Jag har varit här i två veckor men jag drömmer inte om Varberg. Det gjorde jag aldrig under de tio åren i Saltsjöqvarn heller, när jag tänker efter. Drömmarna brukar bara ta mig i nackskinnet och föra mig iväg till nån värld vart som helst. Penseln tar bara lite färg på måfå från palletten och rör till och så drömmer jag nåt.
Första veckan för mig här, då försökte jag fixa uppkopplingen till jobbet på dagarna och packade ur flyttkartonger på nätterna. När jag sov vet jag inte riktigt.
Först på fredagen vid 13-tiden lyckades jag med uppkopplingen. Då hade jag i en veckas tid sysselsatt de flesta killarna och tjejerna på Helpdesk. Det var konfigureringar hit och pledgeapplikationer dit och när allt äntligen lyckades och jag kunde nå samma program och jox här hemma i Varberg som på jobbet 50 mil norrut, då firade jag med att gå rakt ut i staden och ner till havet, där fästningen är. Och jag gick ett varv runt hela fästningen med vinden blåsande i mitt hår.
Flyttkartongsuppackningen blev klar i den vevan också. Och det var väl då, längst ner i den 64e kartongen som jag hittade bloggpennan. Varberg, det är fortfarande lite konstigt att säga det. Var som i sår eller var som i imperfekt? Får kolla upp det.
Ja, jag måste smaka på en sak för att förstå den. Första gången jag gick ut i Varberg gick jag längs Östra Vallgatan för att se om jag kom fram till någon Södra Vallgatan. Ja den fanns. Gick längs den. Västra Vallgatan, kan det finnas någon sådan då? Yes, jag kom fram till den! Och då visste jag det, att det också fanns en Norra Vallgatan, som ledde mig tillbaka dit jag började. Logiskt. Jag gillar logiska städer.
Mitt i denna fyrkant av vallgator ligger Varbergs hjärta. Torget. Där det är torghandel onsdagar och lördagar året runt. Och jag lärde mig namnen på alla gator som går öst-väst i denna fyrkant och alla som går nord-syd. Då kände jag att Varberg och jag blivit presenterade för varandra.
Först då gick jag in i fyrkanten. Veras Café på Prästgatan. Harrys på Kungsgatan. Och på ett hus snett emot kyrkan vid torget finns det en liten skylt att här bodde Carl Snoilsky några år och skrev några av sina dikter.
Och jag frågar ur mungipan och lite snett neråt ”tror du att du kan trivas i den här stan?”
Och pennan i fickan nickar.
Första veckan för mig här, då försökte jag fixa uppkopplingen till jobbet på dagarna och packade ur flyttkartonger på nätterna. När jag sov vet jag inte riktigt.
Först på fredagen vid 13-tiden lyckades jag med uppkopplingen. Då hade jag i en veckas tid sysselsatt de flesta killarna och tjejerna på Helpdesk. Det var konfigureringar hit och pledgeapplikationer dit och när allt äntligen lyckades och jag kunde nå samma program och jox här hemma i Varberg som på jobbet 50 mil norrut, då firade jag med att gå rakt ut i staden och ner till havet, där fästningen är. Och jag gick ett varv runt hela fästningen med vinden blåsande i mitt hår.
Flyttkartongsuppackningen blev klar i den vevan också. Och det var väl då, längst ner i den 64e kartongen som jag hittade bloggpennan. Varberg, det är fortfarande lite konstigt att säga det. Var som i sår eller var som i imperfekt? Får kolla upp det.
Ja, jag måste smaka på en sak för att förstå den. Första gången jag gick ut i Varberg gick jag längs Östra Vallgatan för att se om jag kom fram till någon Södra Vallgatan. Ja den fanns. Gick längs den. Västra Vallgatan, kan det finnas någon sådan då? Yes, jag kom fram till den! Och då visste jag det, att det också fanns en Norra Vallgatan, som ledde mig tillbaka dit jag började. Logiskt. Jag gillar logiska städer.
Mitt i denna fyrkant av vallgator ligger Varbergs hjärta. Torget. Där det är torghandel onsdagar och lördagar året runt. Och jag lärde mig namnen på alla gator som går öst-väst i denna fyrkant och alla som går nord-syd. Då kände jag att Varberg och jag blivit presenterade för varandra.
Först då gick jag in i fyrkanten. Veras Café på Prästgatan. Harrys på Kungsgatan. Och på ett hus snett emot kyrkan vid torget finns det en liten skylt att här bodde Carl Snoilsky några år och skrev några av sina dikter.
Och jag frågar ur mungipan och lite snett neråt ”tror du att du kan trivas i den här stan?”
Och pennan i fickan nickar.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar