Alla vägar bär till Rom

Nu går årets åttonde månad mot sitt slut. Åttonde? Menar jag inte tionde? Nej, ”oktober” betyder ju ”den åttonde månaden”. Den där Oktogonen t ex, som en viss bank har som symbol, betyder ju Åttakanting ... och spanjorerna säger ”ocho” om ”åtta”. Man kan ana sig till latinet här ...
Och visst är det romarna som ligger i botten på detta till synes ologiska namn på månaden. Det mesta i vårt språk går tillbaka till dem.

I den romerska kalendern körde man först bara med tio månader. Man tyckte tydligen det räckte.

De första fyra månaderna uppkallade man efter gudar från den romerska mytologin, de månader som vi kallar mars, april, maj och juni.
Månad 5 och 6 fick kejsarna Julius Caesar och Augustus låna sina namn till.
Sedan tröt tydligen fantasin - eller gudarna - och man lät de fyra sista månaderna bara heta den sjunde, åttonde, nionde och tionde månaden. D v s september, oktober, november och december.



Året började alltså med mars. Så var det fram till år 153 f.Kr. Då började man lura på att det där kanske inte var så lyckat. Varför vet jag inte. De kanske kom på, att på det här sättet kommer de aldrig att få se Vasaloppet, det körs ju alltid sista helgen i februari. Eller vad det berodde på. Men lägga till nåt skulle de.



Då skrapade de fram en gud till. Och mycket listiga var de här, för de tog guden Janus, den gud som öppnar och stänger himlaljusets portar. Han har nämligen två ansikten av det skälet. Ett som blickar in i framtiden. Och ett som ser tillbaka in i det förflutna. Lite grand som Jan Malmsjö läsandes Alfred Tennyson på nyårsnatten.
Januarius, Janus´ månad, hade kommit för att stanna.

De kanske hade fått blodad tand nu, romarna, för de lade till ytterligare en månad före mars. Och nu petade de in en etruskisk gud, de kanske hade fått slut på sina egna. Februus är mycket tunn när man googlar på honom. Reningens gud, står det bara. Men så är ju också hans månad den kortaste av alla. 



Året blev då plötsligt tolv månader långt år 152 f. Kr., vilket det alltsedan dess har fortsatt med. Men - undrar du nu förtrytsamt - varför ändrade de inte namnen på de där sista fyra månaderna, som bara hette den sjunde, den åttonde osv? För nu hette de ju fel.

Nej, det struntade de i. De hade ändrat så mycket nu, så det fick räcka. Och så hade de så många krig att utkämpa. Först det första puniska kriget. Sedan det andra puniska kriget. Sedan det tredje puniska kriget. Så de hade helt enkelt inte tid. Det får heta som det heter.



Därför är det nu årets tionde månad, eller egentligen den åttonde, beroende på hur man ser det, som går mot sitt slut. Alltså oktober.

Och årets elfte månad, eller egentligen den nionde, beroende på hur man ser det, står nu för dörren. Alltså november.

Men dessförinnan ska vi fira den ursvenska gamla högtiden Halloween.
.

Värmlänning med stort S

Nu har vi kommit fram till den siste av de tre husgudar jag hade som ung, de där som drabbade mig så med sin lyrik att jag inte kom undan.
Den här tredje då? Ja, till en början kan man konstatera att han var värmlänning.

Värmlänning? Han också?
Ja, av någon anledning var alla tre värmlänningar. Och i synnerhet denna, Gustaf Fröding. Han skrev
t o m en hel diktsamling på värmländska: Räggler och paschaser.
Fast det var förstås hans rikssvenska dikter jag läste. Han öppnade världar för mig om vad som gick att åstadkomma med en penna.
Om Tegnér var Diktaren och Ferlin var Poeten så var Fröding Skalden med stort S. Skillnaden mellan de tre nyanserna diktare/poet/skald kan jag inte reda ut så noga, men på det här sättet var alla de tre den bäste. I bröstet på Göran junior.

Rimmade han?
Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på. Han är rimkonstens mästare i svensk lyrik. Han har en otrolig känsla för rim, rytm och musik i sina texter. Läs "Den gamla goda tiden" (ur Nya Dikter, 1894). Eller "Det var dans bort i vägen" (ur Gitarr och dragharmonika, 1891) - eller lyssna på den, den har tonsatts och spelats in på ett lysande sätt av några andra värmlänningar, Sven-Ingvars.

Kärleksdikter?
Han har många dikter om olycklig och hopplös kärlek, skriven med den vassa smärta som bara det självupplevda kan ge. Detta var en livssorg hos Fröding. Han skaldade sig ur sitt amorösa inferno med en sagolik dikt, "En morgondröm" som till hans förtvivlan blev åtalad för att vara "sedlighetssårande". Detta blev en svår knäck för den känslige Fröding.

Vems skald var han?
Han var de utstöttas skald, de missanpassades, de som tvingades titta på från sidan. Rätt långt ifrån Ferlins situation, som i likhet med sitt alter ego Busen Fabian gärna gick på händer och bröt arm med de andra bohemerna. Frödings alter ego var snarare det vederstyggliga trollet i "Ett gammalt bergtroll" (ur Stänk och flikar, 1896). Även den dikten finns inspelad, på ett oefterhärmligt sätt av Cornelis Vreeswijk.

Vad skrev han mer för dikter?
Öppna hans samling Gitarr och dragharmonika och det trillar ut ett radband av roliga, frodiga och virtuosa dikter som hör till den svenska lyrikskatten, t ex "Våran prost", "Vallarelåt", "En fattig munk från Skara", "Jonte och Brunte", "Världens gång" m fl. När man läser denna diktsamling är det ofattbart att den skrevs för 119 år sedan.

Och i hans Nya Dikter finns "Skalden Wennerbom" (en dikt jag beundrat omåttligt under åren), "Säv, säv, susa" (alla onomatopoeteiska dikters dikt) och "Hans Högvördighet biskopen i Växjö" (om Tegnér! - ett husgudsmöte alltså). Och hans "Klown Klopopisky" skar i mig när jag läste den första gången.

Gustaf Fröding i ett nötskal tycker jag att man hittar i "En ghasel" (ur Gitarr och dragharmonika). Den börjar så här:

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Sedan följer två strofer och dikten avslutas på detta sätt:

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Jag tror att om försynen velat det så att han inte fötts i Sverige utan i stället skrivit på ett språk som engelskan, hade han hört till världslitteraturen. Och sopat marken med fixstjärnor som Keats, Shelly, Byron och Dylan Thomas.

Detta utstötta bergatroll från Värmland.
.

Värmlänning med stort P

Champagnekorken i luften! Det här är mitt inlägg nr 200 här på denna blogg Görans Penna, som jag startade den första maj i fjol, bara för att min penna ville det. Det måste firas!
Och det gör jag med att fortsätta min lilla triptyk om husgudarna jag hade och jag kommer nu fram till värmlänning nr 2.



Värmlänning?
Ja. Även han var värmlänning. Och kom från Filipstad, där han i dag sitter på en bänk som staty. En fin staty, som jag tyvärr bara sett på bild. Jag har närmare till statyn i Stockholm, där jag många gånger morsat på honom där han står på Klarabergsgatan framför det som nu är Nils Ferlins Torg.
För det är alltså Nils Ferlin jag pratar om. Som för mig var Poeten med stort P.



Rimmade han?

Ferlin gav ut sju diktsamlingar 1930-1962. Under den tiden hade den orimmade dikten börjat komma stort, men själv använde han rim i nästan alla dikter. Till skillnad från Tegnér var det den enklaste sortens rimflätning: abab (dvs slutorden på varannan rad rimmar), som i en sång. Ferlin var från början kuplettdiktare och rytmen såväl som sångbarheten levde kvar i honom.
Rimmen var för honom inte så viktiga, de var bara skelettet, som behövdes för att bära fram diktens innehåll (”köttet”, kan man säga). Vilket gjordes ännu bättre om dikten tonsattes (”kläderna”, om man så vill).



Kärleksdikter?
Det är lite märkligt det där. Att vi inte fick någon kärlekslyrik från en sån känslig poet som Ferlin. Det närmaste vi kommer är några vackra dikter till hans mor, t ex En ökenblomma (ur "Goggles", 1938).

Vems Diktare var han?

Han var gatans poet. Sinnebilden av poeten på caféet. Centralfiguren för alla bohemer som bodde i Klarakvarteren, innan dessa skövlades bort av grävskoporna. Han skrev för ”the under dog”. I hans dikter går en varm ström av ... ja, ömhet för medmänniskan, för de som är på samhällets botten.
Om Tegnér har ett överifrån-perspektiv har Ferlin snarare ett underifrån-perspektiv. 
När jag läste Ferlin i min första ungdomstid formade det hela min bild av vad en poet var.
 Boken med hans samlade verk, med de där blomgirlangerna, står sönderläst i min bokhylla. 



Vad skrev han för dikter?

Gå ut på gatan och fråga några vilka-som-helst om de kan någon dikt och de flesta kommer nämna någon Ferlindikt. Han finns i vårt gemensamma minne av lyrikskatter, säkerligen mycket tack vare Lillebror Söderlunds tonsättningar. Så jag behöver inte nämna någon av de vanligaste, de är många, men du kan dem.
Jag har själv ingen favorit bland de 100-tals Ferlindikter jag älskar.



Men jag ska här puffa för tre höjdare bland de mindre kända. Som varit mina följeslagare genom livet. Och som, av nån slump, alla är orimmade.


EVOLUTION (ur ”Barfotabarn”, 1933)
Stenen,

elden

och metmasken:



Tre trappsteg
till
Rockefeller.


ALLT HAR SIN PUNKT (ur ”Kejsarens papegoja”, 1951)



Allt har sin punkt och sin begränsning

i denna världen.

T. o. m. högfärden.

Eller kunde man möjligen tänka sej

en så ytterligt konsekvent förnämitet
att han inte med glädje emottog

den mest illavårdade parianäve
om han befann sej

ex.vis
mellan ett par isflak.





TRAGISKT (ur ”Från mitt ekorrhjul”, 1957)



Plötsligen - efter sextiofem års intensivt

och fruktlöst hjärnarbete, fann fysiologen

och matematikern Benjamin B. Lawson från

Liverpool ekvationen för människans odödlig-

het. Det hände på gatan. Strålande glad och
överväldigad av sin egen upptäckt ville han

skynda hem och nedteckna den, men i sitt ex-

tatiska tillstånd lade han inte märke till

vare sej rött ljus eller de gula strecken
och en skrikig, flagig och nästan utrangerad

droskbil körde över och dödade honom.
.

Värmlänning med stort D

Jag hade tre husgudar när jag var liten. De första tre som drabbade mig med lyrik. Jag var väl som en stor torr trasa, redo att suga i mig, när jag alltså snavade över de här tre. Den första var värmlänning. 



Värmlänning?
Ja. Och hette Esaias Tegnér. Googlar man på honom ser man att han var professor i grekiska när han var 30 år och satt i Svenska Akademien när han var 36. Ett sånt där geni som kan skrämma slag på en. Men jag visste inte det då, och jag tvingades aldrig att läsa Tegnér av nån elak lärare eller så. Jag bara råkade läsa hans dikter och kippade efter andan. För mig var han Diktaren med stort D.



Rimmade han?
Det här var vid första halvan av 1800-talet och då fanns inga orimmade dikter. Sånt kom långt senare. Och Tegnér kunde förstås alla klassiska versmått (ex. alexandrin) och även fornnordiska versmått (ex. knittel), vilket han excellerade i. Men det var inte det som impade på mig. 



Kärleksdikter?

Nu börjar vi närma oss. Men ändå inte. Han kallas av litteraturhistorien för nyromantiker. Men det var inte för några kärleksdikter - som vi menar med kärleksdikter - för sådana skrev han inte, dikterna var nästan enbart idédikter, med det egna diktjaget osynligt. Men han var den okrönte kejsaren av personifiering. Naturen, idéer och ideal får liv i ett fantastiskt bildspråk.



Vems Diktare var han?

Han var en klassisk diktare, som länge var berömd och beundrad, men numera så gott som glömd.
Men hos Tage Danielsson finns han. Yes, sir! I sin ”Samlade dikter 1967-1967” skriver Tage Danielsson den långa slutdikten (om grammofon-eran i Sverige) helt i Esaias Tegnérs stil i en elegant parafras på ”Akademisången 1836". En förtäckt men kärleksfull hyllning till mästaren Tegnér från mästaren Danielsson. Som skriver i förordet till dikten ”Förlåt, Esaias! Jag snor en del av dej. Bli inte arg! Ligg kvar!”

Så åtminstone är han Tages och min Diktare. 



Vad skrev han för dikter?
Diktare ska, precis som alper och berg, bedömas efter topparna, inte dipparna. Många av hans dikter är för tendentiösa för mig och även ett av hans mästerverk, mastodontverket "Fritjofs Saga", är väl svårtuggat i dag.

Men det är ovidkommande.
Det inledande alexandrin-partiet i diktverket "Svea" älskade jag att läsa. 

Och framför allt ”Det eviga”. Som börjar:


Väl formar den starke med svärdet sin värld,

väl flyga som örnar hans rykten;

men någon gång brytes det vandrande svärd

och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Sedan följer några sköna strofer där Det sköna, Det rätta och Det sanna personifieras. Och dikten mynnar ut i dessa slutrader:

Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Jag golvas varje gång jag läser den. ”Det eviga” är Tegnérs Mount Everest. Och han var 28 år när han skrev den.
.

Shalobotínya och karlsloken

Det var en gång en kvinna som hette Shalobotínya. Hon hade röda rockiga lockar. Hon hade också en karlslok hemma. Som hette herr Andersson. Det där med karlslok var det egentligen inte så farligt med. Hon gillade ju karlslo ... herr Andersson skarpt. Och de var beringade och allt.
Det vara bara för att det var så likt myrslok. Och myrslok låter lite ballt. Och passade till herr Anderssons slokmustascher.

Shalobotínya jobbade på Omorganisation AB. Där ägnade man sig åt att omorganisera sig. Så snart en omorganisation kunde misstänkas ha börjat sätta sig och företagsledningen med stigande oro åsåg hur några i personalen började snegla mot vanligt arbete av icke-omorganisations-karaktär, då utgick från ledningen ett påbud att hela företaget skulle omorganisera sig.

Shalobotínyas jobb var att stå i receptionen och dela ut gula notislappar till folk så de visste var de skulle jobba nånstans den dagen. Om det inte stod nåt annat på hennes notislapp, förstås.

Vilket det gjorde i dag. På Shalobotínyas lapp kunde hon läsa: "Grattis! Du är vd i dag!" Fint, tänkte hon, och bestämde att de inte skulle omorganisera något den dagen, utan alla skulle jobba som vanligt. Ett förvånat sus gick då genom hela Omorganisation AB från den mörkaste vrån i garaget längst ner till det ljusaste direktionsrummet högst upp.

Det gav henne tid att tänka på sin karlslok. Herr Andersson, ni vet. Det var han som hade matjouren i dag. Han jobbade på nätknypplingsfirman Bloggman, Bloggman och Bloggman. Och Shalobotínya gick nu in på herr Anderssons blogg. Den här gången var det en enkel match. Det var bara att ta vartannat ord, multiplicera det med gårdagens inlägg och dra ifrån dagens datum så var krypteringen löst: ”räkor i kväll!”
Det var inte utan att hon därvid slickade sig lite om munnen.

När hon kom hem var han redan hemma. Han stod som vanligt och balanserade med ena benet på sin gymnastikskiva av gult skumgummi. På bordet stod redan två skålar med tinade räkor, en majonnästub och en uppkorkad vinflaska med två glas. Och brödrosten var framtagen.

Vissa kvällar har en mjukhet som sänker sig ner över den som vistas i dem, man kan känna det som en melodi som liksom byter luft inom en, från skrovligt till lent.

Det här var en sådan kväll. Hösten spretade med sina alltmer frostnupna guldlövsfingrar som en hälsning utanför fönstret.

Båda satt vid bordet. Shalobotínya med sina röda lockar och läppar, bäggedera lika intagande organiserade å hennes ansikte. Herr Andersson med icke-slokande mustascher, för tillfället utan vare sig gul gympaskiva eller krypterad blogg.

Samtidigt sträckte de sig över de blänkande räkorna. Och samtidigt slog klockan åtta. Dags för Scoobidoo på teve.
.

Miki, Salasso och Windy

En av dem var i medelåldern, rätt mager och med en Davy-Crockett-mössa på huvudet. Alltså en mössa av tvättbjörn med svansen hängande kvar. För att visa att han var en trapper, en stigfinnare i den terräng där annars bara indianer och vilda djur känner sig hemma. Windy hette han. Kort och gott.

Den andre var i samma ålder, men med fryntlig mage och huvudet prytt av en svart kubb. Ett apart utseende i sammanhanget alltså. Egentligen var han ju doktor också. Doktor Salasso, men det där med doktor skippade han oftast. Lite påminde han allt om Ingers-Anders från min barndomsby. Nähä? Du kände inte honom? Sorry, completely forgot.

I alla fall. Så olika de var och ändå som ler och långhalm de två. Det som förenade dem var att de hade humor, var rättrådiga och - det får väl erkännas - lite glada i flaskan. Och hade skäggstubb. Det sistnämnda var tämligen ovanligt på den tiden bland the good guys, alltså snällingarna. Det privilegiet, att slarva med rakningen, var annars uteslutande förbehållet the bad guys, alltså elakingarna.

Den kille som gjorde dem till en trio var väldigt ung, under de 20, slätrakad och prydlig. Han var deras chef, kapten i Nevada Rangers. Kapten Miki. Med en stor cowboyhatt, som han alltid hade på ryggen i en läderrem runt halsen. Observera det, alltid på ryggen. Urcoolt med andra ord. När de tre gick in på en bar beställde de sina favoritdrycker - Salasso och Windy whisky och Miki mjölk. Detta med ett glas mjölk känns ju igen från Fantomen Den Vandrande Vålnaden, men vem som var först av de två vet jag inte.

Miki, Salasso och Windy bodde i en tidning som var märkligt liten. Som en tredjedels vanlig serietidning ungefär. När jag googlar på det står det att den hade måtten 12 x 17 cm och antalet sidor var bara 20. Kort och gott.

Varför jag pratar om dessa? Stårryn omkring dem var inget speciellt, bara det vanliga pucklandet på bovar. Men de tre karaktärerna (som det heter på nusvenska) fascinerade mig enormt. Det där med hatten på ryggen. Och Ingers-Anders. Och alla tre så olika, men en enhet, helhet ihop.

Den som lusläst min blogg vet att berätta att de tre skymtat förbi redan tidigare här. I Decembersaga nr 15 i fjol. Den med åsnan.

"Vilda Västern" var det föga fantasifulla namnet på denna tidning, som ligger kvar i någon av mina hjärnvindlingar sedan 10-årsåldern. Den låg så fint i handen. Och doftade gott. Innehållet i en tidning är förvisso inte av underordnad betydelse. Men det viktigaste är att den luktar bra.
.

Cabaréns sju dvärgar

Jag återkommer nu till det jag skrev om den 5 oktober, om Cabarén på mitt jobb. I fredags hade vi nämligen en sådan för alla anställda på företaget. I några månader hade jag och de andra i Cabarégänget i hemlighet jobbat med detta, till största delen på fritiden, efter jobbet. Det hör till själva grejen att cabarén ska komma som en överraskning för publiken. En lång process fram till en enda urladdning i fredags.

Vi fick uppdraget i god tid den här gången. Jag skrev, kläckte och spånade fram sånger, sketcher och telegram (det där rimmade tydligen av rena farten). Ensam eller med de andra. Och kreativa Kloker kvillrade gott i mig och det var oceaner av tid till dagen C.

Sedan repen, så svårt för alla att komma ifrån till dem, knappt en enda gång att alla var där och med flera nummer som krävde allas närvaro, hur ska det här gå och hinnas med, jag vet att så här är det varje gång men det här är värre än nånsin. Exit Kloker och enter Butter. Kunde ha varit i alla fall. Men inte i år. För värre än nånsin, det är det varje år. Så jag lät de onda aningarna klinga ohörda i mig. Och spatserade i stället till Butterix. För lösmustascher och puffcigarrer.

Dagen C kröp närmre, nej rusade närmare. De magra repen kändes dock inte som det värsta. Det enda verkliga hotet - och som inte gick att tänka sig fri från - var Prosit.

Men någon bacill eller virus däckade ingen av oss och fredagen kom med personalfesten, som skulle utmynna i Cabarén. Lagom till kaffet, som vi brukar.

Ingen Blyger då? Jo, den dvärgen är en självklar följeslagare i form av rampfeber. Men med åren, i år i alla fall, hanterade jag den offensivt i stället för passivt. Det var så att på premiärdagen blev en av de andra plötsligt tvungen att backa ur ett solonummer. Då sa jag: jag tar det numret också.

Inte av ädelmod, utan för att då kändes mina planerade nummer inte så läskiga, när jag tagit på mig ytterligare ett nummer. Att göra en sådan Toker funkade för mig. Rampfebern omvandlades till ramplust. Dessutom var det nödvändigt att numret behölls, så att schemat för de redan tajta omklädningarna för ensemblen behölls. Dessutom var det jag som som hade skrivit numret och den ende som hade en chans att kunna göra numret på uppstuds, texten borde jag komma ihåg. Dessutom skulle man i numret vara iklädd en jättelik hatt med bananer och andra frukter, en oemotståndlig egenskap i ett cabarénummer.

Sålunda färdigslingrad fram mellan dvärgarna Kloker, Butter, Prosit, Blyger och Toker hade klockan tickat ner till noll och ögonblicket C var inne.

Hela C var en enda Glader. Hos publiken och hos mig, även hos de andra cabaréartisterna har jag förstått. I frukthattnumret lade jag till och med till lite text som jag kom på på scenen, för färgens skull. Denna bloggare njöt inombords som en Tage Danielsson, ni vet själva anledningen till att jag pysslar med detta C. Den kom då. Och jag, som sagt, helt enkelt njöt.

I dag är jag oerhört mycket som Trötter, ni vet den där sekvensen på julafton när en fluga hela tiden surrar in i Trötters mun. Och bloggen är som flugan och jag sträcker mig efter rätt tangenter och med ett hastigt schwoink bloggar bloggen ut.
.

Tröttoar

Jo, vi pratade ju om Kairo häromdagen. Att det var så hiskligt många människor där och framför allt många bilar. Så att det knappt går att andas. Syre får man medtaga i en påse, typ. Och så här är det i varje storstad och alla människor flyttar in i storstäderna, så att vi långsamt håller på och stryper oss själva här på planeten.

Blir man inte hemskt urledsen på att det ska vara så här? Jo, absolut. Så då ändrar vi på det, tycker jag. Hur ... jo, så här kan man göra.

Vi gör alla trottoarer rullande. Som rulltrappor, fast rakt fram och utomhus. Det blir en jättebamsig investering förstås, men pengarna tas från bättre hälsa. Bilarna behövs inte då, men får finnas MELLAN städerna. Där ju inga trottoarer återfinns.

Detta skulle förvisso ställa krav på helt ny och ganska intrikat administration och logistik, så att trottoarerna går lagom fort och att inga krockar uppstår mellan trottoar-uppstigande och trottoar-avklivande. Men detta aber uppvägs med råge av att vi slipper den gamla och oerhört mer intrikata administrationen och logistiken av bilarna i städerna. Som vi då som sagt slipper.

Samtidigt som vi slipper urledsenheten på att inte kunna andas, vilket vi alltså nu plötsligt börjar kunna göra igen. Till nytta och glädje för alla, inklusive de mest siffriga ekonomer, i och med denna dropp i kurvan för den olönsamma urledsenheten.

Tröttoarer kan vi därför kalla dessa andningsframkallande rullande trottoarer. Ett namn som kan bli bra i marknadsföringen, pricken över i, prickarna över o, nånting sånt ...

Fast jag kan ju inte gå ut och börja bygga dem själv. Behöver lite hjälp. Med investeringar och lobbying och så. Telefonen i handen ... få se ... nya regeringen. R-I-N-G!

Hallå? Är det Sabuni? Eller den där nya infrastrukturnissen? Hej! Jo, jag tänkte att vi skulle andas genom att sätta två prickar på trottoarerna och bara ha bilar emellan och inte i, så vi slapp påsar i Kairo, och behöver nu från dig bara lite global lobbying och några substantiella investe ...

Måste göra nåt åt min telefon. Nu lät det så där bara klick igen.
.

Orden innan orden lossnar

låt min dikt

åtminstone vara
som en nybakad
kanelbulle i din mun
jag vaknar på morronen
med ont i ryggen

och sträcker mig

efter ett plåster jag
vet finns i lådan
då lådan lossnar
från väggen
och hela väggen
gungar till och
lossnar från det här
huset och huset
går i smulor och lossnar
från staden som
bara lossnar från
sin plats på det
här klotet som fast och tryggt

slungas omkring i den gapande rymden
inte alldeles olikt
en kanelbulle
i sitt doftspår
av skrikande ryggar
och nygräddad

poesi
.

Sången från bomullsplantagen

I en film eller flera som jag tror att jag sett någon gång, arbetar svarta slavar på ett bomullsfält. Svetten blänker omkring dem liksom flugorna. En unison sång hörs från arbetarna, gungar med dem, får dem att fortsätta, får dem att härda ut.

På stigen bredvid bomullsfältet rider plantageägaren bredvid en gäst och utbrister stolt: se vad de trivs att jobba för mig, de till och med sjunger!

Man hör det man vill höra, det som får hjulen att rulla vidare.

Inryckta soldater på femmilamarsch. Till slut blir det sång även från dem. För varje refräng suddas den bort lite mer, den där vetskapen om den oändliga sträcka som återstår att gå, och medvetandet om de allt skavdare och trasiga fötterna. Och kanske kaptenen/översten i något rullande fordon bredvid utbrister: lyssna där på mina mannar, hur glatt de utför sina uppgifter med en sång på läpparna!

Här på jobbet har vi en medarbetarundersökning. Frågor om jobb, chef och trivsel skickas ut och besvaras digitalt. För att det är för många anställda för att chefen ska prata direkt med dem. Och svaren aggregeras ihop i kluster. Så att det på ett svävande sätt ser rätt hyfsat ut och se vad högt i tak det är på företaget och vad alla trivs och vad bra jag är ändå tänker chefen och sätter in pärmen i hyllan bredvid förra årets undersökning.

Ridande vidare framåt. Man hör det man vill höra. Hjulen fortsätter ju rulla. Genom historien ändras förstås dimensionerna hur mycket som helst, men det lurar ingen. Principen är samma.

Hör du nåt genom luften som surrar?

Då kan det vara en sång som stiger från den här bomullsplantagen.

Och kanske även från din?
.

Mario Vargas Llosa

Kl 13:00 i dag meddelade Peter Englund i Svenska Akademien att det är Mario Vargas Llosa som blir årets nobelpristagare i litteratur. Vem är han? Jag fann på Wikipedia att han är en romanförfattare från Peru. Jag hann också se att han även har spanskt medborgarskap, innan jag googlade ut.

Jag har alltså inte läst något av honom. Jag tillhör inte heller dem som kastar sig över böcker av nobelpristagare så fort pristagare tillkännages. Men jag tillhör dem som tycker det är stort med detta författarpris och känner ett pirr inför spekulationerna innan.

Och alldeles efter tillkännagivandet blir det, för en liten tid i alla fall, en väldig hajp för författandet. Folk skriver om vad de tycker om pristagaren, man läser, diskuterar, att inte hon eller han vann i stället … typiskt, inte Tranströmer i år heller, och Astrid Lindgren som aldrig fick … , man köper pristagarens böcker och i rena farten även andra böcker. Det pyser till om människans gamla vän boken.

Boken ja. De där kloka tryckta orden på vita ark ihopbundna till en liten fyrkantig sak – oavsett roman, novell, lyrik eller vad det är - som är precis lagom att hålla i handen som en vän. Och som kan ge glädje och tröst och peppning och glöd och sammanhang. Som en vän.

Var du än är, sitter, står eller ligger. Och funkar utan el (det du, datorn). Och dessutom – ett förhållande som inte heller det är att förakta – har en doft. Har du satt näsan till en nytryckt bok någon gång? Jag vet inte vad den goda doften kommer av, men skulle vilja gissa på att det är utsöndringen av författarens känslor, tankar, intelligens och mänskliga värme som på så sätt förmedlas via arket till din nyfikna näsa (rätta mig om jag har fel).

Så långt låter det som att jag låter boken vinna på knockout över datorn! Nej då. Man kan ju ha två vänner. När jag gick in på Wikipedia och läste om Vargas Llosa stod det att hans största vunna pris var nobelpriset i litteratur 2010! Och det var minuten efter att det tillkännagjordes för världen (det du, boken).

Mario Vargas Llosa. Man kan liksom smaka på namnet. Ska nog läsa något av honom i alla fall. Och med det halva löftet låter jag bloggen tona ut för idag till ackompanjemang av bilden på Machu Picchu här uppe, den vackra gamla inkastaden i Peru.
.

Willkommen, bienvenue, welcome

Jag vet inte om det är därför jag stannat kvar på det här företaget så länge. En starkt bidragande faktor måste det vara i alla fall. Men vi har en cabaré på jobbet. Det är en slags institution och har funnits där sedan 1940-talet sägs det.
Och jag kom med i cabarén nästan direkt när jag blev anställd, genom ett av de där bananskalen som ödet strör för ens fötter ibland.

Skämta om företagets chefer i sketcher och sånger. Hur kan det vara så kul? Ja, företagets anställda, som utgör publiken, älskar den. För att det blir en pysventil för deras frustration. Företagets chefer älskar den (fast de kanske också lite grand fruktar den). Därför att det är just en pysventil för de anställda och därför gör deras jobb som chefer lättare. Jag älskar den för att jag då får leka Tage Danielsson en stund. Typ.

Jag tycker det är så utomordentligt roligt att hitta på nyhetstelegram som ska läsas, till synes oskyldiga men med en satirisk spets, en punchline på slutet, helst det allra sista ordet och så gensvaret från publiken, skrattet som är som blod för en vampyr, för att ta till en lite halsbrytande liknelse.

Men ännu mer än telegrammen gillar jag sångerna. Att ta melodin från en känd låt/sång och lägga på en egen text. Utmaningen är att texten ska ansluta så mycket som möjligt till ursprungstexten, så att humor uppstår. Och att den ska anpassas så mycket som möjligt till den sångfågel som ska framföra sången, så att det blir vackert att lyssna till. Och att den ska ha en satirisk spets i orden, så att den även kan sägas häckla.

Det är de tre målen jag har med sångknåpandet i cabaréerna. Jag vet att det är en rätt grannlaga uppgift att lyckas med alla tre samtidigt i samma sång. Men förbluffande ofta tycker jag att det går. Och jag känner att det är en särskild fallenhet jag har för just denna balansakt. Precis som en katt kan balansera högt upp utan att ramla ner, och därför ofta balanserar högt upp. Eftersom man är bra på det man kan. Och kan det man är bra på.

Det är det jag gillar, ja njuter av, med det där knåpandet. Min fallenhet för att inte falla, skulle man kunna säga.

Och skräcknjutningen när jag står på scenen och framför nåt egetknåpat, även den finns förstås. Men det är ytterligare en dimension till det hela. Och som tar mycket mer blogg att prata om än som finns kvar i pennan nu i denna sena timme.

Får säga willkommen tillbaka till det här tagedanielssonandet vid något senare, eller snarare tidigare, tillfälle ...
.

Talgdanken i trappen

Det finns något på franska som kallas
”l´esprit descalier”. Jag har aldrig hört något bra svenskt uttryck för detta, men vi kan väl kalla det ”talgdanken i trappen”. Det där man skulle säga och inte kommer på förrän efteråt, när det är för sent. Som när man besökt någon och säger hej då, stänger dörren och går nerför trappen och DÅ SLÅR DET EN, talgdanken kommer, ”det var ju SÅ jag skulle ha sagt”.

På Bokmässan i Göteborg i förra helgen råkade jag ut för det.

Jag satt i poesirummet och det var dags för mig att gå upp på scenen för min 10 minuters läsning ur min diktbok Kärleken tar för lång tid. Tio minuter är ju lite knapp tid och jag hade förberett mig på vilka dikter jag skulle läsa upp, så att jag fick med så många som möjligt av de som var störst vits att jag läste. Vilket innebar att jag inte skulle prata bort en massa tid på kringsnack. Men ändå säga nåt som presentation, så att publiken i alla fall fick någon hum om vem jag var. Vilket i sin tur innebär att jag hade bestämt mig för vilken kortkort sak jag skulle säga om mig själv innan jag började läsa dikterna.

När kvinnan som höll i mötet skulle påannonsera mig med några ord tog hon fasta på Blackeberg (i min bok stod det att det var där jag växte upp) och sade nåt om att jag ”kom från vampyrernas Blackeberg”. Den vinkeln hade jag inte tänkt på, att det är det som Blackeberg är mest känt för i dag (John Ajvides bok och numera film).

Och jag gick upp och sa bara det kortkorta jag hade tänkt säga och gjorde sedan uppläsningen.

När jag klivit av scenen tänkte jag ...
men varför sa jag inte nåt om Blackeberg jag också, jag hade kunnat haka på där, när publiken ändå hade fått vampyrtanken introducerad för sig, jag hade ju lätt kunnat säga ”ja så här ser en vampyr ut om ni undrar, men skämt åsido … i alla fall är min bok röd som blod” och så hade jag kunnat hålla upp boken och den kortkorta intron var klar.
Med kanske något litet skratt från publiken.

Så skulle jag förstås ha gjort. Men den talgdanken kom jag inte på förrän ”i trappen”. Efteråt.
Hade jag tänkt på det så hade jag kanske gått över bron bättre där i början och därmed sluppit få fatt i fel nervositet och sluppit bli torr i munnen och kunnat känna mig mer helnöjd med min insats.

Eftertankens kranka talgdank.

Men en lärdom kan dras. Att vara mer i nuet och ha inställningen att fånga tillfället i flykten. Mer mindfulness och mindre seghet.

Så att inte ”kärleken tar för lång tid”.
.

Mannen som härmade en orgel

Oktober kom och det blev genast lite mörkare i det här landet. Och då tänker jag inte bara på vädret.
Mannen som kunde härma en orgel gick ur tiden den 1 oktober. Han var förstås känd för ett oräkneligt antal andra ting, men detta är för mig det märkligaste.

Povel Ramel skriver i "Följ mig bakåt vägen", 1992, om sitt första möte med honom. Han kom till Povel på dåvarande Radiotjänst för att han hade "en del konstigheter att visa upp", som han sa. En av dessa var att härma en orgel. Hör här hur Povel beskriver det.

"Ut ur denne långe bassångare vällde med ens de mest säregna ljudslingor - det var ingen tvekan om att de nästan kusligt väl härmade en så kallad biograforgel, eller en "fjärrorgel", som det också hette. Skickligt karikerades en sådans alla olater; snyftiga vibraton och våldsamt svällande toner i tvära kast mellan ljust och mörkt. Hjälpt av någon sorts märkliga svalgmanövrer lyckades mannen också få ljudet till att eka på ett alldeles övertygande ihåligt sätt. Det hela var på en gång fascinerande, rörande och komiskt."

Och därefter kontrakterades han av Povel Ramel och kom att uppträda i en otrolig massa knäppupp-revyer, denne "fascinerande, rörande och komiska" man som förstås var Martin Ljung.

Listan blir lång över alla nummer han förevigade på scenen och i studion genom åren: Rock-Fnykis, Vikingen, Fingal Olsson, Svarta Malin, Spader Madame och filmen Äppelkriget m m. Som Vikingen gjorde han mitt i monologen en plötslig saltomortal bakåt och landade på fötterna som en katt, lugnt fortsättande sin monolog. Ett litet prov på "fysisk humor" à la Ljung.

Min favorit var Ester, det numret växte jag upp med, det blev ett stående skämt bland oss ungar att i tid och otid hojta till varandra: "glöm inte smöret, Ester!"

Han var en mästare i konsten att använda pauser i komiken, ungefär som en konstnär med sina exakta färger, och spelade på publiken som, ja på en orgel. Lyssna t ex på låten "Jasså" som han spelade in tillsammans med Brita Borg.

Hans komedikonst och spännvidd går inte att hänföra till något speciellt fack. Som varje geni skapade han sitt eget säregna fack.

Jag såg honom live en enda gång. En lång, vithårig, vänlig gentleman som promenerade mot Östermalmshallen och gjorde något så ovanligt som att le mot människorna han mötte. På ett så nyfiket och avväpnande sätt. Älskligt och älskansvärt.

Oktober har kommit. Med ett lite större mörker. Men med långa stjälkar av grönt och rött och vitt lyser ljungen.
.