Förövaren i Berlin Stegliz: Prolog

Prolog


Hej. Det här är en bok som heter Förövaren i Berlin Steglitz. Lite otympligt namn kanske. Men det kan nu inte hjälpas.

"Förövaren i Berlin" skulle den inte kunna heta, för Steglitz bör vi nämna. Eftersom det är där boken huvudsakligen tilldrar sig.
       Och "Förövaren i Steglitz" skulle inte heller funka, för Berlin är det som folk känner till. Steglitz är en av de södra stadsdelarna i Berlin. Eller om det ska kallas förort. På google används omväxlande båda benämningarna.

Men Steglitz låter väl bekant på annat sätt? Javisst. Det är ju en fågel. Om man bara stavar lite annorlunda, med s i stället för z. En gul och svart och brun och vit fågel. Med röd näbb. En oblygt vacker fågel alltså.
       Det finns fåglar i den här boken också, fast lite mer små och grå. Ibland svåra att upptäcka där de sitter i buskar och sånt. Med sina finstämda strupar har de dock en viss roll i den här berättelsen. Den sköna kroasången.

Förövaren då? Nej, om den saken är mina läppar förseglade.
       Man berättar inte i början av en bok att det var betjänten. Där nöjer man sig i stället med att berätta något om upptäckten av en kropp i något bibliotek och så mumlar man på sin höjd något om "a blunt instrument".

Ett bibliotek kanske inte förekommer i den här berättelsen, men en kort gammal dikt har en bärande roll. Och en upptäckt görs, steg för steg i Steglitz.

Kap 1. Drömmar mellan hägg och syrén

Drömmar mellan hägg och syrén


Han vaknade av fågelsång från balkongen. Eller från trädgården var det väl. Men det lät som om sparvarna satt på fönsterblecket till balkongen och sjöng för fulla bröst. Han gick upp och drog ifrån de långa vita gardinerna och öppnade de två dubbeldörrarna till balkongen. Aaah! Det hördes som en orkester, men ingen fågel syntes väl till. Jo, där var en. Och där en till. I den stora granen i hörnet var nog de andra. För den var tät som en buske. Det var ett kvillrande och ett tjirpande här som flöt över hela trädgården, beblandande sig med blommor, rosa, lila, gula och eldigt röda.
      Medan han stod där och lyssnade på fågelsången fick han lust att citera en dikt. Men den enda han kunde utantill var Über Allen Gipfeln. Och den hade ju det där med ”die Vögelein schweigen im Walde”, det var nog inte så bra. De små tenorerna och altarna uppe i träden runt trädgården kunde ta illa upp. Teg var väl det sista man kunde påstå att de gjorde.
       Han lät balkongdörrarna stå öppna medan han utförde sina morgonsysslor till fågelsång. Stretching, badrum, frukost. Medan han åt sin ostsmörgås och drack sitt te, tittade han på den lilla men välsorterade bokhyllan. Läsfröjd trängdes på varje hyllplan. Inte en onödig bok fast här var både fack- och skönlitteratur. Och alla sorterade efter färg. Röda längst ner till höger, vita nere till vänster, gula uppe till höger, blåa och svarta bokryggar på resten av hyllorna. Bokhyllan var som en vas med olika blombuketter instuckna. Enda bevattning som behövdes var väl att någon tog ut någon bok och läste i den.
       Nu var han färdig och ville snabbt ut, diskade upp det lilla som behövdes och stängde balkongdörrarna, men sparvarna hördes fortfarande bra. Gick ut i hallen där han släckte golvlampan som stod i det dörrlösa rummet med de två dörrarna. Hade han nyckeln med sig? Ja, det hade han. Släckte också i hallen och gick ut i trappen.
      Lite huttrigt där, kände han, medan han låste dörren med två varv. Utanför porten varmare direkt, gick till höger, passerade grannlägenheten som var ett sterbhus, byggnadsjobbare höll på och renoverade, damm och bräder överallt där inne, och var framme vid gatan, Horse Cool Street. Hans gata, där han skulle bo nu ett tag. Ett tjirp tjirp från den höga björken till vänster och han tyckte han kunde se den lilla sparven däruppe.
     
Han tittade Horse Cool Street åt höger, det var en allé av kastanjer med bilar parkerade lite lustigt med ena hjulet uppe på trottoaren, men han gick åt vänster, ett tiotal meter bara, för där korsade en stor väg och Horse Cool Street tog slut. I vänstra hörnet där han stod fanns ett ölfik, Henry´s. I motsatta hörnet mellan två körsbärsträd låg något som hette Drömmen, måtte vara en livsmedelsbutik. Ja, bra att ha en sån så nära.
      Gatan han stod framför hette Busy Market Street. Han såg sig snabbt till höger och vänster och gick över gatan. Där var det en slags nedsänkt park, såg fridfull ut, men han tog till höger på trottoren, tänkte att han väl skulle gå Busy Market Street på vänster sida här en bit upp. Gick förbi en korvmoj, sedan gatan utefter parken som tydligen hette Lower Citizen Plaza, och en restaurant i hörnet där, The Grand Cellar Restaurant. Han läste först ”Grand Killer”, hejdade sig lite i steget, hade han med sig sin svarta anteckningsbok? Ja. Den svarta pennan också? Visst.
      Fyra körsbärsträd nu här till vänster, ja de nästan hängde ut över honom med sin ljusröda blom där han gick. Så kom en väg, Scissors Forest Street. Han stannade, tittade över Busy Market Street. En bokhandel! Wally´s Bookshop. Den måste han titta på. Gick över gatan. Busy Market Street var en gata med biltrafik, men kändes ändå märkligt avstressande. Boklådor utanför, öppet till halv sju och på lördagar till tre, söndagar stängt, läste han. En kvinna i en vit blues med rosett hälsade honom välkommen när han klev in.
      Inte så stort, men fin bokhandel, konstaterade han. En liten trappa upp längst in, där fanns barnböcker. Han bläddrade bland hyllorna och hittade en bok om just det här området. Fint. Han kom ut ur bokhandeln med boken i en kasse och en annan sak som han också inhandlat. Bläddrade lite i boken. Tittade över gatan. I hörnet där låg Netto, sedan en blomsteraffär, en guldsmed, något som hette Mevlana, sedan restaurangen Mare Monte i hörnet till nästa gata som … han läste på skylten … Posh Street hette den. Mevlana såg ut att vara ett ätställe. Han tvärade över gatan och efter några minuter satt han bänkad under parasollen på trottoaren och åt currywurst. Korven skuren i tunna skivor, speciell currysås och varmt bröd till. Han åt och njöt. Tittade ut över gatan. Där var en frisörsalong och till höger bredvid låg gardinbutiken Baywatch och sen en glasögonbutik.
       Så tog han upp boken han nyss köpt. Läste en stund. En mycket liten gråsparv landade på bordet bredvid, tittade på honom, flög vidare. Vilken tur att han skaffat boken! Här stod att förr i världen var Busy Market Street en brusande marknadsgata med hästskjutsar, smeder som skodde om, hästar som stegrade sig, barn som snodde mellan hovarna, en- och tvåvagnsekipage, någon ropade ptroo, var kan man köpe hö, stora blaffor på gatan, ett klapprande och ett gnäggande fyllde luften. Idag när det bara är bilar som rullar fram här så är det mer lugnt. När de första bilarna kom fick de parkera halvägs upp på trottoarerna på Horse Cool Street, för att häst och vagn skulle kunna passera. Sedvänjan lever kvar än idag, fast orsaken försvunnit. Och man hade meterhöga stålbågar fastnitade i marken över hela stan, där hästen snabbt kunde bindas medan ägaren slank in på ett värdshus för att skölja ner vägdammet. Idag används stålbågarna för att låsa fast cykeln vid.
       Han stoppade ner boken i kassen igen. Ja, tänk vad man lär sig av böcker, funderade han. När han betalat, gick han tillbaka längs gatan och där runt hörnet på Scissors Forest Street såg han ett glassfik. Lido. Äkta italiensk glass utlovades. Han slog sig ner med en hasselnötsglass och tittade på folk som gick förbi. På det gråa huset mitt emot fanns en stor teckning av rådjur eller om det var hjortar inristade. Skickligt gjort. Får undersöka de här gatorna lite, tänkte han, och gick vidare in i området.

Kap 1. forts

Det blev många promenader. 
       På en promenad utgick han från Lower Citizen Plaza, den där nedsänkta parken. En vattendamm i mitten, skuggande träd runtom. Och här vistades människor av alla de slag, satt på bänkarna och några direkt på gräsmattan. Så lummigt med alla träden! Tårpil och syrén och säkert flera andra sorter. En oas. Han tog vägen därifrån som hette Lower Citizen Street, en allé av oxelträd. Någon slags skola till vänster och bostadshus till höger. Sedan en korsande väg, Scissors Forest Street igen. I hörnet till höger över gatan fanns ett medicinskt massageinstitut, därefter bara bostadshus, förutom en liten fot- och nagelvårdsmottagning. Ja, vid nagelvård kom väl saxar till pass, förmodade han. Eller också finns en frisör längre bort på gatan? Så en ny väg som korsade, den kom han också ihåg sedan tidigare, Posh Street. Fast då hade han inte kunnat se denna prakt av kastanjeträd som kantade gatan. Du milde tid, tänkte han.
      Nästa väg han kom till, var en större väg, där Lower Citizen Street slutade. I hörnet först ölfiket Britain, den lilla uteplatsen omgärdad av en häck. Vägen som här korsade hette Fire Back Street. Kanske här som de har majbrasan på Valborg, tänkte han. Det fanns också en grön rundel mitt i. Förmodligen där. Och det var flera gator här. En som gick in till vänster, Palace Street. I hörnet där låg en tobaksaffär och ännu en kosmetikstudio med fot- och nagelvård. Och en gata till som gick in till vänster, Drive Down Alley hette den, med ännu ett ölfik, Nico´s, fast den var förstås mycket större än Britain. Det fanns mycket på begränsad yta här. Han tog upp anteckningsboken och skrev upp namnen på alla gator och affärer han sett. Måste ha lite koll, tänkte han.
      Fire Back Street såg ut att leda till intressanta områden där borta, många människor gick ditåt. Men han valde att gå Drive Down Alley neråt. Som gick längs järnvägen tydligen. Den första vägen till vänster var Posh Street, den började här. Kastanjeträden tog andan ur honom igen. Sedan kom en ny väg, Lot Of Books Street, den gick han förbi. Nästa till vänster var Pincher Street. Där såg han en lapp på ett träd, så han gick dit. En gul papegoja som hette Niki hade försvunnit.
       Han fortsatte Pincher Street fram och oj, där kom Mackie Street, höljd i kastanjeblom även den. Han gick dock förbi den och även nästa korsande väg, Jewel Street. Sedan en gata som han kom ihåg från Valborgsstället, Palace Street. Fint, i hörnet fanns ett bageri. Där gick han in. Det var stort och luftigt, hade många sittplaster. Han valde ut något som såg gott ut vid disken, beställde också te och satte sig. Hans svarta anteckningsbok upp, liksom den svarta pennan. Skötte sked och kopp med vänster hand, penna och anteckningsbok med den högra. Stället han kommit till, alla nya namn, atmosfären som fick sjunka in, idéer han fått.

En skön promenad var den nästa. Då gick han Palace Street till höger när han kommit ut ur bageriet och kom till den tredje vägen idag med ett överdåd av kastanjeträd i full blom. Och gatans namn stämde precis: Peaceful Calm Street. Och lite gömd bland träden fanns också en kyrka. Där bakom hittade han en liten vacker gräsbevuxen park med en stor blodbok. En helt enorm bok. Några barn och hundar lekte i dess skugga. Han gick omkring där ett tag och sög i sig stämningen. Peaceful Calm Place hette platsen. Kyrkans namn fick han leta lite efter, men fick fram att den hette Lukas. Kyrkan låg mellan den vackra Peaceful Calm Street och Hill Street, som var lite större, mer som en genomfartsgata.
       Han tog också en promenad Busy Market Street norrut. Först gick han tillbaka till Lot Of Books Street, undersökte vart den tog vägen. Han undrade lite över namnet men nickade när han gick förbi en skola på vänster hand. Det visade sig att vägen mynnade ut vid Lower Citizen Plaza, den nedsänkta parken. Han slog in på en genväg mellan parken och en fotbollsplan som var där på höger sida. Fotbollsmålen hade metallribbor i stället för nät. Där vill man inte kasta sig, tänkte han.
       Ute på Busy Market Street gick han norrut på samma sida där han gick tidigare i morse, men fortsatte nu förbi Posh Street. På andra sidan gatan fanns butiken Mrs Yarn. Såg mysig ut. Sedan var han framme vid Fire Back Street. I hörnet där till vänster låg La Donna Cannone som hade bakverk, han såg några med choklad, väldoft strömmade ut genom den öppna dörren. Mitt över gatan en restaurang, La Marianna. Vi har stenugnspizzor, annonserade de. Mycket italienskt här, tänkte han.
      Busy Market Street ändrade tydligen sitt namn här till Weird Street. Och även Fire Back Street ändrade namn, till Wishful Pete Street. Bombarderad med namn. Anteckningsboken upp. Det man skriver minns man.

 Han tog Weird Street. Till vänster boningshus, till höger Weird Park, en liten triangelformad park med korthäckar runtom. Men här gick en väg till vänster, Lean Back Street. Den tog han. Det var en kort tillbakalutad lönnallé med några vackra körsbärsträd på vänster hand, annars bara boningshus, den gick fram till järnvägen och svängde av tillbaka till vänster, mynnade  ut i Fire Back Street.
      Bra, då tog han den till höger, dit han förut hade sett att många var på väg. Han gick på vänster sida. Den gick förstås över järnvägen? Det stämde. Alldeles före Fire Back Bridge fick han en häftig doft från syrenen nedanför räcket till vänster. Fick honom att tänka på skolavslutningar.
      Fire Back Station direkt efter bron var en metrostation, såg stilren ut med sin runda tegelbyggnad. Här fanns det ett matställe där många satt och åt. Han satte sig vid ett ledigt bord. Stekt kyckling fick det bli. Han var trött, men en skön känsla sipprade in i honom när han satt där med sin lunch och tittade på folk som gick förbi. Han åt denna gång upp, innan penna och bok kom fram.
       Han fortsatte på Fire Back Street, vägen lutade lite neråt nu, till vänster gick Alien Street parallellt med järnvägen, som Drive Down Alley där borta på andra sidan. Och till höger Lovely Mountain Street, en gata som såg väldigt charmig ut. Rakt fram fortsatte Fire Back Street nerför backen. Men bäst att han vände hemåt nu, medan han hittade.
       När han därefter gick hem längs Fire Back Street på andra sidan, fick han en häftig doft även denna gång. Över räcket hängde vita klasar av hägg. Fire Back Street, tänkte han, det är gatan mellan hägg och syren.
      Hemma vid Horse Cool Street var Drömmen öppen. Det visade sig vara både en stor och välsorterad affär. Han fyllde kundvagnen utan problem. När han kom ut visslade han.

Kap 2. Hur Lower Citizen Plaza fick sitt namn

Hur Lower Citizen Plaza fick sitt namn


A-laget heter det i Sverige, men det här är inte riktigt samma typ. De är ganska många, en 5-7 st. Någon med hund, men då är det inte schäfervarianten, utan mer i stil med mops. Några står, fast det finns bänkar att sitta på, det går bättre att argumentera då. De grälar lite, skrattar högt, en kram eller i alla fall en puff på axeln, ölflaskor som är bra att gestikulera med, gör att man kan stryka under ett argument bättre. Faktum är att man oftare ser dem gestikulera med ölflaskorna än dricka ur dem.
       De är fullegubbar. Fulla med något ursprungligt, konkret, enkelt och direkt. Och varmt. De är Lower Citizen. Är lägre än många andra medborgare. Har närmre till jorden. Ibland sitter dessa medborgare på den gröna gräsmattan som kantar dammen under de doftande syrenerna. Lägre än så kan man inte komma.
       Är det därför Lower Citizen Plaza heter så? Ja, men det är bara halva sanningen.
     
Man tar de tolv trappstegen ner. Sex gröna parkbänkar till vänster om Weeping Willow Pond. På höger sida står inga bänkar på rad utan i en rundel mitt i. Där samlar de sig ofta. Inte så gärna på vänster sida, gillar inte att sitta på rad, de behöver se varandra och prata.
       Ibland kan de förstås sitta direkt i den lilla rundeln före trappan ner. Men då kan man kanske inte säga att de är Lower längre, de är inte i höjd med den nedsänkta parken där, utan med trottoaren på Busy Market Street.
       Om det inte sitter några på bänkarna till vänster kan de ibland sitta där också, de kanske inte är så många. Här sitter annars förbipasserande som bara såg en parkbänk för trötta ben en stund, en som stått i korvmojen i hörnet och nu tar igen sig när han ändå är avbytt och passar på att röka eller titta i mobilen, turister som lutar sig över en uppvikt karta, eller förälskade par som tittar på det glittrande vattnet eller varandra. Om de inte sitter och är förälskade i den där rundeln till höger, det förekommer också. Just där skuggar syrenerna särskilt bra.
      Kring Weeping Willow Pond växer förstås pilträd, de hänger ner över vattnet, där gräsänder sakta simmar runt och nappar till sig något osynligt godis från vattenytan. Ett snattrande från gräsänderna och lite susande i träden och ibland ljudet från lekande barn.
       Ja, till vänster om parken, eller den vänstra delen av den, finns Tusen och en natt och Sindbad. Sindbad är den som ligger närmast Lower Citizen Street. Där finns en minilinbana som är populär, är det något barn där, så kan man ge sig på att linbanan är upptagen. Och parken saknar aldrig barn. En massa klättring och rutschning och gungning och kurragömning men kanske mest på Tusen och en natt, den intill med kamelen och som ligger närmast åt Busy Market Street.
       Här finns många bänkar för föräldrarna. De behöver inte gå ned på knä hela tiden för att umgås med barnen. För barn är korta, har alltid nära till marken. Är väldigt låga, helt enkelt.
Liksom fulla med något ursprungligt, konkret, enkelt och direkt. Och varmt.

Och nu vet du hela sanningen varför Lower Citizen Plaza heter så.

Kap 3. Fyra papperslappar kring ett Område

Fyra papperslappar kring ett Område


Den andra saken han köpte på Wally´s Bookshop var en karta. När han kom hem på kvällen vecklade han ut den och bredde ut på det svarta bordet. Var någonstans var gatorna han kände igen? Jo, där var de. Han vek kartan så han kunde se bättre. Här skulle det nog gå bra att planera det där som börjat spira så smått inom honom. Det där dunkla, ja mörka. Men för att planera måste han gå, det var så tankarna kom. Och han kunde inte bara vimsa omkring lite planlöst, då kunde han inte åstadkomma något, nej han fick närma sig det här på ett mer organiserat sätt.
       Han tittade på kartan. Och så dök det upp en idé. Här är huset jag sitter i, på de där gatorna gick jag omkring idag, han måttade med händerna över kartan, gjorde dem till en fyrkant, vidgade fyrkanten. Här har jag Området, tänkte han. Området med stort O, som jag ska genomströva, samtidigt som det där andra i huvudet tar form. Han gick upp och satte på vattenkokaren, tog fram kopp och tepåse medan det kokade upp, lade påsen i koppen, hällde på vatten och satte sig igen, drog handen genom håret.
       Var har jag Området? Jo, där. De gatorna. Han lade ut fyra papperslappar i en fyrkant kring Området på kartan, så att han inte distraherades av det som låg utanför. Han konstaterade: Området som han skulle genomkorsa begränsades i norr av av Fire Back Street och Wishful Pete Street, i väster av metrojärnvägen, i söder av Albright Avenue och Local Bird Avenue samt i öster av Beast Avenue och Grace Avenue.

Det var förstås inget litet område, ett myller av korsande gator och parker och sånt, men det skulle kunna gå. Om han kunde bryta ner det ytterligare. Och en del hade han ju redan gjort, det kändes i benen. Han riktade lampan närmre kartan. Nästan mitt i Området gick två större gator, Hill Street från väster till öster och Busy Market Street från norr till söder. Båda gatorna följde snällt väderstecken och låg på kartan som ett stort gult kryss som täckte hela Området. Vilket gjorde att Området kunde delas in i fyra ungefär lika stora delar, ett i vardera nordväst, nordost, sydväst och sydost.
      Prydligt. De fyra delarna var det. En i taget tar man dem. Men där bortom Fire Back Station, gatorna ner åt det hållet på andra sidan järnvägen, det hade sett lockande ut! Bäst att jag tar med lite av det också, det får bli en egen del. Okej, då blir det de här fem. Han höll upp vänsterhanden och bockade av dem på fingrarna med pennan: NordVästra, NordÖstra, SydVästra, SydÖstra och Andra Sidan Järnvägen.
       Han steg upp. Och titta! Hela NordVästra redan avklarad. En avtickad och four to go. Han var på väg att vika ihop kartan, men nej, den får ligga kvar här, så han hela tiden kan se den när han är inne. Han lämnade rummet och kartan låg kvar med det kvadratiska Området kringgärdat av fyra papperslappar, där den skulle komma att ligga kvar under hela operationen. 
       Och tekoppen stod kvar orörd.

Kap 4. Andra Sidan Järnvägen

Andra Sidan Järnvägen


Men det där var väl inte väckarklockan? Han vaknade så mjukt ur sitt sovande mörker att han inte fattade var han var någonstans. Gråsparvarna. Jaha, jag är här. Kände sig avslappnad, inte ens sömnig, sträckte på sig och tog den första stretchövningen i sängen, den där med benen raka, låg på rygg och sträckte benet rakt upp. Nåja, så rakt det gick. Tjirp tjirp hela tiden från trädgården. Tjir tjirp. Han gick upp och drog ifrån de långa gardinerna, öppnade dubbeldörrarna, så morgonsången släpptes in. Som vanligt såg han dem inte, bara hörde. Så här skulle man ha det, tänkte han. Så här.
       Sen badrummet. Och bäddade lite snabbt. Gjorde resten av stretchningarna. Diskade undan, det var lite mer än i går morse. Koppar och fat upp i diskstället och ställde upp borsten på sin blåa plupp. Sätta på vattenkokaren kanske. Nej, vänta. Han drog på sig något och försvann ut genom dörren. Ett klick när den gick igen.
       Ut genom de öppna balkongdörrarna ljöd plötsligt skrällandet av en väckarklocka, försökte överrösta det kvintillerande drillandet och tjirpandet från gråsparvarna, ringde och ringde och gav till slut upp, gråsparvarnas sång fortsatte.
       När han kom in igen, satte han direkt på vattenkokaren, ställde fram för frukost. Men ingen ostmacka idag. I stället tog han upp en croissant ur påsen, ännu varm. Han hade sett i igår på Drömmen att de hade ett Lilas bageri där. Satte sig på balkongen, åt croissant och drack från tekoppen. Några gråsparvar på gräset, så små de var, han tittade på deras brun-spräckliga hopp runt tuvorna. Granarna och björkarna stod som en skog runtom. Han började tyst inom sig läsa den där dikten igen, den där korta om fåglarna och skogen, den enda han kunde utantill egentligen. Han grep pennan, som aldrig var långt bort. Och satt där en stund. Lyssnade. Skrev.
       När han gjort sig klar att gå ut, stängde han balkongdörrarna och släckte golvlampan, där den stod vid diskbänken. Nycklarna, hade han dem? Ja. Gick ut och låste dörren med två varv. Alltid svalt här i trappen. Såg nu att dörren var blå med en sån där dragning åt en annan färg. Samma blåa färg som på fönsterluckorna som mormor hade på landet, tänkte han.

Mot andra sidan järnvägen! Han kände det som en enda pigg förväntan inom sig. Tog vägen via den nedsänkta parken, de tolv trappstegen ner, inga andra människor där än, men många gräsänder i vattenbassängen. Drog in doften från syrenerna och när han var ute ur parken gick han Lower Citizen Street upp, den var nog närmast till stationen.
       Vid Fire Back Station stod han och tvekade vid de tre möjligheterna. Alien Street, nej den gick bara bredvid järnvägen, rakt fram kanske där Fire Back Street fortsatte nerför backen, nej Lovely Mountain Street valde han. En indisk restaurant, Aastha, där i vänstra hörnet, affären Bord & Stol till höger, gatan lutade svagt nedåt. Hade väl varit ett vackert berg här förr. Gott om affärer. Första korsande gata var Holestone Street, i hörnet pizzerian Cosa Nostra. I huvudet flöt upp bilder av Sicilien, låga stenmurar och lönnmord. Han kände efter. Ja, anteckningsboken var där. Liksom pennan.
       Så var han framme vid en trafikrundel. Stor väg korsade, Castle Avenue. Och platsen hette Author Wally Plaza. Aha, den där med bokhandeln på Busy Market Street. Men han gick tillbaka i sina steg och tog i stället in till höger vid Holestone Street. Vart gick den? En vacker skuggad allé och med en stor hängande björk på vänster sida. Han korsade Fire Back Stret och fortsatte till en öppning där olika vägar svängde ihop. Alien Street mynnade också ut här i en gata som hette Flower Street. I hörnet till Flower Street låg ett minimalt torg, Jacky´s Place. Vackra hus där. Runt hörnet visste han nästan vad som väntade, en stor blomsterhandel! Blommor i byttor ute på gatan. Han fick en känsla av Eliza Doolittle i Pygmalion.
       När han svängde runt nästa hörn fick han dock syn på något som han definitivt inte väntat sig. Där hängande över Castle Avenue var ett stort Ufo! Dess stora, glimmande, olikfärgade, fyrkantiga ögon insektsblickade ut mot oss små människor. Nu kom han ihåg att han läst nåt om det i boken från Wally´s.
      ”Ufot bara landade där 1976 och har liksom blivit kvar sedan dess. Det skrämmer bara slag på den som först ser den, sen blir man van, jaha det där rymdskeppet bara och så rycker man på axlarna. UFO, ja, flyingär det ju inte längre, men unidentified objectbeskriver det rätt bra. En dristig medborgare lyckades en gång med konststycket att mäta Ufot så vi vet nu att det är 47 meter högt. Men det är också allt vi vet. Där slutar mänsklig vetenskap och the great unknowntar vid.”
       Han ryste lite, men hittade några trappor dit upp till Ufogatan. Här var onekligen en annan värld. När han kommit ända vägen upp, kom han lika snabbt ner igen. Det var inte de obeskrivligt nerklottrade väggarna, inte ens den skarpa lukten som på intet sätt påminde om butiken på Flower Street, det var åsynen där uppe, som snabbt fick ner honom därifrån! Ingen trottoar fanns längs vägen där, bara bilar, i en slags inhägnad parkering där han kom upp. En gata mitt i en stad där människor inte fick sätta sin fot! Mitt under ett Ufo!

Kap 4. forts

När han äntligen var nere och hjärtat börjat klappa lite mer i normal takt igen, gick han han Castle Avenue söderut och skyndade in i första bästa affär, sak samma vilken. Det var Hug A Double Bookshop, en stor skön bokhandel, som upptog ett stort område inåt och även hade trappor upp till en annan våning, såg han. Här botaniserade han lugnt, inte olikt en sommarbetande ko, som luktar på en blomma här, tuggar i sig ett grässtrå där.
      Lite lugnad nu, fortsatte han nerför Castle Avenue. Det var en stor affärsgata, erbjudandet om allehanda kläder och föda var varierande och fantasifullt längs hela avenyn. På vänstersidan gick han. Här på vänster hand gick Hobo Street in, en gata med en allé av hagtornsträd. Den skickade in hans tankar mot Bob Dylan ett tag. Men vad kunde dölja sig mer på den här avenyn? Nästa gata till vänster var Date More Street. En träffpunkt kanske, tänkte han eller också säljer de dadlar där. Och så en gata till på vänster sida, lite bredare, en stor korvmoj mitt i, mycket folk som åt, flera i kö, dessutom. Han stirrade. Bara stirrade. Men inte på korvmojen eller kunderna där, utan på gatans namn: Killer Street!
       Vad är detta? Ett omen? Han tryckte upp sig mot husväggen till vänster där fasaden såg ut som drakfjäll, fällde ner hatten lite, betraktade de som stod och åt med de tre papperspellarna som bord, och betraktade de som gick förbi i en strid ström på Castle Avenue. Några förbipasserande kastade en blick mot hans håll, såg säkert något i hans blick och skyndade på sina steg.
      Äta, ja. Det kunde man på den här gatan. Var han hungrig? Nej, inte än. Spatserade vidare. Det gick inga flera gator till vänster. Bara affärer och fik. Så ett intressant ställe, en charkbutik, en stor disk med allt möjligt i korvväg och sånt, det fanns bord också där man kunde sitta och äta. Vad hette stället? Vad stod det? Stomach!Han kände att det kurrade direkt. Saken var klar. Han gick in, pekade lite över disken på den och det där borta och några minuter därefter satt han vid bordet längst in. Enkelt och urgott var det. Den svarta anteckningsboken upp. Och den svarta pennan. Boken fylldes på, han strök över, skrev om, formuleringar, rutor och pilar, planeringar.
       När han sedan kommit längre ner på Castle Avenue var det ett öppet torg till vänster och där över gatan i hörnet till den korsande vägen Greenwood Avenue låg Town Hall, rådhuset. Han gick dit, slog in på Grenwood Avenue, för där låg nåt som han hade läst om i Wally-boken. Kom till en korsande gata, Rat Burger Street. Oj, där kanske man skulle undvika korvmojar. Men här på Greenwood Avenue var det, ja titta, Children Swimming School med den gröna grodan, och här bredvid, nr 13, precis! Här det! Här bodde Franz Kafka en tid, enligt boken. Och en liten platta skulle vara uppsatt. Han såg den till slut. Helt liten var den. Svårt att läsa. Stod något om att Kafka var österrikare, vilket väl var att ta i.
      Nåja. Här hade han nu varit i alla fall och sett det med egna ögon. Det fick bli den bortersta punkten i Andra Sidan Järnvägen. Gatan längre fram, en stor gata det också, Lipstick Street. Jaha, den kanske gick ihop med Date More Street längre fram, på något sätt. Vad vet man?
       Men nu när man fått en Kafka, kanske man skulle ha en glass också, tänkte han, som efterrätt. I varuhuset The Castle, som låg alldeles bredvid rådhuset, smet han in.
Där fanns fantastiska glassar för 1 europapäng bara. Och sköna fåtöljer där han kunde sitta och titta på shoppande människor medan han lugnt och bekvämt satt och åt sin glass. 

Han strosade sedan Castle Avenue tillbaka, men på andra sidan av avenyn den här gången. Bara klädbutiker och några få matställen, verkade det vara här. En glassaffär, Da Dalt, italiensk glass, det hade han precis ätit. Mother Street hette vägen till vänster, den låg mittemot Killer Street på andra sidan. Men här på Nordsee hade de matdisk ut mot gatan. En baguetteklämma med lax köpte han, 2,40 europapengar, prisvärt, åt medan han gick. Kom till Lumber Jack Street. Hade tydligen legat skog här förut, inte bara berg. Och det såg man ju på Greenwood Avenue därnere. Nästa till vänster var Unicorn Street. Den låg i höjd med Hobo Street, såg han, medan han torkade munnen efter det goda snabbmålet.
       Han bet ihop inför Ufots blickar däruppifrån, skyndade på sina steg under Ufo Road och ut på andra sidan, satte upp rockuppslagen och passerade följdriktigt Trenchcoat Street på vänster hand. Sedan lättade det. Och gatorna fick ljusare namn också. Nästa var Angela Street och därefter Good Myth Street. Här blev Castle Avenue bredare. Och efter Born Street var han framme vid Author Wally Plaza igen.
      Skulle han gå hem samma väg? Nej, han tittade på Author Wally Plaza och kom ihåg att det stod nåt i Wallyboken om en annan väg. Han kovände nu, gick tillbaka med långa steg, men när han kom inom synhåll för Ufot, fegade han ur och vek av från Castle Avenue. Måste finnas en bakväg här. Slank in på Don´t Street. Som i ”don´t look up”, tänkte han. För han passerade just då under Ufo Road!
       På andra sidan kom han ut på Double Street. Där gick Hobo Street till höger men han fortsatte längs Double Street. Den försökte ha träd på båda sidor, antagligen därav namnet, men träden till vänster hade svårt att få fäste med rötter, järnvägen gick ju där. Han passerade Date More Street och så fick han sån på gatan han sökte: Killer Street. Han tog den nu till vänster och märkte att boken hade rätt, den gick under järnvägen.

Han hade genomkorsat Andra Sidan Järnvägen! Det hade varit äventyrligt. Och både ljusa och mörka stråk. Med ens hade han anteckningsbok och penna uppe. Han liksom fortsatte att gå, men saktare, så han inte skulle gå in i någon, när han hade näsan i boken så här, Killer Street hade ändrat namn till Hill Street när den kom ut under järnvägen, det märkte han i alla fall. Hill Street ja, den där genomfartsvägen. På vänster sida gick han. Här stötte han på en annan bekant, Drive Down Alley. Och tvärs över vägen, i hörnet till Hill Street, låg ett apotek. Med stora bokstäver stod det Bosse Althoffs Apotek. Va? Bosse Althoff, den gamle 400-meterslöparen, hade öppnat ett apotek här i stan! Var han apotekare nu? Sadlat om från kolstybben till medicindisken. Märkligt!
       Men han slog nu in på Drive Down Alley till vänster, det var ju på vägen hemåt. Direkt till höger var storaffären Suffer, människor i långa köer med kundvagnar därinne. Såg plågade ut, tyckte han. Han fortsatte och såg på ett träd nära gatan en vit lapp fastsatt. En efterlysning om nåt. En hund kanske som sprungit bort? Nej, det var den där papegojan igen. Den gula Niki som flugit bort. Ja, vad skulle man göra om man hittade den? Näbben såg skarp ut.
       En bit längre fram gick en viadukt tvärs över Drive Down Alley på hög höjd. Vad kan det vara? En stig ledde upp dit. Nyfikenheten ledde in honom på stigen. Uppe på viadukten var en jättegata, bilar i hög fart. Vad hette den? En gatuskylt sa att detta var Joah T Bridge. Han tittade ner till höger på gatan. Därnere var korsningen Finland Avenue-Hill Street. I så fall skulle denna gata enligt hans karta heta Finland Avenue! Han tittade uppåt till vänster. Men det måste ju vara i riktning Ufo Road dit bort! Ufo Road!Är det den!?
       Han såg efter tills första bästa öppning i trafiken kom, lyckades korsa den breda vägen, tog de tolv trappstegen ner till Mackie Street och försvann in under kastanjeträdens skyddande skuggor.

Kap 5. Metro förr och nu

Metro förr och nu


Fire Back Station är en station på Metron, den Metro som har lika många stationer som det finns stjärnor på himlen eller fräknar på näsan en vacker sommardag.
      Namnet Metro, som förstås låter lite konstigt, kommer av att det förr rann bäckar och åar kors och tvärs genom staden där nu räls är dragna och då kunde man ofta på söndagarna sitta med fötterna plaskande i vattnet och lugnt meta abborre och åtnjuta sin metro. När man känner till det är det inte alls konstigt att det heter som det gör.
      Från Fire Back Station kan man åka mot norr, längre in mot stadens centrum, eller mot söder, längre bort, ja ända till sjön.

Åker man norrut(egentligen nordost) därifrån så kommer man i tur och ordning till de här stationerna.

Peace At Once,
Lovely Mountain,
Jolly Alive On The Bridge,
York Street,
Railroad Station,
Posh Lady Plaza
och Burning Tower Station.
     
Och vill man därifrån vidare till Butcher´s Market eller Alex Plazaså är det bara att byta vid nästa station som heter Peaceful Street Station. Till de två stationerna rekommenderas man varmt att åka för där finns några berömda byggnadsverk som syns på långt håll i staden.
       VidButcher´s Marketfinns Cathedral Dome, den största kyrkan i stan, från 1905. Vid påsktid kan man där lyssna på konserten Auferstehung und Himmelsfahrt Jesu Oratorium av Carl Philipp Emanuel Bach och då tåras ögonen av hörfröjd.
       På Alex Plazafinns Telly Tower som har som främsta uppgift att få nyanlända att orientera sig i staden eftersom det är 368 meter högt.

Åker man i stället söderut (egentligen sydväst) från Fire Back Station så kommer man i tur och ordning till de här stationerna.

Town Hall Station,
Botanic Garden,
Light Field West,
Healthy Walker Street,
Village of Souls,
Mexico Plaza,
Butcher´s Sea,
Nicky´s Sea,
Want A Sea,
Grab A Sea,
Lingo Confusion Hill
och Posh Lady Station.

Som man märker vid slutet av denna metrolinje finns det här många anhalter vid sjön som man kan göra, det är bara att slå sig ner någonstans och plaska med fötterna och svänga ut sitt spö och känna metro.

Kap 6. NordÖstra

NordÖstra


Tjirp, tjirp, hörde han nästa morgon när han vaknade och visste direkt var han var någonstans. Han sträckte på sig, skyndade sig upp och öppnade balkongdörrarna, lade sig i sängen igen, de första två stretchningarna gjorde han ju där. Två sedan mot en stol. Och de sista tre stående. Sju stretchövningar gjorde han alltid. Stängde av väckarklockan i mobilen, fast den ännu inte ringt och hasade ut på Busy Market Street. In i den tomma lägenheten strömmade drill och tjirp från gråsparvarna i trädgården.
       Tre minuter därefter satt han på balkongen, drack varmt te och tog en tugga av en nästan lika varm croissant, nyköpt från Lila i Drömmen. Såg en gråsparv trippa under busken därute, nej en koltrast var det. Cool trast, mumlade han automatiskt. Croissant, låter som kroa-sång. Medan hans medvetande lekte med ordljud, arbetade han i det undermedvetna med det uppdrag han åtagit sig, tankarna lekte runt det där andra, det där mer mörka. Så flöt allt upp i hans medvetna och han tog till sina två svarta medhjälpare, penna och anteckningsboken.
      Lite om vad han gjorde i går, lite om den där dikten, lite om vilken av de kvarvarande delarna han skulle ta idag. Tack för konserten denna morgon sa han till trädgården därute och innan han stängde de två balkongdörrarna, läste han ur minnet ” … in allen Wipfeln spürestdu kaum einen Hauch…”. Det där ”hauch” hade han slagit upp någon gång. ”Fläkt” hade han bestämt sig för att det betydde.
      Tittade på Tillvarons Tavla och släckte i taket. Släckte också golvlampan som nu stod i hallen. Allt med? Nycklarna också? Han klappade sig på fickorna. Ja. I ett huj gick han ut genom dörren och när han låste såg han att han att skosnörena hängde löst. Han slängde upp skorna ett i taget på trappan därbakom och knöt skorna. Trappan var också mormorsblå.

Vad skulle det bli idag? Solen sken och han släntrade neråt Busy Market Street, åt det håll han inte gått än. Söderut blev det. Vad har vi för nummer på gatan här? Jo 65 B stod det där. En massa affärer på denna sida, tobaksaffär, hårfrisör och ett bageri ”Coffee to go” som ägdes av en Döndü Yigit. Sedan ett apotek och blomsteraffären ”Runner”, i hörnet till Pincher Street.
Busy Market Street var en allé av plataner och stora träd kantade också Pincher Street, men han såg inte vilken sort det var.
       Den kroatiska restaurangen Spalato låg i det andra gatuhörnet vid Pincher Street. Där kunde man nog nypa sig en sån där avlång köttbulle, vad hette den, nåt på c, cevapcici,så var det. Affärerna var tydligen på den här sidan vägen. En kemtvätt kom sedan, så en sjukgymnastmottagning och en frisör. Nu korsades vägen av Peaceful Calm Street, kastanjeträden så magnifika. Han gick över den. Nästa kvarter såg inte så intressant ut, utom i slutet, där Emona låg, ännu en kroatisk restaurant.
       Och så hade han kommit fram till Hill Street med sin allé av plataner. Gick han över här så kom han in i SydÖstra, funderade han, kanske skulle vänta med det och ta NordÖstra först. Innan han vände och gick tillbaka såg han i hörnet till Hill Street en grön staty av Jesus som stod och höll ut sina händer mot en. Kan vara bra att ha som riktmärke senare.

Vid ölfiket Henry´s tog han alltså av in på Horse Cool Street. Jaha, hans hus var ljusgult, det såg han först nu. Tog av in till vänster på första korsande gata, Kissing Street. Namnet inget konstigt, tänkte han direkt, för det första han såg var en äldre man och kvinna som uppenbarligen skildes åt och högt ropade kyss till varandra. Olika gator, olika seder, tänkte han. En lönnallé var detta, vackra hus här, balkonger i tegelsten, husen beiga, snyggt. Men en kort gata. Här tog den slut.
       Scissors Forest Street korsade, den där frisörvägen utan frisör. Tog av in på den till höger. Allt för pc och mac, en butik på höger sida direkt. Nybyggt och äldre här om vartannat. Ett hus där från 1909, stod det. En tandläkare till höger, alldeles bredvid bageriet Pierre Wieser. Vägen böjde av åt höger. Han stannade till. Där till höger såg han Old Market Street, som började här. En Ladies Lounge Cosmetic Studio i hörnet där borta och en måleri- och tapetseributik i högra hörnet. Såg också en Garden Competence Center i slutet av Old Market Street. Trädgårdsverktyg alltså. Men rakt fram skymtade en stor väg bakom träden. Dit ville han, tog den lilla genvägen till vänster om träden, där han sånär kolliderade med en dam med neongrön tröja och två minimala hundar.
       Här var den stora vägen, Danish Avenue. Bred med mittsträng av gräs. På andra sidan rakt fram gick två vägar in, båda började på C. Crane Street och Casanova Street. En jättelik målning i grönt på fasaden gjorde reklam för nåt som hette Benzko. Han började gå avenyn på vänster sida. Över gatan såg han ett konstnärligt utformat hus, små rutor på balkongen och hela fasaden nertill en enda målning med skog och hjortar. På hans sida häckar i långa rader nu, lummigt. Så på andra sidan en vinbutik, Hoffmann. En massa bilar stod och trängdes parkerade på den minimala mittsträngen.
      Så var han framme vid korsningen där Fire Back Street övergick i Wishful Pete Street. Danish Avenue fortsatte norrut, men han vek av in på Wishful Pete Street. På andra sidan gick en spännande gata in, Meant Sale Street. Rean påtänkt men inställd? Ja, så kan det gå. Det är synd om köpmännen. Och dessutom var det där norr om Området, så dit vimsade han inte in. Utan fortsatte längs Wishful Pete Street . En Beauty-Case-butik där till höger. Körsbärsträd med röda och vita blommor. Så hjärtekrossande vackert att han hejdade sig mitt i steget. 

Kap 6. forts

En stor lekpark nu till höger i hörnet mot Crane Street, den där första gatan på C, och i motsatta hörnet en nostalgiaffär med porslinsfigurer i fönstret, gamla mynt och radioapparater, tavlor och teckningar. Det som inte fick plats, stod ute på gatan. Det var nog hit Pete gick när han var extra wishful. Men han korsade nu Crane Street och gick förbi restaurangen Lucas på höger sida..
      Efter ett kvarter till på Wishful Pete Street kom en korsväg, korsades den av Ruby Street. Rakt fram eller höger? Mindre med träd rakt fram, för öppet där, han vek av till höger in på Ruby Street. Höga hus, så här var det fin skugga. Under en alm med grön frodig växtlighet tog han fram den svarta anteckningsboken och den svarta pennan, skrev, tänkte, skrev. Alldeles i närheten på en balkong på nedre botten stod en kvinna i mörkröda byxor och planterade blommor i sina balkonglådor, men hon tittade aldrig åt hans håll.
       Så kom den andra C-gatan, Casanova Street. Till höger ett stort fik, Fresh Shop, här skulle finnas färska bakverk varje dag. Plats att sitta både inne och ute. Pinnglass, hade de det? Ja, han köpte nån som inte såg ut att ha sylt eller så, så ren smak som möjligt. Gick i sina tankar på Ruby Street med glassen i mun. En stor väg? Jaha, Danish Avenue igen. Korsade avenyn. Gatan in här. Horse Cool Street! Så det var här den mynnade ut. Några meter fram och där gick Candy Street in. Han tittade på glassen och gick in där.
       Ja, här måste ju finnas nån affär här som …, ja där på vänster sida fanns en. Nej, den var tom och öde, stort skynke över fönstret. Pincher Street började här, men han fortsatte, hade litet av glassen kvar. Vid nästa gata var glassen oåterkalleligen slut. Den räckte Candy Street ut i alla fall. För här var Peaceful Calm Street med sina ljuvliga kastanjeträd! Han slog in på den gatan nu till höger. Grenarna böjde sig så djupt över trottoaren att de rosa kastanjeblommorna rörde vid hans kind där han gick. Ljusgula bostadshus till vänster, nybyggt till höger med pastellröda balkonger. Nu korsades gatan av Old Market Street. I hörnet där framme till vänster tydligen en förskola. Såg så ut i alla fall.
       Han tog nu in på Old Market Street till höger. En allé av askar. Pastellhusen fortsatte här. Gatan var mer öppen, hade inte den väldiga trädgrönskan som på Peaceful Calm Street. Han korsade Pincher Street igen. Pastellhusen hade här hoppat över till vänster sida. Glassen hade nu helt smält undan och magen började göra sig påmind. Han tittade upp och där i hörnet till en korsande väg låg ju en restaurang! Han gick fram. Old Market Corner hette den. Och den korsande gatan? Det var Horse Cool Street. Han var hemma! Så gott som.

Gick raka vägen in i restaurangen. Fick bra plats vid fönstret så han kunde titta ut och tänka. Han gjorde sin beställning och tänkte på gatorna han stiftat bekantskap med i dag. Och nostalgiaffären. Den övergivna godisbutiken. Och Kissing Street med sin speciella sed. Old Market Corner var en restaurang som gjord för funderingar och svarta anteckningsböcker och svarta pennor.
       Men nu kom hans beställning in. Magen och strupen gnuggade händerna. Både mat och dryck började med sch. Schnitzel och schwarzbier. Båda två avnjöt han i lugnt och långt välbefinnande.

Vad det nu berodde på, men på natten drömde han mycket. Den gula papegojan Niki satt högst upp på Ufot och vågade inte flyga ner. Han klättrade upp till fågeln genom en stege som mycket praktiskt stod lutad mot rymdfarkosten och lät helt enkelt papegojan ta ett steg ut på hans utsträckta pekfinger. Det gick galant. På den långsamma färden ner på stegen, tänkte han näbben, näbben, men inget hände. När han kommit ner på fast mark igen, skulle han dra fram anteckningsboken, varpå papegojan flaxade av hans hand, gjorde en vid sväng och flög tillbaka och satte sig högst upp på Ufot igen.

Kap 7. Stigar och boulevarder

Stigar och boulevarder


Här i stan finns det stigar (”path”). De är små och få. Och det finns vägar (”way”, ”alley”), som är lite större. Så finns det gator (”street”), som är de allra flesta och ännu större. De största är dock avenyer (”avenue”), som är så stora att de har grässträng i mitten.
       Och så finns det förstås också de där två andra som är så stora så man knappt ser från ena trottoaren till den andra. De två största i stan. De verkliga bamsarna. Boulevarder kallas de.

För det första Linden Tree Boulevard.
Där kan man gå om man tycker om att känna sig som en liten myra där man tittar upp på museer och bankpalats som går halvvägs till himlen, men som också har skön musik i form av Opera Palace från 1737 och ödmjuk lärdom i form av Humble University, där 29 nobelpristagare gått, bl a gamle Abbe Einstein, som är berömd för att han räcker ut tungan på det där kortet.
      Namnet kommer av att boulevarden kantas av stora träd. Vad trädsorten heter är dock en annan femma. Det är jättesvårt det där med träd. Björkar kanske? Nej, jag går bet.

För det andra Coward Prince Boulevard.
Utöver att här finns hur mycket som helst med klädesaffärer av allehanda sorter på denna boulevard så ståtar den med en kyrka som samtidigt är jättegammal och jätteny: Caesar Willy Nativity Church. Boulevarden är också berömd för att den korsas av den exklusiva Pheasant Avenue.
      Boulevarden härstammar från 1542 då den var en ridväg för prinsar och furstar som behövde en genväg till sina jaktslott. Sedan byggdes den ut 1871 för att efterlikna Champs Elysées i Paris. Ända sedan dess har prinsar och furstar velat ha en staty av sig själva rest på boulevarden, men folk har vägrat. Det skulle bara vara som att slicka deras stövelspetsar, de har ändå bara ställt till en massa krig och elände.
       Prinsarna och furstarna blev då mäkta uppbragda över detta och på själva namnet på boulevarden, som de inte riktigt tyckte beskrev dem så bra. Då sa folket att okej, då ändrar vi väl namnet och då förkortades det till Cow Boulevard. Och det där med staty var ju synd att det inte blev nån, så då gjorde konstnärerna en målning av den stridigaste prinsen ridande på en ko till sitt jaktslott.

Ja, det är alltså de två största boulevarderna i stan. Idag hör man ofta att man använder kortnamn på dem när man vill låta lite världsvan. ”Var har du köpt din Rolex med guldinfattningar, på Linden? Nej, på Cow”.

Kap 8. SydÖstra

SydÖstra 

Hela norra har jag gjort nu, förklarade han för gråsparven i granen. Ett krispigt tjirp fick han till svar. Ja, både NordVästra och NordÖstra, förtydligade han för koltrasten i björken. Vad den svarade visste han inte. Trädgården kvillrade och tjirpade och drillade från alla håll. Tankfullt drack han sitt nu nästan kalla te, tog en tugga till i kroa-sången, som han nu hade börjat kalla den, nyss inköpt färsk och varm från Lilas.
       Han hade vaknat av dem tidigt, trots drömmarna i natt. Det verkade som om de vågade sig närmare balkongen nu, han såg flera av dem i dag. Deras konsert strömmade in i honom och pennan halkade lätt fram över bladen i anteckningsboken. Den var nu fylld med en massa ord och anteckningar, många strykningar, ändringar.
       När han gått in från balkongen väntade han så länge som möjligt med att stänga balkongdörrarna. Warte nur balde, warte nur balde, tyckte han gråsparvarna sjöng därute. Annars hade han bestämt sig för att det var tjirpsom var deras läte. Det lät så där speciellt och fullt med strupe.
       Han släckte golvlampan som stod vid sängen och släckte sen i taket.
       I know your heart may be badly bruised, or even the victim of numerous knifings, but it will always heal, even if you don´t want it to.      Han gick ut i hallen. Alice blinkade grönt från golvet. Han kände efter i väskan om allt fanns med, klappade sig på fickan. Allt klart.

Den gröna statyn med Jesus som sträckte ut händerna mot en, var hans utgångspunkt i dag. SydÖstra började här på andra sidan Hill Street. Så fort han passerat den gröne Jesus bredde en kyrkogård ut sig på vänster hand. En stor. Han gick Busy Market Street den långa vägen längs kyrkogården, men han tyckte inte det var en tråkig väg. Han fick tid att tänka. Han hade inte velat gå på andra sidan. Där borta fanns det mest bostadhus och bilaffärer, bilverkstäder. Någon fågel från kyrkogården på andra sidan häcken höll honom sällskap med sin drillande sång, han gissade på bofink.
       Det var lätt att snava på trottoaren när man var ute och gick så här. Det berodde inte så mycket på den stora förekomsten av öl i staden, utan den stora förekomsten av träd. De många och långa rötterna fick trottoarstenarna att förskjuta sig lite här och där. Så är det på promenad här i stan, tänkte han, under fötterna har man rötterna.
       Nu först hade han kommit förbi kyrkogården, som avslutades med en djurkyrkogård och en väg kom här inte korsade utan gick till höger. Det var Sailor Way, som alltså fortsatte in i SydVästra. I hörnet där på andra sidan Busy Market Street låg lunchrestaurangen The Kitchen Chef. De hade öppet 06-15 och hade take-away också.
       På den här sidan då? Nån gata efter det att han gått förbi kyrkogården? Nej där var det bara lummigt. Jo, titta, en liten stig ledde in här till vänster. The Hen Path hette den. Som en grön tunnel in. Är man i en stad och stöter på en Hönans Stig, så är det svårt att bara gå förbi. Det gjorde han inte heller. Han gick in på stigen. På vänster sida hade han hela tiden kyrkogården, han anade den bakom alla träd, på höger sida såg han först en grön låda som man lämnar kläder i. Allt var grönt här. Fåglarna sjöng. På höger hand ett bostadsområde, fyrvåningshus i vackert grå färg, de nedre balkongerna låg nästan på marken. Nu svängde stigen av till höger, i hörnet där stod en kvinna i grön tröja och skakade kläder på balkongen.
      Nej, till höger fortsatte inte stigen, där hette vägen Quite Lost Street. Illavarslande. Han tog inte den, följde stigen rakt fram i stället, plötsligt svängde den till höger, förbi Waltzing Roddy Street. Där en väg till vänster, Misty Way. Vägen till höger då? Den hette också Misty Way!Han vände då tillbaka Waltzing Roddy västerut. Där passerade han Quite Lost Street igen och där gick sen ännu en väg till vänster. Läste på gatskylten, Slippery Weather Streethette den. Han drog öronen åt sig. I det här bostadsonrådet ska man nog inte valsa omkring mer. Fortsatte Waltzing Roddy rakt fram och kom ut på Busy Market Street igen. Med viss lättnad, kan man säga.

På andra sidan såg han en gata löpa in, Stone Street. Men dit gick han inte, fortsatte på vänster sida. Oj, vilket vackert bostadshus som han gick förbi, nybyggt i snygg grå färg med gula spetsfönster, en bostadsrättsförening såg det ut som. På andra sidan en ny avtagsväg, Stirring Street, såg han. Får kika på den nån annan gång. För nu var han framme vid en stor korsande väg, Local Bird Avenue, den sydliga utposten i hans Område.
       En riktig aveny alltså. I hörnet här efter skrädderiet fanns Euroshop. Han gick in där och kikade runt, märkte att där verkligen inte fanns nåt som han behövde. Och gick ut igen med en kasse fylld med inköpta varor, eftersom varje sak bara kostade precis 1 europapeng.
      Hmm, Local Bird Avenue. Han såg sig runt på gatan. En platanallé. Tvärs över gatan kände näsan att det var ett kebabställe, men han fortsatte väl på vänster sida även på denna väg, det gick ju bra att hålla vänster på Busy Market Street. En blomsteraffär här, resebyrå, frisör och glassbutiken Frank Henry, tobaksaffär, glasögonaffär, bageriet Lumber Jack. Local Bird Avenue var tydligen en stor affärsgata.
      Näsan drog honom nu tvärs över gatan ett ögonblick, till Krasselt´s Currywurst. En med eller utan skinn 1,70 europapengar, med bröd 1,90. Han tog med bröd, var hungrig. Gott bröd, fast inte lika gott som på Mevlana, för det är det inget bröd som är. Currykorven dock minst lika god här. Han tittade fascinerad när de gjorde i ordning den. Titta, de kryddade med curry! Så det var därför korven hette så. Han hade trott att det berodde på magen på nåt sätt. Att den kurrade. Törstig efter det goda mellanmålet letade han i väskan efter vattenflaskan, men den hade han glömt hemma. Till höger gick det en väg in, Rustle Street, men på andra sidan avenyn såg han nu ett fik, Sawade, för det stod något om te. Gick tillbaka över till vänster sida igen. Nej, Sawade var visst bara en butik för te och praliner, inget man kunde slå sig ner i och få sig något att dricka. Otur. Men så låg den också bredvid bekantingen Slippery Weather Street som mynnade ut här.
      Inte bara strupen utan även magen gjorde sig nu påmind, han gick vidare, blomsteraffären The Rose Pianist, vilket namn va, en djuraffär, apoteket Birgitta, vad stort det var, men där är det i alla fall nåt! La Focaccia! Där kan man få stenugnspizzor, läste han. Det räckte för magen som drog in honom dit, oaktat att stället låg i hörnet mot Quite Lost Street.

Han gick in. Stora bilder av skådespelare längs väggarna. Särskilt många av Sofia Scicolone, drottningen av italienska skådespelare, hon som tog sig namnet Sophia Loren efter den svenska skådespelaren Märta Torén. Passar ju bra här att beställa in drottningen av pizzor då, tänkte han, även om den inte är särskilt ovanlig. Men klassiker är klassiker därför att de alltid finns. Och efter en kort stund fick han in en ångande stenugnsbakad pizza Capricciosa. Han lät sig väl smaka. 

