Jordgubben i Hammarbyhöjden

- Hej! Vad tar du för gubbarna?
- Två för 50.
Det var en äldre gentleman, man kanske kan säga gubbe, som satt där på en stol utanför tunnelbanan och hade lagt upp sina kartonger för försäljning.
De såg fina ut men jag frågade ändå.
- Var kommer de ifrån?
- Från Skåne. Och finare gubbar hittar du inte i hela stan. Här, smaka!
Han räckte mig en stor röd gubbe.

Då stannade en annan kund till, en dam med hatt. Frågade om priset, hon också.
- Två för 50.
- Det är för mycket för mig. Vad kostar en?
- 30.
- Det låter mycket.
- Du kan få en för 25, då.
Men nu gick damen med hatten iväg mot tunnelbaneingången.
- En krona då. Då får den för en krona.
Hon tvekade, men kom sedan tillbaka.
- En krona? Det menar du väl inte ...
- Nej, allt under 25 är rena förlusten för mig. Plockaren ska ha. Och transportören.
- Jaså, men 30 är för mycket för mig.
- Du får den för 25 då.
Hon tvekade lite, men så köpte hon ändå en kartong, och försvann in i Hammarbyhöjdens tunnelbana.

Under hagglandet över priset hade jag ätit min gratisgubbe. Och min gom gav klartecken.
- Den var fin. Jag tar två.
- Det blir 50.
Jag avslutade affären, lyfte på kepsen och åkte hem.

Väl där visade det sig att pratet om Skånegubbarna inte var tomt skryt. De var verkligen jättegoda och det var bara en enda jordgubbe som jag behövde slänga. Det var nog den som kostade 1 kr.

*****

I bloggande stund faller från himlen det vatten som är förutsättningen för allt liv på jorden och som vi kallar ”ostadigt väder”.

*****

Min bloggpenna viskade till mig att han tänker åka till Pennsylvania igen (se inlägg den 27 dec 2010) för att sola sin avlånga lekamen i fyra veckor. Och eftersom jag inte är den som vill ha bråk med pennfacket, beviljade jag raskt hans äskande.

Så bloggen slår upp sina sommarportar igen i mitten av den vackra månaden augusti.
.

Katt

katten är en katt
som tycker om att balansera
på högt och vasst
som plank och staket och kanten på soptunnor
men det finns det ingen tid till
på dagen
då den gröna katten med rutiga ögon
visar sin tungspets och
rullar ihop sig i sig själv
på dagen när
spinnandet ställer fram fisk och mjölk
på lagomt håll från ögonlocken

men på natten
när annan hunger glittrar
går hon omöjligt ut på fläckiga soptunnelock
och uppfräst på rostiga kanter av omöjlighet
öser hon klös
mot det tunga och tomma därute
samman med de andra
balansörerna

då äter hon sin fruktan
och staden blir brandgul av sång
.

Införskaffande av fot

Jag har köpt nya fötter. De gamla hade börjat bli slitna. Den inrättning där fotinhandlingen ägde rum var på ett ställe på S:t Eriksgatan som hette något med Natur och som använde traditionell kinesisk medicinkunskap.

Båda fötterna i varmt, nästan hett, vatten med örter. Sedan blev en fot i taget skrubbad, filad, klippt, sandpapprad, inoljad, masserad och påbankad.

Och hela tiden var det någon i det angränsande rummet som snarkade. Surrealistiskt men sant. Det framgick aldrig om det var en av personalen som passade på att ta en lur mellan två kunder eller om det var en kund som somnat under behandlingen.

Det skulle man kunna förstå i så fall. Behandlingen var inte alls obehaglig. Då och då killade det lite bara. Fast på en viss punkt å fotsulan ryckte jag till en smula av plötslig smärta, varvid terapeuten sa: ”åhå, magen”. Jag var på vippen att upplysa henne om att min mage emellertid inte, såvitt jag var korrekt informerad, var placerad så långt nertill, utan mer på mitten av mig. Men så förstod jag hur hon menade. Det där med kroppens meridianer eller vad det kan heta. Att varje punkt på foten motsvarar olika kroppsorgan. Masserar man på den och den punkten så blir man mindre förkyld osv.

Magiska åkommor har jag tvivelsutan haft, så hon hade en poäng där. Även om jag förstås var av den uppfattningen att detta hörde till det förflutna.

Men urgammal kinesisk medicinkunskap har talat. Hon kunde sin sak. Gamla fötter ut, nya fötter in. När hon var färdig, tittade jag förvånad på dem. Hörde dessa nya skinande extremiteter verkligen till mig?

Plötsligt är man fotriktig. Men nu har jag så fina nya fötter att jag inte har mage att gå på dem. Får lära mig gå på händer i stället. Eller tillbringa sommaren simmande från stad till stad.
.

Tillblivelse ...

... av
sommarsolstånd
och nyckelpigans
blom

hugger det i hjärtat
så flyttar du dig
så hugger det bredvid

lätta på livet

i dag är du varm och här
och andas kamomill-
minuter ur min handflata

jag har svalt dina spröda konvaljer
och tränger upp ur din strupe
som ord ur en skruvad äng
som blom ur en glömd bevattning
som strykningar av vargahanden
som blod ur en tömd beskurning
som portföljen du för över glimbergen
som hallen som öppnar din dörr
som jag stannat stilla i ett skyfall
som nu i ett alldeles nu

molnet i mig bit huvudet av det

brännglas för mitt flimmerliv

som nu i ett alldeles nu
som en grönska av ingenting växer
som en aldrig någon som funnits
som du och jag tvingande evighet
som evighetstunga människosprakar
som evande tvingenhet blundar oss fallande
som hjälp faller hjärtslaget rakt genom oss
som vi knappt vågar märka förr´n det liv
som vi andas en dag för sent
kommer hem

så hugger det i hjärtat

så flyttar du dig

så hugger det bredvid

lätta på livet
i dag är du varm och här
och andas kamomillminuter
ur min handflata
.

Först väljer man får

det går att lämna sitt bidrag
till den flyende evigheten
även i denna sena timme

man kan ännu posta sitt brev
till den goda herdens koja

det går

fast orden är bortklippta ur munnen
och knytnäven ännu inte
lämnat magen

först väljer man får
sen lägger man sig ner
som saftigt gräs
.

Masen från himlen

På lunchen idag hade jag vägarna över Hötorget. Men vid Orfeistatyn hörde jag en bekant stämma som liksom flöt ut till mig ur Konserthuset.

Jag följde efter rösten uppför trapporna och in i Konserthuset, precis som man känner en doft av söndagsstek från ett hus och följer näsan in i köket.

Och så gick jag rakt in i en utställning som de hade för honom där. Masen från Borlänge. Världen störste. I år hundra år sedan han föddes.

Det var skärmar med biologiska data om honom, man såg att han hann bara leva 49 år. Det var bilder på honom som lillgrabben tillsammans med bröderna Gösta och Olle och pappa David på sångturné. Och det var massor av bilder från senare år förstås. Och ur skärmarna nånstans ifrån kom den. Hans sång.

När jag var liten förstod jag att han var pappas favorit. Och när jag var på landet i Dalarna förstod jag att man skulle vara värsta stolt över honom, Traktens Son och allt det där. Men jag förstod aldrig varför. Det har jag förstått senare. Och framför allt nu när jag satt där på lunchen och bara lyssnade.

En annan sak jag hade fått om bakfoten som liten var att han var finsk. Men han hette ju egentligen Johan Jonatan. Fast det hörde man aldrig. Det var bara hans smeknamn ”Jussi”.

När jag hör en tenor, oavsett om han heter Pavarotti, Domingo, Carreras eller nåt annat, tänker jag att tenorsång är klart överskattat. Man hör så himla tydligt själva ansträngningen, rätt toner brölas och krånglas fram, men det låter inte som om de hade så roligt. Och då vill jag helst stänga öronen.

Jag sitter på lunchen och lyssnar till Jussi Björling. Ingen ansträngning hörs. Inget krångel förnims. Rena starka, för att inte säga lyckliga, toner. Orkestern, den brukar ju annars liksom dra fram sångaren till tonerna, här är det sångaren som lyfter musiken till sig. Och jag förstår att tenorsång är en av de sköna konsterna.

Som nederstigen från himlen i en vagn av toner. Och vi människor kan bara lyssna till detta. Och förstå varför vi lever.
.

Piazza Navona

med
tanke
till
Tomas
Tranströmer


så menade signora Sabatini
man jobbar så mycket
och är ledig så lite
och när man är ledig så vill man
sitta och titta på folk

herr Tanaka nickade
såg på hennes välvda läppar
och nickade
men nu är här tomt på piazzan
inte sant?

när hon suckade
kastade han fram sitt förslag
och nu sitter de på motsatta sidor
om semesterns piazza
och tittar på varann
.

Gammal huskur

sitt ner så får vi se
jaha den där värken
ja många kommer hit för den
särskilt så här års

nån egentlig bot
har ingen hittat
men här är i alla fall ett recept
som kan ge lindring

tänk på henne och
upprepa tyst
jag älskar dig
från den miljonte gången kan du börja höja rösten något
.

Krukmakarens mamma

En massa människor samlades på Trafalgar Square i dag. Och på biografer i en massa länder runt om i världen. De sände t o m ut på Facebook, där folk som snappade upp det skickade vidare till andra i sitt nätverk, så att i princip hela världen kunde sitta på parkett. Det var så jag fick nys på det.

En enormt lång röd matta. TV-kameror. Och som sagt hela torget packat med folk? Vad det handlade om? Det var världspremiär på den allra sista filmen om Harry Potter. En hajp omkring detta som om det var en landstigning på månen ungefär.

Proffsigt genomfört förstås av intervjuarna på scenen och hela produktionen. Engelsmännen är ruggigt skickliga på sådana här saker.

Jag satt och tänkte på två saker.

Att det är det här man menar när man talar om ”global värld” och ”helt ny teknik idag” och ”sociala medier”. Det är detta. Jag satt bara och tittade förbluffad. Som en dinosaurie framdragen vid näsan ur historiens dimma.

Och sen tänkte jag på böckerna och filmerna. Det är väl sju böcker ungefär som blivit filmade och detta var den åttonde och sista filmatiseringen som premiärhyllades på detta enorma sätt. Nästan alla böckerna har jag läst och några av filmerna. Precis som med Sagan om ringen-trilogin är filmerna oerhört skickliga med hyperavancerad filmteknik, sevärda förstås, men böckerna är bättre. Förstås. Så är det alltid.

J.K. Rowling är en skicklig författare. Hon spinner en helt ny värld av en sån udda sak som trolleri och trollkarlar. Fantasin är enorm, framför allt när det gäller namnen på hela persongalleriet. Blommiga vackra namn på alla utom på huvudpersonen. Han heter bara Harry. Och Potter i efternamn, ”krukmakare” ungefär. Så simpelt och listigt. Alla kan identifiera sig med en sån.

Om han hetat Balslavius Waterhouse eller nåt sånt hade aldrig nån köpt böckerna. Och ingen bok hade blivit film. Och jag hade inte förbluffats av en fullpackad Trafalgar Square på Facebook. Och du hade aldrig läst det här.
.

Äntra på nytt

den här dikten
är ny varje gång du
läser den
den handlar nu om något
annat än förra
gången du var här

orden åker runt
i ett annat du nu
i sina ompackade
resväskor

erfarenheterna
tatuerar din hjärna

varför skulle vi annars
låta orden
regna i vår öken
även när vi sover?

du är vatten
och jag, dikten, är strand
du, dikten, är jag
och vi är vatten mot
varandras vandrande strand

vi byter våg

det finns ett möte
som är om igen runt
hörnet om även
nästa förtvivlan

så töms
sophinken ur ditt liv

och du räcker
allt längre mellan dina
vingspetsar

vi byter bara feber

allt är en röd rytande drake
sa gryningen
allt är en röd drake av lust
.

Ötzi

Espmarks dikt fanns med på en utställning om denne långlivare.

Båda golvade mig.

Krrruntsch. Och ännu en vek undan.
Mannen som skulle komma att kallas Ötzi
högg sig en väg mellan dom. Trasig i
handen kring yxskaftet. Flämtade.
Getskinnsrocken svetten larmet. Hann dra
ut pilen ur buken på den förste. För många.
Flydde upp i bergen. Flydde. Till slut
alldeles tyst bakom honom.

Mannen som skulle komma att kallas Ötzi
hade åter klarat det, om det inte
varit för hungern efter koppar.
Den styrde en förföljares pil
smack in i hans rygg.
Flydde uppåt. Flydde. Räddade allt
utom sitt liv som overkligt blödde in i
snön och de väntande glaciärerna.

Natten gick. Och året. Hundra år. Det gick tusen.
I en bädd av is låg mannen som skulle komma att kallas Ötzi
medan tusen år till gick. Och efter ännu tusen
tändes en darrande stjärna i himlen
och de som kunde räkna tiden började nu om.
Efter nästan två tusen nya år anlände två tyska
bergsklättrare ...

I en dikt av Kjell Espmark lever han nu
sitt liv utanför tiden.
.

Spjutkastar-Elsa och muttrarna

Hon hette Elsa. Och var vår klassföreståndare på mellanstadiet. Hon hade hårda nypor. Och då menar jag bokstavligen.

Hon hade nämligen varit spjutkastare. Det sas att hon varit i Sverige-eliten. Hon var alltså ingen man muckade med. Var det någon som var stökig så kunde hon bara gå in i skocken och LYFTA bort den stökige i nackskinnet. Man var nog lite mallig att man hade en så imponerande dam som klassföreståndare.

En stor grej på den tiden var när det var film. Då kunde Elsa komma in i klassrummet – som hon gjorde den här gången som jag tänker på – och säga, när vi satt oss: ”den här timmen ska vi se en film om –” och ingen hörde på fortsättningen. Vad filmen handlade om, vem brydde sig om det? En euforisk våg av VAJERT gick igenom klassen. För detta innebar bio mitt på dan i plugget!

Vi lämnade klassrummet och ställde oss på ett långt led två och två i korridoren och först när Elsa tyckte det var tillräckligt lugnt och tyst så fick vi marschera genom skolan till filmsalen, där mörkläggning och filmvisning, stämning, mystik och pirrig förväntan låg och väntade på oss.

Framme vid filmsalen stannade vi och ställde upp oss på led för inmarsch, några stökade och pratade bakom mig, nån knuffade till mig, jag vände mig om för att se om det var Berra eller Hasse eller vem det var.

Då slog blixten ner. En eld högg in i min nacke som en skallerorm, allt blev bara en hjärndunkande glödgande smärta. Jag fattade ingenting, jag kunde inte andas eller röra mig men lättade ändå från golvet, drogs ut ur skocken, dinglande i Elsas nypor.

Jag minns inte vad som hände sen. Inte vad hon sa, inte om hon insåg att hon huggit tag i fel grabb eller ej, inte om jag sen fick se filmen, men det fick jag väl kanske, fick förmodligen ställa mig sist i ledet som straff. Jag vet inte.

Det enda jag minns är mina känslor. Först en enda stor förvåning. Sedan chocken. Smärtan. Indignationen över orättvisan och övergreppet. Och till sist – måste jag erkänna – hatet. Som låg kvar i mig en lång tid efter det att den bultande svullnaden i nacken till slut försvann.

Hat försvinner. Men med hjälp av hat kan man förstå varför t ex egyptierna revolterade i våras. Har man aldrig känt hat, förstår man egentligen inte vad dom bråkar för.

Hat försvinner. Det försvann för mig, förstås, och ersattes av kunskap och erfarenhet. Men det här gör att jag så väl förstod vad August Strindberg skrev om i kapitlet om Johan och muttrarna i Tjänstekvinnans son. För den berättelsen kan man inte förstå om man läser med huvudet. Man måste läsa med kroppen.
.