Sommarstryparen

Det är sista sommardagen i dag. Enligt almanackan i alla fall. Det får mig att tänka på Sommarstryparen. Han kallade sig så när han avslutade radioprogrammet Sommar. Det var lite av en tradition förr i tiden att han var den sista sommar-prataren för året.

Men han hade alltså svårt för sommaren. Det var väl svetten, ljuset, getingarna och tvånget att roa sig. Hösten var hans årstid, att murra in sig i en ytterrock, att krypa upp i soffan med en deckare, att på sin höjd gå ut runt kvarteret med den människoätande hunden Gäsper.

Humorn flödade från honom, man satt vid radion och lyssnade till hans vardagsberättelser, smått irriterad över alla onödiga avbrott för skivspelning. Han var utlandskorren som hade bott länge i New York, Paris och London men ”stod till knäna i Närkes mylla” (som han sa) och berättade oftast om saker som hur han städade i bokhyllan och vad han åt för mat på stan (som ostronätare hade han få övermän).

Han älskade att vara ensam turist i någon gudsförgäten håla i Tegucigalpa eller Ouagadougou och känna sig som en dyster Graham Greene-figur. Att vara turist är att med en tilltagande känsla av beklämning inse att man inte hör hemma någonstans, sa han med förtjusning.

När jag hör låten ”Sommar, sommar, sommar” är det hans stämma jag hör, denna Sommarstrypare. Och hans kåserisamlingar hör till guldkornen i min bokhylla.

Det är sista sommardagen i dag och jag är nog lite av en sommar-människa, en bild som den längst här uppe kan få mig svimfärdig av lycka. Men att deppa vore mig fjärran, fast hösten nu står för dörren. Man kan ju alltid krypa upp i soffhörnet med ett kåseri av Torsten Ehrenmark.
.

Lite om öron

Öron har den fina egenskapen att de är två. Det blir så enkelt då att skicka iväg dem. Vänster öra västerut och höger öra österut. Och så kommer de tillbaka och berättar om alla ljud som finns och som man inte tänkt på att de finns.

... den lätta gnisslingen när fingrar byter ackord över gitarrsträngar ...
... en bil som kör genom grus, att det låter precis som en våg som slår mot stranden ...

Ljud som filtrerats bort av medvetandet för att de inte behövs där. Hur många som helst sådana öronupptäckter finns ju att göra.

Och så kan man också skicka iväg vänster öra norrut och höger öra söderut. Då kommer de tillbaka och berättar om ljud som har funnits.

... plinget när raden tagit slut och man får slå tillbaka skrivmaskins-valsen för att få ny rad ...
... knarret när man för tillbaka telefonskivan när man slagit ett nummer, kort knarr för 1an och långt knarr för 9an ...

Ljud som försvunnit för att företeelsen försvunnit. Som filtrerats bort av tiden för att de ”inte behövs”. Men örat har direktaccess till minnes-servern.

Och liknande öronexpeditioner är det fritt fram för alla att vidtaga. Det vimlar av ljud som finns och inte finns.

Det som är extra bra med att hämta hem ljud som inte längre finns är att de då kanske kan börja att finnas igen. Trendnissarna är här till stor hjälp. Retro är hett igen. Nostalgo är inne.

Återuppfinn något av allt det som ligger i dazumalpåsen, som t ex den vackra stationära telefonen med knarrskiva. Och hör sen!
.

Bröllopet i Norrsunda

Ögonblicket då de plötsligt stod i blickfånget från oss i bänkarna, längst bort i kyrkan, med bara vandringen fram till altaret kvar.

En liten sonett som jag skrev då för att hålla kvar ögonblicket:

Där stod de! Nervigt, så klart.
Erik och Katarina.
Trohetslöftena sina
skulle de avlägga snart.

Nu är de vuxna, tänkte jag.
Allt var så enkelt och klart
och fullkomligt ofattbart
på min dotters bröllopsdag.

Någonting liksom skalv
och böljade upp till mitt öga.
De var så vackra båda två.

Så började de att gå
under orgelbrus och höga
niohundraåriga valv.
.

