Lucka 12 - halva året förnyat

Nu gläntar vi nästan på årets månad numro 12.

December alltså. Eller Julmånaden som den hette förr i världen. Våra månader har inte alltid hetat vad de heter. Det påminner mig om att det är hög tid att städa och göra lite julfint i almanackan.

Vi tittar väl på månaderna en i taget.

Månad 1-2.
Det där med "–uari" låter fint. Det behåller vi. Men Janus och Februus var inga vidare gudar, tycker jag. Konstiga associationer får man också. Den ene kan ju tappa ett J. Och den andra låter som feber. Nej, vi suddar och ändrar.

Månad 1. Nytt namn: Aquari.
Låter mycket bättre. Aquarius är ju vattumannens stjärntecken, som ju infaller just månad 1. Hela den månaden kunde vara vattnets månad över hela jorden, spara vatten, vattenreformer, rent vatten är ju en skriande bristvara. Låter bra. Så säger vi.

Månad 2. Nytt namn: Zlatuari.
Ja, han har ju redan fått nio guldbollar. Men ännu ingen månad. Företag lägger ju på löpande band beslag på namnen för sportarenor, så det är inte mer än rätt att Zlatan får en månad. Den är ju dessutom kortast av alla. För övrigt är det ju denna månad som får skottdagen när det är skottår och just skott är denne Malmöpågs specialitet.   

Månad 3. Nytt namn: Ares.
Vi är lite trötta på alla dessa eviga krig som rasar på planeten. Krigsguden Mars har gjort sitt, tycker jag. Visserligen är ju Ares bara det grekiska namnet på honom, men det blir en annan klang. Särskilt som det låter rätt likt Eros, det barn som han hade med sin favoritälskarinna kärleksgudinnan Afrodite.

Månad 4-8. Inga ändringar.
De här månadsnamnen, fr o m april t o m augusti, är fina och funkar bra, så i min outsägliga generositet bestämmer jag att de får vara kvar precis som de är.

Månad 9-12.
De här fyra sista heter ju nåt på "–ember" och det låter coolt. Den ändelsen behåller vi.
Men här har vi ju det helt knäppa förhållandet att dessa månader hetat fel sedan år 152 f. Kr. Det var då man lade till två månader före Mars, så att året plötsligt bestod av 12 månader i stället för 10. Och de fyra sista månaderna som bara hette sjunde månaden (september), åttonde månaden (oktober) osv, de hette plötsligt fel allihop. Och ingen, på dessa 2 166 år,  har orkat rätta till felet. Men nu tar vi och fixar detta. Bättre sent än aldrig.

Månad 9. Nytt namn: November.
Namnet betyder ju nionde månaden så det är klart att det också ska vara namnet på den nionde månaden, och inte på den elfte, som idag.

Månad 10. Nytt namn: December.
Samma här. December som betyder den tionde månaden ska förstås vara namnet på just den tionde månaden, och inte den tolfte som i dag.

Månad 11. Nytt namn … ja, här finns ju inget namn nu. Och vi kan inte bara kalla den ”den elfte” på latin, låter lite tråkigt. Så vad ska vi döpa den till, denna månad då alla klagar på mörkret. Vore bra om vi kunde fås att minnas hur det var, när det var ljus i världen …. ja, nu vet jag!
Nytt namn: Remember

Månad 12. Nytt namn: Advember.
Själva nedräkningen, eller uppräkningen, är ju hela grejen med denna månad. Första advent som blir andra advent osv. Det nya namnet på månaden ger sig självt.

Årets tolv månader alltså:

Aquari, Zlatuari, Ares, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, November, December, Remember och Advember.

En lagom blandning gammalt-nytt. Förvirring med de nya namnen? När man bokar möten och så? Inte då. Folk lär sig så fort. I annat fall får man träffa en massa nya människor bara.

Julstädningen klar och kvasten kan jag återbörda till vrån. Och fortsätta glänta lite på den splitter nya månaden Advember.
.

Lucka 11 - Uno å´rom andra i bibblo

Man minns ju inte exakt när något händer i sitt liv, om man inte för dagbok hela tiden.

Men jag vet i alla fall vilket år mitt stora bokslukande började, när jag läste allt jag kom över. De gamla serietidningar som jag hittat i högar i källarn är nämligen påfallande många från år 1961. Så det innebär att jag vet hur gammal jag var - 11 år.

Jag minns det där som en flod. Bokstäver och ord och meningar och bilder och världar strömmade in i mitt öga och fortplantade sig vidare ut i min ännu inte så gamla kropp och ungefär jämngamla själ. Därmed läskande den törst och utfodrande den hunger som var 11-årig och jag.

Det jag menar är att läsa var kul. Så det gjorde jag hela tiden.

Läste tidningar. Fantomen, Kalle Anka, Blondie, 91an, Stålmannen, Kapten Miki, Tjalle Tvärvigg, Lisa & Sluggo, Läderlappen, Kronblom, Davy Crocket och Lilla Fridolf.

Och läste böcker. Pelle Svanslös, Grodan Boll, Mysterieböckerna, Blixt Gordon, Tvillingdeckarna, Mio min Mio, Ture Sventon, Kamomilla stad, Nils Ferlin, Tarzan, Biggles och Uno, uttern.

Ja, Uno, uttern. De hette ungefär så, alla böcker om djur som jag kom över i bibblo, det lilla biblioteket i skolan. Två små rum fyllda med böcker och för det mesta bara två personer där, jag och bibblofröken. Och alla dessa märkliga djurböcker, som min bokhunger tyckte var ljuvliga. Svante, sälen. Ingemar, igelkotten. Manne, mungon. Lasse, laxen. Manfred, mullvaden. Sådana titlar hade de.

Hann jag göra så mycket annat som 11-åring? Vad gjorde alla andra grabbar i klassen medan jag satt där med näsan i böckerna? Tjuvrökte i dungen? Nej, det var nog för tidigt. Men kanske ryckte de tjejerna i håret? Ja, definitivt. Jag kommer ihåg Eva Scheppner. Hon blev sjukskriven ett tag för en spricka på svanskotan. Jag såg hur det gick till. Det var en av hennes beundrare i klassen, som tydligen var av den uppfattningen att en spark i baken är en oundgänglig del i varje framgångsrik uppvaktning av det motsatta könet.

Jag såg vem det var, men skvallrar inte, även om uppvaktningen får anses vara preskriberad nu. Det enda jag säger är att det inte var jag. För jag är nog mer en anhängare av blommor än av sparkar för att vinna någons hjärta. Dessutom är uttern Uno mitt alibi.    

Men de var bra, djurböckerna i bibblo. Tunna, enkla och med fina färgbilder på förstasidan. Allihop med ungefär samma dramaturgiska båge. Att först är allt bra. Med hot om att allt blir dåligt. Sen blir allt dåligt. Och sen blir allt bra igen.

Samma upplägg som i alla vuxenböcker alltså.
.

Lucka 10 - en tonåring från Bauru

Det var nog dagen när solen stod som högst på himlen. Och gräsmattan på Råsunda var tät och nyklippt. Gult, blått och grönt. Söndagen den 29 juni 1958.

Vi hade ingen TV hemma än. Så det blev nog radion. Men själva utsändningen minns jag nog inte, jag var ju bara 8 år, gick i andra klass. Men hela denna nimbus omkring matchen minns jag. Vi tävlade klasskamrater emellan vem som bäst kunde laguppställningarna i finalen. Nån sa ”brassarna har namn som Zito, Zozimo och Zagallo”. Omöjligt, sa jag. Alla på Z? Men jag såg efter, jo det stämde. Tänk! Och det var nog här min namnomani började.

Alla smeknamn svenska laget hade! Man sa ju inte Lennart Skoglund, Henry Källgren, Bengt Gustafsson, Åke Johansson och Bengt Berndtsson. Man sa Nacka, Putte, Julle, Bajdoff och Fölet.

Men brassarna gick ett steg längre. De använde enbart artistnamnet. Vava, Didi, Pelé och Garrincha.

Sverige i VM-final i fotboll mot Brasilien! Det rusade som sockerdricka upp i kroppen på en vid bara tanken!

Den varma getingsommaren 1958. Solen sken över vårt lilla land på flera sätt i idrott det året.
För samma år vann Ingemar Johansson på knock i första ronden mot Eddie Machen på Ullevi i tungviktsboxning och blev förste utmanare till regerande världsmästaren Floyd Patterson. Och samma år vann Sven Davidsson-Uffe Schmidt dubbeln i Wimbledon. Rickard Dahl hoppade högst i EM i höjdhopp. Kate Jobson vann EM på 100 m frisim. Sixten Jernberg vann femmilen i Lahti och Sveriges stafettlag tog guld. Och Sverige blev världsmästare i skidskytte. Och i bowling. Och motocross. Och bågskytte. Och i handboll.

