800 ljus i min tårta

Jag vet inte hur det gick till eller hur alla får plats, men det är 800 ljus i min tårta. Precis 800 inlägg har jag skrivit i min blogg Görans Penna i och med det inlägg du läser just nu. Det fina med en bloggtårta är att man kan äta den igen och igen. Inte hela på en gång förstås. Men man kan smaka lite här och lite där.

Många olika lager i den. Tips om deckarklassiker t ex, en hel månad med sånt i november 2009. Men fanns det inte tips om schyssta matställen i Stockholm också? Jo, sex st i augusti 2015. Det är bara att klicka på det året och den månaden och smaka av.

I tårtan finns ett 140-tal inlägg som går att knåda ihop till en bok om Göranbarndomen, den tid då Görans penna bara var en trubbig pennstump. Och det finns också ett dussintal inlägg i mars 2013 som jag lurar på att göra en sci-fi-roman av. Eller saj öns fick tjön, som Kurre och Åsa säger. De två gynnarna Kurre & Åsa dyker upp kors och tvärs på 23 ställen i tårtan. Förklaringen att de över huvud taget trillar ut ur min penna får man i inlägget den 12 sept 2010.

Som små tryfflar insprängda i tårtan finns också Shalobotínya (i okt 2010, juni 2012 och sept 2014) och Zeus Molnskockaren (maj 2011 ”Tor Johansson”, dec 2012 ”I vita morotens land”, juni 2013 ”Att hejda Heidenstam” och mars 2014 ”Snöyra våryra”).

Och Ossie. I nov 2010, dec 2010, mars 2011, mars 2012 och november 2013. Ingen bloggtårta är ju komplett utan ett tillförlitligt öra mot marken som Oberoende Opinionskonsult Osvald Osvaldson.

Genom alla tårtlager hittar man också sånt som man inte kan beskriva på något annat sätt än att det är såna där prylar som rinner ur en penna som är Görans.

Inläggen i denna tårta har hela tiden gjorts i Saltsjöqvarn, vår lägenhet i Nacka belägen typ 10 meter från Stockholm börjar. Utom senaste månaden förstås, då bageriet stått i Varberg, där vi nu bor. Och utom när jag var på skrivarstråt utomlands. I Berlin - elva inlägg i slutet av april och början av maj 2014. Och i Prag - sex inlägg i juni 2015. I Prag nedkom jag dessutom med en diktsamling.

Gillar Sergej tulpaner? Den frågan får sin naturliga förklaring om man läser inläggen i april i år.

Ett särskilt hjärtslag har jag för sångtexterna. För tårtan kan sjunga också. Jag hittar dessa, det finns säkert fler.
”Årets julvärd”, dec 2011
”Vår nya nationalsång”, juni 2012
”Molly Malone”, nov 2012
”Benjamin och min visa”, mars 2013
”Sången till juni”, maj 2013
”Mercedes Benz”, juni 2013
”The Lambertz walk”, dec 2013
”Nya nationalsången i Kampala”, mars 2014
”Sång till Istanbul”, maj 2015.

Det började med en dagsvers till Mona Sahlin den 5 maj 2009 och går i mål med det du läser nu den  skälvande sista dagen 2015.

Jag har många skrivprojekt på gång. Men återkommer säkert hit nån gång när det beger sig. Våren är ju en bra tid.

En tårta med 800 ljus är Görans Penna.
Hugg in bara! Det fiffiga med denna
är att den aldrig behöver försvinna.
Klicka bara på nåt inlägg så börjar ljuset brinna.

.

Signal från Varberg

Som sagt, vad betyder Varberg?

Jag menar, berg är ju inte så svårt. Men var? ”Var” som i sår? ”Var” som i dåtid?

Ja, hur bär sig en frågande människa åt som söker svar på sina frågor? Hon gör det hon gjort sedan urminnes tider. Hon googlar.

Google säger att varken ”sår” eller ”dåtid” är rätt. Varberg hette först Vårdkaseberg. Då pratar vi början av 1400-talet. Sedan förkortat till Vårdberg. Och senare förenklat till Varberg. Berget är det berg där Varbergs fästning ligger än i dag. Och fästningen, när byggdes den, ja då pratar vi slutet av 1200-talet.

Vårdkase är alltså det som döljer sig i var. Vad är då en vårdkase?

Jo, det var en stor lägereld som man kunde tända högst upp på en kulle eller berg, så att den kunde ses på långt håll. Träspiror eller höga vedklabbar antändes när en fara hotade riket. Vård är ungefär "väktare", kase är helt enkelt en hög, en stapel. När vårdkasen brann kunde den ses långt bort från nästa höjd där man tände den vårdkase som hade byggts upp där. Som syntes till nästa vårdkase som då antändes osv. En kedja av brinnande signaleldar.

En fara hotar riket idag. I Sveriges riksdag har ett parti med rötter i rasismen och nazismen röstats in. Hur det nu kunde ske. Har folk glömt nazisternas bestialiska massmord på oskyldiga civila under andra världskriget, deras folkmord på judar och utrensningar av homosexuella och romer och alla som de inte ansåg vara värda att leva? Allt för en korkad idé om en ren ras.

Stöveltrampet från brunskjortarna hörs överallt i vårt avlånga land. Nynazisterna i riksdagen blir alltmer högljudda, deras sympatisörer sprider sitt hat på nätet och flyktingförläggningar utsätts för mordbrand. Men hot och hat och våld och skräck för främlingar har inte ett skvatt med svenskhet att göra. Så vi ska inte svara med samma mynt.

En gallskrikande tyskösterrikisk diktator från historiens sophög är inte modellen för oss. Vår modell är en svart medborgarrättskämpe från södern i USA, Martin Luther King, som sa det så här enkelt:
"Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate, only love can do that."

Vi är fredliga. Vi är många. Vi vägrar att hata folk för att de är annorlunda. Vi säger välkommen till människor som flyr för sina liv för att komma hit och bygga upp en ny tillvaro här för sig själva och sina familjer. Vi vägrar att vara rädda missunnsamma egoister. Vi håller ihop det här landet. Vi slår vakt om de människor som bor här och de som kommer hit från andra länder och vill fortsätta bygga upp vårt land. Det är detta inkluderande som innebär att vara svensk. Äkta svensk.

Varje gång vi visar detta öppet och fredligt, skickar vi upp ett ljus av ord, en eldkvast av handling. Som kan ses av någon annan. Som fortsätter. En kedja som försvarar och slår vakt om det som är vi. Från vårdkase till vårdkase. Från människa till människa. 

Det är det Varberg betyder. 

.

Julberättelse med snö

Tre småtomtar gick pulsande fram i snön. Det lustiga var att det ingenstans fanns snö, utom precis där de satte ner fötterna. Just där var det pulshögt med snö, men efter dem blev det barmark igen. Och det är ju inte så konstigt. För vem har sett en tomte utan snö?

Men människorna och framför allt barnen såg ut att bli utan snö denna jul. Snöfallet uppe i himlen hade gått i baklås på något sätt. ”Kan ni tre småtomtar kila ut” hade tomte Boss frågat, ”och se om ni kan hitta en spak att dra i, så snön kan falla igen?”

Och så hade de tre gett sig av och letat. På en rad traskade de efter varandra. Först gick tomte Li, sen tomte Lej och sist gick tomte Kälkespark Och Tre Hår I Nacken Och Alla Barna Far Med Snögens Fart Nerför Backen.
Men ingen snö hittade de, förutom där de satte ner foten förstås, och inte heller nåt som såg ut som en spak.

Så hördes ”Bjällerklang”! Den kom från tomte Lis byxficka. Han tog upp mobilen och stannade tvärt. Och in i honom rände tomte Lej. Och in i tomte Lej rände tomte Kälkespark Och Tre Hår I Nacken Och Alla Barna Far Med Snögens Fart Nerför Backen.
- Sch! Det är tomte Boss, viskade tomte Li bakåt.
- Hur går det för er, hojtade tomte Boss i hans öra. Ingen spak i sikte? Ingen snö, ingenting? Nå, men då får ni väl blunda och skrika era namn då. Nu måste jag rimma.
Och så klickade hon bort samtalet. För tomte Boss hade mycket att stå i varje jul. Först skulle hon slå in alla klappar till alla barn. Och när hon gjort det var det dags att skriva julerim på alla. Klapparna alltså.

De tog av sig de röda luvorna och satte ihop sina huvuden. Hade hon verkligen sagt så? Skojade hon? Men vad hade de att förlora?

