Fyra gånger Al

Slutet på juli har gått i de olympiska spelens tecken. 

Här hemma har sportjournalisterna skrikit sig hesa över alla medaljer vår sim-Sara skulle ta. Och så gick det som det gick. D v s inte. 
Men så tog plötsligt Sara silver. Fast hästhoppnings-Sara. Varpå sportjournalisterna plötsligt fick snabbläsa på vad hoppa häst var för sport. Och i aftonblaskorna kommer vi nu få se bilder på Silver-Sara (för så kommer de att kalla henne) ridande på sin första gunghäst eller så.

Vi gör vad vi kan för att suga på de få olympiska karameller som vi lyckas krafsa åt oss i London.

Så här i början av ett OS är det alltid gymnastik och simning som vevas till leda. Gymnasterna är som en konstig mix av tyngdlyftare och cirkusakrobater. Inte minns jag att vi såg ut så där på gympa-timmarna i plugget.

Och simmarna, de ser ju ut som stora V-n. Man misstänker nästan att allt innanför simdräkten är en uppblåst lunga.

Det senaste i hes-skrik-väg från journalisterna är Mike Phelps. Hans femtonde guldmedalj i kväll, om man räknar med de 8 han tog i Peking 2008 och de 6 i Aten 2004. Historiskt, tjuter de hysteriskt.

Ja, men det är ju bara guld i tre OS, muttrar jag. Och det finns en grotesk inflation i antalet simgrenar. Precis som i gymnastik. Jämför med den mycket naturligare aktiviteten löpning, som bara har tio grenar, varav tre med hinder och sju utan. That´s all.

Simmaren Mike Phelps är ingalunda den störste olympiern genom tiderna. Det är diskuskastaren Al Oerter.

Han vann guld i Melbourne 1956.
Han vann guld i Rom 1960.
Han vann guld i Tokyo 1964.
Han vann guld i Mexiko City 1968.

Därefter lade Al Oerter diskusen på hyllan. Men plockade fram den igen när OS gick på hemmaplan, i Los Angeles 1984. Han bar USAs flagga vid invigningen, men var skadad och kunde inte komma till start i diskustävlingen. Hans årsbästaresultat det året hade gett honom guldmedalj. I så fall hans femte. I hans femte OS. Vid 48 års ålder. Läs åldern en gång till. Vid 48 års ålder.

Bilden på honom här uppe ser konstig ut, jag håller med. Så kan väl inte en idrottsman se ut? Han ser ju ut som en helt normal människa.

Känns ypperligt att blogga ut julis blogg med den bilden av den störste olympiern genom tiderna. 
. 

Alla djurgårdare ljuger

- Du glömde berätta om … 
 - … parrisen. Berätta om den!

Jag tittade ner. Och där stod de ju! Mitt på tangentbordet! Jag hade inte sett dem komma.
- Kurre och Åsa! Hej! Jaha, ni menar det där jag pratade om i förra inslaget? Få se, jo här har vi en parris:
”Alla djurgårdare ljuger, säger djurgårdaren Tjalle Mild.”
Nå, vad kan man säga om det?

Kurre: - Ja, att alla djurgårdare ljuger.
Åsa: - Om man ska tro den där Tjalle.
- Men talar han sanning då, menar ni?

Å: - Nej, han ljuger förstås. För han är…
K: - … ju djurgårdare. Och de ljuger ju.
- Men om han ljuger, då är det ju lögn det han säger om att de ljuger. Eftersom han själv är djurgårdare.

K: - Ja, okej då, då ljuger han väl …
Å: - … inte, utan talar sanning då.
- Men om han talar sanning, då innebär det att alla djurgårdare ljuger, vilket innebär att han själv ljuger. Om han talar sanning så ljuger han alltså.

Å: - Han ljuger inte och han talar inte sanning. Det går ju runt i …
K: - … klumpen. Det är ju bara en enda stor motsägelse det här.
- Ja, en motsägelse. Eller en paradox. En parris. Ni ville ju höra en.

