Janacek i trädgården

Det skulle kunna vara ett sånt här jobb att jag går in i en port, en rätt hög en, och så får jag gå upp en trappa, en sån där som går rakt fram, till en platå, där man antingen kan stanna och beundra utsikten som man kan se genom fönstret som finns där, eller också fortsätter man till höger och sen höger igen och sen är man uppe. På den våning man jobbar.

Där tar jag den vänstra korridoren. Två dörrar passerar jag. Ogilvander står det på den första. Och Qvantsson på den andra. Den tredje är min. På den står det ingenting. Behövs inte. Jag vet ju att det är mitt rum. När jag öppnar dörren går musik igång. Det är Janaceks Sinfonietta. Den har ett återkommande tema som låter som något vackert och retsamt i en vårskog.

Jag stänger dörren och hinner precis sätta mig i min röda stol och lägga ifrån mig glasögonen när Ogilvander kommer in. Ingen knackning först. Det gör man inte här i korridoren. Han slår sig ner i fåtöljen mitt emot och tittar upp i taket.

- Vad tror du om gotiskt ablativ?

- Möjligen flyttfågelsmotivet i förromantiken.

- Geijer?

- Eller kanske Esaias.

- Ska vi lyssna med Q?

Jag håller med och vi går ut i korridoren till Qvantssons dörr och går in. Han sitter i sin fåtölj vid bordet med en tår i ögat. Människor har det ibland. Fördelen med att aldrig knacka är att t ex en näsduk aldrig hinns upp och stryker bort. Qvantsson är ledsen på det sättet att man behöver några som lyssnar. Ogi och jag sitter tysta i två timmar och lyssnar tills Q är klar. Då tystnar han, tittar upp och säger:

- Så är det. Tack! Nu är jag hungrig. Ska vi?

Och frågan om gotiskt ablativ kan vi alltid ta efter lunch. Vi går nerför trapporna och ut i trädgården. Öppnar våra matlådor. Ogi kör med kåldolmar i dag och Q choriatiki. I min låda har jag egentrillade köttbullar, rester sen igår.

Det är fortfarande rätt varmt i trädgården och högt däruppe ser vi en plog av flyttfåglar sträcka söderut. Själv ser jag kanske lite dimmigare än de andra två, glasögonen ligger kvar på bordet i mitt rum. Och hur det nu kommer sig strömmar samtidigt Sinfonietta ut ur ett fönster över oss.

På så sätt kan man sitta där på sommarens sista dag och i varandras sällskap titta mot norr och utan alltför stort vemod åse ankomsten av september.

.

De´ va´ dom som börja´ - 2

(forts från förra inlägget)

De fyra saker som gör att krig finns, som jag ser det, är alltså:
1 Vi tjänar pengar på dem
2 Vi kittar ihop oss mot en gemensam fiende
3 Gud är bara på vår sida och mot alla andra
4 Våra krig är alltid rättfärdiga eftersom vi bara försvarar oss, det är de andra som attackerar.

Alla krig bakåt i historien, på stormaktstiden t ex, var väldigt tunga i nr 1.
 - Hur klara finanserna, rikskanslern?
- Jo, vi börjar rusta upp förstås. Vapenskrammel ger klirr i kassan. Och så kan vi väl ockupera några länder också.

Kim Jong Un i Nordkorea är ju särskilt tung i nr 2. Vad gör väl att vi nordkoreaner svälter, vi står ju enade bakom vår älskade ledare i hans åttioelfte svindyra testuppskjutning som ska göra vår elaka fiende skiträdd.

Nr 3 då? Extremen här är väl terrorgänget IS, som ljuger ihop att koranen stöder deras agenda att avrätta alla människor, som inte delar deras åsikt att samhället ska bygga på att man hugger händer av tjuvar och använder kvinnor som dörrmattor.

SD i Sverige, hela deras propaganda-apparat bygger på nr 4. Och 2:an också av rena farten.
Vi ska känna oss hotade av invandrarna. Om invandrarna försvann skulle pensionärerna ha mer pengar, jobben skulle komma tillbaka, brotten och morden skulle bli färre och folkhemmet skulle vara här igen. Och framför allt skulle vi inte ha någon terrorism i landet.
En propaganda som är en enda stor fet lögn. 

