Dagbok från Mars: nyper mig i armen

Dennis höll skyltarna under armen.

Skyltarna där det stod ”Dennis, Senior och Junior Marsling” och ”Velkåmen Jöran Jordling” med de där bakvända tryckbokstäverna.

- Ja, nu behövs de ju inte, det här var ju bara dina namn på oss, sa han. Men vi fick till skyltarna rätt hyfsat väl?
Jag nickade men sa inget. Just skyltologi var väl inte deras bästa ämne.

- Dags för hemfärd då, jordling. Nu har  du varit här i fyra veckor, det är så långt mars varar. Hos er i alla fall.
- Ja, här är det ju mars i fyra veckor till, sa jag, och såg mig runt. 

Planeten där de sjunger mycket, gråter mycket och spelar mycket tvärflöjt.

Det hade samlats en liten skara där inför min avfärd.
Dennis, Senior, Junior, Marre och hela fotbollslaget med Grönis i spetsen. Jag hade tagit mina farväl, men det kändes väl så där att åka hem nu.

- En liten detalj bara, sa jag. Hur kommer jag hem?
- Som du kom hit förstås, sa Junior. Minns du inte hur du gjorde när du kom hit?
- Tja, det bara hände, jag hade tänkt på era besök hos mig hur otroligt det var, man nästan fick nypa sig i armen-
- Just det, sa Dennis. Ett nyp till i armen bara så är du tillbaka igen.

Jag prövade lite klentroget att nypa mig i armen. Om detta var sant, så förbleknar allt annat jag upplevt här på Mars.

- Nej, sa Dennis. Du kan inte härifrån. Det måste vara någon av oss. Och det måste nypas på rätt ställe. Annars kan du hamna var som helst. Du vill väl inte landa i Sibirien? Eller Säffle?
- OK. Ni får utföra nypet. Utanför porten där jag bor blir bra, tack.

Hela fotbollslaget vinkade för fullt med alla sina händer. Det såg ut som en fladdrande skog.
- Varmt tack för Junis, sa Junior. I appreciate it.
- Och för Senis, sa Senior. Försökte se henne i natt, men hon kom aldrig. Så namnet är klockrent.
- Hälsa Kurre och Åsa, ropade Grönis. Särskilt Åsa. Men Kurre också förstås. Och Åsa.

Dennis harklade sig.
- Kom ihåg oss. De som är kvar av dina tusen frågor har vi magaskinnerat hos dig. Läs dem. Dröm dem. Och skriv.
Jag vet inte riktigt om nån rufsilago har kommit än på jorden, så ta den här.
Och han höll fram den gula blomman.

Jag sa tack och tog emot den. Jag harklade mig lite också. Tänk att de här marslingarna aldrig kan lära sig att det heter tussilago, tänkte jag. 
Och det var det sista som hände, innan Senior mjukt men bestämt nöp mig i armen och allt försvann.
.

Dagbok från Mars: Solens Sal

Vi fick alla en TTL. Den fästes på oss alla med ett knäppe i örat, ett på halsen och ett på bröstkorgen.

Sen gick vi in i salen. Min Tillfälliga Trans-Linguator märkte jag knappt, de andra var så otroliga att se. Att jag fick vara med om detta! Tyckte t o m någon hade sin hund med, men jag vet inte.

Salen tog emot oss. Solen tog emot oss. Mitt i, högt upp, fanns värmen och ljuset. Gul och alltings hjärta. Vi satt kvar i bänkarna men vi flöt ändå upp och omkring. Liksom vädrade försiktigt på varandra.

En röst. En vagt bekant röst.

- Besökare! Välkomna hit! Ni som är våra ärade gäster här. Tack vare era TTL kan vi alla prata obehindrat med varandra. Vi har samma jobb vi nio. Jobbet att leva och låta leva. En efter en i ordningen efter solen, låt oss hälsa på varann.

Den första gästen reste sig från bänken. Det var något inom oss som gick igång och vi såg gästen mot taket. Närmast den jättelika solen där.
Rösten hördes igen.

- Här är Monxxx.
Vi var däruppe allihop. Fast vi satt i bänkarna. Hälsade. Fick närkontakt. Och pratade, hur det nu gick till.
Så hördes Dennis´ röst inom mig. Monxxx är från Merkurius, den första stenplaneten. Den är uppkallad efter budbäraren i grekisk mytologi …  Dennis röst fortsatte men gick in i ett mumlande.

- Här är Vz´mma.
Den första rösten var tillbaka. Högst upp i taket nu denna Vz´mma i stället för Monxxx. 
Dennis röst: Vz´mma är från Venus, den andra stenplaneten, som har sitt namn efter den mest besjungna av alla gudinnorna …  Jag hörde inte mer för nu hände nåt.

- Här är jöran. Från jorden.
Nu kände jag igen rösten ännu mer. Inte så mycket därnere på bänken där jag satt, utan häruppe högst i taket där jag flöt. Och jag kände och tänkte ihop med alla de andra som var där. Medan jag såg ner på mig själv i bänken där jag lyssnade på Dennis som inte var där.

- Och jag är Mardnjezdlyjk.
Nu satt jag bara på min plats i bänken igen. Och däruppe var ju Marre, min chaffis! Vad gjorde han här?
Dennis höll sig nu tyst medan Marre talade till oss.
- Jag är er värd här. Mars, den planet ni har gästat ett tag, är den fjärde stenplaneten i solsystemet. Vi befinner oss just nu i Olympus Mons ...
Marres röst fortsatte, men under mitt medvetande.

- Här är Jådd.
Bara Marres röst nu. I stället var det som en rök där i taket, fast koncentrerad. Nej, inte bara rök, det märkte jag vid hälsningen mellan oss där uppe.
Dennis röst kom tillbaka. Jådd är från Jupiter, den första gasplaneten ...

Sedan kom det en sjätte varelse i taket. Och en sjunde. Och en åttonde.
Sz42 från Saturnus. U-hrdl från Uranus. Nolxehna från Neptunus.
De magaskinnerades i mig av Dennis röst.

Avslutning i Solens Sal. Marre:
- Egentligen är det bara åtta nu för tiden. Men av tradition har vi också den nionde här. 

Och nu hände något som fick allt det jag hittills upplevt på Mars att förblekna.
Högst i taket nu med gul hud, svart rund nos och spikrak tunn svart svans. Va? Kan det vara-?
Dennis röst i mig nu. Var inte förvånad, jordling. Walt Disneys inspiration från oss funkade rätt bra. Så här ser de ut, de fina varelserna från hundplaneten längst bort. Han missade dock lite i lätet.

Och det märkte jag själv när jag samtidigt var där uppe och hälsade. För trots TTLen gick det inte att ta miste på. Pluto från Pluto kvackade som en anka. 
.

Dagbok från Mars: tredje samtalet med Dennis

- Det var nästan lite förvånande, jordling, att det gick så bra.

Dennis och jag satt i morgonvardagsrummet, som jag hade börjat kalla det. Jag med mitt glas aprikosdryck. Han med sina två glas, som han drack ur samtidigt. Något som jag utan sugrör inte skulle kunna göra om, jag med mitt enda huvud.

- Men det finns mycket kvar inom tellulogin att ta reda på, fortsatte han. Ni har ju inga magaskinn, men du lyckades ändå lära dig en massa i natt. Om translinguatorn. Och vilka språk den klarar. Låter det som någon dialekt när jag pratar?
- Nja, jag vet inte. Du har ju ett knarrande i rösten. Vet inte vad den påminner om. Jo kanske Bob Dylan. Om han kom från Örebro. Så låter du, Dennis.

- Bob Dylan från Örebro. OK. Det låter coolt. Nåt mer du tänkte på från i natt, jordling?
- Att ni blir kortare under livet. Och får färre armar och huvuden. Förstår inte hur det går till. Och att ni inte tappar något i längd utan bara får större Själv.
- Ja, jag minns mina fem. Och nu har jag två. Snart får jag bara ett som du.
- Men vad är det som händer då?
- Då går mitt drickande långsammare. Nej jag skojar bara. En massa andra effekter har den här metamorfosen. Här finns oceaner av saker att förklara. Funderar du inte på hur vi kan födas 240 cm långa t ex?
- Jo, jag erkänner att jag funderat lite på den detaljen.

Dennis lät drycken skvimpa runt lite i glasen med fundersamma fingrar.
- Visst. Jag förstår att du måtte översvämmas av frågor. De tusen frågorna du hade när du kom hit har bara blivit flera. Lugn. Vi gör så här. Du har ju inget magaskinn men vi magaskinnerar svaren hos dig. Du har ju drömmar. Det funkar hyfsat, det såg vi ju i natt.

Jag satt tyst och lyssnade.

- Mars är jordens skugga, jordling. Vi hämtar hem syre därifrån. Ja, en del kan vi göra själva, men det mesta lånar vi från er. Marre och hans kompisar far runt där på nätterna ibland med sina Syrinx och samlar in. I gengäld inspirerar vi er.
- Inspirerar?
- Ja, mycket av det som ni tror kommer från er själva, har vi ett finger med i. Eller ett magaskinn. Konstverk, romaner, dikter, kärlek, kamp mot förtryckare, en bicicletas från 30 meters håll. You name it. David Bowies låt Life On Mars blev ju inte så tokig t ex.
- Och ni låter magaskinnera en massa hos mig redan nu? När jag är här?
- Ja. Ta fram det sedan när du drömmer. Vare sig du sover eller inte. Och så kan du göra något i gengäld till oss.
- Till er? Vad skulle det kunna vara?

Schloinkk. Det sista i Dennis´ två glas försvann nu samtidigt ner i hans två strupar.
- Skriv en bok bara, jordling. När du kommer tillbaka till jorden, skriv en bok om oss.
.