Så de tog varandras händer, blundade hårt och ropade högt i den snötomma världen:
”tomte Li”

De öppnade ögonen igen. Hade nåt hänt, tro? Nix.

De tittade på varandra, tog varandras händer igen, blundade och ropade:
”tomte Li och tomte Lej”

Sakta öppnade de ögonen. Nu då? Nej då. Allt såg precis likadant ut.

De skakade på huvudet, men tog i alla fall varandra i händerna en gång till, blundade extra hårt och ropade:
”tomte Li och tomte Lej och tomte Kälkespark Och Tre Hår I Nacken Och Alla Barna Far Med Snögens Fart Nerför Backen”

Så öppnade de ögonen. Och där singlade visst en flinga ner! Och en till. Och där också. Hela himlen  var alldeles vitprickig! Nu var det inte bara snö där de tre småtomtarna satte ner foten. Snön liksom spred sig från dem i vågor, tills hela marken var täckt av dunmjuk snö. Rymden och backarna hade fyllts med snöskrik och julebarn.

- Vi hittade tydligen spaken! De tre småtomtarna tittade runt omkring sig, med stor lättnad. Ja inte för egen del. För dem blev det ju ingen större skillnad. Snö, det fick man ju så fort man satte ner fötterna. Men för människornas skull och framför allt barnens.

De vände sig om och pulsade tillbaka hemåt. I den ymnigt fallande snön var det till slut bara deras luvor som syntes. Som tre guppande lingon i en tallrik med risgrynsgröt.

.

Fyra på middag

Det finns ett program på teve, vet inte vad det heter, en person som får bjuda fyra hemliga gäster på middag. På ena kortsidan sitter programledaren, på den andra sitter den som bjudit in de fyra hemliga, som kan vara levande eller döda, verkliga eller fiktiva. Ett sånt program går jag lite igång på. Om jag vore den som bjuder in, vilka skulle jag välja?

Få se. Långsamt vänder sig första kortet upp. Ett suddigt porträtt, svårt att se, men ett namn: Bo Balderson. Honom vill jag bjuda in. Han var en deckarförfattare, skrev elva deckare på 70- och 80-talet. Fina, spännande, samhällskritiska, roliga och välskrivna. Jag har tidigare skrivit om honom här i bloggen, i ett av mina deckartips, se inlägget den 28 nov 2009. Namnet var en pseudonym, han hette nåt annat egentligen.

Pseudonym kör ju många deckarförfattare med idag. Men nuförtiden avslöjar de hemligheten direkt, de kan inte hålla sig, hoppar fram, ”Tallyhoo, det var jag som skrev den”. Eller ”vi”, för ofta är det två ihop. Men Balderson hoppade aldrig fram och ropade ”Tallyhoo”. Spekulationernas vågor gick höga. Någon kändis väl? Men vem han verkligen var avslöjades aldrig. Perfekt som min första gäst. Aha, var det DU?

Långsamt vänds det andra kortet upp. En välkänd gestalt och bara namnet: Maria. Efternamn obekant. Arameiskan bereder nog inga problem. Det finns ju teckenspråk. Och Balderson har faktiskt skrivit en deckare som landar lite i hennes värld, nummer nio i hans serie på elva böcker. Där har de ett samtalsämne.

Själv ska jag bara fråga henne: var det inte kallt och dragigt i stallet? Och de tre som kom med gåvor, hur var det, var de konungar eller vice män? Och Kvirinius, hur funkade han som landshövding för Syrien? Dagens president där, förbigår vi helst i konversationen. Under en middag vill man ju undvika kräkreflexer.

Jag tänker inte heller fråga om hennes son. Som dagens flåsiga, ytliga och sensationsjagande utfrågare skulle ha gjort. Vill hon berätta, så gör hon det. Och det finns mycket man kan läsa i någons ögon.

Det tredje kortet. Långsamt vänds det upp. Hans Rosling. Han som motvilligt seglat upp som superstjärna bland föreläsare över hela världen. Han som vill sprida kunskapen om hur det här jordklotet mår när det gäller hälsa, fattigdom och utveckling. Och det enda folk vill prata om är hur pedagogisk och underhållande han är.

Han skulle kunna berätta för Maria hur hennes område här på jorden har utvecklats från hennes tid till idag. Och hon skulle förundra sig storligen.

