Sommarstryparen

Det är sista sommardagen i dag. Enligt almanackan i alla fall. Det får mig att tänka på Sommarstryparen. Han kallade sig så när han avslutade radioprogrammet Sommar. Det var lite av en tradition förr i tiden att han var den sista sommar-prataren för året.

Men han hade alltså svårt för sommaren. Det var väl svetten, ljuset, getingarna och tvånget att roa sig. Hösten var hans årstid, att murra in sig i en ytterrock, att krypa upp i soffan med en deckare, att på sin höjd gå ut runt kvarteret med den människoätande hunden Gäsper.

Humorn flödade från honom, man satt vid radion och lyssnade till hans vardagsberättelser, smått irriterad över alla onödiga avbrott för skivspelning. Han var utlandskorren som hade bott länge i New York, Paris och London men ”stod till knäna i Närkes mylla” (som han sa) och berättade oftast om saker som hur han städade i bokhyllan och vad han åt för mat på stan (som ostronätare hade han få övermän).

Han älskade att vara ensam turist i någon gudsförgäten håla i Tegucigalpa eller Ouagadougou och känna sig som en dyster Graham Greene-figur. Att vara turist är att med en tilltagande känsla av beklämning inse att man inte hör hemma någonstans, sa han med förtjusning.

När jag hör låten ”Sommar, sommar, sommar” är det hans stämma jag hör, denna Sommarstrypare. Och hans kåserisamlingar hör till guldkornen i min bokhylla.

Det är sista sommardagen i dag och jag är nog lite av en sommar-människa, en bild som den längst här uppe kan få mig svimfärdig av lycka. Men att deppa vore mig fjärran, fast hösten nu står för dörren. Man kan ju alltid krypa upp i soffhörnet med ett kåseri av Torsten Ehrenmark.
.