Dagbok från Mars: zover nog

… märklig sång det där … eller musik är det väl … flöjten … luften som går in i flöjten och blir ljud som går ut … jag är en lång tvärflöjt där jag ligger … för jag ligger väl … det är jag som blir musik … av luft blir jag musik … tänk de som spelade fotboll den där dagen … Grönis och de andra … musiken som kom ur dem … det var magaskinnet i dem …  Dennis eller nån försöker säga … de har en TL här i magaskinnet… en translinguator … utan den skulle allt dom säger låta som harklingar och grymtningar och skymningsljud för mig … jag tar emot mer … den täcker alla jordiska språk … t o m dialekter … och alla veneriska … och flera merkuriska .. och en plutisk …

… sover jag … zover jag det här … är jag flöjt … har jag magaskinn … nån vänder sig om och jag tar emot mer … ju längre marslingen är desto fler huvuden, armar och ben … de älskar sina många huvuden, armar och ben … men de älskar ännu mer när de tappar dem … blir av med dem … somnar som lång med tre huvuden och vaknar som kort med två … inget konstigt säger de … det är två som är vända mot mig … jag tar emot mer … avkopplingar gör att självet blir större … föds som två och fyrtio kanske och med fem fina huvuden … som gammal bara ett huvud och är bara kanske femtio … då är marslingens själv en och nittio … själv … vi på jorden säger vi själv … är det samma sak … blir min själ större när jag blir mindre … när jag blir mer mig själv …

… när jag blir mer flöjt … jag är dröm och natten fingrar fram mjuk värme ur mig … andnngen ur mig … det konstiga är att det konstiga inte är konstigt … det är tre som är vända mot mig nu ... det konstiga är ingen konst  … det är konst … det är huvuden och armar och ben som är många och få och fotbollsspelare som är långa och korta … och de har bara en parasky över sig som hindrar dem från utplåning … och vi på jorden har allt serverat för oss … kan leva med varandra direkt på jordytan … och vi gör allt för att förstöra luften och haven och varandra … zover jag det här … kan det här åka iväg som dagboksblad till min blogg … så här när jag sover … låter totalt omöjligt … så det går väl förmodligen bra …
.

Dagbok från Mars: nätterna är heliga här

Vi satt i vardagsrummet alla fyra. I det vardagsrum där jag första gången träffade Dennis här på Mars. 

Något kök har jag inte sett till här. Och de verkade ju aldrig äta något heller. Men drack desto mer.

- Dricker ni bara den där aprikosdrycken, frågade jag.
- Du kallar det aprikos, sa Senior, och drack en klunk. Vill du ha en annan smak?
- Det finns massor av smaker, fyllde Junior på. I De Blommande Skogarna. Vi gör besök där ibland. Då brukar vi sitta uppe i träden och dricka av frukterna. Exakt räknat så finns det 473 st. Det lär man sig i DBS, kursen du vet.
- Vi äter aldrig som ni gör, sa Junior. Vi får all näring via frukterna, kan man säga. Men du måste ju ha mat, förstås. Funkar matleveransen?

Det där kanske jag inte pratat om, men det finns en speciell affär för mig här. Mycket speciell. Får berätta om det nån annan gång. Hinner inte nu. Men de har goda leverpastejmackor.

- Funkar ypperligt, försäkrade jag. Men jag tänkte på en annan sak. Jag drömde mycket om månarna i natt. Och när jag vaknade i morse var det som om jag kunde en massa om dem!
- Fint, sa Dennis, som hittills druckit sin aprikosdryck i tystnad. Månologi. Har du några nya namn på dem?
- Ja, sa jag, den stora månen är den som ligger nära Mars och går upp i väster och ner i öster på elva timmar. Snabb alltså. Den lilla som ligger längre bort går upp öster och ner i väster på 2,7 dagar! Lite långsamt kan man tycka. Jag förstår att en kurs behövs för att förstå denna förvirrande natthimmel. Vi på jorden har ju bara en måne. Utom i Murakamis böcker förstås.
- Kom du på några namn, avbröt Dennis nu.
- Ja, sa jag och skruvade lite på mig. Med tanke på storleken skulle jag vilja kalla den stora för Junis och den lilla för Senis. För att hedra er två lite grann.

Junior, som mätte 2,20 ungefär och Senior, ganska precis min längd, skrattade nu med alla sina huvuden. Samtidigt grät de eller vad de gjorde.

- Nej de gråter inte, sa Dennis, som verkade se mina tankar. Gråt finns inte på Mars. Det är överskottsdryck bara. Vi går inte på toa som ni. Behövs inte. Äter ju inte. Vi har det ganska ofta, det rinner ur våra ögon och dunstar snabbt bort. Ni måste ju urinera vet jag. Men vårt är luktfritt. Aningen aprikos, möjligen.