SD skapades ur nazismen av nazister, hade hakkorsflaggor vid mötena, heilade och brände böcker skrivna av överlevare från Förintelsen. SD:s ledning vill till liv och pina inte att vi kommer ihåg detta. De låtsas som att de värnar den svenska kulturen och påstår att om Astrid Lindgren levde i dag skulle hon rösta på SD. Aldrig i livet att hon skulle göra det! Hon hatade nazismen, det framgår hur tydligt som helst i bl a hennes dagböcker om andra världskriget.

Och hon skulle aldrig luras av SD. En tredjedel av SD:s riksdagsledamöter har gjort sig sig skyldiga till våldsbrott eller ekonomibrott. Och så fort de försäger sig tittar Hitler fram. De säger aldrig "när vi får makten", de säger "när vi tar makten". Och när de har gjort det, så väntar utvisning eller fängelse för alla som det är så tydligt att de krigar mot och hatar, dvs invandrare, flyktingar, hbtq-personer, vänstersympatisörer och alla som värnar om de svaga i samhället.

Mönstret från 30- och 40-talets Hitler-Tyskland är så otroligt tydligt.

Och likheten med dagens USA. Deras så kallade president, den största galningen här i världen, slår så hårt han kan på både 1, 2, 3 och 4. 

Så att han kan ägna presidentskapet till det som det är ämnat för: att berika sig själv och minska sitt handikapp i golf.
.

De´ va´ dom som börja´ - 1

Det finns inga anfallskrig. Bara försvarskrig.

Ta en konflikt eller krig var som helst i världen och fråga krigarpart A: varför attackerar du B? 
Och A svarar: Vadå, det är ju inte jag som attackerar, det är B som gör det. Jag bara försvarar mig.
Sen frågar du krigarpart B samma sak och får samma svar: det var A som började osv.

För att A ska sluta måste först B sluta, först därefter kan A lägga ned vapnen.
Och för att B ska sluta måste först A sluta. Ett moment-22-läge.
Som bara kan brytas av en oerhört skicklig förhandlare som får A och B att samtidigt lägga ned vapnen, vilket måste ske etappvis med pyttesteg under tålmodigt lång tid.

Förhandlare av den kvalitén växer inte på träd. Därför är det fullt av små och stora krig ute i världen, med människor som skjuter skallen av varandra.

Det finns fler iakttagelser man kan göra när det gäller detta, och jag sätter en siffra på dem för att hålla dem isär.

1) BNP ökar när man krigar. Det är det kusliga. Folk sätts ju i arbete, vapen ska byggas och testas osv, det sätter fart på samhällshjulen. Därför gillas krig av folk som älskar pengar. Visserligen kan man tänka sig BNP-ökningar genom andra aktiviteter än just militärupprustningar för krig, men varför chansa?

2) Befolkningen i ett land som är i krig mot ett annat land, glömmer gärna inhemska problem och samlar sig kring den gemensamma uppgiften att ha ihjäl folk från det andra landet. Om regeringschefen bara har trummat in i folket att detta krig han har startat är ett försvarskrig och inget annat. Krig kan därför ha en lockelse för svaga regeringschefer med bångstyriga befolkningar. Diktatorer är rent ut sagt förälskade i krig och startar försvarskrig så ofta de kan. 

3) Utöver att på detta sätt få oss att se att vårt dödande är rättfärdigt och helt i sin ordning, kan man också dra in Gud i det här. Gud är på vår sida, eftersom vi bara försvarar oss. Säger alla sidor. I alla krig och konflikter. Över hela jorden. Och i alla tider. 

Som jag ser det är det alltså dessa tre som triggar igång alla krig:
1 Vi tjänar pengar på dem
2 Vi kittar ihop oss mot en gemensam fiende
3 Gud är bara på vår sida och mot alla andra.

Visst ja, en fjärde också. Det jag började med häruppe.
4 Våra krig är alltid rättfärdiga eftersom vi bara försvarar oss, det är de andra som attackerar.

