denna skida.
Handen avslöjar en vacker längdskida av rustikt trä. Applåder runt bordet. Hon sätter sig med rosiga kinder.

Det är hela tiden den näste bredvid som reser sig. Nu står Marre där. Handen sluten. Samlar sig lite och deklamerar sedan högtidligt:
Och ett vårskrik går genom riket
när den här dyker upp i diket.
Små skratt och lyckliga applåder möter den öppna handen, när den avslöjar en gulrufsig tussilago.

Nästa man till rakning är en kvinna. Aprilia. Står redan med den slutna handen ut mot bordet och med ett lätt leende läser hon snabbt:
April april din dumma sill
jag kan lura dig vart jag vill.
Och – boink – en burk inlagd sill i handen. Stora rungande skratt och några spridda kommentarer om nätstrumpan och färgteven och det där. Aprilia småler och sätter sig kvickt.

Majje reser sig nu, borstar bort lite matjord från kavajärmen, tittar sig runt sällskapet och håller stolt ut handen.
Det vackraste i världen är
en äng med massor av den här.
I hans öppna hand nu en enda spröd vitsippa. Ett åååh och flera aaah runt bordet och igenkännande nickningar.

Nästan som drottningen av dem alla ställer sig nästa person upp. Med en krans i håret håller hon ut sin knutna brunbrända hand. Det är Juno. Läser kort och klart:
Sju blommor i hagen
plockar den längsta dagen.
Förväntan. Handen öppnas och en majstång fjädrar upp. Spridda hurrarop och någon börjar nynna ”Du ska inte tro …”

Med uppknäppt skjorta och lila shorts står Julius beredd. Kortärmad arm ut. Sätter solglasögonen i pannan och läser så betoningen går fram:
Något att ligga i
när man inte ligger i.
Konfunderade miner. "Vad kan det … " Och så mellan Julius´ tumme och långfinger gungar en hängmatta. Gapskratt som startar i intervaller beroende på när rimskämtet sjunker ner i var och en. Julius sätter sig, ser ut som en katt efter ett stort fat grädde.

Som en riktig matmor ser hon ut, som nu reser sig. Det är Augusta. Hon nöjer sig inte med ena, hon håller ut båda händerna, ihop som en skål. Så läser hon:
Frusen. Färsk. Och havs-. Och flod.
Varje form av den är god.
På minerna förstår man att många redan inser vad det är hon dillar om, redan innan ”skålen” öppnas om den kloförsedda kräftan, som tydligt hör till den svarta okokta sorten.

Det är dags för Seppo nu. Vad döljer han i handen? Gummistövlarna knirrar lite när han står vid bordet och läser över sin ihophållna näve:
Skogens hemligaste ställen
är ett hem för kantarellen.
Mjuk och vackert veckad i stor triumfhatt ligger den där i Seppos hand, som en framvaskad bit guld. Allas ögon lyser runt bordet.

När Seppo satt sig reser sig så en stor kraftig karl med storburrigt hår. Octopus. En väldig näve håller han ut. Och läser med dånande röst:
Humle, skum och lite söl
brygger idel ädel öl.
Pang! Där sitter en sejdel i hans näve, med sin bärnstensfärgade fluid. Stormande applåder, skratt och till och med dunkningar i bordsskivan.

Larmet dör undan lite. Några skrapningar av stolar. "Showen är väl över ..."
Men det finns en kvar.

En helt alldaglig kvinna reser sig. Och väntar tills sorlet upphört och det är tyst. Då sträcker hon ut sin knutna hand. Läser ingenting. Öppnar handen. Den är tom.

Nästan några flin skymtar nu. "Det visste vi väl att ..."
Ja, säger hon, jag har ingenting att visa upp, i mig finns ingenting klart för människorna. Jag är som livet självt. Jag är grå och tom tills människorna själva skapar sina olika drömmar och liv i mig.

Nu är det alldeles knäpptyst.

Jag heter Novis. Den runt det här bordet som man glömmer. Men det är i mitt mörker människan drömmer sina ljus.

Alla tittar ner i bordet. Det sista säger hon nästan viskande, men det är så tyst att alla hör.

Nu är det jag. Och allting börjar nu ....
.