onsdag 29 juni 2011

Demokratid

Halva året har gått. Så kan man se det. Men ibland kan jag tänka så här att det där handlar ju bara om tid. Och tid finns inte.

Ja, almanackor och klockor finns. Men inte tid. Försök t ex att gå in i en affär och köpa lite av den varan. Först ser kanske expediten helt oförstående ut. Ehh, är det något nytt märke? Nån ny tidning? Nytt dataspel? Nähä, då är jag rädd att … Och om du då står kvar och framhärdar i din beställning, så rycker den stressade expediten på axlarna och vänder sig till någon annan kund med ett pressat "jag har inte tid".

Och man kan inte heller lagra tid. Frysa ner den i kylskåpet och ta fram den senare. Även om det finns folk som försökt sig på just det, med sig själva. Jänkare brukar det vara, som på det sättet försöker köpa tid. Men det går inte. Man såg ju hur det gick hos expediten.

Det man ofta beskyller tiden för är att den går. Men jag vet inte. Jag tycker det är vi som går. Eller visarna på klockan. Tar vi bort klockan, vad har vi då? Solen, säger du. Solen den går ju upp och ner där borta. Njae, det är bara som det ser ut. Det är ungefär som att hålla upp handen framför ansiktet, dra bort den och säga tittut.

Nä, tiden varken går eller går att lagra. Det är en färskvara som mjölk och demokrati. Demokrati, ja. En sak som ofta sägs om tiden är att den är det enda riktigt demokratiska och rättvisa som vi människor har, eftersom vi alla har exakt lika mycket av den. Närmare bestämt 24 timmar om dygnet. Man säger ju dygnet om vår vridning runt oss själva.

Men går går det inte att säga att den gör, tiden. Jag tror mer på hoppsasteg. Att den mitt i steget och hoppet bara ändrar ett N till ett L och så blir det en ny månad. Man säger ju månad om månens resa runt oss.

Så förefaller det mig från den plats där jag sitter. Demokratid. Genom hoppsasteg styr folket tiden.
.

tisdag 28 juni 2011

Jogga, yoga, yoghurt

Om man vill ha ett enkelt levnadsråd att hålla sig i – och det vill man ju – så kan man säga joggayogayoghurt.

Så att man inte glömmer nåt.

För jogga är viktigt. Eller man måste ju inte precis springa omkring och flåsa, men det kan vara OK att röra på sig, kroppen är på nåt vis konstruerad för det. Om man inte är ett träningsfreak – och det är man ju inte – så kan smyggympa vara en bra väg. Gympa utan att man planerar det och utan att det egentligen kostar på. Spola hissen och knalla i trapporna t ex. Eller sträcka på kroppen och lemmarna när man väntar på att rödljuset ska slå om.

Själv gör jag armhävningar i innertrappan hemma. Golvet lutar på så sätt starkt uppåt, så övningen kan sägas få ett drag av fusk. Men med illa dold list säger jag till mig själv att nu har jag armhävt. För det har jag ju. Jag kan inte säga emot mig själv där. Jag är på nåt sätt så enastående smart att jag kan lura i mig själv vad som helst för att jag är så enastående korkad.

Och lite kroppsrörelse drabbas jag därmed av i rena farten.

Och yoga är viktigt. Fast det behöver inte vara just yoga heller. Anything goes, som det heter på nysvenska. Huvudsakligen att man kopplar av, kommer till ro, funderar en snutt på sig själv och sitt liv och det här som vi alla håller på med. Alltså existerar. Det blir man tokig av om man bara ägnar sina tankar åt det. Och man känner sig nog tom om man konstant undviker detta område. Det förkättrade ordet "lagom" är här bra. Ägna sig lite grand, lite lagom åt detta.

Förresten heter det kanske inte "yoga" längre. Allt byter namn. För att verka lite hippare och coolare. Själen, kan man ju helt enkelt säga.