När man ser dessa fyra saker nedskrivna så här, ser det ju inte riktigt klokt ut. Helt enkelt ganska löjligt. Hur kan vi människor gå på allt detta utan att genomskåda det? Är vi så lätta att lura? 

Ja, det är vi.

För krigen finns ju. 

.

Profetia

När M kravlar kring 4-procentspärren om ett år, efter att ingen frälsare dragits ur trollerihatten, kommer de att säga med nostalgi i stämman att det var Batra förr. 

.
  

Vad en pensionär gör

Vad gör en pensionär? Är en sådan själv men vet inte så noga vad det är meningen att man ska göra när man är en. Men just den frågan fick några barn. Deras svar hittade jag på nätet. Så här svarade de.

Sebastian, 5 år:
Hmm, det var en jättesvår fråga. Men jag har hört talas om dom på tv. Jag tror att det är en som pantar burkar.

Johanna, 5 år:
Dom får ta ledigt från jobbet får dom får pengar ändå. Alla blir det om man inte dör före. Jag tycker det ska bli kul att bli pensionär för då får man vara hemma och ligga i badet hela dagarna.

Johannes, 5 år:
Pensionär blir man när man är ganska gammal, 30-40 år eller så. Dom snickrar och brukar säga till om röret har gått sönder. Jag vill inte bli pensionär för jag vill bli dinosaurieletare.

Intressant. Min egen gissning var länge att pensionär = någon som sitter på en bänk och matar duvor. Fast där var jag kanske lite påverkad av Hasse & Tages låt Blå Stetsonhatt från 88-öresrevyn …
 ”men om man nu inte vill dö vid 30 då, inte nöjer sig med att sitta i stadsparken och mata duvor …”. 
Åldern stämmer ju faktiskt där, 30-40 år, precis som Johannes sa.

Det mest pensionäriga i min uppväxt var väl annars Ålderdomshemmet i Blackeberg. Jag passerade det varje gång jag gick till skolan. Ett stort hus i rött tegel, med något väldigt märkligt, nämligen en hög och bred trappa som ledde upp till ingången från trottoaren.

Jag vet inte hur mina tankar gick men jag fick den ofrånkomliga känslan av att pensionär, ja då gäller det att ha väldigt pigga och raska ben. Fast de kanske gick flera i bredd och stöttade upp varann, trappan var ju bred också. Såg aldrig till några pensionärer där, vad jag minns. De kanske var inomhus och hade stärkande bengympa med tunga vikter.

Nä, nu är det väl dags att jag masar mig ur badkaret ett tag och börjar leta pantburkar. 
.

Buddy Love har lämnat in

Jag satt i Kaskad och biosalongen var full med andra ungdomar runt de 13 som jag. De som var erfarna matinébesökare vek ihop biljetten och visslade högt i den. Under reklamen bedarrade stormen lite och när ridån gick upp för själva filmen spred sig i salongen en så knäpptyst förväntan att man kunde höra en biljett falla.

För mig var det oftast Doktor Jäkel och Mr Hyde. Den såg jag tre gånger. The Nutty Professor hette den i original, men den svenska titeln var bättre. Filmen baseras ju på boken Doktor Jekyll och Mr Hyde. På den här tiden fanns inte så mycket trix och jox på film, så Jerry Lewis fick alldeles på egen hand gestalta förvandlingen av timide, förvirrade kemiprofessor Krebb till playboyen och underhållaren Buddy Love. En film helt byggd på Jerry Lewis och hans oförlikneliga bemästrande av tal, mimik och kroppsspråk.

Och jag satt trettonårig och såg filmen igen och igen och var Buddy Love.

Nu den 20 augusti lämnade Jerry Lewis in. Efter ett makalöst liv.

Han föddes den 16 mars 1926 i Newark som Joseph Levich. Eller Jerome, det finns olika uppgifter om förnamnet. Föräldrarna använde namnet Lewis när de uppträdde på vaudevilleteatrar, pappan sjöng och dansade, hon spelade piano. De var ofta på resande fot och lille Joey fick ofta vara hos mormor. Han växte upp osäker och med en törst efter uppmärksamhet och bekräftelse.