K: - Ja, den var fin. Fast knäpp.
Å: - Har du hittat på den själv?
- Nej, det var Epimenides som gjorde det. Han var en filosof på Knossos på Kreta 600 eller 700 år före Kristus. Och han sa så där. Precis som Tjalle Mild.

Å: - Va? Var den här jeppen Epi- …
K: -  …menides djurgårdare också?
- Jaså, nej. Parrisen kallas ”Lögnaren” och lyder ”Epimenides säger: alla kretensare är lögnare”. Det handlar inte om Djurgården. Nåt jag drog till med bara.

K: - Att Tjalle Mild skulle ha sagt det …
Å: - …där om Djurgården var alltså osant?
- Javisst. Det gjorde det enklare att förstå bara. Det är inget fel på Djurgården. De spelar bra fotboll. Och talar alltid sanning. Jag är själv djurgårdare förresten …

Nu såg jag att både Kurre och Åsa knäade till och höll på att somna stående, så de fick bära tillbaka varandra in pennan igen. Det är dagsens sanning.
.

Bastubad med bastuba

Konstant kring 30 eller en stadig bit däröver på denna plats i grekiska övärlden.

Och då menar jag inte åldern på de andra hotellgästerna. Utan temperaturen.

Att gå utomhus, ut ur hotellets AC, är som att gå in i en bastu. Den rena nystrukna torra skjortan blir på 3,4 sekunder en skrynklig trasa som man kan vrida ur. Som en loppbiten hund släpar man sig in i skuggan innan man själv blir en skrynklig trasa som man kan vrida ur.

AC? Ja, det är kortiska för air-condition. Eller luftkonditionering på fornsvenska.

En nypa svalka får man när man glider ner i havets salta vågor, för än når inte vattnet upp till hudtemperatur.

Och när man sen glider upp igen och sätter sig på en stol för att äta lunch, då gör man en morfar. Alltså saltar på brödet som man får före maten. För man måste salta kroppen extra i den här värmen, trots allt salt i vattnet. 
En paradox, kan man tycka. Som att man torkar ut huden, om man duschar för mycket, fuktighetsgivare typ salva/creme/lotion måste skyndsamt anbringas den dyblöta kroppen, för att därigenom hindra densamma från att torka ut.

Paradox kommer från grekiskan. Det är detsamma som en motsägelse. På fornsvenska alltså. På kortiska blir det väl motis. Eller parris.
Det finns många parrisar från historien och filosofin, som jag bara måste dilla lite om.

Men först måste jag berätta om musiken. På kvällarna och halva nätterna har discjockeyn och blåsorkestern volymknappen i botten så de omkringliggande bergen nästan blåser bort. Nåt ord för ”tinnitus” finns mycket riktigt inte på grekiska – ”tinnitus” kommer från latin.

På förmiddagen hoppar en lekledare upp och tjoar gymnastik och alla följer lydigt rörelserna. Och volymknappen på den tillhörande musiken är på grekiskt vis i botten.

På lunchrestaurangen, där jag sitter och gör en morfar, dänger det o-oh-o-oh ur högtalarna som från en grekisk Magnus Uggla. Och la-la-la-la, 19 sådana la-la- som avslutas med love. Den senare känner jag igen från året Melodifestival. Eller mello, som det heter på kortiska.

Kvällen. Natten. Förmiddagen. Lunchen. Så mellan lunch och kväll finns det en tajmslott. Tajmslott är ett svenskt ord som betyder att bas-tonerna bedarrar en stund som gör att härdsmältan i hjärnan svalnar så pass att man har möjlighet att t ex blogga in på en blogg.

Allt blir crazy i hettan. Ta mysteriet med alla de små barnen t ex. De finns på frukosten med sina föräldrar, men på stranden syns bara föräldrar och inga barn. Först på kvällen till middagen dyker barnen upp igen. Varifrån? Var finns de på dagen? 
Frågan dallrar i luften och mysteriet tätnar.