Men högst smällde VM-finalen i fotboll denna söndag i slutet av juni. Nisse Liedholm dribblade förbi tre brasilianska backar och sköt 1-0 till Sverige efter 4 minuter. Fem minuter därefter passade Didi till högeryttern Garrincha som dribblade bort Sven Axbom och passade inåt till centern Vava som gjorde 1-1. 

Till slut blev det 5-2 till Brasilien. Efter ytterligare 1 mål av Vava, 1 av Zagallo och 2 av Pelé. Ett av Pelés mål var en delikatess. Omringad av svenskar i vårt straffområde fick han en lyra mot sig, tog emot bollen på bröstet så mjukt att den bara dämpades och sköt i mål.
Agne Simonsson gjorde Sveriges andra mål.

Men vad spelar det för roll vem som vann? Båda vann. Efter matchen blev det stående ovationer från publiken och det brasilianska laget sprang ärevarv på planen med en stor flagga mellan sig. Den brasilianska? Nej, den svenska! Har något sådant hänt någon annan gång i världshistorien? Näppeligen.
Det uppstod nog den dagen, kan man säga, en förälskelse mellan två länder - ett i kalla Nordeuropa och ett i varma Sydamerika.

Pelé hette egentligen Edson Arantes do Nascimento och var 17 år. En fattig pojke från den lilla staden Bauru, 4 mil nordväst om Sao Paulo. Började spela fotboll på klubbnivå som 15-åring i Santos och debuterade i brasilianska landslaget vid 16 år. När han året efter flög till VM-turneringen i Sverige var det första gången han var utomlands.

Han var med om att vinna VM i fotboll två gånger till, 1962 och 1970. Pelé var lika bra på att dribbla, passa och skjuta. Och nicka, trots att han bara var 1,72 lång. Under sin karriär gjorde han totalt 1 283 mål. Rekord förstås. De flesta är ense om att han är världens bäste fotbollsspelare genom tiderna. Och allt började den där söndagen i Sverige 1958.

Från det att han var 15 år och spelade i Santos hade han tröja nr 10. Samma nummer bar han i VM-finalen 1958. Och genom hela sin karriär. Numret har sedan blivit nästan legendariskt inom fotboll, en synonym för kvalitet för alla som vill ses som som målgörare. Fråga Zlatan vilket nummer han vill ha på tröjan.  

Pelé är ett av de starkaste varumärkena i världen. Hans reklamkort föreställer bara siffran 10. Den siffran i grönt på gul botten. Inget mer. Och på baksidan en kort text:
 
Det är fantastiskt men sant – om du bär en gul tröja med nummer 10 var som helst i världen kommer någon att peka på dig och säga ”Pelé”!
.

Lucka 9 - nio vålnader och fingrar

En ring att sämja dem,
en ring att främja dem,
en ring att djupt i mörkrets
vida riken tämja dem -
i Mordors land, där skuggorna ruva.

Att som en yngling läsa de raderna i början av en bok, går det att undvika att läsa vidare då? Nej. Går det att undvika att plöja alla tre tjocka böckerna i sträck? Nej. Undvika att dras in i detta påhittade universum och förhäxas? Icke. Man golvas.

Jag kunde inte fatta att de där raderna i början verkligen var en översättning av originalet. Jag tittade en gång på just de raderna i J.R.R. Tolkiens trilogi om "Härskarringen" och originalraderna var det väl inget fel på, men de hade svårt att mäta sig med Åke Ohlmarks´ svenska version ovan.

Jag var en Tolkienfantast och läste till och med hans "Silmarillion", den som få orkar igenom, men där sken hans lyrik som klarast i breda imponerande penseldrag. I Ohlmarks´ version förstås.

När filmerna om "Sagan om ringen" kom, såg jag dem förstås, men de var en stor besvikelse. Skickligt gjorda förstås, men det var ett evigt tjatande med alla krigsscener. Så var inte böckerna alls. Filmerna missade hela grejen och gjorde denna unika moderna saga till vilken Hollowood-dussinvara som helst. Fast han som spelade Gollum var bra. Det skulle även Tolkien tyckt. Och Ohlmarks.

Det finns i böckerna dock inga sådana där avslutande rader som sammanfattar och komprimerar, motsvarande det där i början.

Det är lite synd. De hade kunnat se ut så här.  

över härskarringen

härskar ingen
- så började sista bäraren

sin berättelse

och hoberna låg i

hob-högar runtom och lyssnade

till Fylkes egen tolk

i en förringad värld



långt om länge vindlade historien

även Gandalfs hatt hann slockna

innan sista bäraren 

höll upp sin hand för dom

avslutande orden



över här skar ringen

när jag med Gollums hjälp

gav djävulen fingret
- det tyckte till och med Bilbo

blev ett sagolikt frodigt slut
.

Lucka 8 - fyrtio gånger Borås

På åtta kan man skriva en ottave rime. 

Det är ett sånt där gammalt versmått, som jag länge velat skriva något på. Uppslagsböckerna
säger att det är en femfotad jambisk strof i åtta rader med rimflätningen abababcc, som uppkom under renässansen i Italien. Skalder som skrivit ottave rime är t ex Petrarca i Italien, lord Byron i England och Tegnér i Sverige.

Och nu ska jag pröva´t.

Ja, jamb, det är som Borås bara. Så en ottave rime är som att lägga ut 5 st Borås i en rad. Och 8 sådana rader. Nu blir det kanske inte så påfallande stor variation med en strof bara bestående av 40 st Borås, även om den kanske skulle vinna gillande hos turistchefen i en viss textilstad i Götaland. Så jag tar väl andra ord. Bara det hela rimmar varannan rad, förutom de sista två raderna som rimmar på varandra.

Sagt och gjort. Men vilket ämne ska jag ta. Jo, Evert, ja! Den 1 juni lovade jag ju honom att skriva nåt om Argentina! Det skedde t o m här i bloggen, så jag kommer inte undan. Ända sedan dess har jag häftat i skuld till honom för det. Och han glömmer inte, fast han kan se fryntlig ut, där han sitter på molnkanten och viftar med tårna och strängar om sin luta. Håll i, Evert, här kommer den!

En ottave rime till Evert  
  
Om du bli´tt född och uppväxt i
nånstans i England, Evert Taube,
då hade inte bara vi
som kan vårt lilla svenska språk
förstått att du var ett geni.
Then all the world for ever, Taube,
would know by heart your tango song
that swept into Samborombon.

Så där. Ja, jag körde med fyra versfötter i stället för fem, jag tyckte det räckte. Och det blev lite stänk av engelska där på slutet. Men så gjorde ju du också i dina visor. Happy days are here again! Rolling home, rolling home across the sea!

Vad säger du, Evert? Är texten OK så? Om inte, ge mig nåt slags tecken! Typ att en tjur från Pampas landar på balkongen och dansar cancan i rutig kjol.

Jag går till balkongen och tittar. Nej, där kan jag inte se någon tjur från Pampas som dansar cancan. Inte ens i rutig kjol.

Saken är klar. Jag är löst från min skuld.

.

Lucka 7 - eller vad de nu hette

Den första film/teater/föreställlning som jag minns att jag såg var faktiskt Snövit och de sju dvärgarna. 

En teaterföreställning måtte det ha varit. Eller? Mitt minne är lite oskarpt här. Vi satt högt upp och tittade ner. Och det var några galler eller vad det var.

Den där Hej hå hej hå, vi hem från gruvan gå, den måtte vara bland de första sångerna jag hörde. Åh, vad jag nynnade den sången och fantiserade kring den. Ibland tror jag att man inte kan uppleva världen utan sång och musik. I alla fall musik. Och finns det ingen text så får man väl skriva en själv. Det har jag alltid gjort.

Röd som blod. Vit som snö. Och svart som ebenholz. Jag visste kanske inte vad "ebenholz" var för något, men de här tre var det mest poetiska jag stött på. Och på något sätt tror jag att
det hjälpt mig, även om det nu verkar konstigt det jag säger, att inte känna sån skräck för blod, sånt motstånd mot kall snö eller sån förlamande sorg inför det svarta.

Det är som Hasse Alfredssons sorgestenar i Jim och piraterna Blom. Kärnan är inget farligt att ha kvar inom sig.

Själva storyn med dvärgarna och Snövit uppfattade jag nog inte. Men jag minns att jag tyckte det var bra att Snövits kista var av glas som hon låg i, så att hon ändå kunde titta ut när hon låg där och var död. Eller vad hon nu var. De här färgerna rött, vitt och svart seglade liksom runt i mig som poetiska segel och hjälpte mig betrakta hemska scener som inte så hemska. Poesin hjälpte. Då som nu.

Och förstås började jag att para ihop dvärgarna med veckodagarna. Det var ofrånkomligt för en sån som mig. Att lördag blir Toker osv. Men resten av dagarna och dvärgarna matchade inte så bra, så jag släppte ihopparningsprojektet, till alla inblandades lättnad.
 
De fanns i FIBs gyllene bok också. Och förstås på julafton. Få se, kan jag räkna upp alla?
Glader och Butter och Snäller, nej Snäller fanns det väl ingen? Toker och Blyger och Gäsper. Nej inte Gäsper. Men Kloker och Prosit. Och Nyser då kanske? Njae, de kunde väl inte ha två förkylda? I alla fall var inte Krüger med, det vet jag med bestämdhet.

De var sju i alla fall. 
.

Lucka 6 - Kiruna och Vansbro

Jag tänker på sex.

Närmare bestämt hexameter. Av grekiska hex = sex. Och metron = mått. Versmåttet som man kan uttrycka eviga sanningar på. Men det finns inget krångligt med hexameter. Det enda skulle väl vara betoningen.

Det betonas på det där a:et. Inte på något av e:na. Kan man betona ordet rätt så är man redan i hamn. Resten, att skriva på hexameter, är enkelt.

Om man läser i nån bok om detta så krullar sig förstås håret på en av skräck. En rad på hexameter består av 5 daktyler och 1 troké. Hjälp – ta mig härifrån!

Men lugn, det betyder bara att det först kommer 5 st grejer som är likadana. Grejen har tre stavelser. Och första stavelsen betonas.
Och det hela avslutas med en grej som har två stavelser. Och första stavelsen betonas.
Det är det hela. I stället för grej kan man säga versfot. Men det är samma sak.

Kika på detta:

Alla programmen med matlagningstävlingar blir jag så trött på.

Det är hexameter. Man kan dela upp det så här, så ser man. Först de fem daktylerna med tre stavelser:

alla pro-
grammen med
matlagnings-
tävlingar
blir jag så

och sen den avslutande trokén med två stavelser:

trött på

Man behöver inte heller kalla dem daktyl och troké, om man inte vill. Det går lika bra med Kiruna och Vansbro.

En rad på hexameter består av 5 st Kiruna + 1 Vansbro. Testa ovan i hexametern med matlagningarna så får du se. Lägg in Kiruna fem gånger och avsluta med en Vansbro.
Med det som mall är du nu utexaminerad hexameterförfattare!

I gymnasiet en gång sa Tommy Danielsson en kul grej, minns jag. Nån pekade på hans rock och sa att titta, den är ju nerkluddad med en massa vita streck. Och Tommy nickade bara och sa nåt kvickt som jag aldrig glömmer. Man kan skriva det han sa på hexameter:

Men det är bättre med krita på rocken än rocken på krita!

Sa jag inte att man kunde uttrycka eviga sanningar på hexameter? 
.   

Lucka 5 - visa med gömd text

Delta Rhythm Boys var först, tror jag. Deras insjungning av ”Flickorna i Småland” gör att det alltsedan dess är omöjligt att sjunga den visan annat än på svenskamerikanska.

Men sedan var det Osmonds. Visan ”Fem smutsiga små fingrar” gjorde de till sin. Och den blev en dunderhit här i landet. Ett tag i alla fall. De hade god hjälp av teve, som var uppfunnet då. Fem var också medlemmarna till antalet. Donny var den yngsta och den som var mest medveten om det nya mediet. Så fort man bytte kamera så vände han på huvudet och fortsatte le rakt in i rätt kamera. Och fjortisarna framför apparaten dånade.

Jag har inget direkt belägg för det, men jag misstänker starkt att denna amerikanska brödrakvintett inte hade en aning om vad de sjöng om, när de stämsjöng fram ”Fem smutsiga små fingrar”. Så hur lyckades de ändå med låten? Jag tror att de fick sångtexten lite transkriberad för sig vid exekverandet av densamma. Så här måtte det ha stått i deras papper:   

Fem smutsiga smo fingra
oh en smutsy litän händ
so bliär dä nastan all tead
nor man grävt me dem i sä-ä-änd.

Var furr ska mama surrya
over dä na sind i bländ
dä finns dä sum vär ee ä
än en smutsy litän händ
- smutsy litän – (upprepning så man ska haja att the end is near)
dä finns dä sum vär ee ä
än en smutsy litän (djup indragning av luft, alla fem)
hää-ää-ää-ää-äänd

Visan är egentligen amerikansk, Two Dirty Little Hands. Och med svensk text fick alltså The Osmond Brothers en hit i Sverige på mitten av 60-talet. Vem som översatte den, vill man dra en glömskans slöja över, för så här lyder den första versen, innan refrängen kommer in:

Lasse han går på sitt tredje år
blir nog en stor karl omsänder
Full utav skoj efter lek och stoj
hem han kommer med smutsiga händer
Det hänt mången kväll att han därför fått smäll
men när hans mamma upphört att slå
kan det hända ibland att han ser på sin hand
och snyftande tänker som så:

Och därefter kommer alltså refrängen med ”Fem smutsiga …”.

Men såg ni raderna i mitten? ”När hans mamma upphört att slå”!!
Var barn-aga så vanligt vid denna tid att det bara kom in i en text så där? Eller är agan bara översatt från originalet av en aningslös svensk?

Oavsett om det är en amerikansk eller svensk pryglare, så får denna oskyldiga lilla visa en totalvändning om man tänker på vad man sjunger. Skrattet fastnar i halsen. Det är den vuxnes hand som är smutsig. 
.

Lucka 4 - fyra av salut för HPA!

Det var i nu i torsdags och klockan tickade sakta fram mot 15:00. På slaget kl 15 började det och jag satt som klistrad framför datorn.

Presskonferensen leddes av Mathias Uhlén, professor på KTH, och han presenterade här världens första proteinatlas: Human Protein Atlas. Den första byggnadsritningen av en normal, frisk människa. En bildatlas som visar vilka av kroppens 20 000 proteiner som används för att bygga upp olika organ och vävnader. Proteinerna är människokroppens byggnadsarbetare.

Professorn inledde med en mer allmän genomgång och sedan tog två medhjälpare vid och gick igenom atlasen mer i detalj. Den består av en interaktiv databas med 13 miljoner bilder (se en av dem ovan) och är fritt tillgänglig på nätet. Omkring 70 000 användare per månad.

”Den här kartläggningen”, sa professor Mathias Uhlén, ”kommer att förändra hur man ser på människans biologi. För första gången går det att säga hur många byggstenar som komplexa organ som t ex lever och njure har, men också vilka som skiljer dem åt.
Hälften av de 20 000 proteinerna finns i alla celler. Testiklar är de organ som har flest egna protein. Hjärnan har näst flest.
Och vi har ungefär samma uppsättning proteiner som alla andra däggdjur. Våra samarbetar bara lite mer komplext.”

Precis, tänkte jag. Samarbete är det som gör oss till människor.

Arbetet med Human Protein Atlas startade 2003. Mathias Uhlén har lett projektet och forskningen har bedrivits på KTH i Stockholm, Universitetet i Uppsala och i Mumbai (som Bombay numera heter) i Indien. Och även i Sydkorea och Kina.
Det är ett av de största och dyraste forskningsprojekten någonsin. Det har lagts ner 1000 manår och 150 forskare har varit medverkat. Projektet har kostat 900 miljoner kronor. Men inte ett öre från oss skattebetalare. Allt har finansierats av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

Uhlén fortsätter:
”Det här är en ny grund för all vidare forskning inom humanbiologi och sjukdomar. Om man ska förstå sjukdomar behöver man först förstå det friska, normala tillståndet.
Jämför man frisk vävnad med sjuk vävnad kan det ge svaret på vad som händer när vi blir sjuka. Den kunskapen kan bli nyckel till hur sjukdomen ska behandlas.
All läkemedelsutveckling i framtiden kommer att använda sig av atlasen. Den används redan idag bland annat för att studera cancer. ”

Man kan bara själv tänka på hur alla ambitiösa, begåvade och samarbetande forskare över hela världen nu och i framtiden kommer att använda sig av atlasen som språngbräda att utveckla den vidare. Och i det perspektivet kan man fråga sig: hur många människoliv kommer detta att rädda? 

Mathias Uhlén avslutade presskonferensen med de här orden:
”I cannot mention you here by name, all of you who have worked in this projekt, but I thank everyone of you, today you have created science history”.

Och en av dem är min dotter Kattis. År efter år har hon jobbat i laboratorierna med det som bara de som jobbar där förstår. Nu är arbetet presenterat för världen.

En bättre present går inte att få så här på Fars Dag.
.

Lucka 3 - sagan om Jag

I sagor finns något som kallas ”det heliga tretalet”. 

Hur många var bockarna Bruse? Guldlocks björnar? Antalet önskningar man fick av andar i flaskor? Vi har treenigheten i kristendomen. Och tredje gången gillt. Och är man förkyld så nyser man alltid tre gånger. Nej, vad sa jag där, nyser gör jag alltid två gånger. Men ändå.

Det där med tre har alltid funnits i mig som blodet eller mjölken. Och det fick mig att lägga ut den här berättelsen som en av mina decembersagor som jag hade 2009 här i bloggen.

Kallade den ”Sagan om pojken som förstod att allt var tre”:

Det var en gång en pojke. Vi kan kalla honom ”Jag”. Jag vet inte hur gammal Jag var när Jag förstod att allt var tre. Kanske tre år, förresten. Undrar om det inte var när Jag och familjen skulle till mormor. Som Jag först kom på det, menar jag. Efter Västerbron de där tre långa kurvorna till vänster vid Långholmen --- pappa karusell --- mamma karusell --- och lilla barnet karusell. Jag sa dom högt alla tre.

Först sa Jag det för att det var roligt. Sen tröttnade Jag på leken men fortsatte att säga det för att mamma och pappa tyckte att det var roligt. Eller rättare sagt: för att de trodde att Jag tyckte det var roligt. Så Jag upprepade det som ett mantra varje gång. Därvid skapande munterhet och ävensom en liten fundering inne i mig … eh, inne i Jag.

Aha. Tänkte Jag. Det är så det är. Tre:

Pappa tåg, mamma buss, och barnet bil.

Pappa kniv, mamma gaffel, och barnet sked.

Pappa fyrkant, mamma cirkel, och barnet triangel.

Pappa häst, mamma ko, och barnet gris.

Pappa hund, mamma katt , och barnet råtta.

En favorit var

pappa sten, mamma sax, och barnet påse

eftersom pappa hette Sten

och mamma var hårfrisörska.

Jags upptäckt av det här med tre formligen kluckade i Jag då.

Och sen vidgades det i takt med att Jag blev större:

Pappa mc, mamma moppe, och barnet cykel.

Pappa substantiv, mamma adjektiv, och barnet verb.

Pappa blå, mamma gul, och barnet grön.

Pappa himmel, mamma jord, och barnet hav.

och en variant på det:

Pappa måne, mamma sol, och barnet jorden.

Det blev liksom mer klart och korvspad av universum på det sättet.

Mindre 3vande. Mer 3vligt. För Jag.

Och i takt med att Jag vidgades:

Pappa Bob Dylan, mamma John Lennon, och barnet Paul Simon.

Pappa piano, mamma tavla, och barnet dikt.

Pappa ilska, mamma älska, och barnet Jag.

Pappa tripp, mamma trapp och barnet trull.

Pappa snipp, mamma snapp, och barnet snut.

Och så var sagan slut.
.

Lucka 2 - to bedre

Jag vet inte riktigt hur det där var. 

Men den norske tränaren sprang väl ut precis när den norske skrinnaren passerade och höll upp två fingrar och vrålade ”to bedre enn Kuppern!” Eller tre fingrar och ”tre etter Per Ivar Moe!” Eller nåt sånt.

Framför allt det där ”to bedre enn Kuppern” fastnade. Det var så jag kallade den där sporten hastighetsåkning på skridskor. Ja, inte bara jag, förresten. Tecknar-Anders, den gudabenådade konstnären med ritstiftet, skrev också ”to bedre” i sina teckningar, jag tror att det var han som myntade det.

Den upphetsade ivern som de norska skrinnartränarna hade när de delgav mellantiderna till de där som åkte runt, runt …. Som svensk log man lite åt det där hängivna, men i hemlighet var man väl likadan.

Konstig sport det där. Åkarna åker runt, runt. En massa varv om det är 5 000 meter. Och en jättemassa varv om det är 10 000 meter. Obeskrivligt tråkigt. Om det inte var för en sak. Siffrorna.

Det här var ju Norges sport. Hollands också, förstås, men det var grannlandet som var vår trätobroder. Det var Knut ”Kuppern” Johannesen, Fred Anton Maier, Guttorm Guttormsen, Per Ivar Moe. Tveksamt om vi överhuvudet taget hade en enda svensk där. Så plötsligt 1963 dök en 19-årig Jonny Nilsson upp ur dimman runt isovalen i Karuizawa som världsmästare!

Då ändrades allt. Det enformiga runt-runtandet blev plötsligt magiskt av mellantider, bästatider. Framför allt det tråkigaste av allt, långloppet 10 000 meter, blev en isande nagelbitare av spänning.

Orsaken var en och endast en sak: en trollkarl till kommentator vid namn Lars-Gunnar Björklund, han på bilden här uppe. Han hade kollen på alla tider och siffror och höjde ”to bedre” till skön konst.

Man behövde inte ens se det hela på teve längre. Den kunde man knäppa av, så blev man inte störd av alla som åkte runt i varv på varv med händerna på ryggen i den där lumbagoställningen. Och höra på Lars-Gunnar på radio i stället. Det räckte med att lyssna till hans resonerande, blommiga, siffriga röst.

”Jonny måste nu åka sista varvet fyra tiondelar raskare än han någonsin gjort, för att ta guld. Norska publiken håller andan på läktaren. Klockan ringer. Nu tar han ner vänstra armen!”

Och hemma framför radioapparaten reste sig då håret på mitt 13-åriga huvud.

.

Lucka 1 - ett ljus

Förr i världen när jag var liten gjorde jag julkalendrar. 

Den inlevelseförmåga jag visade prov på när jag totade ihop de sneda och vinda luckorna var ingenting mot den inlevelseförmåga jag visade prov på när jag öppnade dem: ”åh, titta, var det en sån bakom luckan, det hade jag ingen aaaaning om!” 

Lite mindre förr i världen fortsatte jag att göra julkalendrar åt mina döttrar när de var små. Den inlevelseförmåga de då visade prov på var beundransvärd: "nä men pappa, en egenritad julkalender med sneda och vinda luckor som man kan se igenom vad det är för nåt ritat där bakom, preciiiiis vad vi önskat oss!"

Nuförtiden hinner jag varken göra eller köpa några julkalender till barn eller barnbarn. Jag blir överraskad varje gång vi går in i december, neeej har jag missat det i år igen!

Så nu tänkte jag börja här i bloggen i stället. Och för att vara alldeles säker på att hinna, så börjar jag redan nu i november.

Lucka 1, vad brukar det vara bakom lucka 1? Ett ljus förstås. Det är det klassiska. Ljuset som lyser upp det plötsliga mörkret. Och tittar man noga på ett ljus, ser det också ut som en etta.

Allting börjar med en etta. Det den första lägenhet man har. Sen föds man. Ut i mörkret. Jag föddes i januari. I lägenheten fanns ju ingen öppen spis och sånt, eld för mig var att titta på ett ljus. Vilken färg hade ljuset? Flackande blått och rött och orange, men framför allt gult. Gult, min lyckisfärg.

Jag föddes i januari. Mamma avled i januari, två dagar innan hon skulle ha fyllt 90 år. Jag var vid hennes minneslund i dag. Oj, vad många ljus det var där! Och hur många människor! Mitt begravningsljus och ljungblomman smälte samman med alla andras! Skymning och många människor som gick omkring runt lunden och ljusen var som en symfoni för ögonen. En blev gemensam. Jag stod och tänkte på mamma och hennes liv.

Och i den stämning som där var, lirkade jag upp en lapp, där jag skrivit upp den där lilla dikten på fyra rader. Och läste. Lite tyst. Men läste.
  
vi som var dina barn förstod knappt
hur länge du varit fången
vi vakade länge fast det gick snabbt

du lyfte som en fågel ur betongen
.