Kap 8. forts

Både kroppen och sinnet väl styrkta igen, gick han ut ur La Focaccia och passerade med obekymrade steg Quite Lost Street på sin färd Local Bird Avenue österut. Oj, direkt en italienare till, glassbutiken Mokador!
       Med en glass i handen som efterrätt gick nu promenaden med ännu spänstigare steg. En pappersbutik. En fotobutik. Och tvärs över avenyn såg han ett internetcafé. Och en väg till vänster, Misty Way. Javisst ja, den kommer förstås ut här. En annan väg gick in till höger på motsatta sidan av avenyn. Sån vacker allé! Är det ekar? Och vad heter den, Killer Street?
       Killer Street!En även här? Det var som om solen flydde på himlen och stora mörka ovädersmoln drog in över staden. Han famlade efter sin svarta anteckningsbok, fick upp den och bläddrade snabbt fram rätt sida i den, antecknade något med sin svarta penna. Även här tyckte han att folk, som gick förbi, på något sätt ryggade till när de såg honom, skyndade på sina steg.
       Han gjorde så själv också, medan han med fundersam min stoppade ner penna och anteckningsbok. Passerade ett kvarter med bara boningshus nu. Och så en väg till höger på andra sidan, Henry Bank Note Street, noterade han, med en vacker påkostad allé. I hörnet där låg Zagreb, ännu en kroatisk restaurang.

Vid slutet av nästa kvarter korsades Local Bird Avenue av en annan stor väg, Beast Avenue. Local Bird Avenue fortsatte österut, men han fick överge den nu. Beast Avenue bildade östra gränsen för Området, så den avenyn vek han nu av på. Vänster sida förstås, som alltid. Vad stor och bred den var! Inga affärer och sånt nånstans, här ägnade man sig enbart åt att bo, tydligen. Så en gata till vänster. Misty Way. Javisst ja, den kommer förstås ut här också. Vackra körsbärsträd i blom hade den, det hade han inte märkt förra gången han passerade den. Och inte förrförra heller. En annan gata gick in till höger på andra sidan Beast Avenue. Det kan väl inte vara samma gata ännu en gång? Han gick resolut över avenyn, vilket tog sin lilla tid, den var bred. Nej då, Hansa Street, hette den. En tio meter in på såg han ett lovande tecken på affärsverksamhet. En uppsamlingscontainer för kläder och skor till skänks.
       Han fortsatte nu på höger sida, när han ändå var där. Vilken aveny! Verkade bara fortsätta in i horisonten där borta. Och bara bilar, inga affärer och inga människor, tänkte han, när en cyklist plötsligt åkte förbi honom tätt på vänster sida. Många cyklister i staden. Och de pinglade sällan, som i Sverige, fortsatte han sina tankar. Kanske beroende på att de förlitar sig på att fotgängarna ser de dragna ränderna för cykla respektive gå, han tittade ner på trottoaren och sidsteppade nu snabbt till rätt sida av linjen.
      Kvarter med bostadhus passerades nu. Oj, vilken oerhört vacker gård här till höger! Ett enormt kastanjeträd i full blom, syrener, blodlönnar. Och där borta plötsligt en väg till höger, det var länge sedan. Fast en mycket liten väg, förstås, närmare en stig. Cone Path hette den., kort och gott. Han gick förbi, undersökte inte ens hur det stod till med deras insamling av kläder.
      Efter ett helt kvarter var det nu skog och grönområde på båda sidorna om Beast Avenue. Trottoaren rullade undan under hans skor. En skylt där till höger förkunnade att här ligger Insulaner och här kan man ta ett sommarbad. Ytterligare en bit bort en byggnad på höger sida. Det här var Zeiss Planetarium. På vänster sida av avenyn fanns ingenting utom en skön lummig grönska. Till slut kom han till en stor fyrvägskorsning. Han stannade, såg sig runt.

Norrut bytte avenyn namn till Grace Aveny. Den korsande vägen var Hill Street, som där i sin tur fortsatte österut med nytt namn, Priest Avenue. Nej, en femvägskorsning var det. Danish Avenue började ju här. En massa namn, en massa gator. Han kände i fotsulorna att han hade gått mycket, men piggheten började komma tillbaka, när han närmade sig bekantare områden. Han valde att följa Hill Street till vänster, försvann in i dess allé av plantaner och almar. Bostadshus hade han till höger, skog till vänster. Så en väg till höger, Candy Street. Javisst ja, vägen med nedlagd godisaffär. Åt det hållet var NordÖstra, där hade han redan varit. Han fortsatte.
      Plötsligt ett avbrott med en restaurang till höger, Padre Pio. Förväntade sig nästan att han sedan skulle springa in i Madre Mia, men nån sån dök aldrig upp. I stället kom Old MarketStreet och på motsatt sida till vänster plötsligt en öppning i det gröna, en stor blomsterbutik och bredvid den en port in i ett stort grönområde. Just det! Det måste vara kyrkogården som han gått runt omkring i en båge hela dagen! Nu gick han in.
      Välskötta gravar, ett nät av stigar i räta vinklar, människor som ordnade med blommor och spadar och hackor och vattenkannor, småsparvar stod på kanten till vattentunnor, pickade i sig vatten, vissa gravar utsmyckade med statyer, träden dignade av blom och sjöng av fåglar. Kyrkogården var jättestor, upptog halva SydÖstra. Här kunde man gå omkring hela dagen. Eller sitta på en bänk. Han gjorde det senare. Satt länge där med sina två svarta följeslagare, pennan och anteckningsboken.

Han gick ut ur kyrkogården samma väg han kom in, genom ingången vid blomsteraffären. Fortsatte till vänster igen och efter nästa kvarter var han framme vid Busy Market Street. Och där stod den gröne Jesus igen och välkomnade honom med utsträckta armar. SydÖstra igenomströvad! Han var tillbaka vid utgångspunkten. Mittpunkten på det kors som låg över Området och delade in det i fyra delar. Och mitt i korset stod Jesus.

Kap 9. Vandrarens Aftonsång

Vandrarens Aftonsång


Johann Wolfgang von Goethe föddes kl 18 på kvällen den 28 augusti 1749 i Frankfurt am Main.
       Den som googlar på honom märker att han i lika hög grad var vetenskapsman som författare. Han ägnade sig åt naturforskning, utvecklade sin egen färglära, upptäckte människokroppens mellankäkben och gav bland annat inspiration till Rudolf Steiners antroposofiska rörelse.
       Det ord som tidigast dyker upp för en läsare som vill se vilka insatser som författare han gjorde är ”romantiken”. Han var en av banbrytarna där. En av hans två stora mästerverk är Den unge Werthers lidanden, som han skrev när han var 25 år. Werthers hjärta blödde och blödde i den hopplösa kärleken till Charlotte och efter en berg- och dalbana av hopp och förtvivlan om att få sin åtrådda livskärlek, tog han sitt eget liv.
      Stora känslor. Fick man verkligen skriva så och på den tiden dessutom? Det fick man. Boken, skriven som en brevroman, hör nu till världslitteraturen (ett begrepp som Goethe själv myntade) och fick en enorm påverkan på människor. Napoleon sägs ha läst den sju gånger.
       Det andra av hans riktigt stora mästerverk är Faust, en historia om en man som ingick en pakt med djävulen, sålde sin själ helt enkelt. Många hade tidigare gett sig på den berättelsen. Den tidigaste lär vara Christopher ”Kit” Marlowe, en dramatiker samtida med William Shakespeare, så pass samtida att de är födda samma år, 1564. Marlowes pjäs The Tragical History of Doctor Faustus skrev han som 25-åring.
      Goethes Faust räknas som Faust-berättelsen med stort F. Härifrån kommer de bevingade orden ”pudelns kärna”, ett uttryck för den verkliga innebörden av något. En svart pudel kommer fram till Faust under en påskpromenad. Pudeln får följa med hem och förvandlas där till Mefistofeles, djävulen. Varpå Faust utbrister ”Det var alltså pudelns kärna!”. Goethe skrev dramat vid 58 års ålder. Den kallas Faust I.Han gjorde en ny version när han var 82 år gammal, Faust II, samma år som han gick ur tiden.

En ungdomsroman. Ett drama på ålderns höst. Två riktigt stora mästerverk. Men ett tredje räknas också dit. Det är en dikt på åtta rader.

Über allen Gipfeln                                                                 
ist Ruh,
in allen Wipfeln                                                                  
spürest du                                                                                       
kaum einen Hauch;                                                                 
die Vögelein schweigen im Walde,                                           
warte nur, balde                                                                 
ruhest du auch.                                                                 

Johann Wolfgang von Goethe skrev den på kvällen den 6 september 1780 med en blyertspenna på väggen i en jakthydda i Thüringen, inspirerad av den känsla som uppfyllde honom vid anblicken av kvällslandskapet på berget Kickelhahn. Dikten kallas ofta Über allen Gipfeln, men den heter egentligen Wandrers Nachtlied. Vandrarens Aftonsång.
      Goethe själv verkade inte ha betraktat dikten som annat än en enkel tillfällighetsdikt. Han skickade den inte till sin Charlotte von Stein och nämnde den inte ens i det brev han skickade till henne på kvällen samma dag han skrev dikten. Han tog med den i en diktsamling först 1815, 35 år efteråt.
      Vandrarens Aftonsång har blivit beundrad av en hel värld, läst, tolkad, omskriven, översatt. I Sverige ansåg Johannes Edfelt att dikten var ”det renaste och mest fulländade smycket i Goethes centrallyrik”. Han talade om ”en grandios enkelhet” och ”en oerhörd förtätning i språket”. Det gjorde också att dikten blev väldigt svåröversatt till ett annat språk.
      Trots det, eller just därför, har många över världen försökt. I Sverige den 12 september 1915 publicerades en översättning av dikten till svenska i Stockholms Dagblad. Översättningen blev utskälld efter noter och kallades pekoral med mera. Några debattinlägg följde i spåret och efter en vecka utlyste tidningen en pristävling om bästa översättning av Goethes dikt. Tidningsredaktionen blev dränkt av dikter, över 2 000 förslag skickades in.
      Utmaningen har även lockat kända svenska poeter, Heidenstam, Snoilsky, Anders Österling, Bo Bergman. Med blandat resultat. Man kan nog konstatera att den slutgiltiga översättningen till vårt språk inte har kommit. Om man samtidigt ska återge rimmen, rytmen, stämningen och innehållet är det lätt att det antingen blir nödrim eller haltar i rytmen. Eller att det blir för många tillägg som inte finns i dikten. Eller att man får en helt annan känsla när man läst den svenska översättningen än när man läst originalet. Dikten är en svår nöt att knäcka för den som vill översätta den till en dikt på sitt eget språk.
       Men eftersom den verkar så enkel och är så kort, vill många göra ett försök.

Goethes lilla aftonsång på åtta rader har dock vandrat genom seklerna lika oöversättlig som oöverträffad. Det berättas i sägner om dikten att Goethe någon gång under de sista åren av sitt liv återbesökte den där jakthyddan i Thüringen och fann att blyertsdikten på väggen stod kvar. Och att han då gick ner på knäna och grät.
       Det låter ju onekligen som att han då förstod att den var bra. 