Det fjärde kortet vänds upp. Snabbt. För hon är en snabb kvinna i tanken. Maria heter även hon. Och efternamnet är Wetterstrand. Så oerhört synd att tioårsregeln gjorde att hon inte kunde fortsätta som språkrör för MP. Hon som ger genomtänkta, skarpsinniga och kristallklara svar på alla ogenomtänkta, småkorkade och slafsiga frågor hon får.

En måltid med dessa fyra vore något det. Måltid ja! De måste ju äta något också! Två Marior, en Hans och en Bo. Fast Bo är det ju inte, kan vara vilket namn som helst, Hans t ex. Hans och Maria. Och Hans och Maria. Låter som sagan om pepparkakshuset.

Just det! Jag serverar ett pepparkakshus! Bara det. Ett stort. Så kan Maria W förklara hur fint ett sånt hus kan byggas upp och smulas ner och allt tas vara på och ingår i kretsloppet.
Och Hans R bryter loss en bit från taket och lägger på bordet. ”Om vi säger att det här är Europa”.
Och Maria utan efternamn sveper sjalen varmare runt axlarna och betraktar stilla det bräckliga huset.
Och Bo som inte heter Bo daskar handen i bordet. ”Skåda, grabbar och tjejer, på fönstret och skorstenen där, vilka möjligheter, nu bara måste jag skriva tolvan!”.

Och regnet utanför fönstret fortsätter strila och strila som det gjort i tusentals år. Men om man bara kisar lite mot det i det dunkla skenet från kandelabern på bordet, så kan det tas för snö. 

.

Första kneget

mitt första jobb var att bära
buljong på Solvalla
minns fortfarande
blytyngden

att hålla ut hinken från kroppen
så inget skållade ner mig
och inte slå av på takten för det

det fördubblade i att
inte söla

det fördubblade i att
hålla ut 

.

Börjar morsa på stan

Jag har varit här i två veckor men jag drömmer inte om Varberg. Det gjorde jag aldrig under de tio åren i Saltsjöqvarn heller, när jag tänker efter. Drömmarna brukar bara ta mig i nackskinnet och föra mig iväg till nån värld vart som helst. Penseln tar bara lite färg på måfå från palletten och rör till och så drömmer jag nåt.

Första veckan för mig här, då försökte jag fixa uppkopplingen till jobbet på dagarna och packade ur flyttkartonger på nätterna. När jag sov vet jag inte riktigt.

Först på fredagen vid 13-tiden lyckades jag med uppkopplingen. Då hade jag i en veckas tid sysselsatt de flesta killarna och tjejerna på Helpdesk. Det var konfigureringar hit och pledgeapplikationer dit och när allt äntligen lyckades och jag kunde nå samma program och jox här hemma i Varberg som på jobbet 50 mil norrut, då firade jag med att gå rakt ut i staden och ner till havet, där fästningen är. Och jag gick ett varv runt hela fästningen med vinden blåsande i mitt hår.

Flyttkartongsuppackningen blev klar i den vevan också. Och det var väl då, längst ner i den 64e kartongen som jag hittade bloggpennan. Varberg, det är fortfarande lite konstigt att säga det. Var som i sår eller var som i imperfekt? Får kolla upp det.

Ja, jag måste smaka på en sak för att förstå den. Första gången jag gick ut i Varberg gick jag längs Östra Vallgatan för att se om jag kom fram till någon Södra Vallgatan. Ja den fanns. Gick längs den. Västra Vallgatan, kan det finnas någon sådan då? Yes, jag kom fram till den! Och då visste jag det, att det också fanns en Norra Vallgatan, som ledde mig tillbaka dit jag började. Logiskt. Jag gillar logiska städer.

Mitt i denna fyrkant av vallgator ligger Varbergs hjärta. Torget. Där det är torghandel onsdagar och lördagar året runt. Och jag lärde mig namnen på alla gator som går öst-väst i denna fyrkant och alla som går nord-syd. Då kände jag att Varberg och jag blivit presenterade för varandra.

Först då gick jag in i fyrkanten. Veras Café på Prästgatan. Harrys på Kungsgatan. Och på ett hus snett emot kyrkan vid torget finns det en liten skylt att här bodde Carl Snoilsky några år och skrev några av sina dikter.

Och jag frågar ur mungipan och lite snett neråt ”tror du att du kan trivas i den här stan?”
Och pennan i fickan nickar.  

. 

