Kap 11. Vandrarens Morgonsång

Vandrarens Morgonsång


Det hade regnat på natten. Allt gräs och alla träd och blommor hade girigt druckit av regnet och trädgården utanför hans balkong var så där ny och frisk och avklarnad som väl morgonen var den första dagen på denna jord.
       En liten gråsparv pickade i sig lite av en kroa-sång-smula som den hittat på balkongen. Men balkongdörrarna var fortfarande stängda.

Han satt i rummet, hade inte ens dragit ifrån de långa vita gardinerna än. Men ljuset från trädgården lyste igenom.
       Så lång väg han gått. Hela detta Område. Han tittade på kartan som låg uppslagen på det svarta bordet och vek ihop den. Nu hade han gått klart. Tänkte på alla dessa gator. Ja, det kanske var gator som i många andra områden, förstås. Med viss överrepresentation av blomsterbutiker, bagerier, nagelvård och tandläkare. Men det var hans Område. Hade gått in det i sig genom fötterna och huvudet och ja, genom hjärtat.
       En lång väg hade han gått. Första gången han läste Goethes dikt? Svårt att säga. När han var i gymnasiet, antagligen. Eller när han satt på något bibliotek. I sin ungdom, i alla fall. Och i likhet med tusentals och tusentals andra hade den fastnat hos honom. Han hade nog haft den med sig genom alla de här åren. Inom sig tänkt att han skulle översätta den till svenska nån gång. Ja, visst var den översatt till svenska redan, det var antagligen den mest översatta dikten till vårt språk som fanns. Men de var ju inget bra, hade han alltid tyckt! Pekoral eller nödrim eller så slängde översättaren in en massa saker som inte alls fanns i dikten. Tänk om han kunde fixa det här i stället? Det var en av de lite grumliga halvtänkta saker som han haft i sig alla de här åren ända sedan han läst dikten, faktiskt.
       Och så kom han hit. Och fröet slog ut i honom. Att han skulle begå mord.
      Hela serien av översättningsförsök skulle han ta kål på en gång för alla. Genom en Översättning med stort Ö. Framför allt alla de där över 2 000 människorna som deltog i pristävlingen 1915 i Stockholms Dagblad. Ett lustmord på dem och även på alla poethöjdarna i Sverige som också försökt, utan att inte komma särskilt nära Goethes dikt. Han ville pröva sina egna vingar på den här dikten, kände att han måste det! Och han måste fotvandra för att kunna skriva sin dikt, planera den, skulptera fram den. Och fotvandrat, det kan man verkligen säga att han gjort här.
       Skrivit och strukit. Skrivit och skrivit om. Inte blivit nöjd. Vad var felet?

Felet, det kom han på i natt. Han hade krånglat för mycket. Stirrat sig blind på hur alla andra gjort när de skulle göra sin översättning. Det var bara så att Goethes ”Über allen Gipfeln”, eller ”Wandrers Nachtlied”, som den egentligen heter, är en sublim dikt. Den går inte att översätta! Varför envisas med att göra en halvtaskig version när Goethes diamant redan finns och ligger där och glittrar?
       Det var nog den där fransmannen som satte mig på rätt spår. Drömmen! Det vi alla glömt, det var vad som var själva orsaken till dikten. Goethe blev hänförd! Alla som suttit och grubblat för att göra en tjusig översättning av dikten, har de känt hänförelse när de suttit där och tuggat sina pennor? Nej, det kan de inte ha gjort, inte det som Goethe kände i alla fall.
Han var ”inspirerad av den känsla som uppfyllde honom vid anblicken av kvällslandskapet på berget Kickelhahn”. Och ingen annan kunde dela den hänförelsen.
Det var bara han där.
       Han tittade nu till vänster på Tillvarons Tavla på väggen och såg att ovanför Stordåd fanns det bara Grönt Gräs. Han skulle förstås inte översätta dikten. Det gick ju inte. Han skulle skriva en annan, men där Goethes original lysteigenom. Som trädgården lyste igenom gardinerna där borta. Vad var hans motsvarighet till det där som Goethe var med om den 6 september 1780?
       Det var det han kom på i natt. När han gick upp ur sängen och skrev ner sin dikt. Fort och enkelt och ursprungligt. Och Goethe inte borttvättad ur den. Lät den därför också vara i tyska ord och inte svenska. Och eftersom det var mörkt i rummet kunde han inte krångla med att kolla grammatik och sånt. Enkelt. Som en dröm.

Och han ställde sig nu upp och läste Goethes dikt, med balkongdörrarna fortfarande stängda.

Über allen Gipfeln                                                               
ist Ruh,                                                                                     
in allen Wipfeln                                                                
spürest du                                                               
kaum einen Hauch;                                                               
die Vögelein schweigen im Walde,                                         
warte nur, balde                                                               
ruhest du auch.                                                               

Sedan tog han pappret med sin egen dikt, drog ifrån de två långa vita gardinerna, öppnade de första balkongdörrarna, sedan de andra, slog upp dem på vid gavel och deklamerade rakt ut.

Über alle Balkongen,
ist Ruh,
in alle Vogel-Songen
spürest du
einen Goethe-Hauch;
die Vögelein tjirpen im Walde,                                                              
warte nur, balde
tjirpest du auch.

Och fortfarande tjirpande lite satte han sig på balkongen och log. Glad, nöjd och väldigt lättad över att inte längre behöva brottas med detta. De som han tagit kål på var inte alla de där andra som delat samma brottning. Det var hans eget måste, som legat på skuldrorna som ett ok och som han nu tagit ner på marken, där det kunde ligga och glittra bort i morgonens första lilla värme och den oemotståndliga sången från gråsparvarna.
       Eller så här. Det kan vara en förövning bara. Ord rimmar inte på mord. På morgonen kan man föröva, tjirpa som ett barn när ingen hör och man ingen stör och sedan gå sig trött under dagen och återvända på kvällen i skägg och käpp för att se om man hittar det där man förut försökt rista in. 
       Så kan det vara, gamle Wolfie, sa han, och höjde sin tekopp ut mot trädgården.