Gräv innan om betjänten

 

Till vänster om miss Sophie sitter Mr Pommeroy (den som alltid vill ha en slurk till), sen är det Admiral von Schneider (han som slår ihop klackarna når han säger Schkål), nästa som betjänten James häller upp till är Sir Toby (med den ljusa rösten) och till sist Mr Winterbottom (med den mörka rösten) på miss Sophies högra sida.

Så speciella namn. Har de funnits i verkligheten? Detta skulle man verkligen vilja gräva lite i. Men det behövs inte, visar det sig. Det har redan nån annan gjort. Den tyske författaren Helmut Grömmer har tagit djupa spadtag i detta persongalleri och i boken ”Miss Sophies älskare” redovisar han sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen:

Miss Sophie bor med sin mor Florence i en gammal herrgård i Cornwall. Fadern greve Lanford hade omkommit i en sprängolycka. Dessförinnan hade han gömt sin förmögenhet i huset, gu’  vet var. Men det gör inte så stor nöd på de två damerna, de har en hushållerska och en trädgårdsmästare. Och betjänten förstås. James. Som i hemlighet hyser varma känslor för Miss Sophie.

När hon fyller 30 år dyker en professor vid Franska konstakademin upp. Mr Pommeroy heter han, och vill att de båda sitter modell för honom. Vilket de båda gör. Varpå Mr Pommeroy blir häftigt förälskad. I mamma Florence. Och hon i honom. Han gör sig hemmastadd på den trivsamma herrgården. 

Dock är han redan gift, så Florence sätter in en annons i en tidning och efterlyser en gentleman som herrsällskap. Amiral von Schneider svarar på annonsen och dyker upp iförd vit uniform och förälskar sig. I dottern Miss Sophie. Och hon i honom. Fast han egentligen inte är en riktig amiral utan bara spelar den rollen i en teaterpjäs. Betjänten James är jättesotis men i smyg.

De komplicerade kärleksrelationerna på godset fortsätter med att Mr Pommeroy, som Florence fortsatt umgås med, går upp i rök en dag, men då träder Sir Toby,en kommissarie vid Scotland Yard, in på scenen. För att identifiera ett fynd, som han säger. Han och mamman kommer så väl överens att han bosätter sig på herrgården. Där finns dessutom en generöst tilltagen vinkällare där han kan identifiera många fynd.

Då - pang - omkommer von Schneider i en explosion. Men Miss Sophie tröstas snabbt av en rik, tjock konsthandlare som är där för att inspektera de intressanta etsningarna på godset. Mr Winterbottom. Han friar och hon säger ja. Under förutsättning att han bantar 20 kilo. Han lyckas gå ner, men dagen före bröllopet äter han tre kycklingar och sätter ett ben i halsen och går hädan.

Så blir det till slut den trogne James’ tur. Och Miss Sophie besvarar nu betjäntens känslor, särskilt när han snavar över tigerhuvudet och hittar grevens gömda skatt som hela tiden legat där.

Så går mamma Florence till de sälla jaktmarkerna vid 83 års ålder och Miss Sophie lever lycklig med sin James. Varje år på hennes födelsedag serverar han en middag med de fyra andligen närvarande gästerna: Mr Pommeroy, Admiral von Schneider, Sir Toby och Mr Winterbottom. I den ordningen de dök upp i deras liv.

Så nu vet ni bakgrunden, när ni tittar på det här på nyårsafton.

En annan kul grej jag sett nånstans, är att skådespelaren Freddie Frinton, som spelar den alltmer berusade betjänten i sketchen, är absolutist!

Fast det nämner inte Helmut Grömmer i sin bok, så det är nog inte sant.

Åberg

 
Jag läste Lasse Åbergs självbiografi. En stor lunta så jag lånade den på bibblo.

Jag kände igen mig så väl i det han skrev och för mig som gärna letar efter mystik så finns det också slående samband mellan honom och mig.

Hans mamma var damfrisörska. Det var min mamma också. Hans mamma hette Gurli. Det hette min mamma också. Nästan. Hon hette Gunhild men alla kallade henne Gulli. Lasse Åberg växte upp i Fredhäll i Stockholm. I Fredhäll jobbade min mamma under den tid vi bodde på Stora Essingen, då jag själv var 0-1 år. Han är ju lite äldre än jag.

Men så är han ju också lite längre. Även han fick dock sitta nästan i spagat när han försökte rida på en bred ardennerhäst, precis som jag. Hans häst hette Nolvo. Min hette Bläsen. 

Du ser ju vad lika Lasse Åberg och jag är.

Han skriver att de fick uppfinna egna små lekar, tiggde tomma biljettblock av spårvagnskonduktören för att göra en fickbio. He he, tänkte jag, så gjorde också jag och Nalle, min bästis i småstadiet. Fast det fanns ingen spårvagn där i Islandstorget, däremot buss 113. Där klev Nalle och jag på och frågade busskonduktören "finns det några avrivare?" 

Och han pratar om tidningen Mad, danspalatset Nalen, Jerry Williams och Ola and the Janglers, cool läsning för mig. Och i Lasse Åbergs Electric Banana Band lirade Janne Schaffer, den mest kände av alla i Blackeberg, förorten där jag växte upp.

En lite kul grej att läsa om var hans forskning om Kalle Anka. Joakim von Anka är egentligen inte Kalles farbror, som det står i de svenska tidningarna, utan hans morbror. Joakims syster Hortensia är Kalles mor.

Samma sak med Kalle och knattarna, fortsätter Lasse Åberg. Felöversättning av "uncle" även där. Kalle är knattarnas morbror, eftersom deras mamma Della är Kalles syster. Della skickade iväg Knatte, Fnatte och Tjatte att bo hos morbror Kalle, eftersom de brände upp huset hemma där de bodde. Och det beslutet av en hårt prövad ankmamma finns ju inget att säga om.  

Randomdikt

 
Så här kan man göra. Man skriver ner några korta rader av olika slag, 18 st säg. Så här.

1. Förr gick man i skolan på lördagar.
2. På väggen drömmer dina vingar.
3. Alla smakerna måste sitta där.
4. Varför har grisar så stora näsor?
5. Sverige - vi har ett resultat.
6. Du kan vira in dig i gardinen där.
7. Vi har varit tydliga med det här.
8. Saturnus har 62 månar.
9. Mars, april, har knopp i håret.
10. Anders braskar, julen slaskar.
11. Allt som är rea dras av i kassan.
12. Passagerarna ombeds gå längre bak i vagnen.
13. Månn´ ädlare lida och fördraga?
14. Jag går hemma på fäbon och väntar. 
15. Våran prost är rund som en ost.
16. Dom har lovat ösregn till kvällen.
17. Pi delat med sig själv är ett primtal.
18. Filibunkom som tant Ulla sa.

Sen dubblerar man dem så de blir 36. Lägger ut de 36 på rad i slumpvis ordning. Delar upp dem i tre strofer om 12 rader. Läser och märker att man gjort en dikt:

Allt som är rea dras av i kassan. 
Vi har varit tydliga med det här.
Jag går hemma på fäbon och väntar.
Alla smakerna måste sitta där.
Anders braskar, julen slaskar.
Du kan vira in dig i gardinen där.
Dom har lovat ösregn till kvällen.
Mars, april, har knopp i håret.
Förr gick man i skolan på lördagar.
Månn´ ädlare lida och fördraga?
Pi delat med sig själv är ett primtal.
På väggen drömmer dina vingar.

Våra prost är rund som en ost.
Filibunkom som tant Ulla alltid sa.
Saturnus har 62 månar.
Varför har grisar så stora näsor?
Passagerarna ombeds gå längre bak i vagnen.
Sverige - vi har ett resultat.
Förr gick man i skolan på lördagar.
Pi delat med sig själv är ett primtal.
Anders braskar, julen slaskar.
Saturnus har 62 månar.
Passagerarna ombeds gå längre bak i vagnen.
Mars, april, har knopp i håret.

Du kan vira in dig i gardinen där.
Våran prost är rund som en ost.
Allt som är rea dras av i kassan.
Jag går hemma på fäbon och väntar.
Månn´ ädlare lida och fördraga?
På väggen drömmer dina vingar.
Dom har lovat ösregn till kvällen.
Varför har grisar så stora näsor?
Alla smakerna måste sitta där.
Vi har varit tydliga med det här.
Filibunkom som tant Ulla alltid sa.
Sverige - vi har ett resultat.

Ackord med Anna

 
Anna, ja. Jag kände honom från när jag var 10. Han kom in i min klass i fyran och nästan genast blev vi bästisar, känns det som. Han bodde också i Blackeberg som jag. Jag tvärade bara över till Holbergsgatan, förbi basketplanen och plaskdammen och så på andra sidan tobaksaffären bodde han. Det var väl bara två minuter från mig.

Oftast var vi nog hos honom. Det var mycket pingis och mycket musik.

Pingis spelade vi i källaren hos honom. Bara att lyfta fram bordsdelarna ur deras källare, montera ihop och börja spela. Vi höll aldrig på med fotboll som alla andra gjorde, det var alltid pingis. Det dumma var att jag börjat med pennskaftfattning och när jag kom på att nä det här var dumt, då kunde jag inte gå tilllbaka till vanlig fattning, det var för sent, handen kunde inte lära om.

Det dumma med pennskaftfattning är att man spelar med samma sida mot bollen, det finns inget skifte forehand-backhand, bara attack, och det krävs ett jättesnabbt fotarbete. Som Konaka från Japan hade. Men inte Göran från Blackeberg.

Och vi satt i hans rum och lyssnade på hans stereo. Beatles hade kommit ut med en ny skiva. En revolutionerande LP. Alla texterna fanns med, tryckt på konvolutet för första gången i pophistorien. Låtarna hängde ihop. En massa extragrejer fanns med, mustasch och axelklaff i papper och sånt. På framsidan beatlarna stående vid en grav där det stod "Beatles" med blommor och bakom stod legender från nu och förr. Som Tarzan, Helan och Halvan, Sonny Liston, Marilyn Monroe, Bob Dylan. Det var ett fantastiskt ögonblick när jag satt där och första gången fick höra Seargent Pepper.

Det låg en sån ordning över hela hemmet hos Anna. Och traditioner. Jag minns de tre vise männen, t ex, de hade tre små figurer i vardagsrummet som varje dag flyttades närmre och närmre tills de på julafton var framme vid krubban. Det hade jag aldrig sett. Och ett stort pepparkakshus varje jul, det hade vi inte heller hemma hos mig. Det stod där länge och såg Hans-och-Greta-fint ut, flera veckor säkert. Vad gjorde de sen? Åt de det? En tredjedel pepparkaka, en tredjedel glasyr och en tredjedel damm ...

Anna spelade gitarr. Han var fena på det. Jag försökte väl också. Och lärde mig rätt snabbt fem ackord. G, C, D, A7 och Am. Ungefär samma som jag kan än i dag.

När vi var 10 år träffades vi, min bästis från och med mellanstadiet. Tänkte ibland på att han var Paul, musikanten, och jag John, skribenten. Eller att han var Jumjum och jag Mio. Eller vice verse. Flygande fram på den vita springaren Miramis genom grundskolan.



 

.

 .

Fyra frön i äppelträdet

Långt innan jag kom till Hästberg fanns det fyra oskiljaktiga lekkamrater och frön som klängde runt i äppelträden under Hästbergs första tid. Gunnar och Folke från Grops, Lars-Erik från Lokas och Nisse från Tillas.

Prasslar det uppe i trät kan en bare gisse
att det är Gunnar, Folke, Lars-Erik och Nisse
som stoppar äpplen i fickor och munnar,
Nisse och Lars-Erik och Folke och Gunnar,
var och en bara så där som folk e,
Lars-Erik, Nisse, Gunnar och Folke,
när en e liten och frö och idérik,
Folke och Gunnar och Nisse och Lars-Erik.

Gormar någon "Dra åt fanders"
är det bara Arviks-Anders,
för även om ett och annat
pall försnillas
så tror jag i alla
fall dom gillas,
fröna från Grops och Lokas och Tillas
och alltid finns häckar att gömma sig vid
under Hästbergs första tid.

Bokens sönderdelande vid betraktandet

 
Den bok jag nu skrivit består av två delar: Hästberg och Blackeberg.

Vid betraktandet av Hästberg sönderfaller den delen i fyra delar.

Hästbergs första tid, tiden innan jag föddes, men som lever kvar i minnet genom berättelserna om de gamla profilerna på höjden, Arviks-Anders och Tillas-Anders.
Hästbergs andra tid, då jag som yngst med syrrorna och Rolf och Margaretha levde i en Astrid Lindgren- och Enid Blytonvärld med Hemliga Klubbhuset i våran trädgård.
Hästbergs tredje tid, då syrrorna sommarjobbade och jag var med Rolf i byn, metade, cyklade, pallade äpplen och spelade badminton.
Hästbergs fjärde tid, då även Rolf sommarjobbade och jag plötsligt var ensam, var är alla?

Vid betraktandet av Blackeberg sönderfaller även den i fyra delar.
Först tiden innan jag började skolan, sedan de naturliga delarna lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Där slutar boken, när jag går ut grundskolan ocnh är 15 darrande år.

Jag hade en bästis i lågstadiet, Nalle. Och från och med mellanstadiet Anna. Ja, de kallades så. Vi killar körde bara med sådana där smeknamn. Haren, Sassa, Svanis och Henna var det några som hette också. Där på Södra Ängby skolgård.

Vid betraktandet av den färdiga boken sönderfaller jag själv i undran och förundran. En bok om mig själv? Den måste jag läsa! För att se vem jag är. Eller var, menar jag. Eller är.