Och yoghurt är viktigt. I likhet med all annan mat som är nyttig. Det är helt enkelt nyttigt att äta mat som är nyttig. Samtidigt som det är OK att äta mat som är onyttig. Bara man inte vräker i sig av det. Det där med lördagsgodis är inte ett så dumt koncept. Vara sträng förälder mot sig själv på vardagar. Och ta en glass och kanelbulle på helgen. Om man vill må schysst - och det vill man ju.

Ta trapporna - bara vara - spara bullen till helgen. D v s jogga – yoga-yoghurt.

Så att man minns och finns.
.

fredag 24 juni 2011

Nils

mellan gatan och parken
kanske du mer är
van att se mig
stå och stryka eld på en
tändsticka och hålla för
så att flamman går över
till blosset mellan läpparna

precis som statyer
i allan tid har plägat
mot rost och frost
för människor med öppna
ögon och goda

men nu är nu
och vi ses igen
förutan minsta
rim till skydd

solen är försenad men det gör inget
det går ju alltid
att fäkta med armarna
det är så man gör
åkarbrasor eller vingar
eller för den delen
tvättar sina fönster
genomskinliga

de utposter av glas
som inget annat är
än rinnande sand

vår tändsticka är att
inte kasta bort vad vi har
i mörkret mellan oss
kan du stryka över skräcken med min hand

du rosenbarn
du barn av natten
jag sötebrödsönskar dig
en liten låga
som bara är din
.

söndag 19 juni 2011

Jakten på ján

Hä va mackyt ján. Det är ett av de mustiga uttryck som jag har i mig sedan jag var barn. Hä va mackyt ján.
Åtföljt av att man klatschar med handen på benet. Eller drar med baksidan av handen över pannan. Scenen är sol, Bläsen, hässjor och Grop-Per och andra som hjälpte till med räfsor och grepar.

Vad betyder uttrycket?
Ja, hä va = det var. Rätt enkelt att tyda. Kanske ”hä” kan lura en att tro att det är en förkortning av ”här”, men så är det alltså inte.
Nästa ord ”mackyt” är lite svårare att genomskåda kanske. Myggigt.
Hä va mackyt. Det var myggigt. Fast egentligen inte bara mygg, snarare flugor, bromsar eller vilka flygande otyg som helst som förpestar en, när man varm och svettig räfsar hö på en åker.

Och sen det sista ordet ”ján” som betyder ”här”.

Hä va mackyt jánDet var myggigt här.
"Ján" som jag skrivit med en accent. För att visa att det är nåt ovanligt med uttalet, inte ett svenskt a som i ”van”, utan att a som t ex i tyska ”Vater” (eller för all del som i ”Zlatan”). Sådana här osvenska a vimlar det av i våra dialekter.

Men det är så konstigt att ”här” alltså heter ”ján” på dalmål (för det är dalmål det handlar om). Var kommer detta "ján" ifrån? Det liknar ju ingenting i något språk. Allt annat i dalmålet går att härleda. T o m ”vöndalöst” går ju att ana sig till att det betyder ”fantastiskt”, vi har ju ”wonderful” på engelska. Och alla vanliga småord som du, vi, stol, har, sol etc är hyfsat lika på åtminstone något av de indoeuropeiska språken svenska, engelska, tyska, franska, spanska.

Men här, here, hier, ici, aqui heter på dalmål ján. Varför? En liten diamant av obegriplighet är det. Jägaren i mig skulle vilja få en förklaring.

Jag tänker så här: men motsatsen då? Det heter ju "här – där" och "here-there". Och på dalmål? Ja, den här frasen anmäler sig då direkt:

Akt dä så dunt rammel nöd dan (ytterligare ett uttryck som skramlar runt i skallens minnesvindlingar).
D v s: Akta dig så du inte ramlar ner där.
Så det är i alla fall ett rimpar även på dalmål: ján – dan.

Fast … ”dan” uttalas med vanligt svenskt a, tvärtemot "ján" alltså! Varför det? Högst besynnerligt. Ännu en vöndalös diamant av oförklarlighet, som …

Men jag får akta mig så jag inte ramlar ner där.
.

fredag 17 juni 2011

Kurre & Åsa och varjehanda pålägg

Jag råkade vippa bloggpennan nedåt. Och då var det förstås klippt. Duns till vänster om tangentbordet. Kurre. Duns till höger om tangentbordet. Åsa. De plirade upp mot mig.

Kurre: - Berätta om ...
Åsa: - ... dina frukostar.
- Frukost? Ja, jag brukar väl först -
Å: - Nej, vi menar förr. På ...
K: - ... landet. Berätta om det.
- Jaha. När jag var grabb? Ja, jag drack alltid en kopp . Nej förresten, choklad också ibland. Och -
K: - Choklad?
- Ja. Och få se, ibland också honung. Alltså hett vatten med honung i.

Å: - Klibbigt och läbbigt. Men vad åt du?
- Ja, det var ofta hålkaka. Runda. Som mormor gjorde. Jag fick alltid sticka hål på dem innan de skulle gräddas. Man gjorde så för att -
K: - Jaja. Men vad åt du för pålägg? Det ...
Å: - ... där äckliga som din morfar åt?

De tänkte på det som jag berättade i inlägget den 22 mars.
- Absolut inte. Vad tror ni om mig? Nej, det var alltid ost.
Å: - Bara ...
K: - ... ost?
-Ja, och mesost. Brunt paket. Man ställde på högkant och hyvlade.
K: - Men nåt mer än ost och ...
Å: - ... mesig ost måste du väl ha ätit?
- Ja, messmör. Ett gult paket. Man bredde på med kniv

Jag såg att de började få något gäspigt i blicken. Jag sökte i minnet.
- Och så åt jag hästkött på mackan. Nu tittade de upp, lite mer intresserade. Det hette ”hamburgerkött” för att det var lite fult på nåt sätt att äta häst.
Å: - Fast det är väl ...
K: - ... bara som skinka?
- Nej, skinka åt jag sällan. Men jag kunde snurra upp en konserv med sardiner och ha som pålägg ibland.
K: - Inget mer? Inget som var ...
Å: - ... läbbigt, så där som din morfar -
- Nej, hu nej. Men jag åt förstås mycket äppelmos som pålägg. Det var mormor som gjorde äppelmos. Och hon blev glad om det gick åt. Och jag blev glad om hon blev glad

Nu såg de att jag försökte smita ut på mormorspåret och jag hejdade mitt dillande och lade pennan i stora veck. Och så kom jag på det!
- Majonnäs! Ibland kunde jag bre en macka med bara majonnäs! Jag tittade triumferande på Kurre & Åsa.
Och blev belönad med förtjusta rysningar hos båda två.

- Och, sa jag, för att sätta punkt för diskussionen, så fort jag åt pålägg så innebar det att jag, oavsett vad jag åt, samtidigt också åt något annat, som jag ännu inte nämnt och som så att säga ligger i sakens natur, gissa vad?

Där hade jag dem. De tittade frågande på mig. Och sedan på varandra. Och jag hade gott om tid att helt oförmärkt smyga in ett finger mellan dem till avbloggningsknappen, samtidigt som jag själv med ett maliciöst leende avslöjade det korta och korrekta svaret, alldeles innan jag tryckte på knappen:

- Ägg.
.

söndag 12 juni 2011

Trick med speglar

jag var den ende i klassen
som visste vem Zora Folley var
och var han låg på utmanarlistan

när Eddie Machen landade på Bromma
var jag och pappa där
jag höll pappa i handen
och minns att Eddie hade keps

det var boxare, lejon och gorillor

och så var det
nåt trick med speglar på fester
man håller en kroppslång spegel framför sig
vinklad ut från mitten
med näsan på kanten
och gör roterande rörelser
med armen och benet på spegelsidan

då ser det ut som en groda som simmar

förmodligen krävs en spegel till
och att man blundar med ett öga eller så
minnet är oklart där

en annan glimt är i mammas och pappas sovrum
min julklapp stod där oinslagen
jag såg den
mindes pappas skarpa Gå inte in där
och så min iskalla skräck för upptäckt

från pappas vrede
fanns inget gömställe

men
för man försiktigt samman
skärvorna av glimtar man hittar
och blundar på ena ögat
så kanske man får ihop en spegelyta
tillräckligt hel

där grodan kan ta sig
simmande iväg
.

lördag 11 juni 2011

Evert Dylan och Bob Taube

En sak som ingen tänkt på - eller i alla fall aldrig nämnt eller skrivit något om - är likheten mellan Bob Dylan och Evert Taube.

Att de skrev och sjöng sina egna sånger? Nä, hur många gör inte det?
Att de sjunger hest? Nä, samma sak där. Det gör många, hesheten är en del av det som gör en röst njutbar att lyssna på.

Nej, det jag tänker på är att båda är narrativa låtdiktare. De berättar historier i sina låtar. Andra kanske också gör det då och då, men inte som Evert och Bob. De gör det, i stort sett, alltid. Här har vi två födda berättare. Det är action. Massor med verb.

Dit kom jag ridande en afton i april … Strike another match, let´s start anew … Den skälver den barnsliga hand som jag kysst …

Och det mest berättande man kan tänka sig: dialoger mitt i låtarna! Det är det inte många låtskrivare som kör med. Men hos Taube fullkomligt myllrar det av dialoger i texterna. "Fritjof och Carmencita", "Rosa på bal", "Den glade bagarn i San Remo". Välj vilken som helst, ska du se.

Och de finns även ymnigt hos Dylan, fast man kanske inte tänker på det. T ex den här. Låten "Highlands" från albumet Time Out Of Mind. Omkring 16 minuter lång, nånstans i mitten sjunger Dylan att han går in på ett fik. Han och servitrisen börjar prata med varann:

Then she says: "I know you´re an artist. Draw a picture of me!"
I say: "I would if I could, but I don´t do sketches from memory".
"Well", she says, "I´m right here in front of you, or haven´t you looked?"
I say: "All right, I know, but I don´t have my drawing book."
She gives me a napkin, says: "You can do it on that."
I say: "Yes I could, but I don´t know where my pencil is at."
She pulls one out from behind her ear
and says: "All right now, go ahead, draw me, I´m standing right here!"
I make a few lines and I show it for her to see.
Well, she takes the napkin and throw it back and says:
"That don´t look a thing like me!"
I said: "Oh, kind miss, it most certainly does."
She says: "You must be joking." I say: "I wish I was!"


Låten handlar om Bob Dylans längtan till bergen. Den här dialogen med servitrisen är egentligen en ganska ovidkommande utvikning, har ingen bäring på det som låten handlar om. Men Dylan gillar att berätta och dialogen finns där instoppad mitt i denna maxlånga låt. Och det lugna gungande blueskompet till den här sköna dialogen och hela låten ...
En skimrande pärla i Dylans produktion.

… Tärnan har fått ungar och dyker i vår vik … Kom inte ut, Florindo, det drar …
det glittrar av versrader i mig från Dylans omaka nordiska kompis.

Fast då hör jag Cornelis Vreeswijk som från ett ulligt moln däruppe: du, medborgaren, det där fanns också i mina låtar!

Och från molnet bredvid tycker jag mig höra Olle Adolfsson instämma: Alldeles. Och ävenså i mina.

Och innan fler börjar hoa från molntapparna, bloggar jag ut.
.

tisdag 7 juni 2011

Över huvud taget

Företeelsen huvudbonad sönderfaller vid betraktandet i två delar:

mössor och hattar.

Mössor har man i form av luvor, vilka antingen är ljusa Stenmarks- eller röda tomte-. Båda dessa förekommer med och utan tofs. Tofsfrekvensen är påfallande vad avser tomte-. I synnerhet på de av Jenny Nyström å bilder avbildade tomte-.

Hattar har däremot inte tofs, vilket är den särpräglade egenskap som särskiljer dessa från mössor. Utom vad avser fez, som onekligen är tofsprydd oaktat att det är en hatt.
Fez faller emellertid utanför detta studium, enär blotta nämnandet av densamma alltid åstadkommer ett opassande fnittringsljud å tolvåriga gossar.

Alla andra hattar är dock tofslösa. T ex cowboyhatten, som är bra att ha när man känner för att sätta två fingrar till sin huvudbonad och säga ”thank you, ma´am” och vända sin springare och försvinna i ett dammoln runt en kaktus.

Vill man inte försvinna bakom en kaktus, kan man ha en sombrero. Den är vidbrättad och gör att man blir en mexikan, som just passerat gränsen. Vilken gräns det handlar om spelar ingen roll, bara den passeras.

Halmhatt går också bra. Används med fördel av dig som är folkpartist och levde på 40-talet.

En annan tofslös hatt är kepsen. Keps är en konstig hatt eftersom det betyder ”mössor”. Den är dock ingalunda en mössa. Hur skulle den kunna vara det? Den saknar ju tofs. Keps är alltid köpt på Manhattan eller i Danmark.

En annan huvudbonad som saknar tofs och därmed är en hatt är baskern. Den är grön och kommer ofta från en morbror som återvänt från Främlingslegionen.

Fler hattar och mössor finns inte. På manssidan. På kvinnssidan återfinns däremot åtskilligt fler. Samtliga har fjäder och vippar på kvinnliga huvuden vid galoppbanor.

Därmed är analysen fullkomnad och ämnet huvudbonad uttömt.

Man kan felaktigt förledas att tro att ”huvudbonad” är en demokratisk företeelse, kan bäras av alla, bara att åsätta densamma å huvudet. Inget kan vara felaktigare. Skalliga personer (Fredrik Rheinfeldt och Yul Brynner) har det odemokratiska försteget att de inte behöver sätta något ovanpå huvudet. Det räcker med att ingnida detsamma med bonvax - med ty åtföljande putsning medelst sidennäsduk – för att uppnå vacker huvudbonad.

Vi andra kan inte ha lika glatt hjässa som dessa. Men lika glatt ansikte.

Oavsett om det handlar om Stenmarks-, tomte-, fez, cowboyhatt, sombrero, halmhatt, keps, basker eller lite vax å sidenduk, bör över huvud taget all form av huvudbonad få en renässans.
.

måndag 6 juni 2011

Det var så

det var så underligt

underligt välbekant
och ljuset kom brett in

i breda rum och sängarna

stod också breda

åldern omkring mig

var som luft i skåpen
och tysta dörrar


allt fanns ihop

och ljuset fortsatte

genom rummen


det var telefonsamtal och

förberedelser för resor

mamma kom hem till mig

när jag inte var där
och jag kom hem till mamma

när hon inte var där

lever du eller är du död
och svaret att
det vet jag inte jag håller inte

så noga reda på det

i drömmen sätter någon händerna
till munnen och ropar

mil och mil härifrån
.

söndag 5 juni 2011

Kamel

han går aldrig tillbaka i sina steg, kamelen

även om det var en tanke av särskild lyster
som nyss blåste bort bakom honom

öknen är för stor för det

det är motvindarna som format honom så
den spotska silhuetten mot den blå arabiska himlen

när han ska resa sig
lägger vi märke till
att han lutar sig långt framåt
reser sedan upp bakbenen
och först därefter reser frambenen
sig upp under kamelen

därför
måste vårt tommaste bröst erkänna

är det sin egen konst att rida en kamel

för han kränger inte
åt vänster eller höger

han reser bara framåt
.