Kap 10. SydVästra

SydVästra

Han satt med fötterna i kallt vatten på balkongen. Morgonen hade börjat med en extra sällsam skönsång från gråsparvarna och koltrastarna i trädgården, ja kanske framför allt gråsparvarna, det var de som hade det där tjirp tjirp, som sa till honom att nu är det morgon, nu är det ny dag, den ligger där framför dig som en väntande oplöjd åker i solskenet och all möjlighet är något obeskrivligt enormt och har inget slut.
      Egentligen behövde han inte kallvattnet om fötterna mer, det var mest i går eftersom han gick så mycket då, men det kändes skönt, han vaknade till. Bredvid honom stod en tom tekopp och ett fat med smulor från en kroa-sång. Han kom på att han glömt en av de sju. Han ställde sig upp mot balkongväggen, ena benet bakom, tänjde.
       När han gått in satt han en stund och tittade på kartan. Området låg där inom de fyra papperslapparna. Fyra avtickade. One to go. Skulle han slutföra planeringen idag? Skulle han gå in den i sig så allt blev klart? Eller finns den redan där någonstans bland alla ord, klar för dådet? Han tittade på anteckningsboken.
       Det tog mindre tid än någonsin att göra sig klar. Han hade blivit rutinerad på det här nu. Ryggan packad. Han sträckte sig in i badrummet över hyllan och släckte ljuset. Nycklar och allt med? Ja.
       Jag kommer alltid älska dig och det håller jag fast vid när jag nu släpper taget.
       Det var redan varmt i solen när han kom ut.

Han stod i hörnet Drive Down Alley-Hill Street mitt emot Bosse-Althoff-Apoteket. Tog av till höger men där Hill Street fortsatte under järnvägen, fortsatte han i stället in till vänster, vägen som gick bredvid järnvägen, Robber Luck Street. Han tog sig automatiskt åt plånboken, men lugnades av åsynen av de vackra almarna på vänster sida. Kanske en lugn gata ändå. På höger sida försökte träd också växa fram, men det var svårare precis där järnvägen gick. Träden sköt inte upp i höjden, men det blev en grön avbalkning där. Skolgård till vänster där de spelade pingis. Bara vänstra sidan intressant nu. Inhägnat stort område till vänster ända fram till South End Street. Korsade den gatan. Till vänster kan man köpa guldfiskar, konstaterade han.
       Nu vid framme vid Albright Avenue. Lite mindre än han hade trott, från när han såg den på kartan. Hade ingen grässträng i mitten. Don Peppino låg där och solade sig i hörnet där Not Berlin Street gick in, en pizzeria som helt ovetande var den sydvästraste punkten i Området.
      Gick Albright upp, avenyn låg verkligen i en uppförsbacke här. Den var dock lite avenyaktig trots avsaknad av mittsträng. Massor av affärer kantade den lilla avenyn. Kändes lite som Castle Avenue light, tänkte han. Och där? Protection Street. Inget av intresse, den gicktill höger.Men Husky Street gick till vänster. Han gick in där. Allé av almar. Ölfiket Jack´s direkt till höger. Höga nybyggda boningshus på ömse sidor.
       Nu South End Street. Han korsade den. I hörnet där till höger kunde man äta Börek. Här till vänster stort tegelrött Gymnasium. Inga ljud kom från lärdomssätet. Men alla är kanske på baksidan och spelar pingis. Fåglarna hade i alla fall sånglektioner i träden, funderade han, med blicken upp i de många träden som kantade skolan. Vägen gick hela kvarteret ända fram till posten, i hörnet där Hill Street kom. Han gick då tillbaka till Albright Avenue. Långsamt. För pennan raspade nu i anteckningsboken.

I hörnet Albright Avenue-Husky Street fanns en grönsakshandel med varorna utställda på gatan, han kom att tänka på Gudfadern-filmen. Han gick Går Albright fram, på vänster hand pizzerian La Mama, på höger hand en second-handaffär. En väg till höger nu. Vad hette den? Albright Avenue? Va? Där också? Han stod ju redan på den. Han fortsatte dock rakt fram på den Albright där han var. Kommer aldrig någon avtagsväg till vänster? Oj, här har de rivit ett helt hus, nästan halva kvarteret. Till vänster en blomsteraffär, Flower Paradise.
      Nästa avtagsväg var också till höger, en smal väg. Få se, vad hette den? Jaha, Broad Street. Precis, tänkte han. Fortsatte. En second hand till vänster.
       Plant Street nu. I högra hörnet där låg baren Albright Corner. Gick in på Plant Street. Det kändes som Sverige! Var var alla träd? Hade de glömt plantera dem? Just på denna gata, av alla? Jo, där var två jättelika björkar till vänster, lite Sverige igen. Och se, bredvid är ett antikvariat, litet och mycket charmigt. Mitt emot på högersidan en Children Swimming School. Jaha, är man barn här i stan och vill klara sig från vattnets faror så ska man antingen bo på Greenwood Avenue eller här.
      Kommen fram till South End Street konstaterade han att gatan tog slut. Han gjorde som förra gången, gick tillbaka, upptäckte att han redan hade bok och penna i handen, använde dem. Höll på att gå rakt in i ett enormt kastanjeträd och ett mindre men lika vackert körsbärsträd. Båda i blom. Man ska aldrig påstå att en gata är fattig på träd. Det är ingen gata här i stan.

Tillbaka på Albright Avenue igen. Nästa till vänster var Finland Street. nordiskt igen. Gick in där. Bostadshus på bägge sidor. Allé av almar. Här kände han sig som hemma igen. Bostadshusen till höger hade blåa balkonger till vit fasad, blåvitt gatans namn till ära, och vackra burspråk. Husen till vänster gick i enkelt rött.
      Nästa kvarter spottade vänstersidan upp sig, nu nästan slottsliknande hus, välskötta häckar, uppvuxna träd, burspråk i vitbrunt. Balkongerna hade sådana där pelare som de har i Grekland, tänkte han. Till höger uppförde man ett nytt bostadshus, en stor byggnadsplats bara, än så länge. Men vilken gata, den liksom andades välbeställd burgenhet! Därefter mynnade vägen ut i sig själv. Eller Finland Avenue, blev det nu. Bredare. Och med grässträng i mitten. Den avenyn hade han ju sett förut från andra hållet, när han tänkte på det.
      Gick tillbaka i sina steg nu. Vid nybygget blev han törstig, letade efter vattenflaskan som han hade glömt hemma. Nåväl. Fortsatte sedan Albright fram. Nästa avtagsväg var Finland Avenue. Just det, den korsade här. Han gick över den. Och där som ett trollslag morskade Albright Avenue upp sig, blev bred, fick mittsträng av gräs, precis som de andra avenyerna. Fina kastanjeträd till vänster här, konstaterade han.
       Han ville kila in nästa till vänster. Och där kom den! Det var Ellis Street. Mama mia, vilken kastanjeallé! Bostadshus även här på båda sidorna, nybyggt till höger, äldre till vänster. På höger sida en skola till. Herman Ellis School. Nu snurrade vägen till. Kom fram till en liten grästriangel, där vägen grenade ut sig på ömse sida och mynnade ut i Sailor´s Way, den korsade alltså Ellis Street. Han stannade, bara tittade på kastanjefägringen, stod still och tog in, tyckte att han inte behövde gå längre.
       Han vände om och gick tillbaka, kände att han inte bara var törstig utan hungrig också. Skrev och strök över och skrev i den svarta anteckningsboken.

Kap 10. forts

Åter på Albright igen kurrade det i magen och han gick in på första restaurang till vänster som han såg. Det blev en kinesisk. Sichuan, läste han på skylten. Han fick ett bra bord vid fönstret. Lät anteckningsboken vila nu, såg sig omkring i restaurangen i stället. Stor lokal, färgerna gick i rött och guld, stora glasmålningar i taket. Bara tre andra gäster utspridda i restaurangen. Vid bordet vid fönstret allra längst fram satt en kvinna med sin rullstolsburna mor. Släktskapet gick att förstå av kvinnans småprat. Mamman harklade sig hela tiden, verkade förvirrad. Men vem är inte förvirrad i denna värld?
      Längre in i lokalen satt en ensam tjej i 20-årsåldern vid ett bord. Hon hade hästsvans och såg ledsen ut. Han vände blicken utåt gatan. När han tittade ut på Albright Avenue såg den jättestor ut. Grässträngen i mitten var bredare nu och hade också stängsel. Här kunde man endast med fara för sitt liv rusa över gatan. Fara för sitt liv, tänkte han, och var tvungen att anteckna några ord.
       Nu reste sig dottern vid fönstret där framme, hon plockade ihop deras saker, satte på mamman hennes sjal, den hade samma nyans som de ljus-silver-beiga dukarna. Så ropade de glatt hej då till både servitrisen och oss andra i restaurangen. Ja, dottern i alla fall. Mamman harklade sig.
      Hans dumplings kom in nu. Dumplings är alltid dumplings. Och till det festade han på en flaska vatten naturell. Båda åkte ner med välbehag. Han bad att få betala och då såg han att det satt en kille vid hästsvansens bord. Var kom han ifrån? Hon såg inte ledsen ut längre.
       När han gick ut strömmade sober musik från taket.

Ute på gatan igen, gick han vidare. Affärer till höger. Ett jättehögt brunt plank löpte till vänster. Skumt. Men så var han framme vid en bekanting, Lower Citizen Street. Den kom från vänster och slutade här. Han vek in på den vägen. Både kastanjeträd och oxlar kantade. Någon hade hängt upp en sko i ett träd. Han tittade. Vad påminde det där om? En film. Den där med Anne Hech och Robert de Niro. Och Dustin Hoffman. Vad hette filmen? Han kom inte ihåg. Men där hade det varit massor med skor upphängda i träden i en scen.
       Han rycktes ur sina funderingar av en tegelröd byggnad till vänster som bröt av lite från de andra husen. En skola, kände han på sig. Ja, Grundskola, stod det. Alla arkitekter av skolor tänkte tydligen att fasaden, hur gör vi där, jo jag vet, vi slår till med rött tegel!
       En avtagsväg till höger kom han sedan till, Stirring Street. Fortsatte förbi. Och som om han hade frammanat den med tanken, dök där upp ännu en skola. Nu på andra sidan. Peaceful Bay School. Han gick över Stone Street, som korsade här. Förutom skolorna hade det hittills bara varit bostadshus så här långt söderut på Lower Citizen Street, men vackra. Apropå skönhet, nu gick han över den korsande Sailor´s Way. Njöt. Här snackar vi kastanjeallér!
       Därefter såg husen mer slitna ut, upprustningen hade inte hunnit fram dit. Så en avtagsväg till vänster. South End Street. Ja, den hade han stött på hela tiden idag, den gick tydligen rakt igenom hela SydVästra. Och började tydligen här. Han sneglade uppåt Lower Citizen Street, där borta kommer den fram till Hill Street och ovanför där hade han jag ju gått förut. Nej, South End Street blev det nu. Han svängde in dit runt byggnadsställningarna som stod där.

Almar tydligen på bägge sidor. Här korsades vägen. Ellis Street in till vänster med sina häckar och träd som hade slingrande murgröna som lianer. Och till höger Doris Street. Fantastisk kastanjeallé även där. Doris Street låg där som ett villaområde som tog igen sig i solen. Han fortsatte. Fina villor på båda sidorna, inhägnade av häckar och staket. Så kom han fram till en stor aveny. Finland Avenue, ja den hade han stött på flera gånger. Han gick över den. I hörnet där en kyrka, Evangelic-Lutheran Trinity Church. Eller Eva Church, som den oftast förkortas. Han kom ihåg det från boken han köpte på Wally´s.
      Villorna tog slut nu. Fyrvånings bostadshus i stället. Där hade han Plant Street till vänster. Fortsatte och hade nu vackra hus på båda sidor, rundlade balkonger, portar med välvda valv. Och så nu till höger Drive Down Alley. Åhå, om man kör den vägen neråt från Fire Back Street, så hamnar man alltså här. Den slutar här vid South End Street. Han beslöt gå vidare.
      Nästa kvarter var fortsatt påkostat och nybyggt. En av gårdarna hade en helt otrolig blodlönn. Han gick dit och tittade på den. Nej, det var inte lönn. Men det var blod nåt annat. Blod?Han halade fram anteckningsbok och penna och stod försjunken en stund.
      Tillbaka på South End Street tänkte han att den här gatan var lång. Få se nu, där borta såg han dock slutet på den, för där var bestämt den gröna avbalkningen mot järnvägen. Robber Luck Street alltså. Men innan han kom fram dit, korsades South End Street av Husky Street.
       Av ett infall, slog han in på den vägen nu en gång till. Gymnasiet igen till vänster. Men så kom han till en väg till höger, den hade han inte sett förra gången han gick här. Va? Bosse Althoff Street! Vad är detta? Har den gamle 400-meterslöparen från 60-talet fått en gata uppkallad efter sig? Otroligt! Självklart slog han in på Bosses gata.

Kap 10. forts

Vilken lummig och fräsch gata Bosse Althoff hade! Han mindes alla segrar Bosse haft på kolstybben, i Finnkampen hade han öst in poäng, inte bara på specialdistansen 400 meter, utan även på 100 och 200 och förstås stafetterna. Men att få en gata? Men lönnallé? Förvånande men rättvist! Fåglarna sjöng i träden. Ljusa vackra hus.
       Så korsades vägen av Drive Down Alley. Ja just det, där nere i hörnet mot Hill Street var ju Bosse Althoffs Apotek! Nu förstod han, han hade fätt apoteket uppkallat efter sig också! Både gatan och apoteket! Otroligt.
       Han fortsatte Bosses gata fram. Fina innergårdar här!. Han komm fram till en vacker park, alldeles rund var den, vad stod det på skylten? Bosse Althoffs Park! Kan det vara sant? Han hade fått en park uppkallad efter sig också! I rundeln i mitten hade paken en gräsmatta kantad av väldiga träd, framför allt två enorma blodekar. Flera utgångar. Det skulle inte förvåna honom om parken var precis 400 meter i omkrets också! De har tänkt på allt! Och där fanns Bosse Althoffs byst också, vid utgången där med en stora pump stod. Fast inte så väldigt likt. Hade han verkligen haft skägg? Men bildhuggarn kanske haft bråttom.
      Parken lämnade han nu, 400-meterslöparns och Finnkamps-kämpens park. Kom fram till Finland Avenue. Korsade den. FinlandAvenue? Det var alltså därför den hette så! Även en aveny? Han blev riktigt stum nu. Så kom han fram till Doris Street, den där vackra liksom dåsande gatan. Korsade den och gick rakt fram. En stor öppning. Vad var det? En fotbollsplan. Två fotbollsplaner. Med löparbanor i kolstybb runt om. Ett helt stadion till hans ära! Det var för mycket. Han höjde anteckningsboken för att dölja sin av rörelse darrande underläpp.
       
Hur han kom hem igen via Doris Street, Palace Street, Pincher Street och Busy Market Street, det mindes han inte. Ett funderingarnas moln gick han i. Nej, inte Bosse Althoff. Det var något annat som dröjt sig kvar. I höjd med Drömmen kom han på det! Just det! Wag the Dog!Så hette den. Den där filmen. Med Dustin Hoffman och skorna i trädet. Wag the Dog. Att det var svansen som viftade på hunden och inte tvärtom. Och så är det ju, tänkte han. Det är inte jag som är ute och går i stan. Det är stan som är ute och går i mig. Och viftar godmodigt på svansen får man väl säga att jag gör också. Om man undantar det där dådet jag planerar, förstås.
       När han ändå var där, gick han in på Drömmen. Märkligt, ägaren till affären var där och de började prata med varandra. Han var fransman, visade det sig.
       Detta har alltid varit drömmen för mig, monsieur! En egen affär! La reve, drömmen!Hoppas du smakat på våra croissanter? Delikata. Jag har en hel kedja affärer nu, mina Drömmar utplacerade över hela stan …      Utanför Drömmen stannade han ett ögonblick under körsbärsträdet. Stod där och bara lyssnade på kyrkklockan från Lukas när den klämtade afton.

På natten drömde han igen. Men inte om Niki den här gången. Drömmen var orolig först, han var jättelik, tittade ner på sina ben som bara gick och gick. Men så stannade de. Fick vila en stund. Ingenting hände i drömmen mer än att hans ben vilade. Sedan drog en storm upp inom honom och han kastade sig upp i sängen.
       Jaaa, ropade han rakt ut. Originalet! Känslan det började med! Inte en papegoja du också! Det första och enkla!      Och så gick han upp mitt i natten, tog anteckningsboken och rev ur alla sidor, slängde dem i papperskorgen. Satte sig med ett blankt papper framför sig och pappret där originaldikten stod. Läste originaldikten. Tittade mot balkongen och i taket. Skrev.
      Efter knappt fem minuter var han klar. Han lade sig raklång i sängen, hans medvetande gled in i sömn och dröm igen, lika självklart som när ett ljus blåses ut.
       På bordet låg två papper med var sin dikt på. Den nyskrivna var med blyerts.

Kap 11. Vandrarens Morgonsång

Vandrarens Morgonsång


Det hade regnat på natten. Allt gräs och alla träd och blommor hade girigt druckit av regnet och trädgården utanför hans balkong var så där ny och frisk och avklarnad som väl morgonen var den första dagen på denna jord.
       En liten gråsparv pickade i sig lite av en kroa-sång-smula som den hittat på balkongen. Men balkongdörrarna var fortfarande stängda.

Han satt i rummet, hade inte ens dragit ifrån de långa vita gardinerna än. Men ljuset från trädgården lyste igenom.
       Så lång väg han gått. Hela detta Område. Han tittade på kartan som låg uppslagen på det svarta bordet och vek ihop den. Nu hade han gått klart. Tänkte på alla dessa gator. Ja, det kanske var gator som i många andra områden, förstås. Med viss överrepresentation av blomsterbutiker, bagerier, nagelvård och tandläkare. Men det var hans Område. Hade gått in det i sig genom fötterna och huvudet och ja, genom hjärtat.
       En lång väg hade han gått. Första gången han läste Goethes dikt? Svårt att säga. När han var i gymnasiet, antagligen. Eller när han satt på något bibliotek. I sin ungdom, i alla fall. Och i likhet med tusentals och tusentals andra hade den fastnat hos honom. Han hade nog haft den med sig genom alla de här åren. Inom sig tänkt att han skulle översätta den till svenska nån gång. Ja, visst var den översatt till svenska redan, det var antagligen den mest översatta dikten till vårt språk som fanns. Men de var ju inget bra, hade han alltid tyckt! Pekoral eller nödrim eller så slängde översättaren in en massa saker som inte alls fanns i dikten. Tänk om han kunde fixa det här i stället? Det var en av de lite grumliga halvtänkta saker som han haft i sig alla de här åren ända sedan han läst dikten, faktiskt.
       Och så kom han hit. Och fröet slog ut i honom. Att han skulle begå mord.
      Hela serien av översättningsförsök skulle han ta kål på en gång för alla. Genom en Översättning med stort Ö. Framför allt alla de där över 2 000 människorna som deltog i pristävlingen 1915 i Stockholms Dagblad. Ett lustmord på dem och även på alla poethöjdarna i Sverige som också försökt, utan att inte komma särskilt nära Goethes dikt. Han ville pröva sina egna vingar på den här dikten, kände att han måste det! Och han måste fotvandra för att kunna skriva sin dikt, planera den, skulptera fram den. Och fotvandrat, det kan man verkligen säga att han gjort här.
       Skrivit och strukit. Skrivit och skrivit om. Inte blivit nöjd. Vad var felet?

Felet, det kom han på i natt. Han hade krånglat för mycket. Stirrat sig blind på hur alla andra gjort när de skulle göra sin översättning. Det var bara så att Goethes ”Über allen Gipfeln”, eller ”Wandrers Nachtlied”, som den egentligen heter, är en sublim dikt. Den går inte att översätta! Varför envisas med att göra en halvtaskig version när Goethes diamant redan finns och ligger där och glittrar?
       Det var nog den där fransmannen som satte mig på rätt spår. Drömmen! Det vi alla glömt, det var vad som var själva orsaken till dikten. Goethe blev hänförd! Alla som suttit och grubblat för att göra en tjusig översättning av dikten, har de känt hänförelse när de suttit där och tuggat sina pennor? Nej, det kan de inte ha gjort, inte det som Goethe kände i alla fall.
Han var ”inspirerad av den känsla som uppfyllde honom vid anblicken av kvällslandskapet på berget Kickelhahn”. Och ingen annan kunde dela den hänförelsen.
Det var bara han där.
       Han tittade nu till vänster på Tillvarons Tavla på väggen och såg att ovanför Stordåd fanns det bara Grönt Gräs. Han skulle förstås inte översätta dikten. Det gick ju inte. Han skulle skriva en annan, men där Goethes original lysteigenom. Som trädgården lyste igenom gardinerna där borta. Vad var hans motsvarighet till det där som Goethe var med om den 6 september 1780?
       Det var det han kom på i natt. När han gick upp ur sängen och skrev ner sin dikt. Fort och enkelt och ursprungligt. Och Goethe inte borttvättad ur den. Lät den därför också vara i tyska ord och inte svenska. Och eftersom det var mörkt i rummet kunde han inte krångla med att kolla grammatik och sånt. Enkelt. Som en dröm.

Och han ställde sig nu upp och läste Goethes dikt, med balkongdörrarna fortfarande stängda.

Über allen Gipfeln                                                               
ist Ruh,                                                                                     
in allen Wipfeln                                                                
spürest du                                                               
kaum einen Hauch;                                                               
die Vögelein schweigen im Walde,                                         
warte nur, balde                                                               
ruhest du auch.                                                               

Sedan tog han pappret med sin egen dikt, drog ifrån de två långa vita gardinerna, öppnade de första balkongdörrarna, sedan de andra, slog upp dem på vid gavel och deklamerade rakt ut.

Über alle Balkongen,
ist Ruh,
in alle Vogel-Songen
spürest du
einen Goethe-Hauch;
die Vögelein tjirpen im Walde,                                                              
warte nur, balde
tjirpest du auch.

Och fortfarande tjirpande lite satte han sig på balkongen och log. Glad, nöjd och väldigt lättad över att inte längre behöva brottas med detta. De som han tagit kål på var inte alla de där andra som delat samma brottning. Det var hans eget måste, som legat på skuldrorna som ett ok och som han nu tagit ner på marken, där det kunde ligga och glittra bort i morgonens första lilla värme och den oemotståndliga sången från gråsparvarna.
       Eller så här. Det kan vara en förövning bara. Ord rimmar inte på mord. På morgonen kan man föröva, tjirpa som ett barn när ingen hör och man ingen stör och sedan gå sig trött under dagen och återvända på kvällen i skägg och käpp för att se om man hittar det där man förut försökt rista in. 
       Så kan det vara, gamle Wolfie, sa han, och höjde sin tekopp ut mot trädgården.