Dennis hade lyckats samla ett dussin marslingar vid den rödgröna planen. En obeskrivlig samling var det. Det fanns marslingar som Dennis, ca en meter långa med två ben, men flera var långt över två meter som Junior och hade fem eller fyra ben. Det fanns trebeningar också. Och några med tre huvuden, även om de flesta bara hade två.
De var alla klädda i de gråaktiga lejonfärgade kläderna som alla bar här, shorts och kortärmat. Men deras hudfärger! Oj! Nej, ingen av dem var grön, jo faktiskt en av dem, men resten av dem var solgula, lingonröda, gräddvita, ljuslila, ja regnbågens alla färger nästan.
Och så var det jag, en blekvit tvåbent enhuving på 176 cm i blåjeans och nedkippade gympapjuck.
Fotbollsmatchen då? Ja, först måste vi dela in i lag. På jorden är det elva spelare i ett lag, men här räknar man ben, inte personer. En målvakt plus utespelare med totalt tjugo ben ska det vara. Så vi blev olika många spelare i de två lagen. För att det hela skulle vara benlikt och rättvist.
Mars´motsvarighet till Erik Hamrén har alltså en extra strategi att överväga vid varje laguttagning: ska jag välja några få spelare med många ben eller många spelare med några få ben?
De hade inga särskilda kläder för att markera lag och det här kommer ni inte att tro på, men i stället för kläder hade de ljud! Det hördes ett zurrande om spelarna i ena laget och det liksom hummade om det andra laget. Hur de gjorde det, ja fråga inte mig.
Att möta en som har fem ben i fotboll, det går undan, det kan jag intyga! Och pricksäkra bicicletas från 30 meters håll med ryggen mot målet, i likhet med Zlatans mål mot England den 14 november, det är vardagsmat här.
Jag spelade i hummarlaget som back, eller rundningsmärke kanske det ska kallas, och försökte humma så gott det gick. Jag var i alla fall tacksam att jag slapp stå i mål. Vad gör man när en trehuvad anfallare går upp i luften i straffområdet och fintar genom att nicka till sig själv ett antal gånger innan skottet kommer? Särskilt som de höll hårt på Fyraregeln här. Att målvakten inte fick ha fler än fyra armar och ben.
Fast domaren - som var den gröne - var lite petig, tyckte jag. Om bollen gick död över kortlinjen, efter att bara ha snuddat en aning vid en huvudantenn på en anfallare, så blev det inspark och inte hörna.
Varje mål möttes av sanslöst jubel och tjo och tjim och omklappningar av den lyckorusige skytten. När Grönis blåste av matchen efter prick 30 minuter hade zurrarna vunnit med 17-11.
Puh! Alla satt i gräset utanför planen och hade eftersnack. En stor dunk med deras eviga aprikosdryck gick runt. Har jag berättat om den? Annars kan jag ta det senare.
De öste nu frågor över mig, sprickfärdigt nyfikna på jordnyheter.
Har det kommit nån vit rök än? Hur är Zlatans form? Är Chavez verkligen död? Hur är Bowies nya? Har EMU kraschat?
Mina svar blev nog något förvirrade. Hoppas jag inte gav dem intrycket att Zlatan var en av påvekandidaterna. Fast … det är klart, man ska aldrig räkna bort Zlatan. Han har överraskat förr.
När vi (Dennis, Senior, Junior och jag) tackade alla för god match och började gå hemåt, ropade Grönis efter mig: och hälsa Kurre och Åsa.
Sa han verkligen så? Otroligt! Läser han Görans Penna?
Så när (om?) jag kommer tillbaka till jorden och någon skulle fråga mig hur många läsare min blogg har, så kan jag världsvant dölja en gäspning och svara: menar du här på jorden?
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar