Jag vet inte om det är därför jag stannat kvar på det här företaget så länge. En starkt bidragande faktor måste det vara i alla fall. Men vi har en cabaré på jobbet. Det är en slags institution och har funnits där sedan 1940-talet sägs det. Och jag kom med i cabarén nästan direkt när jag blev anställd, genom ett av de där bananskalen som ödet strör för ens fötter ibland.
Skämta om företagets chefer i sketcher och sånger. Hur kan det vara så kul? Ja, företagets anställda, som utgör publiken, älskar den. För att det blir en pysventil för deras frustration. Företagets chefer älskar den (fast de kanske också lite grand fruktar den). Därför att det är just en pysventil för de anställda och därför gör deras jobb som chefer lättare. Jag älskar den för att jag då får leka Tage Danielsson en stund. Typ.
Jag tycker det är så utomordentligt roligt att hitta på nyhetstelegram som ska läsas, till synes oskyldiga men med en satirisk spets, en punchline på slutet, helst det allra sista ordet och så gensvaret från publiken, skrattet som är som blod för en vampyr, för att ta till en lite halsbrytande liknelse.
Men ännu mer än telegrammen gillar jag sångerna. Att ta melodin från en känd låt/sång och lägga på en egen text. Utmaningen är att texten ska ansluta så mycket som möjligt till ursprungstexten, så att humor uppstår. Och att den ska anpassas så mycket som möjligt till den sångfågel som ska framföra sången, så att det blir vackert att lyssna till. Och att den ska ha en satirisk spets i orden, så att den även kan sägas häckla.
Det är de tre målen jag har med sångknåpandet i cabaréerna. Jag vet att det är en rätt grannlaga uppgift att lyckas med alla tre samtidigt i samma sång. Men förbluffande ofta tycker jag att det går. Och jag känner att det är en särskild fallenhet jag har för just denna balansakt. Precis som en katt kan balansera högt upp utan att ramla ner, och därför ofta balanserar högt upp. Eftersom man är bra på det man kan. Och kan det man är bra på.
Det är det jag gillar, ja njuter av, med det där knåpandet. Min fallenhet för att inte falla, skulle man kunna säga.
Och skräcknjutningen när jag står på scenen och framför nåt egetknåpat, även den finns förstås. Men det är ytterligare en dimension till det hela. Och som tar mycket mer blogg att prata om än som finns kvar i pennan nu i denna sena timme.
Får säga willkommen tillbaka till det här tagedanielssonandet vid något senare, eller snarare tidigare, tillfälle ...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar