Höghuset i Blackeberg

Det finns ett höghus i Blackeberg. Det är det enda höghuset där. Blackeberg är ett låghusområde. Max typ 3 våningar. Men alltså även detta höghus. Som står där inte så långt från Blackebergs torg.

Så här när hösten nalkas brukar höghuset sno om sig lite tallruskor till skydd för vindarna. Det finns mycket tall i Blackeberg. För att distrahera sig från vinddraget som pinar honom så där högt, brukar höghuset titta ner mot gatan därnere. Och viadukten som är slagen över den mörka vilda naturen ännu längre ner.

Och den smala vägen längst därnere som ringlar från Blackebergs skola, förbi lekskolan med avrinningstunnlarna, förbi baksidan av de gula tegelhusen på Grundtvigsgatan, förbi fotbollsplanen med nät omkring och den stora målvaktsstenen, förbi nästa grusplan med basketkorgar där många timmar stått och dunkat, förbi lekparken med små trollhus och pingisbord med vatten på som inte torkat, och fortsätter där vägen sluttar neråt ända fram till Södra Ängbys skola.

Och skolpojkarna från Södra Ängby som går den vägen för att ha hemkunskap eller simundervisning i Blackebergsskolan och ”Haren” Hemberg som boxar till en annan med långfingret som ett knogjärn i handen. På skoj. Bara träffar den andre mellan överarm och axel på den punkt som förlamar armen någon stund.

Det enda höghuset i Blackeberg kan också titta rakt ner på gatan på de tre glin som tar ett bloss därnere och skickar runt, på den unga pappan med vågiga håret och nyköpta jeans från Ralers och på löven som fastnar i hjulen på barnvagnen.

Hur det såg ut här innan Ajvides vampyr kom hit minns höghuset. Och alla nyårsraketer förstås. De syns särskilt bra om man är ett höghus. De kan lysa upp en liten kille som går där nere i mörkret denna sprakande kväll och han kan titta upp mot höghuset och en reflex av hans framtid kan för ett ögonblick glittra i avgrunderna i hans ögon.  
.