Jag var mållös av förvåning. Detta tog priset hittills. Tur att jag sa hittills. För det var ingenting mot vad som kom nu.

- Du vet inte så mycket om oss än, jordling, fortsatte Dennis. Men vi är själva som vår planet, kan man säga. Vi har en yta under ytan. Våra kroppar har en extra hud. I mellanrummet har vi en egen värld magasinerad. Magaskinnet, kallar vi det. Genom att röra vid varandra kan vi överföra t ex musik, kunskap och tröst därifrån. Och en miljon andra saker. Ganska svårt att förklara för er jordlingar som bara har hjärnan att tillgå. Du får gå kursen magaskinnologi någon dag. Eller natt.

- Natt? Efter alla dessa häpnadsväckande avslöjanden var den frågan det enda jag kunde klämma ur mig.

- Javisst, sa Dennis. Nätterna är heliga här. Gillade du tvärflöjten? 
. 

Dagbok från Mars: Undervisitetet

Vi var inne i det innersta av deras vardagsrum, där jag aldrig varit. De hade hur många som helst.

Hela rummet var täckt av ord och namn. På väggarna, i taket, på golvet. Orden flashade och rörde sig i ett blått sken. Var de hade projektorn till allt detta gick inte att se.

- Tänkte du skulle få se lite av det som får den här planeten att ticka och gå, sa Dennis. Det här är kurserna på Undervisitetet.
- Jaha, där man undervisas, nickade jag.
- Mja, eller kanske där under visas, sa Senior. Är det inte ett under att Mars finns?
- Lärare och elev är lite av samma sak här, jordling, sa Junior. Vad tror du om kurserna?

Jag tittade mig runt i rummet och läste några av dem.

lingologi, GMLOI, paraskylogi, tellulogi, universitetet, MML, syrologi, dammologi, månologi, DBS, cyklologi, nypologi, matologi, tvärflöjt, TL, skyltologi, OM, magaskinnologi, tidologi.

Ja, ett par kände jag igen. GMLOI , det kom ju upp den första dagen här, Gymnastik Med Lek Och Idrott. Och syrologi och dammologi, ja det måste väl vara det som Marre pratade om förut. Men resten? Jag plockade nåt ur högen.
- Paraskylogi, vad är det?
Dennis pekade mot taket.
- Paraskyn. Den som hindrar oss från att frysa ihjäl. Och låter oss andas härnere. Hyfsat viktig kunskap alltså. Paraskyn är en slags ytspänning som vi lagt runt hela Mars. Sånt behöver ju inte ni på jorden. Ni kan ju leva uppe på ytan, i den fina atmosfären ni har där.

Jag tänkte på avgaser, global uppvärmning och tungmetaller. Men teg. 

- Men hur funkar paraskyn, frågade jag. Er sol ser man ju som vanligt. Och månen, ni har ju två stycken.
Junior harklade sig eller vad det var och sen lät det som en grymtning.
- Ja, så heter de på vårt språk, sa han. Jag vet att du inte kan uttala det. Men jag vill inte säga deras namn på jordiska. Ni använder ju de grekiska orden för Skräck och Fruktan.
- Studera lite månologi, jordling, sa Dennis. Och döp dem med några trevligare namn.
- Studera? Ja var studerar man här?
-  Det går bra i OM, sa Senior. Alltså Olympus Mons. Eller i särskilda klipphus som vi har. Eller när man träffas. Det räcker med att bara röra vid varann. Eller också när man ligger och sover. Det finns många sätt.

Ja, här på Mars var det inte nåt konstigt svar. Bara följdrktigt.

Jag tittade på alla kurser på väggar, golv och tak. Och det kändes som jag på nåt sätt fylldes av kunskap bara av att stå där.

- Ta och sov nu, sa Dennis. Och lyssna på tvärföjten.

Jag satt en stund, en lång stund, och bara tittade på solnedgången, innan jag somnade. På natten drömde jag att nån spelade tvärflöjt. Eller om jag hörde det genom drömmen. Jag vet inte. Men det var en obeskrivlig musik. En ensam tvärflöjt i det stora universum.

Jag sov lugnt och tryggt i mitt gästrum i klipphuset hos mina tre värdar på planeten Mars.
.

Dagbok från Mars: en liten biltur

- Har du träffat Mardnjezcdlyjk?

Jag tyckte Dennis fick en tår i ögat när han sa det. Men jag kanske inbillade mig.

- Nej, det har du förstås inte, svarade han själv. Men du kan få göra det i dag. Själv har jag en tid att passa nu. Gå bara ut och ställ dig nånstans och kalla på Mardnjezcdlyjk.
- Eh … Mardz … kan jag inte bara säga Marre eller nåt? Ska jag bara ropa namnet eller?
- Visst. Marre blir bra. Ropa? Nej, varför det? Tänk namnet bara. Nu måste jag gå. Have a nice day!

Det visade sig att det förstås stämde som Dennis sagt. Jag behövde bara tänka Marres namn två gånger så knackade han på min axel. Han eller hon, jag vet inte vad jag ska säga, det där med genus är inte det lättaste här på Mars. Handen på hjärtat så hade jag inte fattat om det fanns ett, två eller tre kön här. Eller inget för den delen.
 
- Hej, jordling. Jag är Mardn … eh … Marre. Jag är syrare. Häng med mig så ska jag visa dig.

Vi satte oss i hans syrebil. Röd förstås. Den såg först rätt liten ut, men det gick lätt att få plats. Att Marre bara hade två huvuden gjorde nog sitt till.

Det gick med svindlande fart när vi åkte. Jag tittade på Marre när han förklarade hur bilen funkade. Syretankar där, släpps ut så, lagom mycket, känna efter var det behövs mer, eller mindre, och insug för slagg-gas där eller koldioxid, som ni säger. Det fanns inga spakar, ingen ratt. Bara Marre. 
Han hade huvudena riktade åt olika håll, förde fram oss längs syrevägarna med säkerhet och elegans, trots den hiskliga hastigheten. Praktiskt ibland med två huvuden i trafiken, tänkte jag. Något för oss på jorden att ta efter. 
Till slut slutade jag vara rädd och vi kunde snacka lite.

- Jo du, jordling, nu sitter du allt i en Syrinx. Fin kärra, va? Det finns alltid många av oss på vägarna. Vi för ut syre jämnt över hela planeten. Hur syren blir kvar och inte sipprar ut genom ytan däruppe, är lite knepigt att förklara. High Tech.
- Så alla bilar man ser på vägarna här är Syrinx?
- Nej, du har ju Hoffman också. De där rödprickiga. De tar hand om allt damm och sånt som folk suger ut från sina hem. Och dammarna skjuter sen ut partiklarna till asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.
- Va? Lämpar de bara bort skräpet ut i rymden?
- Du är lustig du. Det är ju från det bältet dammpartiklarna kommer. Och de vill ju själva dit.

Vill själva? Jag tittade frågande på honom. Men nu var det något som blänkte i hans ögon, alla fyra. Inte grät han väl? Jag bytte samtalsämne.

- Hur hittade du mig, Marre? Jag tänkte ju bara ditt namn.
Han bara pekade tyst på sina huvudantenner.
- Jaha. Och hur styr du bilen och sköter allt i den? Med antennerna också? Eller huvudet? Nåt slags styrning med tanken?
- Nejdå. Härifrån.
Och så pekade han på sitt bröst. Jag tänkte fråga vidare här, men nu började han prata om nåt helt annat. Nåt om två månar runt Mars, en stor som gick snabbt, en liten som gick långsamt och att de gick upp i skilda väderstreck. Jag måste erkänna att jag nickade till lite, det var hela tiden nån slags musik också … hade han radion på?

Plötsligt väckte han mig! Vi hade stannat och nu gick vi ur, jag på lite ostadiga ben. Det var i nåt jättelikt bergrum vi stod. Kalt men inte kallt. Det svischade och surrade överallt. Lät som hos tandläkaren ungefär. Berghimlen däruppe lyste i grått och svart och rött.

- Vi är framme! Här är maskinparken för både syrarna och dammarna. Och mycket annat också. Detta är hjärtat på Mars, kan man säga. Här har definitivt ingen jordling varit förut. Vi är nu inuti det största berget i solsystemet! Välkommen till Olympus Mons.  
.  

Dagbok från Mars: andra samtalet med Dennis

Habemus papam!

Med de pampiga orden gjorde Dennis entré i vardagsrummet på morgonen, där jag satt med min aprikosdryck.

Han gick fram till bordet i hörnet och gjorde som jag gjort alldeles nyss. Tog ett högt glas och slog i först från den skållheta bägaren och sen från den iskalla, så mixen blev drickbar. Sen hällde han upp ytterligare ett glas åt sig. 

- Röken har skingrats. Nu är han vald. Det blev han från Argentina.

Jag tänkte på mina förvirrade svar efter matchen. Så då blev det inte Zlatan, tänkte jag vidare. Bra ... men … Argentina … det kan väl inte vara … Leo Messi? … har han bytt fotbollsskorna mot mitra ... ja mässa med Messi låter ju bra  ….
Jag hejdade mig dock i mitt dillande när Dennis sa att den nyvalde var 76 år.

- Men det är ju ingen ålder, fortsatte han. Hade han varit marsling så hade han bara varit omkring 38.
- 38 år?
- Ja, året här är ju dubbelt så långt som på jorden. Plus några hjärtslag.

