Vad en pensionär gör

Vad gör en pensionär? Är en sådan själv men vet inte så noga vad det är meningen att man ska göra när man är en. Men just den frågan fick några barn. Deras svar hittade jag på nätet. Så här svarade de.

Sebastian, 5 år:
Hmm, det var en jättesvår fråga. Men jag har hört talas om dom på tv. Jag tror att det är en som pantar burkar.

Johanna, 5 år:
Dom får ta ledigt från jobbet får dom får pengar ändå. Alla blir det om man inte dör före. Jag tycker det ska bli kul att bli pensionär för då får man vara hemma och ligga i badet hela dagarna.

Johannes, 5 år:
Pensionär blir man när man är ganska gammal, 30-40 år eller så. Dom snickrar och brukar säga till om röret har gått sönder. Jag vill inte bli pensionär för jag vill bli dinosaurieletare.

Intressant. Själv trodde jag länge att pensionär = någon som sitter på en bänk och matar duvor. Fast där var jag kanske lite påverkad av Hasse & Tages låt Blå Stetsonhatt från 88-öresrevyn …
”men om man nu inte vill dö vid 30 då, inte nöjer sig med att sitta i stadsparken och mata duvor …”. 
Och åldern stämmer ju, 30-40 år prickade Johannes in bra.

Det mest pensionäriga i min uppväxt var väl annars Ålderdomshemmet i Blackeberg. Jag passerade det varje gång jag gick till skolan. Ett stort hus i rött tegel, med något väldigt märkligt, nämligen en hög och bred trappa som ledde upp till ingången från trottoaren.

Jag vet inte hur mina tankar gick men jag fick den ofrånkomliga känslan av att pensionär, ja då gäller det att ha väldigt pigga och raska ben. Fast de kanske gick flera i bredd och stöttade upp varann, trappan var ju bred också. Såg dock aldrig till några pensionärer där, vad jag minns. De kanske var inomhus och hade stärkande bengympa med tunga vikter.

Nä, nu är det väl dags att jag masar mig ur badkaret ett tag och börjar leta pantburkar. 

.

Fru Fortuna sval igen

med risk för att verka banal igen
men fotbollstankarna mal igen

vi var så bra i vårt kval igen
hela elvan fenomenal igen

men chansen är minimal igen

liksom känns som om någon stal igen
våran jakt på den heliga Graal igen

för lottningen katastrofal igen:
VM-playoff mot Italien!

.

Höghuset i Blackeberg

Det finns ett höghus i Blackeberg. Det är det enda höghuset där. Blackeberg är ett låghusområde. Max typ 3 våningar. Men alltså även detta höghus. Som står där inte så långt från Blackebergs torg.

Så här när hösten nalkas brukar höghuset sno om sig lite tallruskor till skydd för vindarna. Det finns mycket tall i Blackeberg. För att distrahera sig från vinddraget som pinar honom så där högt, brukar höghuset titta ner mot gatan därnere. Och viadukten som är slagen över den mörka vilda naturen ännu längre ner.

Och den smala vägen längst därnere som ringlar från Blackebergs skola, förbi lekskolan med avrinningstunnlarna, förbi baksidan av de gula tegelhusen på Grundtvigsgatan, förbi fotbollsplanen med nät omkring och den stora målvaktsstenen, förbi nästa grusplan med basketkorgar där många timmar stått och dunkat, förbi lekparken med små trollhus och pingisbord med vatten på som inte torkat, och fortsätter där vägen sluttar neråt ända fram till Södra Ängbys skola.

Och skolpojkarna från Södra Ängby som går den vägen för att ha hemkunskap eller simundervisning i Blackebergsskolan och ”Haren” Hemberg som boxar till en annan med långfingret som ett knogjärn i handen. På skoj. Bara träffar den andre mellan överarm och axel på den punkt som förlamar armen någon stund.

Det enda höghuset i Blackeberg kan också titta rakt ner på gatan på de tre glin som tar ett bloss därnere och skickar runt, på den unga pappan med vågiga håret och nyköpta jeans från Ralers och på löven som fastnar i hjulen på barnvagnen.

Hur det såg ut här innan Ajvides vampyr kom hit minns höghuset. Och alla nyårsraketer förstås. De syns särskilt bra om man är ett höghus. De kan lysa upp en liten kille som går där nere i mörkret denna sprakande kväll och han kan titta upp mot höghuset och en reflex av hans framtid kan för ett ögonblick glittra i avgrunderna i hans ögon.  
.

O(M)kring tiggarn från Luossa

(alternativ text att sjungas vid lägerelden)

Omkring tiggarn från Luossa kom partiförslag från M.

”Hörru du som inte bidrar med ett dugg.

Starta eget eller packa och ta första planet hem.

För du stör oss där du sitter med din mugg.”

Stackars ledningen med Svantesson och Möller och Tobé.

Från de krympta moderater steg ett enda jämmerljud.

Då fick frälsaren Ulf Kristuson sin lysande idé:

Det som M behöver nu det är ett tiggeriförbud!

Omkring tiggarn från Luossa slås en järnring av polis.

”Stick iväg din gamla fattiglapp! Förstått!

Här ska resa sig mot himlen bankpalats naturligtvis.

Reinfeldts öppna hjärta har vi stängt för gott”.

.

Rune och päronen

Rune hade päron. 

Det var den enda gården som hade det. Ingers-Anders hade körsbär bakom häcken till sin gård och äppelträd växte på alla gårdar förstås. Men päron fanns bara på Runes gård. 

Det var en lustigt formad gård. Bara stor på längden och smal på bredden. Låg där mellan Rolfs och Grops som en korridor bara. Hög häck runtom, inte av gran, utan såna där mjuka blad. Gungor hängde från några träd. Enastående. Även gungorna de enda i byn.

Han bodde där med sin mamma Anna. Efternamnet var Mases. Inte så konstigt, för hon var syster till min morfar Anders Mases, precis som att Rolfs pappa Johan Mases var bror till min morfar. Och att Stina Grop var morfars syster. 

Både Rolf och Rune var alltså min mammas kusiner, fast jag hängde med dem, de var ju bara fem år äldre än jag. Nu ljuger jag lite. Det var med Rolf jag var. Rune träffade mina syrror, Rolf och jag när Rune råkade vara där. Jag vet inte var Rune och hans mamma höll hus när de inte var i byn. I Noret kanske? Nu vet jag, hon måste ju försörja sig och sonen på nåt sätt och kunde ju inte bara sitta och gunga och äta päron i Hästberg.

Någon pappa såg jag inte till. Fanns kanske ingen. För det är ju lite olika det där. Man kan ha noll, en eller två föräldrar. Själv hade jag en mamma som jobbade i Stockholm och en pappa som jag tänkte fram när jag hade såna tankar. 

När jag gick till Rolf för att spela badminton eller så, gick jag ju förbi Runes. Då kunde jag stanna till och titta in på gården. Oftast var den tom, jag kunde beundra den vackra gräsmattan, men gick sen vidare till Rolfs. Rune var ju bara där ibland.

Han var lång, Rune. Och hade en speciell näsa. Stor, lite köttig så där, ungefär som Paul Anka, och svagt böjd, lite som en indian. Jag hade gärna haft en sån näsa.

Vad gjorde vi när vi var med Rune, vilka lekar hade vi? Minns inte riktigt, men kommer i alla fall ihåg att vi bröt såna där små lönnblad och satte på näsan. För mig föll de av nästan direkt, jag hade ju ingen Paul-Anka-näsa. 

När man stod där utanför Runes och höll på med näsor, kunde man titta till vänster, och med blicken följa byvägen förbi Grops och Ingers-Anders tills den kom till toppen på backen där den till vänster fortsatte som Källbacken ner till landsvägen men fortsatte man rakt fram var man inne på gamla vägen till Heden, som gick förbi Lokas.

Och om man i stället tittade till höger var det Rolfs gård därborta och vägen delade sig där och till vänster gick den brant uppför till dem som bodde på höjden, Myr-August först och de tre damerna högst upp, som väl var ättlingar till den där Tillas-Anders, som jag aldrig sett och som man pratade om som en legend i byn.

Mitt i den världen var jag, där jag stod och provade näsor.

.

Robben mot Robin

Efter lördagens 8-0-seger mot Luxemburg gick en fotbollsyra genom fotbollssverige. Oj, att vi var så här bra! Såg ni hur vi spelade ut dem! Och Berg 4-målsskytt! Lite Ronaldo över honom, är det inte det vi alltid sagt?

Och dagens match, den sista i kvalet. Tre möjliga utfall.
- En liten pytterisk (1 %) att vi skulle missa playoff, krävdes att vi skulle torska med 7-0 mot Holland.
- Och en liten pyttechans (= 0,5 %) att vi skulle vinna hela gruppen och gå direkt till VM, krävdes hjälp från Frankrike, att de inte skulle vinna sin match samtidigt som vi vann mot Holland.
- Samt ett normalutfall, att varken pytterisk eller pyttechans slår in och vi går till playoff (98,5 % möjligt).

Den svenska fotbollsyran viftade skrattretande bort pytterisken att missa playoff. Förresten, pyttechansen att gå direkt till VM växte i försnacket, studieexperterna hävdade att Holland är lite på dekis och vi har säkert en chans att ge Holland en match, ja t o m tvåla till dom, ja kanske inte med 8-0 men ändå, tänk på Bergs fyra mål i lördags! Och på nåt sätt att Sverige är så bra nu att Frankrike känner av det i sin match och tappar poäng, varpå Sverige är klara för VM!

Sedan när vår match började kom verkligheten ifatt hjältarna från Luxenburgmatchen. Nu spelade vi plötsligt mot ett riktigt lag. Vi fick knappt låna bollen. Det var spel mot ett mål. Arjen Robben 1-0 efter en kvart. Och före halvtid dundrade han in 2-0 så det tjongade i nätmaskorna. Samtidigt ledde Frankrike sin match med två mål, så någon direktbiljett till VM var bara att glömma.

Vi kunde t o m tappa playoffplatsen, krävdes bara att Arjen Robben gjorde fem mål till i andra halvlek. Det verkade plötsligt inte alls otroligt efter hans första halvlek.

Men i andra halvlek lyckades vi hålla tätt, inga fler mål för Holland, trots att de anföll hela tiden, ibland var det bara Hollands målvakt på Hollands planhalva. Vi var sällan där, vi bara försvarade oss, målisen Robin Olsen hade en svettig afton, räddade flera mål.

Om Robben vann första halvlek, vann Robin den andra. Så 2-0 till Holland stod sig matchen ut. Vi är i playoff och får möta något av de fyra lagen Danmark, Italien, Schweiz eller Kroatien. Där befarar jag det värsta, vilket av lagen det än blir. Alla fyra är nämligen riktiga fotbollslag, inget Luxemburg.

Emellertid var det två svenskar som imponerade mycket på mig.

För det första Kim Källström. Nej jag vet, han spelar inte längre, men vilken enormt skicklig expertkommentator han är! Utnyttja honom, TV-chefer, han är ett fynd!

För det andra Jan Andersson, Sveriges förbundskapten. Han är så rak och vederhäftig, säger så vettiga och genomtänkta saker. Står inte bara och svamlar och kläcker ur sig självklarheter.

Så någon politiker lär han aldrig bli. 

.