När han var fem år började han uppträda med föräldrarna, hoppade av skolan tidigt och var en erfaren komediartist vid 18 års ålder. Bildade komikerpar med en viss Dean Martin 1946 med shower på scen, teve och nattklubbar. Dean Martin & Jerry Lewis blev ett begrepp och 1949-1956 spelade de in tio filmer ihop, alla kassasuccéer.

Från 1956 gjorde han egna filmer både som skådis och regissör och 1963 alltså denna Doktor Jäkel och Mr Hyde, som var min stora favoritfilm när jag var ung. I den där ”remaken” 1996 med Eddie Murphy var Jerry Lewis manusförfattare, läser jag nu.

Fler saker som jag förut inte hade en aning om när det gäller Jerry Lewis: Han donerade massor av pengar till forskning om DMD – Duchennes Muskeldystrofi – en fruktad muskelsjukdom där ingen bot ännu finns.

Jag såg också att det var hans son som var Gary Lewis i Gary Lewis and the Playboys, popbandet som hade 60-tals-hiten Save your heart for me.

Och ett stort hjärta hade hans far. En Buddy med mycket Love.


.

Kurre & Åsa på råttjakt

Råttorna, hur-
såg dom ut?

Jag snodde runt. Såg mig om. Eller snarare ner. Jaha, de där två!

Kurre och Åsa stod på tangentbordet. Vid närmare betraktelse satt de förstås. Kurre på  K:et och Åsa lite högre upp till höger, på Å:et, dinglande med benen.

- Va? Vaddå? Vilka?

Åsa: Råttorna där i källaren.
Kurre: Var dom jätteläbbiga?

- Jaså, det där jag berättade om i förra inlägget? Nej, jag såg ingenting, det var ju svart som natten därnere. Och råttor? Nja, det var nog mer möss som-

K: Oj. Möss? Hur många då? Sprang- 
Å: dom omkring? Såg dom läskiga ut?

- Faktum är att jag såg nog aldrig några möss därnere nån gång. Utom EN mus en gång-

Å: Blev du rädd då?
K: Vad gjorde den?

- Rädd? Ja, det var jag nog. Men den gjorde ingenting. Den låg i en råttfälla. Och var död. Såg det ut som.

K: Såg du in-
Å: te efter?

- Njae, jag hade nog inte tid. Eller, ja det var ju inget att göra, den låg ju där orörlig liksom och det var ju inte den händelse jag berättade om utan vid ett annat tillfälle.

Å: Så det var inte råttor utan möss och inte flera utan bara en och- 
K: den var död och det var inte då utan vid ett helt annat tillfälle!

- Nu vet jag inte vad ni … förresten som jag sa så är det inte råttor jag är räddast för.

K: Vaddå? Vad
Å: är du rädd för?

- Jo, jag är rädd, sa jag … och Kurre och Åsa spetsade öronen … jag är rädd att detta inlägg slutar här.

Och man kan inte spetsa ögonen samtidigt som man spetsar öronen och fullkomligt osedd smög jag upp en hand mot avstängningsknappen, varvid detta pinsamma inlägg släcktes lika plötsligt som man blåser ut ett ljus.

.
  

Den osynliga råttan

Råttor. Det finns inget värre. Inte för att de är exakt nr 1 på äckelskalan, men de befinner sig alltid därute i mörkret och till skillnad från andra djur som flyr människan, vill råttorna vara precis där människan är. För där är maten. När man går ute i mörkret kan de vara lite överallt, det gäller att föra lite oväsen, så man inte trampar rakt på dem. Inte bara stövla på.

Men också inte föra överdrivet mycket oväsen, bara lagom. Man vill ju inte att alla råttor inom en mils omkrets stannar upp: ”pst, vad var det, en människa, mat alltså, bra, då går vi dit”.

Men när mormor en kväll bad mig gå ner i källan på Hästberg och hämta upp något, kanske en pilsner till morfar, då väsnades jag inte så där lagom. Då försökte jag inte ge ett ljud ifrån mig när jag gick över gården, jag gick tyst som en, ja en mus.