Jag såg på Dennis där han satt och drack aprikosdryck i stora klunkar, men kunde inte avgöra om han skämtade.
- Var är de andra förresten, frågade jag i stället. Sover de fortfarande?
- Nejdå. Junior är ute och dammsuger.
- Ute och dammsuger?
- Ja. Och Senior blev en smula andfådd av matchen i går, så han har gått ner och ställt sig vid trafiken här nere, du vet de där som du kallar bilar. Som far fram så fort. För han behövde djupandas lite.
- Djupandas? Gillar han avgaser då?
- Nej, men syre.
- Menar du ... att det kommer syre ur bilarna?
- Javisst. Varför skulle det komma avgaser? Det är ju inte nyttigt. Alla ”bilar” som far omkring överallt längs sina gator är syrekanoner. Vi måste ju alla-

- Just det, avbröt jag honom. Nu kom jag på det! Att jag inte tänkt på det förut, men det är väl för att det hänt så mycket här. Men jag sitter ju här och andas! Och alla ni andra också! Och det är behagligt varmt. Hur … hur i all världen ... alltså … på jorden säger ju sakkunskapen att Mars är en iskall öken utan en gnutta syre!
- Javisst, så säger sakkunskapen hos er.
- Så den har fel då?
- Nej, visst har den rätt. Ni har duktiga rymdologer. Men det är bara delvis sant. Det är bokstavligen ytliga kunskaper kan man säga.
- Ytliga? Hur menar-
- Ja, det stämmer när det gäller själva ytan på Mars.
- Ytan på Mars? Ytan? Men var är den då?

Dennis ställde ner de två tomma högglasen och torkade sig först om den ena munnen och sen om den andra.

- Där, sa han. Han satte upp ett pekfinger och pekade rakt upp. Mot taket.  
. 

Dagbok från Mars: en liten fotbollsmatch

Man har inte spelat fotboll förrän man gjort det på Mars.

Dennis hade lyckats samla ett dussin marslingar vid den rödgröna planen. En obeskrivlig samling var det. Det fanns marslingar som Dennis, ca en meter långa med två ben, men flera var långt över två meter som Junior och hade fem eller fyra ben. Det fanns trebeningar också. Och några med tre huvuden, även om de flesta bara hade två.

De var alla klädda i de gråaktiga lejonfärgade kläderna som alla bar här, shorts och kortärmat. Men deras hudfärger! Oj! Nej, ingen av dem var grön, jo faktiskt en av dem, men resten av dem var solgula, lingonröda, gräddvita, ljuslila, ja regnbågens alla färger nästan.
Och så var det jag, en blekvit tvåbent enhuving på 176 cm i blåjeans och nedkippade gympapjuck.

Fotbollsmatchen då? Ja, först måste vi dela in i lag. På jorden är det elva spelare i ett lag, men här räknar man ben, inte personer. En målvakt plus utespelare med totalt tjugo ben ska det vara. Så vi blev olika många spelare i de två lagen. För att det hela skulle vara benlikt och rättvist.
Mars´motsvarighet till Erik Hamrén har alltså en extra strategi att överväga vid varje laguttagning: ska jag välja några få spelare med många ben eller många spelare med några få ben?  

De hade inga särskilda kläder för att markera lag och det här kommer ni inte att tro på, men i stället för kläder hade de ljud! Det hördes ett zurrande om spelarna i ena laget och det liksom hummade om det andra laget. Hur de gjorde det, ja fråga inte mig.

Att möta en som har fem ben i fotboll, det går undan, det kan jag intyga! Och pricksäkra bicicletas från 30 meters håll med ryggen mot målet, i likhet med Zlatans mål mot England den 14 november, det är vardagsmat här.

Jag spelade i hummarlaget som back, eller rundningsmärke kanske det ska kallas, och försökte humma så gott det gick. Jag var i alla fall tacksam att jag slapp stå i mål. Vad gör man när en trehuvad anfallare går upp i luften i straffområdet och fintar genom att nicka till sig själv ett antal gånger innan skottet kommer? Särskilt som de höll hårt på Fyraregeln här. Att målvakten inte fick ha fler än fyra armar och ben.

Fast domaren - som var den gröne - var lite petig, tyckte jag. Om bollen gick död över kortlinjen, efter att bara ha snuddat en aning vid en huvudantenn på en anfallare, så blev det inspark och inte hörna. 

Varje mål möttes av sanslöst jubel och tjo och tjim och omklappningar av den lyckorusige skytten. När Grönis blåste av matchen efter prick 30 minuter hade zurrarna vunnit med 17-11.

Puh! Alla satt i gräset utanför planen och hade eftersnack. En stor dunk med deras eviga aprikosdryck gick runt. Har jag berättat om den? Annars kan jag ta det senare.
De öste nu frågor över mig, sprickfärdigt nyfikna på jordnyheter.
Har det kommit nån vit rök än? Hur är Zlatans form? Är Chavez verkligen död? Hur är Bowies nya? Har EMU kraschat? 
Mina svar blev nog något förvirrade. Hoppas jag inte gav dem intrycket att Zlatan var en av påvekandidaterna. Fast … det är klart, man ska aldrig räkna bort Zlatan. Han har överraskat förr.

När vi (Dennis, Senior, Junior och jag) tackade alla för god match och började gå hemåt, ropade Grönis efter mig: och hälsa Kurre och Åsa.

Sa han verkligen så? Otroligt! Läser han Görans Penna?

Så när (om?) jag kommer tillbaka till jorden och någon skulle fråga mig hur många läsare min blogg har, så kan jag världsvant dölja en gäspning och svara: menar du här på jorden?
.

Dagbok från Mars: första samtalet med Dennis

Jag har nu ingen större koll på hur dagboksbladen singlar härifrån och till jorden, är detta det  tredje eller fjärde blogginlägget från Mars?

- Det tredje, säger Dennis. Han och jag sitter i ett av vardagsrummen som de har i sitt klipphus. Dennis - ja förklaringen till namnet finns i blogginlägget den 20 november – har liksom jag två ben. Vilket är märkligt. För han har också två huvuden och två långa antenner på bägge. Men utseendet på de här marslingarna var av underordnat intresse just nu – jag får borra i det senare – för jag hade just vaknat från min första natt här och vi satt just och pratade om något mycket märkligt: tiden här på Mars.

- De andra sa att du hade universitetet på tiskvällar, sa jag, fast de menade väl på tisdagarna på kväll-

- Nej, då är jag ledig. Jag förstår att det kan ses som förvirrande för er jordlingar, som har förkortade veckor. Men här är veckan 14 dagar.
Och så började han räkna upp allihop på fingrarna, vilket ju gick utmärkt, välförsedd med händer som han var.
Månafton, måndag, tisafton, tisdag, onsafton, onsdag, torsafton, torsdag, freafton, fredag, lörafton, lördag, sönafton och söndag.

- Heter de så … det var det märkligaste, fick jag fram.
- Märkligt? Nej, varför det? Hur säger ni själva vid jul? Och vid påsk, pingst och midsommar? Är det inte julafton, juldag, påskafton, påskdag osv.
- Ja, men det är ju bara då, protesterade jag.
- Precis. Dennis nickade med båda huvudena. Men är inte likheten lite intressant?
- Ja, men hur blir det då med era månader, hur långa är de? Och heter de nåt konstigt?
- Nej, de är tolv stycken precis som på jorden. Men dubbelt så långa förstås, plus ett hjärtslag. Namnen är det inte heller nåt konstigt med. Samma som ni har. Det är ju mars nu. Men vi tar det där sen. Pojkarna har vaknat ser jag.

Och nu kom Junior och Senior in.

- Morsning korsning, jordling, hojtade Junior med sin zvirrande röst. Vad gör vi idag, din första hela dag på Mars?
- Jag vet: De Blommande Skogarna, föreslog Senior, och tittade på Dennis.

Dennis skakade på huvudena.
- Nix pix, mina pojkar. I dag spelar vi fotboll.
- Fotboll? Menar du ... fotboll? Jag är glad att jag inte såg mig själv, måtte ha sett fånig ut med min gapande mun.
- Visst. Vi har ett hyfsat kvarterslag här. Vi samlar dem direkt. Så får du träffa lite folk också.

Jag tittade på Dennis´ två ben, Seniors tre ben och Juniors fem. Fotboll? Hur skulle något sånt gå till?

Men funkar bara dagboksposten härifrån så berättar jag det i nästa blogginlägg. Det fjärde härifrån, om Dennis räknar rätt.
.  

Dagbok från Mars: mimi och GMLOI

Vi fortsatte gå. Ja, jag fick småspringa för att hålla takt. Junior och Senior hade ju inte bara de ynka två benen som jag.

Men så stannade de. Vi stod framför ett hus. Eller klippa var det väl. En lodrätt klippa som gick rakt upp i luften. Jag försöker skicka med en bild på den, om det funkar med tekniken.

- Här bor vi, sa Junior.
Och jag tittade dit. En enkel skylt var fastnitad på klippan.
”Dennis, Senior och Junior Marsling” stod det med stora tryckbokstäver. Lite bakvänt som om ett barn hade skrivet. Och sen en extra skylt på en spik: ”Velkåmen Jöran Jordling”.

- Åh … vad fint, sa jag. Var är Dennis förresten, frågade jag. För att ha nåt enkelt att säga i allt det här konstiga.
- Han är på Undervisitetet, sa Senior. Han kommer senare.
- Du menar Universitetet, sa jag.
- Nej, där är han på tiskvällarna. I dag är han på GMLOI.
- GMLOI?
- Ja, Gymnastik Med Lek Och Idrott. Alltså: Universitetet och GMLOI är två av de fem tusen disciplinerna på Undervisitetet. Vi går alla där. Ja, alla vi på Mars, menar jag. Alla fjorton dar i veckan. Men vi förklarar mer sen.

Jag tittade tyst på mina värdar medan hjärnan snurrade. Bakom oss, på vägen som vi passerat, susade bilarna fram i en otrolig fart. Eller bilar, mer som runda stora bollar av gummi. Några förare i dem gick inte att se. Och det gick så fort att de var mer i luften än på marken. Konstigt. 
Men det var en annan fråga som jag ville ha svar på nu direkt.

- Mimi, sa jag. Vad är det? Ni sa förut att det var 20-30 mimi till jorden.
Nu var det Junior, som förklarade.
- Miljoner mil. En förkortning bara. Eftersom vi alla snurrar är det olika långt mellan Jorden och Mars. Som kortast är det 5,6 mimi. Som längst 40 mimi. Just nu lite däremellan. Så det är ju en bit. Hoppas det är OK att det kan bli någon dags försening när vi tankar in din dagbok till bloggen.

- Visst, sa jag generöst. Tar ni med bilden av klipphuset som jag tagit också?
De skrattade så att alla antenner gungade och svischade omkring på huvudena.
- Bilden är ju lite oskarp, sa Senior med sin ljusa, lite barnsliga röst. Och zoomningen är väl sådär. Men OK, jordling, no problemas. Consider it done. Stig på nu!

Och i en märklig förvissning om att alla transportdetaljer låg tryggt i deras många händer kröp jag in i gästrummet i ett klipphus på en planet 20-30 mimi från jorden, där jag skulle tillbringa resten av denna månad.
.

Dagbok från Mars: ankomsten

Jag nöp mig i armen nästan. Drömde jag? Vad var detta? Vart hade jag kommit? 

Den annorlunda luften var en sak, liksom ljust röd. Men de här varelserna på gatorna! Med alla ben. Och alla armar. Nästan som Senior och Junior och dom som jag träffade den 20 november i fjol. Och 22 oktober. Och 31 augusti. Kunde det vara … det kunde det väl inte ändå …?

- Jovisst, jordling. Visst är det Mars du kommit till. Välkommen hit!
Jag snodde runt. Och där stod de mitt framför mig med stora leenden. Mycket stora och breda. Man blev nästan bländad.

- Å, eh … hej. Goddag. Jag hälsade på Senior först, den mindre av dem. Han var ju äldst! Sedan fångade jag en av Juniors framsträckta högerhänder och skakade den hjärtligt. Honom kände jag ju mest.

Jag öppnade munnen för att säga nåt, men Senior avbröt mig.

- Vi förstår att du har många frågor, jordling. Låt mig gissa. Du undrar varför du är här. Och hur kom du hit? Och hur kan det se ut så här på Mars? Hur hittade vi dig? Och hur kommer du tillbaka till Jorden? Det är fem frågor det. Stämmer det?
- Ja, precis de frågorna har jag, erkände jag med lite skakig röst. Och kanske en 995 frågor till. Hur-
- Den första frågan kan jag besvara direkt, föll Junior in. Det är mars nu. Det är därför du är här. Man kan ju bara åka hit i mars, det sa vi ju när vi sågs den 20 november. Remember?
- Ja, nåt med atmosfären, sa ni. Visst minns jag. Men jag-

Nu tog båda tag i mig och vi gick längs de ljusröda gatorna, ja jag fick nästan småspringa, mina ben var ju bara två.

- Och de andra 999 frågorna få du svar på medan du är här, sa Senior.
- Här? Hur länge är jag här då?
- Ja, hela mars, förstås, det är ju i en månad, svarade Senior. Som ni på jorden räknar.
- En hel månad? Hela mars? Men då kan jag ju inte-
- Din blogg? Det är lugnt. Vi fixar det åt dig, jordling. Inga problem. Vi skickar dit det.
- Skickar? Men - jag har nog inget frimärke på mig, sa jag förvirrat.
- Vi tänker in det direkt i din blogg. Just nu alltså. Samtidigt som du tänker det.
- Men jag har ju lovat att återkomma när tussilagon kommer! Än är det vinter i Sve-.
- En rufsilago? Sånt har vi här, sa Junior och plockade upp en blomma som faktiskt var på pricken lik en tussilago. Bara det att den var röd. Men det ville jag inte påpeka för dem. Det hade verkat otacksamt.
 
- Tack, det var snällt. En riktig tussilago (jag betonade ordet för att i alla fall markera lite mot deras lilla miss i ordet). Så ni tänker in det här i min blogg precis när jag tänker fram det?
- Ja, med en viss fördröjning på några minuter. Det är ju trots allt några mimi dit.
- Några mimi?
- Ja, kanske en 20-30 mimi eller så. Men vi tar det senare. En av de 999. Nu går vi!

För trafikljuset slog nu om från gult till rött, så Senior och Junior började gå över gatan, jag hade bara att hänga på så gott jag kunde. Min första chock hade nog inte gått över än, för när jag halvspringande tittade på tussilagon i min hand så var den inte röd längre. Utan gul.
Gulare än någon tussilago någonsin lyst i något vårdike hemma på Jorden.
.