lördag 4 juni 2011

Vicke Vires upprättelse

Tänker på fingrar. Det finns en liten hierarki även där. I handen. Finast är förstås tummen. Utan den klarar man sig inte. Det är ju den man messar med. Och näst i hierarkin är väl pekfingret, oumbärlig för att manövrera sig fram över pekskärmar. Sedan kommer nog långfingret, som rakt uppsträckt tar vid i biltrafiken där orden slutar. Och ringfingret, det enda klädda fingret, fullbordar den kvartett av extremiteter som handen ståtar med.

Javisst ja. Det sista fingret. Men det är det ingen som räknar med. Det är av ingen nytta och inget värde. Evigt begabbad och sedd ner på. Hör själva: lillfingret. Eller Lilla Vicke Vire, som det heter i barnramsan.

Men jag vet när detta finger var störst av alla. I lumpen.

Till lumpen hör att man kånkar vapen. Och avfyrar det. Och måste därför mellan varven rengöra det. Oftast som sista grej för dagen. Steg 1, man plockar isär vapnet. Steg 2, torkar bort allt smuts och svart inuti. Steg 3, oljar in det. Steg 4, sätter ihop vapnet igen.

Furiren kollade att steg 2 var klart innan man fick tillåtelse att gå till steg 3. Hittade han minsta svart på någon vapendel fick man bakläxa och ställa sig sist i kön. Vi hade en särskilt petig furir som hette Jönsson. Ja, det är inget utpekande att nämna honom vid namn. Alla heter Jönsson. Och denne Jönsson lyckades alltid heta nåt fel på rengöringen. Han kände efter med lillfingret i pipan, drog ut, och det var förstås alltid en svart prick längst ut på fingret. Och hans favoritord: Inte rent. Gör om!

Där – om ingen annanstans – var lillfingret kung.

Furir Jönsson hade extra långa och extra smala lillfingrar. Ett anställningsvillkor för en militär. Men nu görs väl ingen lump längre och regementen läggs ner. För hotbilderna har tagit slut.

Man kan nästan föreställa sig en skolsal någon gång i framtiden, år kriljoner e. Kr., där magister Jönsson (för alla heter Jönsson även då) frågar klassen:
Så vi hade alltså en gång i världen ett femte finger, kallad lillfinger, och nu frågar jag er: varför tror ni att det försvann?
En skog av fyrfingriga händer i luften. Han tittar på flickan längst fram. Vad tror du, Vicke Jönsson?
Och hon svarar prompt: Det var för att militäryrket försvann.
Vilket är det rätta svaret.

Förstås. För det vet ju alla som gått i skolan, att flickan som sitter längst fram alltid kan alla frågor.
.

fredag 3 juni 2011

Juni natt blir aldrig av

Som jag skrev någonstans i mitten på blogginlägget den 2 november i fjol …

” Nästan som drottningen av dem alla ställer sig nästa person upp. Med en krans i håret håller hon ut sin knutna brunbrända hand. Det är Juno. Läser kort och klart:
Sju blommor i hagen
plockar den längsta dagen
”.

Och så är det nu. Vårens sista månad har satt sig ner och sommarens första månad ställt sig upp. Juni. När man gick i skolan var det en förtrollande månad, skolavslutningen som väntade i aulan.
Och det är majstångsresningen, när årets sol står högst på himlen.
Juni, sommaren innan det gröna gräset bränts till brunt.

Och de ljusa sommarnätterna ... fanns det inte en dikt ”Juni natt blir aldrig av”?
Googlar inte denna gång, går till bokhyllan, och visst, där är den!

Och av en av mina favoriter, dessutom:

Juninatten

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.


Harry Martinson,
ur samlingen Cikada, 1953
.