Mario Vargas Llosa

Kl 13:00 i dag meddelade Peter Englund i Svenska Akademien att det är Mario Vargas Llosa som blir årets nobelpristagare i litteratur. Vem är han? Jag fann på Wikipedia att han är en romanförfattare från Peru. Jag hann också se att han även har spanskt medborgarskap, innan jag googlade ut.

Jag har alltså inte läst något av honom. Jag tillhör inte heller dem som kastar sig över böcker av nobelpristagare så fort pristagare tillkännages. Men jag tillhör dem som tycker det är stort med detta författarpris och känner ett pirr inför spekulationerna innan.

Och alldeles efter tillkännagivandet blir det, för en liten tid i alla fall, en väldig hajp för författandet. Folk skriver om vad de tycker om pristagaren, man läser, diskuterar, att inte hon eller han vann i stället … typiskt, inte Tranströmer i år heller, och Astrid Lindgren som aldrig fick … , man köper pristagarens böcker och i rena farten även andra böcker. Det pyser till om människans gamla vän boken.

Boken ja. De där kloka tryckta orden på vita ark ihopbundna till en liten fyrkantig sak – oavsett roman, novell, lyrik eller vad det är - som är precis lagom att hålla i handen som en vän. Och som kan ge glädje och tröst och peppning och glöd och sammanhang. Som en vän.

Var du än är, sitter, står eller ligger. Och funkar utan el (det du, datorn). Och dessutom – ett förhållande som inte heller det är att förakta – har en doft. Har du satt näsan till en nytryckt bok någon gång? Jag vet inte vad den goda doften kommer av, men skulle vilja gissa på att det är utsöndringen av författarens känslor, tankar, intelligens och mänskliga värme som på så sätt förmedlas via arket till din nyfikna näsa (rätta mig om jag har fel).

Så långt låter det som att jag låter boken vinna på knockout över datorn! Nej då. Man kan ju ha två vänner. När jag gick in på Wikipedia och läste om Vargas Llosa stod det att hans största vunna pris var nobelpriset i litteratur 2010! Och det var minuten efter att det tillkännagjordes för världen (det du, boken).

Mario Vargas Llosa. Man kan liksom smaka på namnet. Ska nog läsa något av honom i alla fall. Och med det halva löftet låter jag bloggen tona ut för idag till ackompanjemang av bilden på Machu Picchu här uppe, den vackra gamla inkastaden i Peru.
.