.
jag tror på de luggslitna dagarna och deras lessna och stormande händer som tar dig under hakan och säger att du är orden och de vilda sagorna och alltid har jag älskat dig
jag tror på de vita träden som huggits ner av brådskan och reser sig av långsamheten
jag tror på mesar som klungar ihop sig så många på telefontråden att de kan tas för en örn
jag tror på den skalliga primadonnan som biter sig kvar i sin etta i stacken de bruna stövlarna skövlat
jag tror på hundöron i böckerna och oavslutade ögonblick som dimper i golvet med smörsidan neråt
jag tror på maskrosen som vänder sina finniga kinder mot frosten och säger att nu
jag tror på förvånade människor, de ser med nyfödda ögon
jag tror på sluddriga frågetecken som flyger som nyväckta fladdermöss i den oranga natten utan svar
jag tror på floder som rinner genom människor och flod och människa som byter plats
jag tror på mannagrynsgröten när den fräknig av kanel närmar sig din mage
jag tror på väldigt konstiga ord som kryper som skalbaggar längs väggarna när den kloka klockan somnat
jag tror på ett hopknycklat papper från dig och ett nytt papper du sätter till din mun och andas på
jag tror på kalifen av sand när han stiger av och låter kamelen gå i bet runt Stureplan
jag tror på huvudskakningar när de slutar skaka sina hundra huven och rullar ut en enda vrålmatta av ja
jag tror på tandlösa haltande gubbar och gummor som himmelkantiga av liv hittar en dörr de aldrig sett
jag tror på den spetälske älskaren som reser sig och pekar att här är det väldigt mycket ljus
jag tror på buckliga burkar som hissar segel på segel i rännstenen
jag tror på den blinde mullvaden med jord i ögonen som tränger upp ur det artonde hålet och sväljer finalbollen
jag tror på de luggslitna dagarna och deras lessna och stormande händer som tar dig under hakan och säger att du är orden och de vilda sagorna och alltid har jag älskat dig
.
tisdag 22 december 2009
måndag 21 december 2009
Decembersagor 19 – Hampad farbror i 160 knyck
.
Det var en gång en farbror som bara körde med dikter. Men så en dag när han spatserade på gatan hampade det sig så att han halkade på ett bananskal. Och det bar sig inte bättre än att han därvid föll rakt ner i en blogg! Klonk, sa det. Slog sig dock inte, blev mest bara yr.
Detta tilldrog sig under den dag då oppositionsledarinnan stod och talade på Norra Bantorget. Så då skrev han om det, eftersom han ändå var iråkad en blogg. Sen fortsatte han. Från Mona Sahlin på första maj till Sagan om ringen någon dag före dopparedan. Både dagsverser och diktbakelser. Och dragosminnen. Förutom djurdikter och drömluckor. För att inte tala om dostojevskij-
kameler, deckartips och decembersagor. Det blev 160 inlägg sammanlagt. Som en resa i en fart av 160.
Det hade varit roligt i fartvinden, tyckte han. Men dags nu att coola ner, pusta och pausa lite.
Hmmm, tänkte han och kliade sig eftertänksamt i tomteskägget. Så fick han en idé. Om ide. Att låta bloggen gå i ide ett tag. Tills det vårades bland bergen igen, ungefär. Allt måste ligga lite i träda då och då, resonerade han.
Till dess, vad han skulle göra då, tja, allt det där som rann i honom, det kanske skulle få rinna ut i en deckare eller barnbok i stället. Eller science fiction. Eller nåt som kan tonsättas. Eller nåt annat, som det hampade sig. Nu när han kände att han inte bara behövde köra med dikter.
Gåsfjädern lyfte han då upp ur bloggburken, där den befunnit sig sedan första maj. Bara en bock åt publiken och sedan sorti, tänkte han.
Men just då ropade någon ur publiken. Att det var väl inte 160 väl, bara 159, om man räknade noga efter? Och publiken har alltid rätt. Det får alltså bli en till, ungefär som en föreställning har ett extranummer. Eller en cd har sitt bonusspår. Han tittade på gåsfjädern. Jo, lite blogg fanns kvar. Kommer att räcka precis till ytterligare ett inlägg. Som blir den tjugonde decembersagan.
Och med den får farbrorn i denna saga önska en God Jul och ett Gott Nytt År!
.
Det var en gång en farbror som bara körde med dikter. Men så en dag när han spatserade på gatan hampade det sig så att han halkade på ett bananskal. Och det bar sig inte bättre än att han därvid föll rakt ner i en blogg! Klonk, sa det. Slog sig dock inte, blev mest bara yr.
Detta tilldrog sig under den dag då oppositionsledarinnan stod och talade på Norra Bantorget. Så då skrev han om det, eftersom han ändå var iråkad en blogg. Sen fortsatte han. Från Mona Sahlin på första maj till Sagan om ringen någon dag före dopparedan. Både dagsverser och diktbakelser. Och dragosminnen. Förutom djurdikter och drömluckor. För att inte tala om dostojevskij-
kameler, deckartips och decembersagor. Det blev 160 inlägg sammanlagt. Som en resa i en fart av 160.
Det hade varit roligt i fartvinden, tyckte han. Men dags nu att coola ner, pusta och pausa lite.
Hmmm, tänkte han och kliade sig eftertänksamt i tomteskägget. Så fick han en idé. Om ide. Att låta bloggen gå i ide ett tag. Tills det vårades bland bergen igen, ungefär. Allt måste ligga lite i träda då och då, resonerade han.
Till dess, vad han skulle göra då, tja, allt det där som rann i honom, det kanske skulle få rinna ut i en deckare eller barnbok i stället. Eller science fiction. Eller nåt som kan tonsättas. Eller nåt annat, som det hampade sig. Nu när han kände att han inte bara behövde köra med dikter.
Gåsfjädern lyfte han då upp ur bloggburken, där den befunnit sig sedan första maj. Bara en bock åt publiken och sedan sorti, tänkte han.
Men just då ropade någon ur publiken. Att det var väl inte 160 väl, bara 159, om man räknade noga efter? Och publiken har alltid rätt. Det får alltså bli en till, ungefär som en föreställning har ett extranummer. Eller en cd har sitt bonusspår. Han tittade på gåsfjädern. Jo, lite blogg fanns kvar. Kommer att räcka precis till ytterligare ett inlägg. Som blir den tjugonde decembersagan.
Och med den får farbrorn i denna saga önska en God Jul och ett Gott Nytt År!
.
söndag 20 december 2009
Decembersagor 18 - Nio vålnader och fingrar
.
över härskarringen
härskar ingen
– så började sista bäraren
sin berättelse
och hoberna låg i
hob-högar runtom och lyssnade
till Fylkes egen tolk
i en förringad värld
långt om länge vindlade historien
även Gandalfs hatt hann slockna
innan sista bäraren
höll upp sin hand för dom
avslutande orden
över här skar ringen
när jag med Gollums hjälp
gav djävulen fingret
– det tyckte till och med Bilbo
blev ett sagolikt frodigt slut
.
över härskarringen
härskar ingen
– så började sista bäraren
sin berättelse
och hoberna låg i
hob-högar runtom och lyssnade
till Fylkes egen tolk
i en förringad värld
långt om länge vindlade historien
även Gandalfs hatt hann slockna
innan sista bäraren
höll upp sin hand för dom
avslutande orden
över här skar ringen
när jag med Gollums hjälp
gav djävulen fingret
– det tyckte till och med Bilbo
blev ett sagolikt frodigt slut
.
lördag 19 december 2009
Decembersagor 17 - Mitzi och Ralers
.
Tänkte berätta om när Mitzi försvann. Hon var vår katt när jag var liten. Och vi gick omkring och ropade överallt, åkte till och med i bil långt bortanför Södra Ängby och letade.
Det var bokhandlaren som hittade henne till slut. Och vi fick vår Mitzi tillbaka. Och som tack till bokhandlarn fick han en av hennes ungar och som tack för kattungen fick jag av bokhandlarn en bok om troll som jag var tvungen att tacka för. Fast den var lite barnslig.
Bokhandlarn fanns i hörnet där gula Grundvigsgatan rinner upp till torget. Nu är det visst nån filmkedja där. Sen bredvid var det fruktaffären och sen posten och båda dom är borta nu men inte herrekiperingen, den är kvar.
For there´s always been a Ralers at Blackebergs torg.
Och Janne Schaffer du stämde din första gitarr, Ola Brunkert du slog en trumvirvel och Anna-Lena Löfgren du sjöng Åh Regniga natt här.
Och Bodil Malmsten, Bruno Wentzell och Ulf Brunnberg, ni har skrivit dikter, tuggat Tutti Frutti och gått i Vanheden-korta byxor här.
Ni är Blackeberg. Ni är inte Blackeberg. Ni är Blackeberg också.
Liksom stora och lilla skogen som låg i sluttningen ner mot Islandstorget innan det växte upp en kyrka där ...
Liksom mamma som bodde på Grundtvigsgatan 47 i femtio år ...
Liksom matinékön till Kaskad som ringlade sig ända bort till Handelsbanken där en pizzarestaurang nu är ...
Liksom Sega, fabriken där man kunde köpa trasigt godis asbilligt ...
Liksom jag som klättrade in genom balkongen på Holbergsgatan 24 och samlade på stenar som blänkte ...
Liksom drömmarna som klirrade i påsarna från systemet som fanns på torget ...
Liksom Bianca som tittar ut mot de tre fontänerna där hon fortfarande står stel som en staty granne med herrekiperingen
For there´s always been a Ralers at Blackebergs torg.
Och de tunga kassarna av gräl och misslyckade mål och trasiga plånböcker och fingervantar fick vi ställa ifrån oss mitt bland varandra för att kunna andas in de rusande åren och betala med våra drömmar om nästa mål
Och rundvandringen efter John Ajvides bok som jag gick med i och nu vet jag precis var i Blackeberg vampyren tog ett språng ner för att dricka och varför Ajvide skrev så kniven brann även i mig
Och jag minns gamla Stubben, där jag satt och lyssnade på Hey Jude efter skolan innan jag gick hem
Och det finns alltid någon som går omkring och ropar överallt efter någon eller något som kommit bort
For there´s always been a Ralers at … ja vilket torg som helst egentligen
Ett något som är kärna och inte vittrar, ett sänke som håller ner skräcken under vattnet
En rynkig hand som ännu finns så vi vet att vi inte är övergivna
Ett Ralers eller torg i oss som vill banka in att det är vi som är här och att allt annat är gamla stoft av stjärnor
Och oavsett hur långt utslungade vi är, att det alltid, alltid, alltid, för var och en av oss finns en snäll bokhandlare som hittar oss igen
.
Tänkte berätta om när Mitzi försvann. Hon var vår katt när jag var liten. Och vi gick omkring och ropade överallt, åkte till och med i bil långt bortanför Södra Ängby och letade.
