Cabaréns sju dvärgar

Jag återkommer nu till det jag skrev om den 5 oktober, om Cabarén på mitt jobb. I fredags hade vi nämligen en sådan för alla anställda på företaget. I några månader hade jag och de andra i Cabarégänget i hemlighet jobbat med detta, till största delen på fritiden, efter jobbet. Det hör till själva grejen att cabarén ska komma som en överraskning för publiken. En lång process fram till en enda urladdning i fredags.

Vi fick uppdraget i god tid den här gången. Jag skrev, kläckte och spånade fram sånger, sketcher och telegram (det där rimmade tydligen av rena farten). Ensam eller med de andra. Och kreativa Kloker kvillrade gott i mig och det var oceaner av tid till dagen C.

Sedan repen, så svårt för alla att komma ifrån till dem, knappt en enda gång att alla var där och med flera nummer som krävde allas närvaro, hur ska det här gå och hinnas med, jag vet att så här är det varje gång men det här är värre än nånsin. Exit Kloker och enter Butter. Kunde ha varit i alla fall. Men inte i år. För värre än nånsin, det är det varje år. Så jag lät de onda aningarna klinga ohörda i mig. Och spatserade i stället till Butterix. För lösmustascher och puffcigarrer.

Dagen C kröp närmre, nej rusade närmare. De magra repen kändes dock inte som det värsta. Det enda verkliga hotet - och som inte gick att tänka sig fri från - var Prosit.

Men någon bacill eller virus däckade ingen av oss och fredagen kom med personalfesten, som skulle utmynna i Cabarén. Lagom till kaffet, som vi brukar.

Ingen Blyger då? Jo, den dvärgen är en självklar följeslagare i form av rampfeber. Men med åren, i år i alla fall, hanterade jag den offensivt i stället för passivt. Det var så att på premiärdagen blev en av de andra plötsligt tvungen att backa ur ett solonummer. Då sa jag: jag tar det numret också.

Inte av ädelmod, utan för att då kändes mina planerade nummer inte så läskiga, när jag tagit på mig ytterligare ett nummer. Att göra en sådan Toker funkade för mig. Rampfebern omvandlades till ramplust. Dessutom var det nödvändigt att numret behölls, så att schemat för de redan tajta omklädningarna för ensemblen behölls. Dessutom var det jag som som hade skrivit numret och den ende som hade en chans att kunna göra numret på uppstuds, texten borde jag komma ihåg. Dessutom skulle man i numret vara iklädd en jättelik hatt med bananer och andra frukter, en oemotståndlig egenskap i ett cabarénummer.

Sålunda färdigslingrad fram mellan dvärgarna Kloker, Butter, Prosit, Blyger och Toker hade klockan tickat ner till noll och ögonblicket C var inne.

Hela C var en enda Glader. Hos publiken och hos mig, även hos de andra cabaréartisterna har jag förstått. I frukthattnumret lade jag till och med till lite text som jag kom på på scenen, för färgens skull. Denna bloggare njöt inombords som en Tage Danielsson, ni vet själva anledningen till att jag pysslar med detta C. Den kom då. Och jag, som sagt, helt enkelt njöt.

I dag är jag oerhört mycket som Trötter, ni vet den där sekvensen på julafton när en fluga hela tiden surrar in i Trötters mun. Och bloggen är som flugan och jag sträcker mig efter rätt tangenter och med ett hastigt schwoink bloggar bloggen ut.
.