Och fläkten i taket speglas i flaskan med Zaro´s mineralvatten som dråsat omkull på lunchbordet. Och vrider sig lite i brisen från den salta hellenska oceanen som försiktigt puffar in.  
.

Sommar sommar med djur djur

Sommarpratare har jag alltid tänkt att det skulle vara roligt att vara.

Men eftersom jag är så besvärande okänd, skulle det jag hade att säga möjligen inte vara av något större intresse för den breda allmänheten. Så jag får satsa på musiken. Jag gillar så mycket musik av olika slag så det skulle dock vara stört omöjligt för mig att göra ett urval.

Vojne, vojne, hur gör jag då? Jo, jag vet. Jag väljer efter en nyckel. Nyckeln får bli djur. Hur många låtar spelar man i programmet? Det tar 1,5 tim, om man räknar med att snittlängden på låtarna är 3 min, så skulle 10 låtar ta en halvtimme, en tredjedel av tiden. Det låter för lite. Men 20 låtar skulle då ta två tredjedelar av tiden. Det låter för mycket. Jag går halva vägen och bestämmer mig för 15 låtar.

15 låtar med djur i. Hmm, vilka? Jo, jag vet.

Av de engelska skulle jag ta:
- Bird Dog, Everly Brothers. Mjuk stämningssång.
- Crocodile Rock, Elton John. Rivig rocklåt när rocken är som bäst.
- I am the walrus, Beatles. Under deras psykedeliska period. Med en magisk John Lennon.
- At the zoo, Simon and Garfunkel. Deras roligaste låt.
- Bungalow Bill, Beatles. Från deras fantastiska vita album.
- Running Bear, Johnny Preston. Har aldrig hört den, men den var etta på listorna på 60-talet nån gång. Så den måste vara kitsch att lyssna till nu. Eller heter det vintage? Eller retro?


Det är  6 st engelska.


Av de svenska skulle jag ta:
-  Titta titta, Owe Thörnquists låt som för mig är en klassiker. En måste att ha med.
- Havet är djupt, Per Myrbergs svenska version av låten från Den Lilla Sjöjungfrun. Pers version är tusen gånger bättre än originalet.
- Gamle Svarten, Kacka Israelsson sjöng den och hovarna klickar i låten. Hur fin som helst.
- Flickan och kråkan, Mikael Wiehe. Jag har upptäckt Wiehe på senare år. En låtkompositör av världsklass.
- Hellre jagad av vargar, Orup. Ingen av hans bättre. Men oemotståndlig i dagens tema.
- Snälla, snälla, Caroline af Ugglas. En enorm låt. Djuret, då? Jo, hennes efternamn.
- Havsörnsvalsen, Evert Taube. Hade förstås ännu hellre velat ha med hans Den Glade Bagaren, hans allra bästa, men det får anstå till nästa gång jag är sommarpratare, när jag har matmotiv.


Det är 7 st svenska. Det blir 13 låtar. Återstår 2.


Då tar jag slutligen dessa två, som är på engelska men av svenskar.
- The lions sleep tonight, the Hounds. Trummisen Janne Önneruds falsettsång i refrängen tillsammans med Janne A, Janne B och Henrik Salander. Underbart! Och nej, Henrik är inte släkt med Lisbet i Stieg Larssons böcker. 
- Elephant, Laleh. Så enormt bra att hon hade en låt med djur i, så jag också fick med denna gudabenådade artist!


Själv skrev jag dessutom låten "För du är gris på alla vis" som åttaåring, men den har ju ännu inte drabbat världen, så jag är tveksam till om den platsar. Det finns ju gränser även för min fantasi.
.

Jag - en noshörning

Jag cyklade genom Ingers, fast jag inte vågade. Var rädd för att stöta på Ingers-Anna. 

Den höga granhäcken runt om Ingers tittade på där jag pinnade på med min trehjuling. SÅ STOD INGERS-ANNA PÅ BRON! Jag dog av skräck, trampade, trampade, nån skrek hela tiden ”en häxa, en häxa”, märkte först när jag kom hem, att det var ur min egen mun det kom.

Hon måste ha hört och hon måste ha blivit ledsen och gått in igen, den äldre damen med sjukdomen som syntes som utslag i ansiktet. Hade vågat sig ut på bron en stund tills den där på trehjulingen plötsligt kommit.

Orden från den där på trehjulingen måtte ha träffat hårt. Och träffar trehjulingsåkaren själv i dag så fort han, jag, minns händelsen. Hur långt bort den än är.


Jag läste Harry Martinson häromveckan och stötte då på en dikt som på pricken satte ord på det här.
Dikten är ur samlingen Natur, 1934.


Noshörningen

Jag var som grå granit.
Jag var född till att vara ett jättesvin
med pansarläder och två noshorn
vid Pjonka Vabanda.

Jag åt färskgräs, vattenbambuskott
och flodmusslor.
Rusade mot alla som kom,
som ett lokomotiv.
De skrek på skämt: se ett savannernas lokomotiv!
Jag dödade dem i pansarskräck, i pansarrädsla.
Jag visste inte vad lokomotiv var
men jag förstod att jag måste vara ett lokomotiv.
Lokomotivet vid Pjonka Vabanda.

Rusade mot dem vid Ptjom Banna
där flamingos vinkade bort flugorna
som stickande besökte mina små ögon.
Rusade mot dem vid Djam Bva-bamu
där skallen av en oryxantilop
borrar sitt korkskruvshorn i jorden.
Rusade mot dem vid Njamkan Ganza
där gyttjan pöser ur floden som ur beckkällor.

Rusade mot dem med hela
min blytunga kropps block, min genomhårda, digra pansarfetma:
tog dem på pannhjälmen,
- deras skrik stack som spjut i mina öron -
tog dem på min näsrots grova
dödskliande yxa,
klöv dem med min vassa klippas tunga hugg
- fylld av skräck för dem!
Ja, fylld av skräck för dem!
Vid Ptjom Banna!
Vid Djam Bva-bamu!
Vid Njamkan Ganza!
.

Hussen, bjässen och bussen

Läste om en fåraherede någonstans som hade satt mobiltelefoner på fyra av sina får. 
Mobilerna var programmerade så att de ringde upp när fåret började springa. Då skyndade sig herden dit och kunde skrämma bort förövaren, som jagade fåret.

Påminde lite om drömmen jag hade i natt.

I början var drömmen inte läskig, bara konstig.

Som ofta är det lärartema, jag ska gå tillbaka till läraryrket tydligen, det är kanske när jag är novis, vet inte, det är Maria som är min handledare märker jag i alla fall, det är ett stort rum, egentligen två stora, i det ena förbereder man lektionen på nåt sätt, oklart hur, det är ju en dröm.

I det andra äger lektionen rum. Om man kan kalla det lektion. Gigantiskt rum, massor av barn, något ordnat samtal finns inte, jag förväntas veta hur jag ska göra och jag låtsas veta och låtsas att jag trivs. Tar upp min mobil, känner inte alls igen den. Var är min? Vad har hänt?

Sen är jag på väg hem, går av tåget och tar trapporna upp, det är de där långa, breda i Blackeberg, sen passerar jag en massa familjer i hus, de har marschsaller och lyktor och har bakat en massa, det är plötsligt nån högtid, som jag förväntas känna till, det är inte Blackeberg längre, det är nån drömplats.

Jag köper en sockerkringla av dem, stoppar i en påse, fast jag har en stor väska med mig. Nu blir drömmen lite läskig, en stor hund vill ta sockerkringlan av mig, jag håller undan, hussen ser ointresserad ut, jag lyckas smita på nåt sätt.

Byter till buss, fast jag har nära hem. Bredvid mig sätter sig plötsligt den där hussen, hans hund hoppar upp i ansiktet på mig, den vill ha bullen, det är en bulle nu, jag säger till hussen, han svarar bara ”men han vill ju ha bullen, så då tar han den förståss”, jag är livrädd för att bli biten av hunden, den är hela tiden uppe i ansiktet på mig, jag kämpar för att behålla bullen, den är min rätt att vara människa, men så segrar fegheten i mig och jag kastar bort bullpåsen längst bort i bussen.

Hunden kutar efter påsen men sen blir det som akt 2 i drömmen. Inget fokus på hunden längre, bussen är full med hundar, mera äckel än skräck hos mig, hundarna är små nu, den förra var en bjässe, såg ut som ett får i ansiktet men var stor som nån schäfer. Nu blir det nåt slags kaos, jag tror jag måste rädda nån hund som fallit under busshjulet, märker att jag bara har några meter kvar till min port, bussen har inte startat än, varför jag tog bussen är obegripligt, och jag vaknar och försöker förstå vad det sista var som jag drömde, men allt därefter är bortsopat.

Det kanske var nån telefon som ringde i mig så jag vaknade, drogs ur en jobbig dröm, eller föll – uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen, som Tranströmer säger.

Det ovanliga är att jag minns allt detta av drömmen, drömmar minns jag aldrig annars. Och så dyker en mobil upp både i drömmen och i nyheten om den teknikglade herden.
Konstigt.
Eller om det var så att jag slog mig själv en signal när jag kände mig jagad. Jag kanske är en sån som inte somnar av får. Jag vaknar.
Och slår upp tidningen och läser att det är fredagen den trettonde. 
.

Dramat i Grötlunda 6

Moas Katta satt i hallen med huvudet på sned och tittade på sin matte, som gick fram och tillbaka mellan dörren och telefonen. Fram och tillbaka. Måste vara fråga om en ny strömmingsleverans.

Så började telefonen skrälla och innan första signalen skrällt färdigt, höll Moa luren i sin hand.

- "Gudagens, tidningsdirektören. För det är väl han?"
- "Ja, gudagens själv. Jovisst är det väl jag. Det var om texten hennes."
- "Utmärkt. Så den är färdig? Läs upp den bara, så kan den gå i tryck sedan."
- "Visst, fröken Moa. Det var ju inte så lätt det där sista som inte ens fanns. Men även det gick till slut. Här är den färdiga annonstexten nu:
Moas korvkiosk stänger fr o m den 1 april, för att hinna färdigt om- och tillbyggnaden före semestern."

- "Bra", sa Moa. "Det är bara en sak. Stänger är ett momentant verb och går inte ihop med fr o m. Låter som om jag håller på och stänger varje dag med start den 1 april."
- "Momentant verb?"
- Ja, byt till ett durativt uttryck: håller stängt. Eller ta bara bort fr o m. Ta bort är lättare. Så det blir så här:
Moas korvkiosk stänger den 1 april, för att hinna färdigt om- och tillbyggnaden före semestern.
Låter fint nu. Tack för all hjälp!"

- "Men ändringen blir inte så lätt, fröken Moa. Vi har fått stänga textbehandlingsavdelningen tillfälligt. Ja, det är faktiskt bara hälften av personalen å Grötglunda Allehanda som är i tjänst just nu."
- "Jaså, vad är det med Zätterquisten då?"

- "Jo, han var helt utarbetad, så han fick åka till ett vilohem i Grötberga."
- "Grötberga! Där de är så högfärdiga! Och deras korv är oätlig. Kommer inte på fråga! Ta hem honom på momangen!"
- "Men annonstexten, den-"
- "Strunt i det. Jag sätter inte in någon annons."

- "Ingen annons? Men då vet ju ingen att ni stänger den 1 april!"
- "Jag struntar i att stänga. Det blir ingen ombyggnad. Huldas Karin och Sme-August får sitta i knät på varann. Det går bra. Nu har jag en massa dum sill att lägga in."

Och med ett klick i örat på tidningsdirektören herr Dirrén slutade detta drama. 
Grötlunda återgick så sakta till ordningen igen.

Men berättelsen berättades vidare. Och ändrades lite för varje gång.
Och det sägs att det är därför vi skämtar med varann varje år på den 1 april. Till minne av Korv-Moa och hennes dumma sill, säger folk.

Men folk pratar så mycket.

Då är det bättre att gå ut en stjärnklar natt och fråga månen direkt. Den vet.
.

Dramat i Grötlunda 5

Moa stod nästa dag vid dörren.
- ”Den här gången ska han inte lura mig att sitta vid telefonen", sa hon till Katta, som satt på bordet bredvid telefonen. 
Som precis då skrällde till och katten tog ett elegant språng ner på golvet. 


Moa fick masa sig dit och lyfte luren efter den tredje signalen.

- ”Gudagens, fröken Moa”. Rösten lät både hurtig och trött samtidigt. ”Detta är tidningsdirektören å Grötlunda Allehanda herr Dirrén. Vi har löst korven.”
- ”Har ni löst korven?”

- ”Ja, det var en knepig rackare, som satt precis mellan ert namn och s:et. Jag fick tillgripa väckning bara, så löste det sig.”
- ”Väckte ni korven?”

- ”Nej, sättaren Zätterquist. Han hade somnat raklång över gårdagens version av er text. Det hade ju blivit sent med ombrytningen och allt. Men nu är er text klar. Igen.”
- ”Så bra. Och texten lyder?”

Det hördes ett prassel i telefonen, så där som det låter då en tidningsdirektör tar ett redaktionspapper ur vänster bröstficka.

- ”Här är den. Fix och färdig”. Herr Dirrén läste med hurtigtrött röst:     
”Moas korv kiosk stänger fr o m den 1 april, för att hinna färdigt om- och tillbyggnaden före semestern.”

- ”Korvkiosk.”
- ”Ja just det, korv kiosk.”
- ”Nej, korvkiosk är ett ord, inte två. På svenska skrivs sammansatta ord ihop till ett ord. Det är bara i engelska som de kan skrivas isär till två ord. Och vi kom ju överens igår att vi inte är i England, tidningsdirektören.”
- ”Ja, det kom vi överens om.”
- ”Så flytta bara ihop korven och kiosken nu.”
- ”Flytta ihop?”
- ”Ja, ta bort det där mellanrummet mellan dem, alltså där det inte står nåt. Ta bort det.”

- ”Där det inte står nåt, det tar jag bort?
- ”Precis. Tack, goa tidningsdirektören. Nu tjuter kaffehurran. Måste sluta. Ajökens.”
Klick.

Den runda och gula månen lyste in på redaktionen på Grötlunda Allehanda. I månljuset stod en som såg ut som en tidningsdirektör. Framför en som satt och såg ut som en yrvaken sättare.
Den stående sa någonting.
- ”Vi måste ta bort det som inte finns. Så att korven kan flytta ihop med kiosken. Eftersom vi inte är i England.”
Den sittande såg nu ut som en sättare som somnar igen.

Månen stod förbluffad kvar och lyste en stund, mer rund och gul än någonsin, och gled sedan in bakom ett moln.
.

Dramat i Grötlunda 4

Nästa dag satt Moa med sin katta i knät i hallen. Precis där telefonen var. 

”Det är väl lika så gott att sitta här”, sa hon till katten, ”det står väl inte på förrän det börjar skrälla i telefonskrället igen, kan jag tro.”
Men katten hade inget att säga. Och telefonen var också tyst.

Då: K-L-I-N-G  K-L-A-N-G. Nej, det var inte telefon, det var ju dörren! 
Så hon dit och öppnade.
Utanför stod herr Dirrén med håret på ända.

- ”Gudagens, fröken Moa. Hade vägarna förbi. Sättaren Zätterquist och hela ombrytningsavdelningen å Grötlunda Allehanda har arbetat i skift i natt. Men nu är de klara.”

- ”Så snällt av er, båda två. Tack, goa tidningsdirektören. Och hur lyder texten?”

Herr Dirrén tog med högtidlig min upp ett redaktionspapper ur vänster bröstficka och räckte henne. Det var på vippen att han hade gjort honnör.
Moa tittade på lappen och läste:

- ”Moa´s korv kiosk stänger fr o m den 1 april, för att hinna färdigt om- och tillbyggnaden före semestern.”

Hon tittade på honom.
- ”Tror han månne vi är i England?” 
- ”I Engl-”
- ”Apostrofgenitiv finns bara i engelskan. I svenskan har man bara ett s. Moas korv, heter det. Inte Moa´s korv.”

- ”Bort med apostrofen där.” Hon pekade. ”Det där som hänger som en dåligt uppvärmd korv mellan mitt namn och s:et.”
- ”Så fröken Moa menar att-”
- ”Ni måste lyfta bort korven. Just det. Gör det. Nu får han ursäkta men jag har en sockerkaka i ugnen. Ajökens.” 

Och med det drog hon igen dörren framför näsan på tidningsdirektören, som gjorde en noggrann korrektionsnotering på redaktionspappret. Sedan stoppade han tillbaka det i vänster bröstficka och lommade av hemåt, ett rov för dystra tankar.

Det här som hade börjat som en triumfens färd till Korv-Moa. Nu blev han skickad tillbaka för att ta bort en korv från hennes text. Och en dåligt uppvärmd, dessutom.

Som tur var, var det ingen som såg hans snöpliga sorti tillbaka i skymningen.

Ingen utom månen, som stod rund och gul i skyn, och lyste sitt guld framför honom där han gick. Men med stigande förvåning såg den hur han inte slog in på vägen hemåt, utan tillbaka till redaktionen för ännu ett nattpass.
.   

Dramat i Grötlunda 3

Moa fick ställa ner vattenkannan. Telefonen skrällde i hallen. Hon lyfte luren mitt i den andra signalen.

- "Gudagens, fröken Moa. Det är tidningsdirektören i Grötlunda Allehanda herr Dirrén. Utbytet är gjort!"

- "Är utbytet gjort?"

- "Ja, med ett resolut ryck fick sättaren Zätterquist loss "innan" och innan man ens hunnit säga "Annonsnytt i Grötlunda Allehanda" hade han också pillat dit "före" före semestern.

- "Så nu är texten klar då?"

- "Ja, så här blev den." Han läste med stolthet.
"För att hinna färdigt om- och tillbyggnaden före semestern, stänger Moa´s korv kiosk fr o m den 1 april."

- "Den är för framtung."

- "Kiosken?"

- "Nej, texten." "Stänger" ska vara före "hinner färdigt." 


- "Eh ... hur-"

- "Huvudsatsen är ju huvudsaken och ska stå före bisatsen. Alltså:
Moa´s korv kiosk stänger fr o m den 1 april, för att hinna färdigt före semestern. Det blir bättre.

- "Jag förstår, fröken Moa, men" (och man nästan hörde i telefonen hur han kliade sig i nacken) "sättaren Zätterquist har redan satt texten, så i så fall måste han bryta om den."

- "Då får han bryta om den, goa tidningsdirektören. Måste lägga på nu. Dags att mata katta."

Klick.

Och aftonen sänkte sig med sitt mjuka mörker över Grötlunda och månen rund och gul såg förvånad hur ljus efter ljus tändes i hela ombrytningsavdelningen å Grötlunda Allehanda. Och när månen tittade åt andra hållet såg den två gröna punkter lysa i mörkret i ett hus. Det var ögonen på Korv-Moas katta som satt i fönstret och slickade sig strömmingsnöjd om munnen.
.

Dramat i Grötlunda 2

Redan nästa dag återkom tidningsdirektören på Grötlunda Allehanda herr Dirrén.

Moa lyfte luren med en mjölig hand.

- "Vi har löst det, fröken Moa, de låg mellan semikolonen och parenteserna. Det var sättaren Zätterquist som hittade dem."
Han lät väldigt nöjd och affärsmässig på rösten, som om han med utpräglad effektivitet hade lyckats undanröja ett svårbemästrat redaktionellt problem.

- "Hittade vad?"
- "Ja, de används ju så sällan de där. Semikolon är väl mest när man inte kan bestämma sig för punkt eller komma. Nån gång till jul och nyår på sin höjd. Och parenteserna fick vi blåsa bort ett lager damm från."
-  "Men goa tidningsdirektören, vad pratar ni om?"
- "Jo, däremellan låg bindestrecken menar jag. Så nu har Zätterquist ändrat texten till "om- och tillbyggnaden".

- "Ja, det var ju bra. Och hela texten lyder?"

Herr Dirrén läste:
- "För att hinna färdigt om- och tillbyggnaden innan semestern, stänger Moa´s korv kiosk fr o m den 1 april." 

- "Före."

- "Hur  sa, fröken Moa?"

- "Det heter före semestern. Före är en preposition och hör ihop med ett substantiv som semestern här.
Innan är en konjunktion. En sådan inleder bisatser. Skulle ha gått bra om det hade stått innan semestern börjar. Vilket det inte gör."

- "Eh ... va? Hur ska det vara då?"
- "Bort med innan. Dit med före."

- "Men då måste vi ju ändra igen!"
- "Ja, gör det, goa tidningsdirektören. Nu får jag lägga på. Har en surdeg jag måste sätta."
Ett klick och telefonsamtalet tog obönhörligt slut.

Och lika obönhörligt sänkte sig aftonen ned över Grötlunda med sitt myller av människor, där vissa satte surdegar och vissa letade efter prepositioner i tidningssätterier.
.

Dramat i Grötlunda 1

Det här dramat i sex akter, om vilket jag nu ska berätta, tilldrog sig i Grötlunda. 

För ett veritabelt drama var det. Om Grötlunda hade varit så så stort att det hade haft grundvalar, skulle orten utan tvekan ha skakat i dem. Grötlunda är kanske inte så välkänd, men den ligger alldeles nedanför Grötberga. Då vet ni.

- ”Så här blir det nu, fröken Moa.” Tidningsdirektören på Grötlunda Allehanda herr Dirrén harklade sig i luren och läste upp:
”För att hinna färdigt om och tillbyggnaden innan semestern, stänger Moa´s korv kiosk fr o m den 1 april.”

- ”Ja så ska det stå, goa tidningsdirektören”, genmälde en spröd röst i andra ändan av telefontråden.
- ”Ska vi sätta in den annonsen då?”
- ”För jag vill bygga ut så sittplatserna blir två i stället för en som nu.”
- ”Bra, ska vi sätta in den anno-”
- ”Och att ombyggnaden blir klar före midsommar”.
- ”Fint, ska vi sätt-”
- ”När semesterrusningen börjar”.
- ”Absolut, ska-”
- ”För då brukar både Huldas Karin och Sme-August gå ut och äta korv.”
- ”Ska vi sätta in den annonsen då?
- ”Visst, det är ju det jag säger. Hur löd texten, sa ni?”

Herr Dirrén läste upp den igen.

- ”Ja”, sa fröken Moa med spröd men klar röst, ”bra, men sätt dit ett bindestreck efter ”om”. Det är ju ”ombyggnad” och ”tillbyggnad” jag pratar om. Bindestrecket står för ”byggnad”. Det måste dit. Sätt dit ett in bindestreck.”
- ”Men-”
- ”Så att det står ”om- och tillbyggnaden” i texten.”
- ”Men jag vet inte om sättaren Zätterquist har kvar några bindestreck nere på sätteriet.”
- ”Då får han leta tills han hittar. Tidningen går ju i tryck först i helgen. Nu måste jag sluta. Rovorna står på spisen.”

Och telefonsamtalet upphörde. Och mörkret sänkte sig ruvande över Grötlunda. Icke olikt en teaterridå med sådana där guldtofsar på som går ner efter den första akten i ett skakande drama. 
.