Det var bokhandlaren som hittade henne till slut. Och vi fick vår Mitzi tillbaka. Och som tack till bokhandlarn fick han en av hennes ungar och som tack för kattungen fick jag av bokhandlarn en bok om troll som jag var tvungen att tacka för. Fast den var lite barnslig.
Bokhandlarn fanns i hörnet där gula Grundvigsgatan rinner upp till torget. Nu är det visst nån filmkedja där. Sen bredvid var det fruktaffären och sen posten och båda dom är borta nu men inte herrekiperingen, den är kvar.
For there´s always been a Ralers at Blackebergs torg.
Och Janne Schaffer du stämde din första gitarr, Ola Brunkert du slog en trumvirvel och Anna-Lena Löfgren du sjöng Åh Regniga natt här.
Och Bodil Malmsten, Bruno Wentzell och Ulf Brunnberg, ni har skrivit dikter, tuggat Tutti Frutti och gått i Vanheden-korta byxor här.
Ni är Blackeberg. Ni är inte Blackeberg. Ni är Blackeberg också.
Liksom stora och lilla skogen som låg i sluttningen ner mot Islandstorget innan det växte upp en kyrka där ...
Liksom mamma som bodde på Grundtvigsgatan 47 i femtio år ...
Liksom matinékön till Kaskad som ringlade sig ända bort till Handelsbanken där en pizzarestaurang nu är ...
Liksom Sega, fabriken där man kunde köpa trasigt godis asbilligt ...
Liksom jag som klättrade in genom balkongen på Holbergsgatan 24 och samlade på stenar som blänkte ...
Liksom drömmarna som klirrade i påsarna från systemet som fanns på torget ...
Liksom Bianca som tittar ut mot de tre fontänerna där hon fortfarande står stel som en staty granne med herrekiperingen
For there´s always been a Ralers at Blackebergs torg.
Och de tunga kassarna av gräl och misslyckade mål och trasiga plånböcker och fingervantar fick vi ställa ifrån oss mitt bland varandra för att kunna andas in de rusande åren och betala med våra drömmar om nästa mål
Och rundvandringen efter John Ajvides bok som jag gick med i och nu vet jag precis var i Blackeberg vampyren tog ett språng ner för att dricka och varför Ajvide skrev så kniven brann även i mig
Och jag minns gamla Stubben, där jag satt och lyssnade på Hey Jude efter skolan innan jag gick hem
Och det finns alltid någon som går omkring och ropar överallt efter någon eller något som kommit bort
For there´s always been a Ralers at … ja vilket torg som helst egentligen
Ett något som är kärna och inte vittrar, ett sänke som håller ner skräcken under vattnet
En rynkig hand som ännu finns så vi vet att vi inte är övergivna
Ett Ralers eller torg i oss som vill banka in att det är vi som är här och att allt annat är gamla stoft av stjärnor
Och oavsett hur långt utslungade vi är, att det alltid, alltid, alltid, för var och en av oss finns en snäll bokhandlare som hittar oss igen
.
fredag 18 december 2009
Decembersagor 16 – En Larsson
.
Han hette Larsson och tyckte att han hörde till de udda och hoppförglömda människorna. I alla fall tills han googlade på det och fick upp att oförlösta jobbigheter från förr kunde ta sig uttryck i att man a) maniskt samlade på sig skrot eller b) slog sin katt eller c) fick ryckningar i kroppen. Hans var c: ryckningarna. Men han varken a) samlade eller b) slog, så det fick man väl i alla fall se ljust på, kände han.
Ryckningarna var som nysningar. De bara blev. Ofta höger arm, mest axeln, han kunde inte styra, plötsligt böljade ryckningen ut, flera stycken ibland, det värsta var när det blev ansiktet också, det kunde han ju inte dölja med en tjock tröja.
Parallellt med att han försökte förlösa det oförlösta sökte han jobb. För det är svårt att förlösa på tom mage. Men ryckningarna gjorde att den typiska jobbintervjun gick så här. Intervjuaren hummade, kliade sig på örat, avbröt Larsson mitt i en mening och sa bra, jag återkommer och återkom aldrig.
Ett plötsligt undantag blev Einar E. Eriksson, vd på Energisk Energi. Jobbintervjun med honom började som brukligt var, hummningar, kliade sig på örat och avbröt Larsson mitt i en mening, men han sa i stället kom med, jag har ett jobb som skulle passa dig precis!
Förvånad följde han med. Iklädd bara en heltäckande baddräkt fick han nu nedstiga i en vattenfylld cistern, som var angjord till ett sinnrikt system av sensorer. Det som nu hände var att minsta ryckning från Larsson fortplantade sig genom vattnet och in i sensorsystemet till en dynamo, som hostade till och började ticka i gång. Energi alstrades! Den alltmer förbluffade Larsson kunde bara konstatera att han hade ett jobb!
Freakshow? Nej, varför det? Inget skratt hördes och ingen såg på, det enda som hände var att han nu tjänade pengar utan att göra någonting. Förutom att vara just Larsson.
Och det gick bra för honom i jobbet. På morgonen sänkte han sig ner i cisternen och satt där och tjänade pengar och gick sen upp på eftermiddagen och gick hem.
Men nu är det så, att människorna längst ner är de som allra mest kryllar av lojal förbättringsiver. Så det blev inte så mycket förlösande gjort för Larsson. Sin fritid ägnade han i stället åt att experimentera fram ett nytt superkänsligt baddräktstyg. Det visade sig bli en stor succé och ökade alstringen av el med uppåt 24 procent. Einar E. Eriksson fick en rundligt tilltagen bonus för detta, eftersom det ju var han som anställt Larsson. Och han som kröp i och ur cisternen fick vederfaras en stor glädje av att det nya materialet gavs namnet larssonit och fortfarande används på Energisk Energi.
Vi tänker kanske inte hela tiden på var allting kommer ifrån. Och varför t ex ljuset kommer så snällt när vi slår på strömbrytaren på väggen därhemma.
Men om man lyfter på ett antal stenar går det att se. Att under och bakom alla samhällshjul som snurrar finns det en Larsson.
.
Han hette Larsson och tyckte att han hörde till de udda och hoppförglömda människorna. I alla fall tills han googlade på det och fick upp att oförlösta jobbigheter från förr kunde ta sig uttryck i att man a) maniskt samlade på sig skrot eller b) slog sin katt eller c) fick ryckningar i kroppen. Hans var c: ryckningarna. Men han varken a) samlade eller b) slog, så det fick man väl i alla fall se ljust på, kände han.
Ryckningarna var som nysningar. De bara blev. Ofta höger arm, mest axeln, han kunde inte styra, plötsligt böljade ryckningen ut, flera stycken ibland, det värsta var när det blev ansiktet också, det kunde han ju inte dölja med en tjock tröja.
Parallellt med att han försökte förlösa det oförlösta sökte han jobb. För det är svårt att förlösa på tom mage. Men ryckningarna gjorde att den typiska jobbintervjun gick så här. Intervjuaren hummade, kliade sig på örat, avbröt Larsson mitt i en mening och sa bra, jag återkommer och återkom aldrig.
Ett plötsligt undantag blev Einar E. Eriksson, vd på Energisk Energi. Jobbintervjun med honom började som brukligt var, hummningar, kliade sig på örat och avbröt Larsson mitt i en mening, men han sa i stället kom med, jag har ett jobb som skulle passa dig precis!
Förvånad följde han med. Iklädd bara en heltäckande baddräkt fick han nu nedstiga i en vattenfylld cistern, som var angjord till ett sinnrikt system av sensorer. Det som nu hände var att minsta ryckning från Larsson fortplantade sig genom vattnet och in i sensorsystemet till en dynamo, som hostade till och började ticka i gång. Energi alstrades! Den alltmer förbluffade Larsson kunde bara konstatera att han hade ett jobb!
Freakshow? Nej, varför det? Inget skratt hördes och ingen såg på, det enda som hände var att han nu tjänade pengar utan att göra någonting. Förutom att vara just Larsson.
Och det gick bra för honom i jobbet. På morgonen sänkte han sig ner i cisternen och satt där och tjänade pengar och gick sen upp på eftermiddagen och gick hem.
Men nu är det så, att människorna längst ner är de som allra mest kryllar av lojal förbättringsiver. Så det blev inte så mycket förlösande gjort för Larsson. Sin fritid ägnade han i stället åt att experimentera fram ett nytt superkänsligt baddräktstyg. Det visade sig bli en stor succé och ökade alstringen av el med uppåt 24 procent. Einar E. Eriksson fick en rundligt tilltagen bonus för detta, eftersom det ju var han som anställt Larsson. Och han som kröp i och ur cisternen fick vederfaras en stor glädje av att det nya materialet gavs namnet larssonit och fortfarande används på Energisk Energi.
Vi tänker kanske inte hela tiden på var allting kommer ifrån. Och varför t ex ljuset kommer så snällt när vi slår på strömbrytaren på väggen därhemma.
Men om man lyfter på ett antal stenar går det att se. Att under och bakom alla samhällshjul som snurrar finns det en Larsson.
.
torsdag 17 december 2009
Decembersagor 15 - Apel Jinglits och åsnan Nomad
.
Om man slår in på en av de mer undanskymda smågatorna som går från Masthuggstorget så kan det hända att man efter ett tag stöter på ett ställe, varur både högljudd och välbekant sång strömmar. På höger sida ligger stället och utanför står en åsna och väntar. I alla fall stod den där förra gången jag var där. En helt vanlig åsna egentligen, brun med svart man. Men på just denna åsna hängde det nåt om halsen, en medaljong där några ord stod präntade:
Ömsom uppburen – ömsom hånad
Apel Jinglits med åsnan Nomad.
Hmm, tänkte jag då. Tittade upp och såg skylten över ingången. Charlottas, stod det. Skönt nog utan någon apostrof. Så jag steg på.
Vid det stora bordet till höger satt fyra och spelade kort. Kaplan, lång och med hatt, smal tunn mustasch, svartklädd. Sen von Kall med glasögon och käppen lutad mot stolen. Därefter Morelius, runt ansikte, brett leende, handen med korten stödd mot magen. Till sist Arlena, solglasögon, ansiktet såg man inte, det doldes av skuggan i hörnet där hon satt.
Tre personer satt bänkade vid ett annat bord. Två medelålders män och en helt ung. Salasso och Windy skålade med varsitt glas skummande öl, bryggt i oktober. De bullrade och skrattade, tittade på kortspelarna. Kapten Miki, deras chef, den vida hatten hängande på ryggen, ett glas källarsval mjölk framför sig, tittade bort mot trubaduren i andra ändan av lokalen och klingade i takt med naglarna mot glaset.
Bakom disken i baren stod två mörkhåriga kvinnor och arbetade. En kund stod och pratade med den ena av dem. Hon förklarade tålmodigt för denne, som om hon dragit samma förklaring många gånger till kunder, och lite högt, för att överrösta sången:
Ja, om du beställer en tvåa och första gången du gör det, då kostar det bara en symbolisk summa av 15 öre, det är vår gimmick, kan man säga. Men i allt övrigt håller vi samma priser som alla. Och nej, det är inte jag som äger stället, det är min syster.
