skip to main |
skip to sidebar
Du store tid!
Kung Bore-tid,
det är helt enkelt tiden
då bloggar går i iden.
I alla fall denna
som heter Görans Penna.
Den gäspar och ruskar på raggen
och kliar sig förstrött på maggen,
drar på sin vintermössa
och lägger sig att sussa.
Och snarkar så marken skakar.
Allt medan tiden vakar.
Det vanliga är att den får en
slummer ända till våren.
Till dagen det hörs genom riket:
en tussilago har synts i diket!
Och budet går från dörr till dörr.
Görans Penna tillbaka precis som förr!
Bloggen vaknad ur sin dvala då.
Det sjungs i berg och dalar då.
Och glädjetårar skvalar då.
Ja, själva stenarna talar då.
Alltså när första tussilagon
slår upp sina soliga ögon.
Det första vårinlägget ges då.
Klicka dig in och läs då.
Och frusta dig matt och hes då.
Vintern en ren parantes då.
Vi ses då!
.
1
Hur fint kändes inte detta, va
när ni flyttat ihop i er etta, va
2
Så småningom sa ni väl nåja, va
efter nyår blir schysst med en tvåa, va
3
Och möbler kan fyndas på rea, va
Slår vad att ni har ett IKEA, va
4
Men goda råd är dyra, va
när flingor börjar yra, va
5
Skönare stanna hemma, va
om ni själva finge bestämma, va
6
Ta på er en värsting till pjäxa, va
om drivorna börjar växa, va
7
Och er varmaste tomteluva, va
så ingen av er får snuva, va
8
Nu snöar det så ni får skotta, va?
God Jul, ni unga tu i Ottawa!
.
3
Det är skönt att sitta och meta
så här på en frusen älv.
Och sen att gå hem och äta
mat som man fångat själv.
4
Säcken på ryggen är tunger
men Robin Rödbröst han sjunger:
Kviddevitt, kviddevitt,
på julen ska alla få sitt.
1
Här står tomten och spanar
med lykta bakom vår vägg.
Snön lyser vit på granar.
Vitt är hans tomteskägg.
2
Här vankas gröt
som är het och söt
till tomten och tomtenissen
och även till tomtekissen.
I skolan förr sjöng vi - utom hörhåll för fröken - ”Sankta
Lucia, hit med en tia, tian var trasig, lucian var knasig”.
Julvisorna fick inga nya versioner av oss. Och inte sommarvisorna. Det var bara
Luciasången som vi kände behov av att förbättra. Antagligen för att den var så
högtidlig, julvisorna var ju tjo och tjim och triggade inte igång någon reformiver
hos oss.
Eller också var det texten som ingen fattade. Vad var ”tunga fjät?” Eller ”runt
gård och stuva?” Och Staffanvisan sen. Vad var fålar? Vattna sina fålar? Var
det blommor eller nåt?
Eller också var det hela Luciatåget. Alla vi gossebarn hade ju tvingats gå med
strut på huvudet som hela tiden ramlade ner över öronen och ha nån konstig pinne
i handen och skulle samtidigt komma ihåg de konstiga orden och dessutom kunna
sjunga dem och dessutom se obekymrade och t o m värdiga ut, där vi vinglade
fram efter tjejerna.
Som förstås kunde text och sjöng klart och fint och såg
tjusiga ut. Och jag tror t o m de tyckte om det.
Om man googlar på Lucia, blir man lätt konfunderad. Seden verkar vara en
märklig dekokt av vitt skilda saker. Lucia hette ett helgon på Sicilien på
300-talet. Därav ”Sankta”, som vi grabbar väl tog som ett förnamn med Lucia som
efternamn. Men vår tradition har ingenting med henne att göra, förutom namnet.
Ja, kanske att det röda bandet symboliserar hennes martyrdöd, tror Google.
I stället verkar det vara Vintersolståndet, årets mörkaste dag, som färgar av
sig. Den 13 december var en farlig natt. Övernaturliga väsen, troll och demoner
var i farten. Och man trodde djuren kunde tala den dagen. Lussinatta hette det.
Lussi eller Lussekäringen var en ond varelse som flög omkring i luften med sitt
följe.
Och så har vi Lucifer, mörkrets herre. Lite halvelak var nog även han. För att
inte säga den mest elaka av dem allihop. Även om namnet väl betyder ”den som
gör ljus”. Men, det är klart, man behövde väl hjälp från alla på årets mörkaste
dag.
Sen tyckte man väl att det var fint att låna in helgonet från Sicilien för att
ge ett lite lyft till det hela. Och mycket av själva Luciagestalten med
ljuskrona etc kommer från Tyskland tydligen.
Ja, inte vet jag. Men mycket sammanfaller på denna dag. Även nobelfesten. När de festutsatta
lagerkrönta äntligen får lite ro att sova, väcks de brutalt i arla morgonväkten
av vitklädda damer med eld i håret som sjunger om tunga fjät runt gård och stuva.
Och försöker de somna om, vinglar ynglingar fram med trattar på huvudet. Enda
sättet att blidka demonerna är tydligen att bita lite i de brända plattkakorna
och svampiga bullarna med ögon som de räcker fram.
Och det där med stjärngossarna ja, läser jag vidare, det kommer från
Staffanssjungningen. Fattiga djäknar, som förr i ti´n gick mellan husen och
sjöng för att samla in pengar.
Sjöng de bara bättre än oss i Södra Ängby Grundskola, så fick de säkert lite
kapitalförstärkning den vägen. En tia åtminstone. Hoppas den inte var trasig.
.
Nej, jag vet. Så hette den inte, den amerikanska motsvarigheten till
Barna Hedenhös.
Utan The Flintstones. Eller Familjen Flinta på svenska. Fred och Wilma Flinta.
Och Barney och Betty var grannarna och bästa vännerna. Några barn fanns inte
till en början. Det var påhitten mellan Fred och Barney det handlade om mest.
Prototypen var Helan & Halvan. Stor, skrytsam och enkelspårig mot liten,
blygsam och smart.
Själva handlingen var inte grejen i serien, bara typisk amerikansk komedi. Det
som lyfte det var de fina teckningarna. Och rösterna, perfekta för var och en
av rollfigurerna, inklusive skratten som de levererade som en punchline i de flesta av scenerna.
Och fantasin. Pickupnålen var en fågel som sänkte sin näbb över stenkakan.
Duschslangen var en elefantsnabel.
Flinta blev megastora. Sågs överallt ett tag. På skolrasten excellerade ungar i
att rita Fred Flinta med krita direkt på skolgården. Hans karakteristiska drag
lämpade sig bra till det, profilen, näsan, luggen, skäggstubben, den lilla
slipsen. Skickligaste av alla dessa småkonstnärer var ”Anna”, min polare från
4:an och framåt. Jag försökte härma utan framgång.
Familjen Flinta var en av de serier som man verkligen följde på TV. Jag minns en gång när
mamma och jag besökte mormor och morfar på Bergsundsgatan. Det drog ut på tiden
och jag liksom ryckte i mamma för att vi skulle gå, måste ju hinna hem till
Flinta, de hade själva ingen TV då. Och morfar blev sur när han märkte det.
”Jaså, ni vill inte stanna!”.
Och mamma satte sig hos morfar och försökte få
honom nöjd samtidigt som hon kände min frustration. Nu när jag tänker tillbaka
på det, skäms jag över hur egoistisk jag var då. Och det kämpiga för mamma,
sliten mellan en odräglig far och en odräglig son.
Namnoman som jag är, tänker jag på namngivningen i serien. Barney och Betty.
Fred Flinta. Alliterationen. Men Wilma Flinta. Varför då inte Fiona eller nåt?
Jo, serien dök upp första gången 1960, hela tolv år efter Barna Hedenhös´
debut. Och vad hände mer i världen 1960? Jo, OS i Rom. Och drottningen av kolstybb, med
guld på 100 m, 200 m och i korta stafetten, var Wilma Rudolph. En megastjärna
på idrottshimlen då. Jag känner på mig att det var därifrån Hanna-Barbera fick
namnet. Och jag känner också på mig att det i de faggorna även var många småwilmor
som blev dopbestänkta runt om i kyrkorna i Sverige.
Rom-OS 1960 har för mig en speciell nimbus, fast jag jag aldrig såg det direkt.
Glin som jag var.
Och ett grinigt glin också, med tanke på det där på Bergsundsgatan. Vad hade det gjort mig om jag hoppat över ett litet avsnitt av den där serien?
En tankeställare är på plats:
Att kritisera andra stackare,
det hjälper föga,
om bjälken inte går att se
i sitt eget öga.
.
Nej, Barnen Hedenhös kan man inte säga. Barna Hedenhös är det kongenialiska
namn som den lika kongenialiske Bertila gav sin skapelse 1948. Bertila är också
fyndigt för Bertil Almqvist.
Man såg hans böcker direkt när man gick in i skolbiblioteket i småskolan. De
lyste upp rummet och drog blickarna till sig. Omöjligt att inte sätta sig ner
och bläddra i dem. Det fanns så mycket i dem. De fantastiska och fantasifulla
teckningarna, kantiga, håriga, fyndiga. Och bara namnet Barna. På den tiden när
det var otänkbart för oss skolbarn att skriva dom och annat talspråkigt. Fick
man göra så!
Och namnen! Ben (som pappan också i Bröderna Cartwright) och Knota. Och barna
Sten (som också min pappa hette) och Flisa. Och det var dom som var
huvudpersonerna. Böckerna hette ju inte "Pärona Hedenhös".
Man njöt när man läste att statsministern hette Tagge Urlander. Och om
stångstörtningstävlingarna i de Urlympiska spelen. Och deras raketbränsle
ur-an. Man frustade lyckligt av sånt. Undrar vad Bertila hade sagt om han varit
med i fjol när låten Ur-foria vann i Urovitjen.
Som adventskalender i år är den särdeles lyckad. Sissela Benn bär upp det hela
med fingertoppskänsligt spel. Och är det inte lite hedenhösklass på hennes namn t o m!
Och att man låter dom uppfinna julen, det kunde inte ens Bertila hitta på mer
klockrent. Eller ur-rent, kanske det ska heta.
Om namnen på cykel och bil kommer från Bertila eller kalenderförfattarna vet
jag inte. Kan vara vilket som. Skeletthäst. Och eldvagn. Här är det omöjligt
att inte spinna vidare.
Vad skulle TV heta? Flimmerruta, tror jag.
Vilka mer typiska nuprylar finns? Ajpäd, förstås. Eller paddan. Eller i-pad.
Med tanke på hur den ser ut i motljus, döper vi den härmed till kladdruta.
Och den vanligaste nuprylen, den som ingen klarar sig utan, som ser ut som en
liten vedklabb, som man alltid tar fram om man inte vet vad man ska göra, när
man känner sig lite ensam. Mobilen. Eller snutteklabb, som den förstås heter på
hedenhöska.
Och innnan man hinner hejda fantasin, tar den med en till en grotta på
Stockholmen. Där man i flimmerrutan säger att många fingrar snutteklabb när
dom rattar eldvagn. Och krockar då ofta med skeletthästar. Särskilt om dom som
grenslar skeletthästarna också fingrar snutteklabb.
Sånt fingrande är urbota dumt, säger Ben till Knota, där dom sitter på sina
stubbar. Ja, helt enkelt ur-dumt, svarar hon.
Och för att det inte ska hinna bli klart huruvida dom syftar på mobilen eller dessa nerknackade rader, trycker jag snabbt på exit.
.
den grå hunden
viftar inte på nån svans
och gråt finns inte
mer än som
tovor i pälsen
den lågt stående solen
tvingar den löpa
jaga vänner med glimmande betar
lukten av barndom och surt regn
det outhärdliga jagandet
det outhärdliga jag
den outhärdliga spegeln
med den outhärdliga
bilden av människa
hör inte ropen bakom
eller ropen framför
en värmesökande
ihålighet
under flytt
det är därför den springer
den springer bara
för att springa rätt
in i en stor eld
.
En aforism.
Afrika ville man dela.
Det ville inte Mandela.
Afrika ville han hela.
En afroism.
En rapport från Pisa har kommit.
Vart tredje år sedan år 2000 testas 15-åringars kunskaper i matte,
läsförståelse och naturvetenskap av Pisa, dvs Programme for International
Student Assessment.
I Pisa 2012 deltog ett 60-tal länder och resultatet är
glädjande för Asien, som stormar fram.
De 34 OECD-länderna fick blygsammare resultat
och i botten ligger Sverige. Av OECD-länderna har Sverige det mest sjunkande
resultatet och vi ligger nu på 31a plats.
- Utbildningsminister Jan Björkris, vad säger du om Sveriges svaga resultat i
Pisa-rapporten?
- För det första är det inte alls dåligt. För det andra är det sossarnas fel.
För det tredje finns det andra länder som är ännu sämre. Som t ex Tschad och
Timbuktu.
- Timbuktu?
- Ja, fast det är visst inte ett land. Och förresten tog han emot nåt pris i
musik häromdan. Timbuktu, menar jag. Inte Tschad.
- Tschad?
- Ja, han har inte fått nåt pris. Det var Timbuktu.
- Varför ligger Sverige så dåligt till i undersökningen?
- Det kan ju vara lärarnas fel också. De lärare som är sossar.
- Lärarna säger att de får ägna mycket tid åt att jaga mobiltelefoner, burkor,
lärarleg, VAB-intyg, betygsintyg och intygsbetyg och allt vad det är. De kan få
det småknepigt att pressa in lite undervisning också.
- Ja men då utökar vi deras tjänstgöring. Vad kan de ha per dygn, 8-10 timmar?
Vi ökar det till 25 timmar.
- Så många finns inte.
- Inte? Nä kanske inte det. Ett arv från förr i så fall. Så går det när
sossarna bestämmer. Vilket dom gjorde förut. Innan vi kom och rättade till
allt.
- Den här Pisa-undersökningens dåliga resultat för Sverige som kommer när ni
sitter i regeringen är alltså-
- Sossarnas fel, för de satt i regeringen förut.
- Och om socialdemokraterna vinner valet och bildar regering, kommer ni även då
att säga att det är sossarnas fel, om vi nästa gång om tre år kommer att få
ännu sämre siffror från Pisa?
- Ja, vi lutar åt det.
.
det finns händer som långsamt och grunnande förs genom
håret och håret
krumbuktar av mullvadarglädje och när det
precis runnit klart mellan fingrarna
böljar det topparna ner
i små eldstänk av hår såsom drömmarn i mörkret får
skratta
om midjan på barfota musan av måne och djungel
och vaknar och ryser på
kudden av omöjligt vidöppna
sånger om liv
.
Och så var det rättsskandalen kring Thomas Quick.
Skandalen att en trasig människa som drar valser om mord för att impa på sin
terapeut blir trodd och dömd för morden han är oskyldig till. Skandalen att det
är först nu, 10 år efteråt, som han blivit rentvådd för alla de åtta morden. Och
skandalen när justitierådet i Högsta Domstolen Göran Lambertz vägrar att kalla
skandalen för skandal.
För då måste ju Lambertz erkänna att han gjorde fel när han 2006 slog fast i
domstol att de felaktiga fällande domarna var riktiga. Nej, har Lambertz sagt
att Quick är skyldig så är Quick skyldig hur oskyldig han än är.
Och Lambertz deltagande i debatten i Veckans Brott häromdan! Så avslöjande. Så pinsamt.
Ett
arrogant justitieåd som inte lyssnade på någon annan och avbröt och malde på om
att de fällande domarna var riktiga, att de minsann inte bara vilade på en
rättspsykiatrisk sekts teorier utan på det solidaste bevis av allt. Sökhunden
Sampos nos. Som tydligen någon gång nosat upp nånting som kunde vara nånting.
Skulle det här vara en hög företrädare för det svenska rättsväsendet? Man fick
mer en känsla av Gudfadern. This is not business, it´s strictly personal.
Och nästan dagen efter TV-programmet hade han plockats bort från HD och
placerats i Lagrådet, som väl är någon skrubb nånstans långt bort från strålkastarna.
Men jag får en låt som surrar i huvudet av allt det här. En goding från 30-talet.
Any time you´re Lambeth way
any evening, every day
you´ll find us all doin´ the Lambeth walk
Every little Lambeth gal
with her little Lambeth pal
you´ll find them all doin´ the Lambeth walk
Everything´s free and easy
do as you darn well pleasey
why don´t you make your way there
go there, stay there
Once you get down to Lambeth way
every evening, every day
you´ll find yourself doin´ the Lambeth walk
(Furber-Gay, ur musikalen Me And My Girl,
1937)
Eller i översättning:
Fria fångar makes him sick.
Ändra inga straff dom fick.
Räkna med bråk
doin´ the Lambertz walk.
Se på Sampo och hans trick.
Hittar allting utom Quick.
Räkna med bråk
doin´ the Lambertz walk.
Fick sin stora stund på TV.
Pratade i mun på GW.
Ett löjeskimmer över både
Säter och HD.
TV-karriären gick
över på ett ögonblick.
I nån bortglömd kåk
slutar the Lambertz walk.
.
