Kap 10. forts

Vilken lummig och fräsch gata Bosse Althoff hade! Han mindes alla segrar Bosse haft på kolstybben, i Finnkampen hade han öst in poäng, inte bara på specialdistansen 400 meter, utan även på 100 och 200 och förstås stafetterna. Men att få en gata? Men lönnallé? Förvånande men rättvist! Fåglarna sjöng i träden. Ljusa vackra hus.
       Så korsades vägen av Drive Down Alley. Ja just det, där nere i hörnet mot Hill Street var ju Bosse Althoffs Apotek! Nu förstod han, han hade fätt apoteket uppkallat efter sig också! Både gatan och apoteket! Otroligt.
       Han fortsatte Bosses gata fram. Fina innergårdar här!. Han komm fram till en vacker park, alldeles rund var den, vad stod det på skylten? Bosse Althoffs Park! Kan det vara sant? Han hade fått en park uppkallad efter sig också! I rundeln i mitten hade paken en gräsmatta kantad av väldiga träd, framför allt två enorma blodekar. Flera utgångar. Det skulle inte förvåna honom om parken var precis 400 meter i omkrets också! De har tänkt på allt! Och där fanns Bosse Althoffs byst också, vid utgången där med en stora pump stod. Fast inte så väldigt likt. Hade han verkligen haft skägg? Men bildhuggarn kanske haft bråttom.
      Parken lämnade han nu, 400-meterslöparns och Finnkamps-kämpens park. Kom fram till Finland Avenue. Korsade den. FinlandAvenue? Det var alltså därför den hette så! Även en aveny? Han blev riktigt stum nu. Så kom han fram till Doris Street, den där vackra liksom dåsande gatan. Korsade den och gick rakt fram. En stor öppning. Vad var det? En fotbollsplan. Två fotbollsplaner. Med löparbanor i kolstybb runt om. Ett helt stadion till hans ära! Det var för mycket. Han höjde anteckningsboken för att dölja sin av rörelse darrande underläpp.
       
Hur han kom hem igen via Doris Street, Palace Street, Pincher Street och Busy Market Street, det mindes han inte. Ett funderingarnas moln gick han i. Nej, inte Bosse Althoff. Det var något annat som dröjt sig kvar. I höjd med Drömmen kom han på det! Just det! Wag the Dog!Så hette den. Den där filmen. Med Dustin Hoffman och skorna i trädet. Wag the Dog. Att det var svansen som viftade på hunden och inte tvärtom. Och så är det ju, tänkte han. Det är inte jag som är ute och går i stan. Det är stan som är ute och går i mig. Och viftar godmodigt på svansen får man väl säga att jag gör också. Om man undantar det där dådet jag planerar, förstås.
       När han ändå var där, gick han in på Drömmen. Märkligt, ägaren till affären var där och de började prata med varandra. Han var fransman, visade det sig.
       Detta har alltid varit drömmen för mig, monsieur! En egen affär! La reve, drömmen!Hoppas du smakat på våra croissanter? Delikata. Jag har en hel kedja affärer nu, mina Drömmar utplacerade över hela stan …      Utanför Drömmen stannade han ett ögonblick under körsbärsträdet. Stod där och bara lyssnade på kyrkklockan från Lukas när den klämtade afton.

På natten drömde han igen. Men inte om Niki den här gången. Drömmen var orolig först, han var jättelik, tittade ner på sina ben som bara gick och gick. Men så stannade de. Fick vila en stund. Ingenting hände i drömmen mer än att hans ben vilade. Sedan drog en storm upp inom honom och han kastade sig upp i sängen.
       Jaaa, ropade han rakt ut. Originalet! Känslan det började med! Inte en papegoja du också! Det första och enkla!      Och så gick han upp mitt i natten, tog anteckningsboken och rev ur alla sidor, slängde dem i papperskorgen. Satte sig med ett blankt papper framför sig och pappret där originaldikten stod. Läste originaldikten. Tittade mot balkongen och i taket. Skrev.
      Efter knappt fem minuter var han klar. Han lade sig raklång i sängen, hans medvetande gled in i sömn och dröm igen, lika självklart som när ett ljus blåses ut.
       På bordet låg två papper med var sin dikt på. Den nyskrivna var med blyerts.