Och så vinkade hon till sig den andra mörkhåriga kvinnan, som log och, lätt haltande, kom fram till dem för att hälsa.
Apel Jinglits, vänster fot på en pall, gitarren stödd mot knät, var i slutet av sin favoritlåt, sjöng med huvudet lyft mot taket:
jag är röd, jag är röd, jag är röd,
jagar bröd, jagar bröd, jagar bröd …
Och där avslutade han med ett strömmande A7-ackord.
Nu såg han sig runt i lokalen. Ingen sa något, men det behövdes inte, han visste. Att nu är det dags för deras låt, hela ställets låt. Han tog de inledande ackorden och Kaplan, Morelius, von Kall och Arlena lade ner sina kort på bordet. Och Salasso, Windy och kapten Miki satte ner glasen. Och kunden vid baren vände sig om från disken. De två mörkhåriga kvinnorna där bakom var de enda som obekymrat fortsatte med sina sysslor precis som förut. Men de brukade ju inte heller delta i sången. Varför vet man inte, kanske bara för att de tyckte om att lyssna.
Men alla andra i lokalen tog i och sjöng, inklusive kunden vid baren. Apel njöt av att att få sånt stöd. Hans händer flöt grymt över strängarna. Åtta par skoklädda fötter markerade rytmen mot golvplankorna.
Varmed skola vi betala, vaaarmed skola vi betaaaaaala …
Sent, övermåttan sent, var det när kan kom ut. Nomad stod lugnt kvar och väntade. Apel Jinglits var trött och tänkte först sätta sig på åsnan, men ändrade sig och så gick de båda iväg bredvid varandra. Den högljudda och välbekanta sången från krogen bakom tunnades ut och försvann till slut helt. Himlen däruppe var alldeles vit av snö, som föll i mjuka flingor omkring deras skor och hovar. Inte ett ljud hördes.
.
Om man slår in på en av de mer undanskymda smågatorna som går från Masthuggstorget så kan det hända att man efter ett tag stöter på ett ställe, varur både högljudd och välbekant sång strömmar. På höger sida ligger stället och utanför står en åsna och väntar. I alla fall stod den där förra gången jag var där. En helt vanlig åsna egentligen, brun med svart man. Men på just denna åsna hängde det nåt om halsen, en medaljong där några ord stod präntade:
Ömsom uppburen – ömsom hånad
Apel Jinglits med åsnan Nomad.
Hmm, tänkte jag då. Tittade upp och såg skylten över ingången. Charlottas, stod det. Skönt nog utan någon apostrof. Så jag steg på.
Vid det stora bordet till höger satt fyra och spelade kort. Kaplan, lång och med hatt, smal tunn mustasch, svartklädd. Sen von Kall med glasögon och käppen lutad mot stolen. Därefter Morelius, runt ansikte, brett leende, handen med korten stödd mot magen. Till sist Arlena, solglasögon, ansiktet såg man inte, det doldes av skuggan i hörnet där hon satt.
Tre personer satt bänkade vid ett annat bord. Två medelålders män och en helt ung. Salasso och Windy skålade med varsitt glas skummande öl, bryggt i oktober. De bullrade och skrattade, tittade på kortspelarna. Kapten Miki, deras chef, den vida hatten hängande på ryggen, ett glas källarsval mjölk framför sig, tittade bort mot trubaduren i andra ändan av lokalen och klingade i takt med naglarna mot glaset.
Bakom disken i baren stod två mörkhåriga kvinnor och arbetade. En kund stod och pratade med den ena av dem. Hon förklarade tålmodigt för denne, som om hon dragit samma förklaring många gånger till kunder, och lite högt, för att överrösta sången:
Ja, om du beställer en tvåa och första gången du gör det, då kostar det bara en symbolisk summa av 15 öre, det är vår gimmick, kan man säga. Men i allt övrigt håller vi samma priser som alla. Och nej, det är inte jag som äger stället, det är min syster.
Och så vinkade hon till sig den andra mörkhåriga kvinnan, som log och, lätt haltande, kom fram till dem för att hälsa.
Apel Jinglits, vänster fot på en pall, gitarren stödd mot knät, var i slutet av sin favoritlåt, sjöng med huvudet lyft mot taket:
jag är röd, jag är röd, jag är röd,
jagar bröd, jagar bröd, jagar bröd …
Och där avslutade han med ett strömmande A7-ackord.
Nu såg han sig runt i lokalen. Ingen sa något, men det behövdes inte, han visste. Att nu är det dags för deras låt, hela ställets låt. Han tog de inledande ackorden och Kaplan, Morelius, von Kall och Arlena lade ner sina kort på bordet. Och Salasso, Windy och kapten Miki satte ner glasen. Och kunden vid baren vände sig om från disken. De två mörkhåriga kvinnorna där bakom var de enda som obekymrat fortsatte med sina sysslor precis som förut. Men de brukade ju inte heller delta i sången. Varför vet man inte, kanske bara för att de tyckte om att lyssna.
Men alla andra i lokalen tog i och sjöng, inklusive kunden vid baren. Apel njöt av att att få sånt stöd. Hans händer flöt grymt över strängarna. Åtta par skoklädda fötter markerade rytmen mot golvplankorna.
Varmed skola vi betala, vaaarmed skola vi betaaaaaala …
Sent, övermåttan sent, var det när kan kom ut. Nomad stod lugnt kvar och väntade. Apel Jinglits var trött och tänkte först sätta sig på åsnan, men ändrade sig och så gick de båda iväg bredvid varandra. Den högljudda och välbekanta sången från krogen bakom tunnades ut och försvann till slut helt. Himlen däruppe var alldeles vit av snö, som föll i mjuka flingor omkring deras skor och hovar. Inte ett ljud hördes.
.
onsdag 16 december 2009
Decembersagor 14 – Om det onda
.
Rutger kände sig inte riktigt bra.
Han hade ont i vänster ben sedan några dagar tillbaka, så han kunde bara halta. Det kanske var så att det inte riktigt syntes, men det berodde uteslutande på att han nu hade fått ont i höger ben också. Det nya haltandet och det gamla, de tog ut varandra, så att det för omvärlden kunde se ut precis som om han var bra i båda benen.
Det var ungefär som med magen, det där. Någonstans i magtrakten hade han ont, men när han vaknade på morgonen så märkte han att det värkte i ryggen också. Det blev konstigt då. De två onda låg så nära varandra. Att ha ont i båda verkade så obeslutsamt, snudd på karaktärssvagt. Nästan som att han ville sätta händerna för munnen och ropa in i sig: hallå där nere, nu får ni faktiskt bestämma er, vem det är som gör ont.
Tandvärk och bruten fot hade varit mer kompatibelt, tyckte han. Mer ordentligt, på nåt sätt.
Men när han kände med tungan runt tänderna, kunde han inte svära sig fri från intrycket att han mycket väl kunde ha hål också i dem. Åtminstone några stycken. Han prövade med tungan igen. Mycket riktigt. Tungan försvann som i en krater.
Fanns det då ingen fläck på sig eller i sig som han triumferande kunde sätta fingret på och utbrista att här mina damer och herrar, här på den här punkten mår jag bara prima? Ingalunda.
Rutger stönade. Men utan att lägga huvudet i händerna, för då skulle han få ont i huvudet också. Eller händerna.
Nej, han kände sig inte riktigt bra.
Fortfarande stönande (utan att lägga huvudet i händerna) avlade han utan någon större förhoppning en visit hos farbror doktorn. Som visade sig heta Anna-Lisa Abrahamsson. När han kom in till henne fick han inom mycket kort ett recept i handen.
Rutger vek upp receptet, som var mycket kortfattat. Där stod bara: nu är det fredag eftermiddag.
Och plötsligt försvann alla hans krämpor som genom ett trollslag! Vartendaste ett! Han drog in ett djuuupt andetag med helg-syre, slog ihop klackarna en decimeter över golvet och försvann ut genom dörren sjungande en aria ur Trollflöjten.
.
Rutger kände sig inte riktigt bra.
Han hade ont i vänster ben sedan några dagar tillbaka, så han kunde bara halta. Det kanske var så att det inte riktigt syntes, men det berodde uteslutande på att han nu hade fått ont i höger ben också. Det nya haltandet och det gamla, de tog ut varandra, så att det för omvärlden kunde se ut precis som om han var bra i båda benen.
Det var ungefär som med magen, det där. Någonstans i magtrakten hade han ont, men när han vaknade på morgonen så märkte han att det värkte i ryggen också. Det blev konstigt då. De två onda låg så nära varandra. Att ha ont i båda verkade så obeslutsamt, snudd på karaktärssvagt. Nästan som att han ville sätta händerna för munnen och ropa in i sig: hallå där nere, nu får ni faktiskt bestämma er, vem det är som gör ont.
Tandvärk och bruten fot hade varit mer kompatibelt, tyckte han. Mer ordentligt, på nåt sätt.
Men när han kände med tungan runt tänderna, kunde han inte svära sig fri från intrycket att han mycket väl kunde ha hål också i dem. Åtminstone några stycken. Han prövade med tungan igen. Mycket riktigt. Tungan försvann som i en krater.
Fanns det då ingen fläck på sig eller i sig som han triumferande kunde sätta fingret på och utbrista att här mina damer och herrar, här på den här punkten mår jag bara prima? Ingalunda.
Rutger stönade. Men utan att lägga huvudet i händerna, för då skulle han få ont i huvudet också. Eller händerna.
Nej, han kände sig inte riktigt bra.
Fortfarande stönande (utan att lägga huvudet i händerna) avlade han utan någon större förhoppning en visit hos farbror doktorn. Som visade sig heta Anna-Lisa Abrahamsson. När han kom in till henne fick han inom mycket kort ett recept i handen.
Rutger vek upp receptet, som var mycket kortfattat. Där stod bara: nu är det fredag eftermiddag.
Och plötsligt försvann alla hans krämpor som genom ett trollslag! Vartendaste ett! Han drog in ett djuuupt andetag med helg-syre, slog ihop klackarna en decimeter över golvet och försvann ut genom dörren sjungande en aria ur Trollflöjten.
.
tisdag 15 december 2009
Decembersaga 13 – Julgransundring
.
- Välkommen till årets Julgransundring, alla barn, sa fröken. Och ni har redan satt er i en ring allihop. Fint. Vem vill börja? Ska du, Baltzar?
- Ja, då undrar jag vad granen kostade, sa Baltzar.
– 250 kronor, men så mycket betalade vi inte, för vi fick 10 procent rabatt, svarade fröken.
– 10? Så då betalade vi 240? frågade Tove.
– Nej, bara 225 kronor. För 10 procent av 250 är 25, sa fröken.
– Och tar man 25 från 250 blir det 225 kronor kvar?
– Ja, precis så, Kim, svarade fröken. Bra. Din tur nu?
- OK, då undrar jag varför man sticker sig på barren, sa Kim.
– För att de är vassa, svarade Väinö.
- Det är för att du inte har vantar på dig, sa Baltzar
– Nä det har man ju inte inomhus, sa Tove.
- Mina vantar är röda, sa Lovisa.
– Ja, det har ni rätt i, allihop, sa fröken. Vem är det nu? Ava?
- Jo, jag undrar varför den är grön, sa Ava
– Det är för att alla andra träd är det, svarade Niklas. De andra skulle inte känna igen den annars.
- Den är inte bara grön, den är brun också, sa Lovisa.
– Ja, där nere, det tjocka, mitt i, sa Yasmin.
– Ja stammen är brun, men barren är gröna, sa fröken.
– Men ibland är den bara brun. Hela alltet. När den tappat alla barren, sa Väinö.
– Och alla sina julgransprydnader, sa Ava.
– Det är när den vissnat och dött, sa Yasmin.
– Precis som människor ungefär, sa Niklas.
– Fast människor blir inte bruna. Dom blir gråa, sa Tove.
- Får jag undra nåt nu, fröken?
- Javisst, Leo, sa fröken. Varsågod.
– Jo, jag undrar varför vi måste hålla på så här varje år, sa Leo. Kan vi inte bara klä av granen och kasta den, som alla andra gör?
- Skulle du vilja det? frågade fröken.
- Ja, det skulle vi lära oss lika mycket på, svarade han. Och det skulle vara lika roligt.
– Jag undrar det, sa fröken.
.
- Välkommen till årets Julgransundring, alla barn, sa fröken. Och ni har redan satt er i en ring allihop. Fint. Vem vill börja? Ska du, Baltzar?
- Ja, då undrar jag vad granen kostade, sa Baltzar.
– 250 kronor, men så mycket betalade vi inte, för vi fick 10 procent rabatt, svarade fröken.
– 10? Så då betalade vi 240? frågade Tove.
– Nej, bara 225 kronor. För 10 procent av 250 är 25, sa fröken.
– Och tar man 25 från 250 blir det 225 kronor kvar?
– Ja, precis så, Kim, svarade fröken. Bra. Din tur nu?
- OK, då undrar jag varför man sticker sig på barren, sa Kim.
– För att de är vassa, svarade Väinö.
- Det är för att du inte har vantar på dig, sa Baltzar
– Nä det har man ju inte inomhus, sa Tove.
- Mina vantar är röda, sa Lovisa.
– Ja, det har ni rätt i, allihop, sa fröken. Vem är det nu? Ava?
- Jo, jag undrar varför den är grön, sa Ava
– Det är för att alla andra träd är det, svarade Niklas. De andra skulle inte känna igen den annars.
- Den är inte bara grön, den är brun också, sa Lovisa.
– Ja, där nere, det tjocka, mitt i, sa Yasmin.
– Ja stammen är brun, men barren är gröna, sa fröken.
– Men ibland är den bara brun. Hela alltet. När den tappat alla barren, sa Väinö.
– Och alla sina julgransprydnader, sa Ava.
– Det är när den vissnat och dött, sa Yasmin.
– Precis som människor ungefär, sa Niklas.
– Fast människor blir inte bruna. Dom blir gråa, sa Tove.
- Får jag undra nåt nu, fröken?
- Javisst, Leo, sa fröken. Varsågod.
– Jo, jag undrar varför vi måste hålla på så här varje år, sa Leo. Kan vi inte bara klä av granen och kasta den, som alla andra gör?
- Skulle du vilja det? frågade fröken.
- Ja, det skulle vi lära oss lika mycket på, svarade han. Och det skulle vara lika roligt.
– Jag undrar det, sa fröken.
.
måndag 14 december 2009
Decembersaga 12 – Rena natta II
.
Scenen: Vår ekenskis sneglar nu på den lilla, efter färdigberättad saga. Nix. Lika klarvaken som förut. Letar febrilt i minnet ... var det inte en till jag kunde ... få se ... jo, den här:
Stårryn om sotisbattingen
De va en tajm, för många bast sen, en böna som kinesa me sina två styvsyrrer. Dom härna styvsyrrerna va´nte direkt helschussta mot´na, om man säjer. Hon feck bara svabba golv å brassa krubb å bädda deras lortia bingar varevi´a da´. Så dölea va´rom.
Sotisbattingen, kalla´rom´na, för att hon inte ens fick tajm att typ vaska nian mellan varvena. Själva satt dom feståss bara å pimpla draja å garva åt´na där hon knega.
En da´ spana´rom in på laptopen att Mini-Tjabo skulle ha rejvparty i baronbarren. Å alla brudar i bystan fick hänge me! Så dom svepte drajan å vråla:
Sotisbattingen! Lägg bena på ryggen å rigga upp oss! Vi ska på rejv me Mini-Tjabo!
Så Sotisbattingen fick hela dan tråckla paltor å fixa barret å nyllet på´rom. Å när kvällen kom så va´rom så asseptabla´rom kunde bli, me tanke på re taskia råmaterialet.
Å Sotisbattingen ba: Ja, men en annan då?
Å ren ena styvsyrran ba: Du? Du platsar väl här me rådisarna!
Å ren andra ba: Tjår. Du blir portad på baronbarren i ren dära corny lumpen!
Å så drog dom.
Å Sotisbattingen satt ensammen kvar å böla. Å svulla chips me en gammal rådis hon va bundis me.
Men så gnugga hon sej i jackena, för plötsligt stog en glitterdonna allde´s framför snoken på´na.
Å Sotisbattingen ba: Å vem e du liksom?
Å glitterdonnan ba: Ja e helschussta glitterdonnan se´ru väl. Men va tjute´ru för, Sotisbattingen?
Å hon ba: Jo, de e rejvparty i baronbarren ikväll å ja ka´nte joina. Inte i´ren hära stassen.
Å hon till å skvala igen.
Å glitterdonnan ba: En baggis. Å så körde hon lite me glitterspaden i krattan. Å vips va´ Sotisbattingen skrudad i senaste aftonblåsan me strypt kanin å helglassade platåpjuck.
Å Sotisbattingen ba: Coolt. Men ja kan ju´nte bara knata dit me apostlakusarna.
Men glitterdonnan ba: Typ baggis liksom. Å så körde hon lite me glitterspaden över chipspåsen. Å vips vart den till en fyradörrars giftig Porsche Cabriolet 100.
Å Sotisbattingen ba: Råcoolt. Men ja har ju´nte fyllt lappen än, vem ska ratta kärran? Å så börja hon böla igen.
Å glitterdonnan typ flukta runt lite. Den där rådisen funkar väl. Å så körde hon lite me glitterspaden över den gamla rådisen. Å vips vart den till en flådig rattgrenslare me skärmsmula å värsta axelkrusiduller.
Okej då, ja ger mej, sa Sotisbattingen, ja drar väl da.
Ja, men kom ihåg att vid 12-draget ere kört, sa glitterdonnan, då fimpas förtrollningen.
Ja, de e lugnt, sa Sotisbattingen, ja sumpa´nte en sån pryl. Å så gav hon järnet till baronbarren.
Å så segla hon in på rejvpartyt å sopa golve´ me hela spinnsidan. Mini-Tjabo tände på alla fjorton å stuffa sjukt mycket me´na. Å´ rom andra brudarna vart ju´nte direkt helsålda på´ren nya bruttan som la rabarber på re tätaste i brallväg på hela plejset. Å´rom puckade styvsyrrerna koppla ju´nte att den härna superpinglan var deras vesna lillasyrra.
Å Sotisbattingen var som ett frimärke på Mini-Tjabo i varenda tryckare, så hon floppa helt glitterdonnans tugg om förtrollningen! Rovan gäspa dussin å hon fick rämma hem för fulla muggar. Fast ena dojan sumpa hon i trappan. Å Mini-Tjabo hitta dojan typ.
Å han ba: Nu ska alla brudar i hela landet, mellan 7 och 70 bast, få testa´ren hära. Å den som dojan passar på, den ska ja be om hennes kratta.
Å så fick Mini-Tjabos förste cigarrsnoppare kuska runt i alla bystans barrar för å testa dojan på brudarna. Men han drog nitar hela ti´n. Till slut kom han till Sotisbattingens och styvsyrrernas kvart. Å styvsyrrerna försökte vika sina blan dubbla för att få på sej dojan. Fett misslyckat liksom!
Å då ... då segla Sotisbattingen in!
Å hon ba: Lämna plejs för en annan! Å ren helglassade platådojan satt feståss som sprejad på´na. Styvsyrrerna vart så knäckta så´rom glömde pimpla draja i fjorton dejs.
Å Sotisbattingen å Mini-Tjabo gänga sej å tog bussen till Timbuktu, dä´rom dansa can-can på taket tills brannkårn fick rycka ut å hämta ne´rom.
*****
Stolt men utpumpad efter ännu en berättarinsats sneglar ekenskisen på den lilla. Som tittar tillbaka mer klarvaken än någonsin. Suck. Nästa ögonblick finner vår hjälte i köket, skakande ihop två stadiga glas med valium. ”En för illbattingen, en för undertecknad”, muttrar han sammanbitet.
Och med den beklämmande bilden ur levande livet går ridån ner för denna lilla tvålogi.
.
Scenen: Vår ekenskis sneglar nu på den lilla, efter färdigberättad saga. Nix. Lika klarvaken som förut. Letar febrilt i minnet ... var det inte en till jag kunde ... få se ... jo, den här:
Stårryn om sotisbattingen
De va en tajm, för många bast sen, en böna som kinesa me sina två styvsyrrer. Dom härna styvsyrrerna va´nte direkt helschussta mot´na, om man säjer. Hon feck bara svabba golv å brassa krubb å bädda deras lortia bingar varevi´a da´. Så dölea va´rom.
Sotisbattingen, kalla´rom´na, för att hon inte ens fick tajm att typ vaska nian mellan varvena. Själva satt dom feståss bara å pimpla draja å garva åt´na där hon knega.
En da´ spana´rom in på laptopen att Mini-Tjabo skulle ha rejvparty i baronbarren. Å alla brudar i bystan fick hänge me! Så dom svepte drajan å vråla:
Sotisbattingen! Lägg bena på ryggen å rigga upp oss! Vi ska på rejv me Mini-Tjabo!
Så Sotisbattingen fick hela dan tråckla paltor å fixa barret å nyllet på´rom. Å när kvällen kom så va´rom så asseptabla´rom kunde bli, me tanke på re taskia råmaterialet.
Å Sotisbattingen ba: Ja, men en annan då?
Å ren ena styvsyrran ba: Du? Du platsar väl här me rådisarna!
Å ren andra ba: Tjår. Du blir portad på baronbarren i ren dära corny lumpen!
Å så drog dom.
Å Sotisbattingen satt ensammen kvar å böla. Å svulla chips me en gammal rådis hon va bundis me.
Men så gnugga hon sej i jackena, för plötsligt stog en glitterdonna allde´s framför snoken på´na.
Å Sotisbattingen ba: Å vem e du liksom?
Å glitterdonnan ba: Ja e helschussta glitterdonnan se´ru väl. Men va tjute´ru för, Sotisbattingen?
Å hon ba: Jo, de e rejvparty i baronbarren ikväll å ja ka´nte joina. Inte i´ren hära stassen.
Å hon till å skvala igen.
Å glitterdonnan ba: En baggis. Å så körde hon lite me glitterspaden i krattan. Å vips va´ Sotisbattingen skrudad i senaste aftonblåsan me strypt kanin å helglassade platåpjuck.
Å Sotisbattingen ba: Coolt. Men ja kan ju´nte bara knata dit me apostlakusarna.
Men glitterdonnan ba: Typ baggis liksom. Å så körde hon lite me glitterspaden över chipspåsen. Å vips vart den till en fyradörrars giftig Porsche Cabriolet 100.
Å Sotisbattingen ba: Råcoolt. Men ja har ju´nte fyllt lappen än, vem ska ratta kärran? Å så börja hon böla igen.
Å glitterdonnan typ flukta runt lite. Den där rådisen funkar väl. Å så körde hon lite me glitterspaden över den gamla rådisen. Å vips vart den till en flådig rattgrenslare me skärmsmula å värsta axelkrusiduller.
Okej då, ja ger mej, sa Sotisbattingen, ja drar väl da.
Ja, men kom ihåg att vid 12-draget ere kört, sa glitterdonnan, då fimpas förtrollningen.
Ja, de e lugnt, sa Sotisbattingen, ja sumpa´nte en sån pryl. Å så gav hon järnet till baronbarren.
Å så segla hon in på rejvpartyt å sopa golve´ me hela spinnsidan. Mini-Tjabo tände på alla fjorton å stuffa sjukt mycket me´na. Å´ rom andra brudarna vart ju´nte direkt helsålda på´ren nya bruttan som la rabarber på re tätaste i brallväg på hela plejset. Å´rom puckade styvsyrrerna koppla ju´nte att den härna superpinglan var deras vesna lillasyrra.
Å Sotisbattingen var som ett frimärke på Mini-Tjabo i varenda tryckare, så hon floppa helt glitterdonnans tugg om förtrollningen! Rovan gäspa dussin å hon fick rämma hem för fulla muggar. Fast ena dojan sumpa hon i trappan. Å Mini-Tjabo hitta dojan typ.
Å han ba: Nu ska alla brudar i hela landet, mellan 7 och 70 bast, få testa´ren hära. Å den som dojan passar på, den ska ja be om hennes kratta.
Å så fick Mini-Tjabos förste cigarrsnoppare kuska runt i alla bystans barrar för å testa dojan på brudarna. Men han drog nitar hela ti´n. Till slut kom han till Sotisbattingens och styvsyrrernas kvart. Å styvsyrrerna försökte vika sina blan dubbla för att få på sej dojan. Fett misslyckat liksom!
Å då ... då segla Sotisbattingen in!
Å hon ba: Lämna plejs för en annan! Å ren helglassade platådojan satt feståss som sprejad på´na. Styvsyrrerna vart så knäckta så´rom glömde pimpla draja i fjorton dejs.
Å Sotisbattingen å Mini-Tjabo gänga sej å tog bussen till Timbuktu, dä´rom dansa can-can på taket tills brannkårn fick rycka ut å hämta ne´rom.
*****
Stolt men utpumpad efter ännu en berättarinsats sneglar ekenskisen på den lilla. Som tittar tillbaka mer klarvaken än någonsin. Suck. Nästa ögonblick finner vår hjälte i köket, skakande ihop två stadiga glas med valium. ”En för illbattingen, en för undertecknad”, muttrar han sammanbitet.
Och med den beklämmande bilden ur levande livet går ridån ner för denna lilla tvålogi.
.
söndag 13 december 2009
Decembersaga 11 – Rena natta I
.
Scenen: Någonstans i nollåttaområdet. En ekenskis ska natta den lilla som vill höra den där sagan. Han kan inte hitta boken utan gör som man gör i de lägena, han återberättar ur minnet:
Stårryn om Ketchupsmulan å Ylman
De va en gång en böna som lystra till namnet Ketchupsmulan. Hennes morsa sa:
Öh, du Ketchupsmulan! Ta å lubba iväg till Dubbelsvea. Här ha´ru en basket me en massa pall å nåra pavor rötjut.
Å Ketchupsmulan ba: Ja, ha ru, men var kinesar Dubbelsvea ra?
Å morsan ba: Längst in i klorofyllparken vet ja. Men lägg på en rem nu, innan de blir murkt.
Så Ketchupsmulan satte av med pallen å pavorna å hela alltet.
Men så på stritan knata hon rakt på Ylman.
Å Ylman ba: å vart ska en sån liten böna dra me allt de dära?
Å hon ba: jo de e så att ja ska till Dubbelsvea me pall å rötjut.
Å Ylman ba: ja ha ru, ja moss då, vi kanske syns. Å så blinka han menande me ena jacket.
Å ketchupsmulan gav järnet.
Men Ylman va´nte fudd i farstun. Han visste feståss prexis var barren var där Dubbelsvea kvarta, så det var givet att han kom dit långt före Ketchupsmulan.
Å han stega rakt in, för de va uppet. Dubbelsvea låg i bingen. Det var murkt i rummet å hon hade taskiga jack.
Så Dubbelsvea ba: Vem ere? Ere Ketchupsmulan?
Å Ylman ba: Skulle en annan va den där corny bruden! Nu får´u väl ge´re. Å så klev han fram å krubba upp´na.
Sen drog han på sej Dubbelsveas nattpaltor, kröp upp i bingen å låssades kvarta.
Å så kom då Ketchupsmulan fram. Hon klev in för durrn va viduppen.
Å hon ba: Moss, Dubbelsvea! Men va ere, liggeru i bingen, eru tjyvens eller någe?
Å Ylman ba: Kan väl hända.
Å hon ba: Men vicka bamsiga öron du har.
Å han ba: De e för att ja ska kunna höra´re så mycke bättre.
Å hon ba: Å vicka bamsiga jack du ligger inne me.
Å han ba: De e för att jag ska kunna spana in dej så mycke bättre.
Å hon ba: Å snacka vicka bamsiga gaddar å käft du har.
Å han ba: De e för att jag ska kunna krubba upp dej så mycket bättre.
Å så lubba han upp å krubba upp´na me basket å pall å rötjut å hela klabbet.
Fett schysst, now we´re rocking, tänkte Ylman, drog upp nattsmulan över roten å kvarta in.
Snart drog han timmerstockar så funstrena skallra.
Å dom hördes feståss dölångt bort, ända till klorofyllparks-säpo, å han kom feståss sättandes i full kareta till Dubbelsveas kvart. Han lubba in å spana in Ylman ligga å kvarta i Dubbelsveas binge, å me en superkista me klart mysko konturer.
Snabbt drog han morasabeln från bältet å fläkte upp Ylmans kista på två röda. Ut kuta genast Dubbelsvea å Ketchupsmulan, fortfarande med basketen i krattan.
Å Ketchupsmulan ba: Starkt jobbat, grabben, börja bli lite crowded därinne.
Åsså sydde´rom igen Ylman igen å kursa´n till Skansen.
Åsså drog dom alla tre till Mallåkra å där levde´rom lycklia alla dar tills kvarskatten kom.
.
Scenen: Någonstans i nollåttaområdet. En ekenskis ska natta den lilla som vill höra den där sagan. Han kan inte hitta boken utan gör som man gör i de lägena, han återberättar ur minnet:
Stårryn om Ketchupsmulan å Ylman
De va en gång en böna som lystra till namnet Ketchupsmulan. Hennes morsa sa:
Öh, du Ketchupsmulan! Ta å lubba iväg till Dubbelsvea. Här ha´ru en basket me en massa pall å nåra pavor rötjut.
Å Ketchupsmulan ba: Ja, ha ru, men var kinesar Dubbelsvea ra?
Å morsan ba: Längst in i klorofyllparken vet ja. Men lägg på en rem nu, innan de blir murkt.
Så Ketchupsmulan satte av med pallen å pavorna å hela alltet.
Men så på stritan knata hon rakt på Ylman.
Å Ylman ba: å vart ska en sån liten böna dra me allt de dära?
Å hon ba: jo de e så att ja ska till Dubbelsvea me pall å rötjut.
Å Ylman ba: ja ha ru, ja moss då, vi kanske syns. Å så blinka han menande me ena jacket.
Å ketchupsmulan gav järnet.
Men Ylman va´nte fudd i farstun. Han visste feståss prexis var barren var där Dubbelsvea kvarta, så det var givet att han kom dit långt före Ketchupsmulan.
Å han stega rakt in, för de va uppet. Dubbelsvea låg i bingen. Det var murkt i rummet å hon hade taskiga jack.
Så Dubbelsvea ba: Vem ere? Ere Ketchupsmulan?
Å Ylman ba: Skulle en annan va den där corny bruden! Nu får´u väl ge´re. Å så klev han fram å krubba upp´na.
Sen drog han på sej Dubbelsveas nattpaltor, kröp upp i bingen å låssades kvarta.
Å så kom då Ketchupsmulan fram. Hon klev in för durrn va viduppen.
Å hon ba: Moss, Dubbelsvea! Men va ere, liggeru i bingen, eru tjyvens eller någe?
Å Ylman ba: Kan väl hända.
Å hon ba: Men vicka bamsiga öron du har.
Å han ba: De e för att ja ska kunna höra´re så mycke bättre.
Å hon ba: Å vicka bamsiga jack du ligger inne me.
Å han ba: De e för att jag ska kunna spana in dej så mycke bättre.
Å hon ba: Å snacka vicka bamsiga gaddar å käft du har.
Å han ba: De e för att jag ska kunna krubba upp dej så mycket bättre.
Å så lubba han upp å krubba upp´na me basket å pall å rötjut å hela klabbet.
Fett schysst, now we´re rocking, tänkte Ylman, drog upp nattsmulan över roten å kvarta in.
Snart drog han timmerstockar så funstrena skallra.
Å dom hördes feståss dölångt bort, ända till klorofyllparks-säpo, å han kom feståss sättandes i full kareta till Dubbelsveas kvart. Han lubba in å spana in Ylman ligga å kvarta i Dubbelsveas binge, å me en superkista me klart mysko konturer.
Snabbt drog han morasabeln från bältet å fläkte upp Ylmans kista på två röda. Ut kuta genast Dubbelsvea å Ketchupsmulan, fortfarande med basketen i krattan.
Å Ketchupsmulan ba: Starkt jobbat, grabben, börja bli lite crowded därinne.
Åsså sydde´rom igen Ylman igen å kursa´n till Skansen.
Åsså drog dom alla tre till Mallåkra å där levde´rom lycklia alla dar tills kvarskatten kom.
.
lördag 12 december 2009
Decembersaga 10 - Pelikanen och Pelle Kanin
.
I dag är det Tolftejul, sa Pelikanen.
Vad är det? frågade Pelle Kanin.
Båda gnuggade sig i ögonen efter nattsömnen som varit som den brukar. Mycket orolig.
Jo, sa Pelikanen. Det är när det är 12 dagar kvar till jul, och det är det i dag. Och Tolftejul är den dagen då man får fråga de andra djuren till råds om nåt problem man har, och att de då måste svara.
Va bra! tjoade Pelle Kanin. För han visste ju, och Pelikanen visste också, att de båda hade ett stort problem som dom behövde hjälp med. Och i dag hade de chansen!
De larvade båda iväg tillsammans och träffade på Krokodilen. Han låg i vattenbrynet med sin stora mun öppen.
Hej, Krokodilen, sa Pelikanen. Vi kan inte sova på natten. Pelle Kanin är så frusen och rädd och springer omkring. Och jag blir så ängslig för jag vet aldrig var han är. Har du något råd till oss så här på Tolftejul?
- Ät upp honom, sa Krokodilen bara, och försvann ner i vattnet.
De tittade snopna på varann och skakade på huvudet. Och så larvade de i väg tillsammans igen och träffade på Fladdermusen, där han hängde uppochner i ett träd.
Hej, Fladdermusen, sa Pelle Kanin. Vi kan inte sova på natten. Jag är så frusen och rädd och springer omkring. Och Pelikanen blir så ängslig för han vet aldrig var jag är. Har du något råd till oss så här på Tolftejul?
- Bli osynlig, sa Fladdermusen bara, släppte taget och flög iväg över träden.
De tittade snopna på varann och skakade på huvudet.
- Två jättekonstiga råd, sa Pelikanen, men vi får väl en tredje chans, det får man ju i alla sagor.
- För det här är väl en saga? frågade Pelle Kanin, och knackade på skärmen inifrån. Och när de såg att du nickade, så larvade de iväg tillsammans igen.
Och så träffade de Lemmih och Tevil vid randen av alltings hav. De berättade vad som hänt och då sa Lemmih: På Tolftejul är det så, att man också måste följa de råd man får.
- Men se inte så ängsliga ut, sa Tevil, följa råden måste man, men ett öga ser bara vad ett öga ser.
Och så tisslade Lemmih och Tevil med varandra ett tag. Och efter tisslandet kallade de till sig Pelikanen och Pelle Kanin … så här kan man lösa det … tissel … tassel …
Och Pelikanen flaxade förtjust med ena vingen. Och Pelle Kanin gjorde ett jämfotahopp av glädje. För är det några som kan ge lösningen på ett problem så är det Lemmih och Tevil.
Och det är därför som Pelle Kanin varje natt kryper in i Pelikanens näbb och sover. Där finns ju ett krypin lagom rymligt för en kanin. Uppäten, fast bara som det ser ut. Osynlig, fast bara som det ser ut. Och aldrig mer behöver Pelikanen undra var Pelle Kanin är. Och aldrig mer behöver Pelle Kanin frysa och vara rädd. På morgonen kliver han ur och båda gäspar, helt utsövda efter natten.
Men när Pelikanen och Pelle Kanin ibland sitter vid lägerelden, är det nästan aldrig några av de andra djuren som tror dem, när de berättar hur de en Tolftejul fick hjälp med nattsömnen av Krokodilen och Fladdermusen och Lemmih och Tevil vid randen av alltings hav.
.
I dag är det Tolftejul, sa Pelikanen.
Vad är det? frågade Pelle Kanin.
Båda gnuggade sig i ögonen efter nattsömnen som varit som den brukar. Mycket orolig.
Jo, sa Pelikanen. Det är när det är 12 dagar kvar till jul, och det är det i dag. Och Tolftejul är den dagen då man får fråga de andra djuren till råds om nåt problem man har, och att de då måste svara.
Va bra! tjoade Pelle Kanin. För han visste ju, och Pelikanen visste också, att de båda hade ett stort problem som dom behövde hjälp med. Och i dag hade de chansen!
De larvade båda iväg tillsammans och träffade på Krokodilen. Han låg i vattenbrynet med sin stora mun öppen.
Hej, Krokodilen, sa Pelikanen. Vi kan inte sova på natten. Pelle Kanin är så frusen och rädd och springer omkring. Och jag blir så ängslig för jag vet aldrig var han är. Har du något råd till oss så här på Tolftejul?
- Ät upp honom, sa Krokodilen bara, och försvann ner i vattnet.
De tittade snopna på varann och skakade på huvudet. Och så larvade de i väg tillsammans igen och träffade på Fladdermusen, där han hängde uppochner i ett träd.
Hej, Fladdermusen, sa Pelle Kanin. Vi kan inte sova på natten. Jag är så frusen och rädd och springer omkring. Och Pelikanen blir så ängslig för han vet aldrig var jag är. Har du något råd till oss så här på Tolftejul?
- Bli osynlig, sa Fladdermusen bara, släppte taget och flög iväg över träden.
De tittade snopna på varann och skakade på huvudet.
- Två jättekonstiga råd, sa Pelikanen, men vi får väl en tredje chans, det får man ju i alla sagor.
- För det här är väl en saga? frågade Pelle Kanin, och knackade på skärmen inifrån. Och när de såg att du nickade, så larvade de iväg tillsammans igen.
Och så träffade de Lemmih och Tevil vid randen av alltings hav. De berättade vad som hänt och då sa Lemmih: På Tolftejul är det så, att man också måste följa de råd man får.
- Men se inte så ängsliga ut, sa Tevil, följa råden måste man, men ett öga ser bara vad ett öga ser.
Och så tisslade Lemmih och Tevil med varandra ett tag. Och efter tisslandet kallade de till sig Pelikanen och Pelle Kanin … så här kan man lösa det … tissel … tassel …
Och Pelikanen flaxade förtjust med ena vingen. Och Pelle Kanin gjorde ett jämfotahopp av glädje. För är det några som kan ge lösningen på ett problem så är det Lemmih och Tevil.
Och det är därför som Pelle Kanin varje natt kryper in i Pelikanens näbb och sover. Där finns ju ett krypin lagom rymligt för en kanin. Uppäten, fast bara som det ser ut. Osynlig, fast bara som det ser ut. Och aldrig mer behöver Pelikanen undra var Pelle Kanin är. Och aldrig mer behöver Pelle Kanin frysa och vara rädd. På morgonen kliver han ur och båda gäspar, helt utsövda efter natten.
Men när Pelikanen och Pelle Kanin ibland sitter vid lägerelden, är det nästan aldrig några av de andra djuren som tror dem, när de berättar hur de en Tolftejul fick hjälp med nattsömnen av Krokodilen och Fladdermusen och Lemmih och Tevil vid randen av alltings hav.
.
torsdag 10 december 2009
Decembersaga 9 – Ugglebuggletrollets öden och äventyr
.
Ugglebuggletrollet var pirat. Han hade seglat på de sju haven. Ett för varje dag i veckan.
På måndag gick han ner till sitt skepp Även. Egentligen hette den ”Äventyr” men målarfärgen hade tagit slut. Han skulle hissa segel, men så bröt han tummen. I alla fall hade han ont i den. Det var han säker på. Så det fick vara.
Och på tisdag satt han på Stubben och åt dammsugare. Ur väggarna hördes sång. Han knackade takten med skeden i chokladkoppen. De sjöng om att vi alla bor i en gul undervattensbåt. Det var fyra korthåriga pojkar från Liverpool. De kallades långhåriga på den tiden. Men det var för att alla var ännu korthårigare än dom.
På onsdag flanerade han. Det går bra att göra det på onsdagar. Sen gick han på krogen. Han beställde fläskkorv och sötstark senap med knäckebröd och kall lättmjölk. När han väntade på maten undrade han just hur den skulle smaka. Men han beställde inte samma mat varje vecka, om du tror det. Det finns ju många sorters senap att välja mellan.
Och på torsdag gick han tillbaka till kajen. Där låg Även förtöjd och knirkade i brisen. Det är det bästa ljudet för en pirat. Han stod länge kvar och lyssnade.
På fredag brukar det vara långfredag, som gör att det blir påsk. Då sätter han ut alla påskägg för barnen. En lapp med rim göms på ett ställe och leder till ett nytt gömställe. Ny lapp med rim. Som leder vidare. På den sista lappen ligger påskägget och väntar på att bli funnet. Barnen letar, springer omkring, ropar, letar, hittar, läser, funderar, aha, springer till nästa. Ägget hittas till slut av alla.
Men det är knappt nån som vet att det är han, Ugglebuggletrollet, som sätter ut alla påskägg. Det är bara bra det, tänkte han. Och log i mjugg.
Sen på lördag var han hos prinsessan. Han skyndade sig dit, så att den här sagan inte skulle hinna ta slut. Prinsessan hade inte guldlockehår. Hon hade rakat av sig allt hår på huvudet och satt en ring i vänster näsborre. De åt prinskorv tillsammans alla tre. För hennes brorsa var med också. Till efterrätt åt de prinsesstårta, men då hade brorsan gått. I slottsdammen simmade svarta och vita svanar omkring. Det såg lustigt ut.
På söndag gjorde han ingenting. Absolut ingenting. Det är väldigt svårt att göra precis ingenting. Pröva ska du få se. Men skönt.
.
Ugglebuggletrollet var pirat. Han hade seglat på de sju haven. Ett för varje dag i veckan.
På måndag gick han ner till sitt skepp Även. Egentligen hette den ”Äventyr” men målarfärgen hade tagit slut. Han skulle hissa segel, men så bröt han tummen. I alla fall hade han ont i den. Det var han säker på. Så det fick vara.
Och på tisdag satt han på Stubben och åt dammsugare. Ur väggarna hördes sång. Han knackade takten med skeden i chokladkoppen. De sjöng om att vi alla bor i en gul undervattensbåt. Det var fyra korthåriga pojkar från Liverpool. De kallades långhåriga på den tiden. Men det var för att alla var ännu korthårigare än dom.
På onsdag flanerade han. Det går bra att göra det på onsdagar. Sen gick han på krogen. Han beställde fläskkorv och sötstark senap med knäckebröd och kall lättmjölk. När han väntade på maten undrade han just hur den skulle smaka. Men han beställde inte samma mat varje vecka, om du tror det. Det finns ju många sorters senap att välja mellan.
Och på torsdag gick han tillbaka till kajen. Där låg Även förtöjd och knirkade i brisen. Det är det bästa ljudet för en pirat. Han stod länge kvar och lyssnade.
På fredag brukar det vara långfredag, som gör att det blir påsk. Då sätter han ut alla påskägg för barnen. En lapp med rim göms på ett ställe och leder till ett nytt gömställe. Ny lapp med rim. Som leder vidare. På den sista lappen ligger påskägget och väntar på att bli funnet. Barnen letar, springer omkring, ropar, letar, hittar, läser, funderar, aha, springer till nästa. Ägget hittas till slut av alla.
Men det är knappt nån som vet att det är han, Ugglebuggletrollet, som sätter ut alla påskägg. Det är bara bra det, tänkte han. Och log i mjugg.
Sen på lördag var han hos prinsessan. Han skyndade sig dit, så att den här sagan inte skulle hinna ta slut. Prinsessan hade inte guldlockehår. Hon hade rakat av sig allt hår på huvudet och satt en ring i vänster näsborre. De åt prinskorv tillsammans alla tre. För hennes brorsa var med också. Till efterrätt åt de prinsesstårta, men då hade brorsan gått. I slottsdammen simmade svarta och vita svanar omkring. Det såg lustigt ut.
På söndag gjorde han ingenting. Absolut ingenting. Det är väldigt svårt att göra precis ingenting. Pröva ska du få se. Men skönt.
.
onsdag 9 december 2009
Decembersaga 8 - Ormresa
.
Mitt på tomten låg den när de kom till sommarstugan. Även pappan blev nog lite tagen. Tur att vi såg den direkt, sa han bara. Inte slå ihjäl, det hade han läst någonstans, utan fösa in den i en hink med lock, köra en halvmil och släppa ut den mitt i en skog.
Efter tre kvart låg den där och locket var på. Handen darrade lite när han bättrade på tejpen över hinklocket. När han lyfte hinken dunkade den och krängde. Luggen blänkte i pannan.
Lille Martin ville följa med. Den fick stå där bak och Martin satt framme vid pappan, satt vänd och tittade på tejpen. Båda var lite mer upprymda än vanligt. Att det var en speciell resa.
Fram till kurvan gick det bra.
Då ropade Martin - den har kommit lös!
Aldrig senare, vare sig för Inga, Martin, syster eller sig själv, kunde han riktigt förklara den våldsamma rattrörelse han nu gjorde.
De hittade Martin först. Tio meter från bilen men bara brutna ben.
... Och jag som ... jag menade inte ... tillrade in i gräset.
Längre bort fann de pappan. På knä. Stirrande dumt på en hink med lock.
Änglavakt, sa de. Se på bilen.
Hjulen snurrade vilt mot himlen, ville aldrig stanna.
.
Mitt på tomten låg den när de kom till sommarstugan. Även pappan blev nog lite tagen. Tur att vi såg den direkt, sa han bara. Inte slå ihjäl, det hade han läst någonstans, utan fösa in den i en hink med lock, köra en halvmil och släppa ut den mitt i en skog.
Efter tre kvart låg den där och locket var på. Handen darrade lite när han bättrade på tejpen över hinklocket. När han lyfte hinken dunkade den och krängde. Luggen blänkte i pannan.
Lille Martin ville följa med. Den fick stå där bak och Martin satt framme vid pappan, satt vänd och tittade på tejpen. Båda var lite mer upprymda än vanligt. Att det var en speciell resa.
Fram till kurvan gick det bra.
Då ropade Martin - den har kommit lös!
Aldrig senare, vare sig för Inga, Martin, syster eller sig själv, kunde han riktigt förklara den våldsamma rattrörelse han nu gjorde.
De hittade Martin först. Tio meter från bilen men bara brutna ben.
... Och jag som ... jag menade inte ... tillrade in i gräset.
Längre bort fann de pappan. På knä. Stirrande dumt på en hink med lock.
Änglavakt, sa de. Se på bilen.
Hjulen snurrade vilt mot himlen, ville aldrig stanna.
.
måndag 7 december 2009
Decembersaga 7 – Häxan från Abrakabien och Häxan från Fililurien
.
WIKIPEDIA. Du har sökt uttrycken Häxan från Abrakabien och Häxan från Fililurien.
Betoningarna ligger på det tredje a:et i Abrakabien och på u:et i Fililurien. Båda uttrycken har sitt ursprung i en muntlig saga (eller snarare en serie sådana) som Göran P Rödholm (se detta uppslagsord) berättade för sina barn när de var i sagoåldern. Enär sagorna ej nedtecknades saknas stabil verifikation å deras lydelse.
En av sagorna säges emellertid handla om de båda häxornas besök på Skansen, en resa som vidtogs med Häxan från Fililurien i en barnvagn och Häxan från Abrakabien dragandes densamma. Stor nöjsamhet över sagda vistelse på Skansen upplevdes av Häxan från Abrakabien, medan motsatsen kan hävdas om Häxan från Fililurien, då hon förblev i ett sovande tillstånd under hela resan. Vid uppvaknandet hemma i lägenheten sägs det att Häxan från Fililurien först tittade till vänster och därefter till höger, utan att kunna se vare sig a) aporna eller b) björnarna.
Stor och uppbragd förgrymmelse hördes då från Häxan av Fililurien. Som Häxan från Abrakabien var en godmodig häxa gick hon därför ut med barnvagnen igen, anträdandes färden tillbaka till Skansen.
På vägen dit pratade de och skrattade så där som bara häxor kan göra. Häxan från Fililurien blev nu glad men faktiskt också lite trött.
Så precis innan de passerade svängdörrarna till Skansen somnade hon igen.
Sagan är även återgiven på goranspenna.blogspot.com. För att ta dig dit, var god klicka här.
SLUT WIKIPEDIA
.
WIKIPEDIA. Du har sökt uttrycken Häxan från Abrakabien och Häxan från Fililurien.
Betoningarna ligger på det tredje a:et i Abrakabien och på u:et i Fililurien. Båda uttrycken har sitt ursprung i en muntlig saga (eller snarare en serie sådana) som Göran P Rödholm (se detta uppslagsord) berättade för sina barn när de var i sagoåldern. Enär sagorna ej nedtecknades saknas stabil verifikation å deras lydelse.
En av sagorna säges emellertid handla om de båda häxornas besök på Skansen, en resa som vidtogs med Häxan från Fililurien i en barnvagn och Häxan från Abrakabien dragandes densamma. Stor nöjsamhet över sagda vistelse på Skansen upplevdes av Häxan från Abrakabien, medan motsatsen kan hävdas om Häxan från Fililurien, då hon förblev i ett sovande tillstånd under hela resan. Vid uppvaknandet hemma i lägenheten sägs det att Häxan från Fililurien först tittade till vänster och därefter till höger, utan att kunna se vare sig a) aporna eller b) björnarna.
Stor och uppbragd förgrymmelse hördes då från Häxan av Fililurien. Som Häxan från Abrakabien var en godmodig häxa gick hon därför ut med barnvagnen igen, anträdandes färden tillbaka till Skansen.
På vägen dit pratade de och skrattade så där som bara häxor kan göra. Häxan från Fililurien blev nu glad men faktiskt också lite trött.
Så precis innan de passerade svängdörrarna till Skansen somnade hon igen.
Sagan är även återgiven på goranspenna.blogspot.com. För att ta dig dit, var god klicka här.
SLUT WIKIPEDIA
.
söndag 6 december 2009
Decembersaga 6 - Segla är nödvändigt
.
Med åldern fick det bli lite högre hus. Eller klippor för den delen. Men oftare hus, förstås. Det var alltid ett litet ögonblick han tvekade först, men det hörde bara till. Steget ut tog han alltid. Eller störtdök kunde han också göra.
Ju högre upp, desto mindre rädd var han. Hans egen tyngd drog honom hårt ner och sen upp och hade han väl klarat sig dit utan sönderkross blev hans bly vingar. Som en ladusvala i ett U. Ofta skedde det i mörker på grund av förföljarna men i uppvinden sjöng det av luft och ljus.
Han visste inte om det var fallandet han besegrade. Bara att segla var nödvändigt. Ett obetvingligt måste, som hade det här sättet att skrika.
Fågel och sånt snuddade han aldrig vid. Och människa hade han väldigt nära till. I en återkommande dröm vaknade han på morgonen, grep sin portfölj och gick till jobbet.
.
Med åldern fick det bli lite högre hus. Eller klippor för den delen. Men oftare hus, förstås. Det var alltid ett litet ögonblick han tvekade först, men det hörde bara till. Steget ut tog han alltid. Eller störtdök kunde han också göra.
Ju högre upp, desto mindre rädd var han. Hans egen tyngd drog honom hårt ner och sen upp och hade han väl klarat sig dit utan sönderkross blev hans bly vingar. Som en ladusvala i ett U. Ofta skedde det i mörker på grund av förföljarna men i uppvinden sjöng det av luft och ljus.
Han visste inte om det var fallandet han besegrade. Bara att segla var nödvändigt. Ett obetvingligt måste, som hade det här sättet att skrika.
Fågel och sånt snuddade han aldrig vid. Och människa hade han väldigt nära till. I en återkommande dröm vaknade han på morgonen, grep sin portfölj och gick till jobbet.
.
lördag 5 december 2009
Decembersaga 5 - Krazy Kat och Karrolina Klyftig
.
Krazy Kat hade problem. Hon hade brutit benet. Till råga på allt hade hon fått stämbandskatarr och fick inte tala. Hur skulle hon nu göra för att få handlat? Pga benet måste hon be grannfrun Karrolina Klyftig handla åt henne. Och pga katarren kunde hon inte berätta för Karro vad hon ville ha köpt. Så hon var tvungen att skriva ner det. Men hon hade knappt något papper i huset, utom en liten ynka pappersbit som det bara fick plats fem bokstäver på, inget mer.
Ja, Krazy blev tvungen att använda sig av den lilla lappen, fast det var tre saker hon var tvungen att köpa; två drycker och så nånting att baka med. Hur skulle hon göra? Hon tänkte. Och hon tänkte. Så gick hennes tankar till de där ryska gummorna som kunde gömma sig i varandra. Aha, tänkte Krazy. Och så fyllde hon den lilla lappen med fem bokstäver.
Hon hoppade på ett ben till Karro och gav henne pappersbiten. Och spretade stumt med tre fingrar, för att signalera hur många varor det gällde.
Krazy hade knappt hunnit hoppa tillbaka hem och pustande sätta sig på kökssoffan igen, förrän Karro kom tillbaka från affären och ställde upp tre varor på köksbordet. Precis de tre! Krazy gjorde tummen upp från soffan. Karro hade gjort skäl för sitt efternamn.
Frågan man nu ställer sig är: vad stod det på lappen?
Och vilka var de tre varorna?
En ledtråd finns i saga nr 1. Gå tillbaka dit ett tag innan du fortsätter här.
Klura ut en lösning och jämför med svaret som står härunder, klart som i en spegel:
lö rellåhenni mos löjm rellåhenni ted - klöjm dots ted
.