Ansikte

mitt ansikte är mitt landskap

jag vet inte om du
kommer österifrån eller väster
men nedslaget kan ha gjorts
på en av de två vidsträckta
åkrarna
där skogen gles och nästan grå
är mjuk av bölje uppåt

åt ena hållet därifrån finns
ena sidohålet
risken liten att ramla ner
det ser den starkt kuperade
terrrängen till
bara trattar dit av
oerhörda vågor

åt andra hållet ligger berget
som delar åkern i två
och vid dess fot de båda
ingångarna,
silesbrunnar ner
till hekatomber av hyllor
med skuggor och vinbär och
barndom

men backar du i stället
neråt ner i sänkan
och upp så breder sig
känselkullarna ut
det är där mellan dom som
största hålet öppnar sig
i schakt på schakt av
inåtsvindel

och ännu längre
åt andra hållet
har åkern och sidohålet sina
tvillingar, speglarna
av balans

upp på berget igen
kana rakt ner
så ligger de där  
de två ovala
sfärerna av hav
mångbesjungna
drunkningsvåta
styrda av
drömmar om ljus och död

men du kommer kanske norrifrån?
då om jag får be dig
helt som det faller sig
att föra dina händer genom
vajande skogen där uppe
de stumma stammarnas hem
och ingenting ställa
tillbaka efter dig
när du går

.

Första bloggen från Varberg

When I´m 64, sjöng Beatles. Senaste veckan har vi packat upp 64 flyttkartonger. Och jag har vikt ihop dessa 64 flyttkartonger. Och staplat dem ihopvikta i lägenheten. Och åkt ner i hissen med alla 64. Och staplat dem i källarförrådet. I avvaktan på att flyttfirman hämtar dem.

Jag vet nu precis hur man viker ihop en flyttkartong. Den är precis 1 gånger 1 meter stor och det finns bara ett sätt att vika ihop den.

Vik upp de två flikarna som ligger överst på långsidorna. Vik sedan upp de två flikarna som ligger inuti på kortsidorna. Och gör sist en switsch, så är det klart.
Switschen gör du så här. Sug tag i bottenfliken och dra upp den. Ta sedan tag i kortsidornas två innerflikar igen och pressa ner dem en i taget - lite hårdhänta tag krävs - förbi ”bottenfliken”. Nu är det i stället innerflikarna som är botten. Den gamla bottenfliken lägger du bara ner över dem, vänder på kartongen och - voila!

Pressa ihop den till en smal grunka. Den ska nu förvaras i detta platta tillstånd tillsammans med dess 63 kompisar, som du snart ska kasta dig över och vika ihop på samma sätt.

En ihopvikt flyttkartong tar ingen plats alls. Men många sådana tar hur mycket plats som helst. Kartongerna ska därför vändas på en särskild sida, annars hakar bara flärparna i varandra och allting rasar ihop, i stället för att prydligt stå enade bredvid varandra.

Någon lös flärp ska inte dingla därnere, vänd kartongen så flärpen hänger ner högst upp. Då funkar det.

När jag slog på teven här i Varberg, var nästan det första jag såg att klimatuppgörelsen i Paris var klar. 194 länder hade enats om ett nytt avtal för att rädda jordens klimat från undergång. Stolta presidenter och miljöledare i en lång rad. En 194 personer lång rad. Man kan fnysa eller rynka på näsan, och säga att det som de har avtalat om räcker inte eller de kommer inte att hålla vad de lovat eller vadå alla länderna var ju inte med.

Det spelar ingen roll. Det är ändå en stor seger för dem som vill att det här klotet överlever. Även om avtalet till slut pressades ihop till en smal grunka, så står alla de 194 länderna sida vid sida, utan att flärparna blev felvända, de rasade inte ihop. De skrev på. Det kostade säkert på för många. Men de gjorde det och det finns bara ett sätt. De översta flikarna måste ju vikas upp och botten måste de suga tag i och dra upp och kortsidans kortsiktiga egoism måste pressas ner - lite hårdhänta tag krävs här - tills det är den som är botten.

De gjorde en switsch, vände upp och - som parisarna säger - voila!

Om min egen switsch - att flytta 50 mil söderut - ska jag berätta mer om i nästa blogginlägg.

Och tills dess unna mig att njuta av 64 flyttkartonger och 194 världsledare som ett ögonblick står enade sida vid sida. 

.