Kära dagbok

Jag började skriva dagbok när jag var 13. Och slutade när jag var 13.
Det var på Hästberg, byn söder om Leksand i Dalarna i Sverige i världen.
Jag hade bara en liten anteckningsbok, en sån där svart som rymdes i bakfickan. I den började jag skriva.

Första inlägget där var på 4 rader och det var första dagen på Hästberg. När jag andra dagen drog fram boken på kvällen tyckte jag det var lika bra att plita ner 4 rader då också. Fyra saker som hänt som fick var sin rad. Såg prydligt ut på nåt sätt. Lite proffsigt och impande. Och tredje dagen såg jag ingen anledning att tänka annorlunda. 



Så det blev så att när jag gjorde något speciellt en dag, som t ex stukade lilltån eller nåt, så tänkte jag att det här får jag inte glömma att ta med i dagboken. Och det där blev en liten extragrej att tänka på, som växte och växte till en stor skugga som höll på att förmörka hela sommaren.


Paniken när jag på kvällen bara kom på 3 st! Och den oändliga lättnaden när jag kom att tänka på vädret! Ja just det, en rad om det, som ett fjärde! Så efter ”spelade badminton med Rolf”, lade jag till: ”det regnade lite på kvällen”. Räddad. Och somnade utmattad på sängen.



För listig som jag var, var alltid en av de fyra något om vädret. Så att de dagbokliga kvarnstenarna att lyfta bara blev 3 st. För vädret blev ju av sig självt, jag behövde inte lyfta ett finger. Vädret som helt ovetande skrev en fjärdedel av dagboken för en trettonåring på Hästberg i världen den sommaren. 


Men det räckte med tre fjärdedelar, tre kvarnstenar, tre saker att få ihop varje dag. Dagboken styrde mitt sommarlov, höll mig med ett fast grepp i kragen. "Åka och bada? Nej, det spar jag till i morgon, jag har redan mina tre st idag."

Jag höll dock ut och utförde min dagboksplikt till och med den sista sommardagen. Mission accomplished. Jag dansade bara en sommar.

Det är lugnare att blogga. Man behöver inte skriva prick 4 saker.



Och om hundra år kommer man i utgrävningar stöta på en svart anteckningsbok, blåsa bort dammet och utbrista: nä flukta här grabbar, nån slags dagbok förd över en hel sommar, och med precis 4 rader per dag, måtte röra sig om ett proffs ...

.

Universum med basker

det enda däggdjur som kan flyga är fladdermusen
står det på en skylt till ett fik
som jag går förbi varje dag till jobbet
men det beror ju på
vad man menar med däggdjur
och med flyga
och fladdermus

det enda jag vet
är att himlen som är blå är blå
av att den blir så i min skalle
stället där allt som finns finns
och kryllar av fladdrande vingar
för dagen rymd i en ljusblå basker
som jag köpte en soldag i Danmark
.

Val i sikte

Try to remember
den 19e september.

Det är då som vi
ska välja parti.

Där ljög jag lite, dock.
Det vi väljer är ju block.

Du som vill ta chansen
att stoppa alliansen
genom röst på Mp, S eller V
måste ju gilla alla tre.

Du kanske anser att demokratin
bara kan räddas av Sahlin
men att tanken inte känns rolig
med en utrikesminister Ohly?

Tycker du Maria är ung och smart
satsar du på Mp så klart.
Men det har du ingenting för.
Hon får ju inte fortsätta som rör.

Och om det i stället är så
att du har ögon som är blå
och faller för Reinfeldt den skallige
men mår illa av Björklund den mallige?

Eller tycker Maud är
mera värd applåder
än Hägglund som gör sig till tolk
för ”verklighetens folk”?

I så fall är goda råd dyra.
Du måste gilla alla fyra.

Målet med alla politikerorden
lär ju också vara att rädda jorden.
Men sikten är kort.
Så mycket längre bort
än till regeringen
ser ingen.
Målet med allt det här pratet
är bara att rädda mandatet.

September the 19th – try to forget it,
det går ändå inte att välja nåt vettigt.
.

Blå måndag

Såg på Bohuslän Big Band med Ale Möller. Ale i halmhatt. De spelade på allsångsscenen på Skansen och evenemanget kallades Blå måndag.

Jazz är jag knappast uppfödd med och storband har jag alltid varit tveksam till. Det här var alltså ett jazzstorband.

Har ni varit i New Delhi? dundrade Ale i halmhatten. Och berättade om den gången han överväldigades på en refug i New Delhi, överväldigades av all brokig rikedom av ljud, kultur, bilar, kamelskitar, historia, människor i tusental och i miljoner aktiviteter. Ale Möller var tvungen att stanna där på refugen i en timme. Proppfull av ... ja, vet inte hur han sa. Men han hade skrivit en låt om detta.

Och så spelade bandet hans Refug. Det liknade ingenting jag hört, blåsarna, slagverkarna och allt vad de heter, det brölade skriade galopperade smekte röt drillade och allt möjligt ur instrumenten. Men det var ett ordnat kaos och jag såg kameler och kameldrivare i bergen och marknader av människor och svettiga färger.

Och jag tänkte att det där ”proppfull”, som han pratade om, kanske var ”maxad av livsglädje” helt enkelt.

Samtidigt var jag medveten om publiken och allt omkring mig. Tittade upp i skyn där ett plan ritade sitt vita streck över hela himlen. Som om jag med ens tittade ner i en enda böjd blå balja med en snigel på sin raka vita färd därnere i botten. I ett omvänt perspektiv à la Gud. Och proppfull i öronen av kameldrivarjazzens gung ...

En vanlig måndag alltså.
.

Humordiagrammet

Humor är egentligen bara produkten av två saker.
Gör så här. Fatta pennan och rita ett vågrätt och ett lodrätt streck ihop, som i ett stort L.

På x-axeln, det vågrätta strecket, är listigheten (finliret, det intellektuella). Ju längre ut på det strecket, desto ”listigare” är skämtet.

På y-axeln, det lodrätta strecket, är mustigheten (det grovkorniga, fysiska). Ju högre upp på det strecket, desto ”mustigare” är skämtet.

Varje skämt sätter en tänkt prick i diagrammet och ett streck kan dras till de båda axlarna, varvid ytan z uppstår: lustigheten (i hur hög grad man har roligt åt skämtet).

Listigheten multiplicerat med mustigheten ger oss lustigheten.
Eller X x Y = Z

Siktar skämtet mest in sig på den ena av de två axlarna blir lustigheten inte så stor. Båda behövs. Annars blir z-rektangeln bara lång men låg (typ ordlek som inte kittlar) eller hög men smal (typ hjärndöd buskis).

Ta som exempel detta gamla skämt från en engelsk toa:
Here I sit broken-hearted.
Paid a penny and only farted.
Långt ut på x-axeln pga av att skämtet presenteras i form av en rytmisk vers med snyggt rim.
Och högt upp på y-axeln förstås. Den typen av kroppsfunktioner har hög y-faktor.
Om man skulle minska x:et (t ex bara berätta det inträffade utan versform) eller y:et (versen gäller bara tvätta händerna i stället) så faller z-ytan ihop som en sufflé.

Men det är väl individuellt vad som är humor, hör jag dig invända genom skärmen.
Absolut, håller jag med. För mycket x eller y kan bli svårt att uppfatta resp uppskatta, beroende på person. Det är det som är det stora tricket. Att hamna rätt.

Det är som lustig-kurren på bilden här uppe. Han känner i morrhåren vart han ska hoppa ...
.

Nattfåk

Boken Nattfåk, ja. Har läst ut den nu. Höll den? Eller föll den? Den höll. På det hela taget iaf. Johan Theorin föll inte för frestelsen att gå efter formulär 1A och låta finalen bada i blod.

Så den boken kan rekommenderas!

Det finns en obeveklig escalering i det här. Det är som med humor. Först hade vi Carl-Gustaf&Arnes torra humor, sedan Magnus&Brasses fysiska humor och Hasse&Tages samhällskritiska humor och därefter Killinggängets skämt om ALLT och sedan flodvågen av alla ståuppare som kämpar som besatta för att hitta något oskämtat om.

En inflation i uttryck som gör att vi måste skruva upp blodnivån (i deckarna) och det vågade (i humorn) för att över huvud taget märkas. Tror vi.

För så är det bara i teorin. Theorins bok Nattfåk pekar på motsatsen. Ibland hörs en viskning i stormen bättre än om man försöker överrösta den.

Och själv har jag en teori om humor. Att den kan beskrivas som ett koordinatsystem.

Men jag får prata mer om det i nästa inlägg.
.

Glömda låtar

Några gömda, glömda låtar vill komma fram här. Sådana där brottarhits, i alla fall för mig. But sadly forgotten. Gömda i glömskans sand, typ. Vi gräver upp dem nu. Här är de, fem engelska låtar, två svenska, en fransk och en italiensk. I alfabetsordning, så jag inte tvingas välja favvisar bland dem.

- Deck of cards. Wink Martindale. Han pratar till orgelspel, ingen sång alltså, så hooken är helt texten. Men vilken hook!
- Fortissimo. Rita Pavone. Hon börjar i pianissimo och sen bjuds fortissimon in på ett fantastiskt sätt.
- La nuit. Adamo. Parisisk och paradisisk. När jag inte kan sova lyssnar jag till den och somnar lycklig.
- Ledsagarinna till lidelse. Bernt Staf. Hans bluesröst med smärta i är här som underbarast.
- Mona Lisa. Conway Twitty. Men man tror först att det är Elvis. Elvis hade nog gärna velat det ...
-Music, Maestro, please. Mills Brothers. Melodiös stämsång när den närmar sig änglarna.
- North to Alaska. Johnny Horton. Alaskas guldrusch. Ledsång i Alaska (filmklassiker med John Wayne, Dean Martin och Rick Nelson).
- Rotten peaches. Elton John. Ruggig. Lika bra eller bättre än hans mer kända låtar och oj vilken text!
- Stanna hos mig. Cayenne. Den bästa av alla tiders låtar i svenska Melodifestivalen. If you ask me.

Dessa nio alltså. Öron-njutningar lösgjorda ur glömskans sand!

Nio? Det brukar ju alltid vara tio st i såna här listor. Ja, men tio är för vanligt. Och nio är ett heligt tal i kinesisk tro. Tror jag. Coolt, med andra ord.

Tio, förresten, varför alltid tio, vad kommer det av? Moses stentavlor i Bibeln? Ja, kanske. Men jag tror det är enklare än så. Mer ursprungligt. Titta på dina händer ...
.

Guereza

Den här och nio kompisar till den. Guereza. Dansade mellan träden, studsade mot glasskivan, vidare till trädgren 1, sen till flätad korg, sen trädgren 2, duns svisch så snabbt att man knappt hann se dem, som tumlande svartvita ljusbylten.

Fem minuter före maten blev alla plötsligt stilla, ett lugn lade sig i deras del av världen, alla alldeles stilla ... så kom en flicka in i hästsvans och foppatofflor, lugnt placerade hon ut fruktkorgar lite varstans i träden, några guerezor väntade innan de gick fram, några satte sig alldeles bredvid flickan och nappade åt sig en näve vindruvor, en hoppade via hennes huvud till grenen däruppe, hon brydde sig inte, fortsatte lugnt som en del av deras värld tills hon placerat ut alla korgar, flickan med hästsvans och foppatofflor, och försvann.

Alla guerezor åt sin mat, banan eller annan frukt, åtskilda i en lugn vrå för sig själva. De har extremt stark sammanhållning i flocken så de behöver inte klunga ihop sig när de gör något helt individuellt som att äta. Efter måltiden dundrade de iväg igen och tumlade runt bland träden och varandra.

Det fanns några fåglar också, högt upp. Alldeles gula var de.

Utomhus hade himlen öppnat sina luckor på vid gavel och regnet öste ner.
.

Öland

Det här är en bild på Öland. Den är jättepytteliten, men jag hoppas det går att se. Nej, jag har inte varit på Öland. Det är bara det att jag just nu läser Nattfåk, en deckare som utspelar sig på Öland och författaren är Johan Theorin. Jag har inte läst ut den än, är mitt i nånstans, men skyndar mig att skriva om den innan jag läst ut den.

Flera andra deckare jag nyligen läst har nämligen varit superbra ända tills upplösningen, som gjort mig lite besviken. Nesbös Pansarhjärta t ex. Och Keplers Paganinikontraktet. Så isande skickliga nagelbitare men för mycket James-Bond-omöjligheter och blodbad till slut.

Icke så Nattfåk. Drunkning och stölder är hittills det enda som "hänt", men den är ruggigt spännande av det där krypande slaget. Det är så befriande att läsa en deckare som inte vältrar sig i yttre händelser. Nåt pris för årets bästa, har den också fått. Jag meddelar när jag läst klart, om den höll hela läsningen ut.

Jag har faktiskt en annan slags koppling till Öland. Min favorit av nu levande poeter bor där - Lennart Sjögren. Hans "Fågeljägarna" brukar jag lyssna till när jag diskar. Det är han själv som läst in den på skiva. När jag hör den rinner det nåt i mitt blod som bara kan beskrivas som lycka.

Men nu får jag fortsätta med den där boken.
.

Mjölk

Mjölk får mig alltid att tänka på när jag sommarjobbade i min ungdom. Luncherna gick alltid till så att jag beställde bara ett glas mjölk på lunchhaket. Det var det enda.

Sen när jag slagit mig ner vid bordet fiskade jag upp min medhavda massäck: två ostmackor. Som efter förmiddagens icke-kylskåps-förvaring såg lite saggiga ut mitt på och med osten lite torr och utbubblig på kanterna.

Men det var schysst att äta ändå, tyckte jag. Hungern förlåter allt.

Mjölken kändes lite så där att dricka till, var mest som ett måste, och jag lämnade hälften, ungefär när mackorna var flyttade till magen. Det var kanske pga de tre outtalade ahana. Aha – en fattiglapp! Aha - en nörd! Aha - en smygätare!

För det var väl meningen att man inte skulle ha med sig mat dit, det insåg mitt samvete … så varför intog jag inte min furstliga lunchmåltid i det fria i stället? Det var lite svårt. Man kunde ju knappast ta med sig glaset ut från haket. Och köpte man ut mjölken från affären åkte man på att tjacka upp sig på en hel liter.

Så lunchhaket med de tre outtalade ahana var enda alternativet.

Om det hade funnits flera som jag, skulle det ha kunnat utveckla sig en svart marknad kring denna vita dryck. En överrock vid ett gathörn, pssst grabben, och överrocken svänger upp med ett glas mjölk i innerfickan.
I så fall så. Men jag kan inte säga att jag märkte av någon större marknad av den sorten.

Fast jag märkte iaf att mjölk var ett periskopord. För inuti mjölk finns mjöl. Och inuti mjöl finns öl. Och det senare dricker jag oftare än mjölk till måltiderna nuförtiden. Om det är skummande. Och bryggt i oktober.
.

Tussilago

T usen
U rsäkter!
S tarten
S enarelades
I ngalunda
L ite ...
A ugusti
G ills
O ckså?

När jag stängde bloggen i fjolårets decembermörker sa jag ju att den skulle öppna igen vid tussilago. Hrmm, det missade jag med några månader. Men nu i början av augusti kan alltså bloggportarna med ett knakande slås upp igen.

Och bjuda på några vackra blommor. Finns det några vackrare än dessa? Tussilago farfara. Mulligt namn. Både trollskt och latinskt.

Förseningen på några månader, tja, det hände lite saker i mitt liv ... fyra bröllop och en begravning kan man nästan säga ... i alla fall har jag blivit, om inte farfara, så åtminstone morfara. Malin heter den nya världsmedborgaren. Det ni!

I fjol, nådens år 2009 e Kr, hade jag ju en massa inlägg här, ordnade månadsvis i olika ämnen. I år, det som nu är kvar av det, kommer jag att skriva i bloggen lite mer som det faller sig. Mer i oordnade former.

Och när jag kollar in blommorna här ovan så får jag ingivelsen att skriva något om detta överflödande land av Tussilagom som vi har våra liv i. Vi får se. Men inte i dag. För nu är det här inlägget så där tussilagom långt.
.