Krazy Kat hade problem. Hon hade brutit benet. Till råga på allt hade hon fått stämbandskatarr och fick inte tala. Hur skulle hon nu göra för att få handlat? Pga benet måste hon be grannfrun Karrolina Klyftig handla åt henne. Och pga katarren kunde hon inte berätta för Karro vad hon ville ha köpt. Så hon var tvungen att skriva ner det. Men hon hade knappt något papper i huset, utom en liten ynka pappersbit som det bara fick plats fem bokstäver på, inget mer.
Ja, Krazy blev tvungen att använda sig av den lilla lappen, fast det var tre saker hon var tvungen att köpa; två drycker och så nånting att baka med. Hur skulle hon göra? Hon tänkte. Och hon tänkte. Så gick hennes tankar till de där ryska gummorna som kunde gömma sig i varandra. Aha, tänkte Krazy. Och så fyllde hon den lilla lappen med fem bokstäver.
Hon hoppade på ett ben till Karro och gav henne pappersbiten. Och spretade stumt med tre fingrar, för att signalera hur många varor det gällde.
Krazy hade knappt hunnit hoppa tillbaka hem och pustande sätta sig på kökssoffan igen, förrän Karro kom tillbaka från affären och ställde upp tre varor på köksbordet. Precis de tre! Krazy gjorde tummen upp från soffan. Karro hade gjort skäl för sitt efternamn.
Frågan man nu ställer sig är: vad stod det på lappen?
Och vilka var de tre varorna?
En ledtråd finns i saga nr 1. Gå tillbaka dit ett tag innan du fortsätter här.
Klura ut en lösning och jämför med svaret som står härunder, klart som i en spegel:
lö rellåhenni mos löjm rellåhenni ted - klöjm dots ted
.
fredag 4 december 2009
Decembersaga 4 – De varma spökena
.
Det händer ibland att Fantomen Den Vandrande Vålnaden beger sig ut på gatorna som en vanlig människa. Men det är förstås när han är vuxen. När han var liten var det framför allt de varma spökena han mindes.
Då var det att han hjälpte mamma över gatan med korgen. Hans mamma var kort men han tyckte hon var lång eftersom han själv var kort. Det är man ju när man är liten.
Men korgen var väldigt stor. Fyrkantig och platt var den. Och något vitt låg över. Ibland bar han den helt själv över gatan. Kånkade och kände sig stor. För den vägde.
Källarluktigt kändes det när de kommit över till andra sidan och mamma öppnat. Det svurrade och svirrade av maskiner som hon stoppade i och ur saker i. Hans jobb var väl mest att gnissla fram med rullvagnarna. Och att gå in till de varma spökena. För det fick man göra ibland.
Han stängde aldrig av maskinen när han gick in i rummet. Lät det blåsa så där varmt. Gick fram och åter mellan raderna av dem. De som hängde där i rad efter rad, några svängde lite. Helt vita och alldeles varma. Och så länge han var där, var det så världen var.
De varma spökena.
Han tyckte mycket om dem.
.
Det händer ibland att Fantomen Den Vandrande Vålnaden beger sig ut på gatorna som en vanlig människa. Men det är förstås när han är vuxen. När han var liten var det framför allt de varma spökena han mindes.
Då var det att han hjälpte mamma över gatan med korgen. Hans mamma var kort men han tyckte hon var lång eftersom han själv var kort. Det är man ju när man är liten.
Men korgen var väldigt stor. Fyrkantig och platt var den. Och något vitt låg över. Ibland bar han den helt själv över gatan. Kånkade och kände sig stor. För den vägde.
Källarluktigt kändes det när de kommit över till andra sidan och mamma öppnat. Det svurrade och svirrade av maskiner som hon stoppade i och ur saker i. Hans jobb var väl mest att gnissla fram med rullvagnarna. Och att gå in till de varma spökena. För det fick man göra ibland.
Han stängde aldrig av maskinen när han gick in i rummet. Lät det blåsa så där varmt. Gick fram och åter mellan raderna av dem. De som hängde där i rad efter rad, några svängde lite. Helt vita och alldeles varma. Och så länge han var där, var det så världen var.
De varma spökena.
Han tyckte mycket om dem.
.
torsdag 3 december 2009
Decembersaga 3 - Idolsorti
.
Och den som ska röstas ut. Det får ni reda på efter reklamen.
Välkommen tillbaka. Ja en av er två ska bort. En av er. Vem. Blir det. Jag har fått kuvertet. Här finns svaret. Snart vet vi. Men först en reklampaus.
Välkommen tillbaka. Ja, nu. Gäller det. Vem av er. Ska bort. Vilka tankar har ni nu? Vad känner ni? Jag sprättar kuvertet. Som jag håller i. Nu läser jag. Och. Den som ska bort. Det är. Det ääääär ...
…
… Jag? Va? MITT namn? Vad menas? Jag är ju programledaren! Nej, vad gör ni! Släck inte kameran! Släck inte ka.
.
Och den som ska röstas ut. Det får ni reda på efter reklamen.
Välkommen tillbaka. Ja en av er två ska bort. En av er. Vem. Blir det. Jag har fått kuvertet. Här finns svaret. Snart vet vi. Men först en reklampaus.
Välkommen tillbaka. Ja, nu. Gäller det. Vem av er. Ska bort. Vilka tankar har ni nu? Vad känner ni? Jag sprättar kuvertet. Som jag håller i. Nu läser jag. Och. Den som ska bort. Det är. Det ääääär ...
…
… Jag? Va? MITT namn? Vad menas? Jag är ju programledaren! Nej, vad gör ni! Släck inte kameran! Släck inte ka.
.
onsdag 2 december 2009
Decembersaga 2 - Pojken som förstod att allt var tre
.
Det var en gång en pojke. Vi kan kalla honom ”Jag”. Jag vet inte hur gammal Jag var när Jag förstod att allt var tre. Kanske tre år, förresten. Undrar om det inte var när Jag och familjen skulle till mormor. Som Jag först kom på det, menar jag. Efter Västerbron de där tre långa svängningarna till vänster --- pappa karusell --- mamma karusell --- och lilla barnet karusell. Jag sa dom högt alla tre.
Först sa Jag det för att det var roligt. Sen tröttnade Jag på leken men fortsatte att säga det för att mamma och pappa tyckte att det var roligt. Eller rättare sagt: för att de trodde att Jag tyckte det var roligt. Så Jag upprepade det som ett mantra varje gång. Därvid skapande munterhet och ävensom en liten fundering inne i mig … eh, inne i Jag.
Aha. Tänkte Jag. Det är så det är. Tre:
Pappa tåg, mamma buss, och barnet bil.
Pappa kniv, mamma gaffel, och barnet sked.
Pappa fyrkant, mamma cirkel, och barnet triangel.
Pappa häst, mamma ko, och barnet gris.
Pappa hund, mamma katt , och barnet råtta.
En favorit var
pappa sten, mamma sax, och barnet påse
eftersom pappa hette Sten
och mamma var hårfrisörska.
Jags upptäckt av det här med tre formligen kluckade i Jag då.
Och sen vidgades det i takt med att Jag blev större:
Pappa mc, mamma moppe, och barnet cykel.
Pappa substantiv, mamma adjektiv, och barnet verb.
Pappa blå, mamma gul, och barnet grön.
Pappa himmel, mamma jord, och barnet hav.
och en variant på det:
Pappa måne, mamma sol, och barnet jorden.
Det blev liksom mer klart och korvspad av universum på det sättet.
Mindre 3vande. Mer 3vligt. För Jag.
Och i takt med att Jag vidgades:
Pappa Bob Dylan, mamma John Lennon, och barnet Paul Simon.
Pappa piano, mamma tavla, och barnet dikt.
Pappa ilska, mamma älska, och barnet Jag.
Pappa tripp, mamma trapp och barnet trull.
Pappa snipp, mamma snapp, och barnet snut.
Och så är sagan slut.
.
Det var en gång en pojke. Vi kan kalla honom ”Jag”. Jag vet inte hur gammal Jag var när Jag förstod att allt var tre. Kanske tre år, förresten. Undrar om det inte var när Jag och familjen skulle till mormor. Som Jag först kom på det, menar jag. Efter Västerbron de där tre långa svängningarna till vänster --- pappa karusell --- mamma karusell --- och lilla barnet karusell. Jag sa dom högt alla tre.
Först sa Jag det för att det var roligt. Sen tröttnade Jag på leken men fortsatte att säga det för att mamma och pappa tyckte att det var roligt. Eller rättare sagt: för att de trodde att Jag tyckte det var roligt. Så Jag upprepade det som ett mantra varje gång. Därvid skapande munterhet och ävensom en liten fundering inne i mig … eh, inne i Jag.
Aha. Tänkte Jag. Det är så det är. Tre:
Pappa tåg, mamma buss, och barnet bil.
Pappa kniv, mamma gaffel, och barnet sked.
Pappa fyrkant, mamma cirkel, och barnet triangel.
Pappa häst, mamma ko, och barnet gris.
Pappa hund, mamma katt , och barnet råtta.
En favorit var
pappa sten, mamma sax, och barnet påse
eftersom pappa hette Sten
och mamma var hårfrisörska.
Jags upptäckt av det här med tre formligen kluckade i Jag då.
Och sen vidgades det i takt med att Jag blev större:
Pappa mc, mamma moppe, och barnet cykel.
Pappa substantiv, mamma adjektiv, och barnet verb.
Pappa blå, mamma gul, och barnet grön.
Pappa himmel, mamma jord, och barnet hav.
och en variant på det:
Pappa måne, mamma sol, och barnet jorden.
Det blev liksom mer klart och korvspad av universum på det sättet.
Mindre 3vande. Mer 3vligt. För Jag.
Och i takt med att Jag vidgades:
Pappa Bob Dylan, mamma John Lennon, och barnet Paul Simon.
Pappa piano, mamma tavla, och barnet dikt.
Pappa ilska, mamma älska, och barnet Jag.
Pappa tripp, mamma trapp och barnet trull.
Pappa snipp, mamma snapp, och barnet snut.
Och så är sagan slut.
.
tisdag 1 december 2009
Decembersaga 1 - Det var en gång
.
En gång när Anna och Kattis var små frågade de mig om sagor och då sa jag:
jag kan en saga
om en som fick aga
när han knyckte mjölk från en kalv
och nu är sagan halv
och inför allt fölke
han tappade mjölken
så mjölken rann ut
och nu är sagan slut
Men nu, när jag gått sta och blivit äldre än då, kanske jag har några fler sagor – med eller utan fjompighetsvarning – om jag bara tar ett lite djupare tag ner i säcken.
December får utvisa om det är så.
.
En gång när Anna och Kattis var små frågade de mig om sagor och då sa jag:
jag kan en saga
om en som fick aga
när han knyckte mjölk från en kalv
och nu är sagan halv
och inför allt fölke
han tappade mjölken
så mjölken rann ut
och nu är sagan slut
Men nu, när jag gått sta och blivit äldre än då, kanske jag har några fler sagor – med eller utan fjompighetsvarning – om jag bara tar ett lite djupare tag ner i säcken.
December får utvisa om det är så.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)