Lidret var en stor svart fyrkant i mörkret. Jag måste in i det mörkret, för därinne till höger var källardörren. Om jag var tillräckligt tyst skulle mörkret inte höra mig, så resonerade jag. Som indianen Mjuka Mockasinen flöt jag osedd in i lidrets fyrkant, trevade med en försiktig hand tills jag nådde dörrhaken, lyfte på den, öppnade den knirkande dörren och tittade ner.

Ja, källaren var en brant stentrappa ner, längs väggarna på ömse sidor trähyllor med konservburkar med sånt som mormor saftat och syltat, ett jordgolv längst ner med potatis och pilsner- och läskbackar. För mig som stod där på kvällskvisten var det som att titta ner i ett sugande mörker till underjorden. Till vänster satt en strömbrytare, men den slog jag inte på, jag ville ju inte SE råttorna dessutom. Det räckte med att veta att de väntade på mig därnere.

Andningen litade jag inte på, så jag höll andan. Fötterna var mina enda bundsförvanter här, de visste vilka trappsteg som var lite korta och att vid tredje trappsteget var stenen lite sned. Väl framme därnere på jordgolvet var det fingrarna som tog över, trevade över flaskhalsarna, läsk var de med fliken man öppnade med, pilsner hade den runda vassa kapsylen.

På nerfärden var jag inte så rädd, för när jag väl hade jag tagit ett steg in i mörkret, så tänkte jag bara på utförandet, ett steg ner, sedan nästa steg. Och när jag stod därnere var koncentrationen enbart på att få tag i rätt slags flaska. Det var på uppfärden, när jag måste vända ryggen mot det som var i mörkret därnere, som skräcken kom.

Men jag gjorde då mitt trick, som jag kanske var ensam om i universum, jag låste min kropp så jag hade som en osynlig harnesk runt om mig, sen gick jag upp stel som en zombie.

Funkar varje gång. Med morfars pilsner i handen flöt jag således upp ur källaren och ut ur lidret. Först på gräsmattan låste jag upp min kropp igen och lät frossbrytningarna skölja över mig tills de ebbade ut. Det gör de ju alltid.

När jag kom in i köket igen och ställde morfars pilsner på diskbänken kunde mina syrror stirra på mig. ”Va? Har du varit i källaren? Ensam? I det här mörkret?”
På vilket jag under kvävning av en lätt gäspning kunde genmäla: ”Piece of cake”.   

.

En limerick om tennis

Staffan Ljungqvist var en legendarisk lärare på Alecta på 80-90-talet. Han var min lärare på Nissekursen, den introduktionskurs som man gick på den tiden. Ett antal veckor höll den på. Kursen var bra p g a att Staffan var en fantastisk lärare. Och en grej han hade var en regel när någon kom för sent till en lektion. Då fick vederbörande berätta en rolig historia.

Varpå jag själv, förstås, kom för sent en gång. Hjälp, hur skulle jag göra nu, jag hade ju ingen historia på lager så där … men så kom jag att tänka på en limerick som jag just knåpat ihop. Så jag tog mod till mig och deklamerade ur minnet:

Till en tennisklubb uti Småland
kom ett brev från en sjuårig Roland.
”Mitt rack gick åt fanders.
Kan ni skicka Wilanders?
Jag tackar i så fall på forehand.”

Alla skrattade. Situationen räddad. Men – nu började alla tro att jag var någon slags trollkarl och bara kunde dra upp en rolig limerick ur hatten så där. Det var ju bara den här jag kunde, eftersom jag skrivit den själv. Inga andra roligheter hade jag i bakfickan, inte ett skvatt i den vägen. Ingenting. Nada.

Inte att undra på att jag aldrig mer kom för sent till kursen. Jag vågade helt enkelt inte.

.

Jag hade en gång en häck 2 (forts)

Ja, en häck hade jag en gång. Fast det var väl Ingers-Anders som hade den. Det var hans gård som på tre sidor var omsluten av den stora granhäcken. Längs den fjärde var en syrenhäck planterad. Så gården var omringad från alla håll och således mystisk. Vad dväljes månne för hårresande ting därinne, frågade jag mig och rös i min åttaåriga själ. När jag cyklade förbi fick jag en skymt av en spejande tomte eller spanande vätte i gräset inom den skyddande häcken.

Dessa väsen av knytt och oknytt trodde jag förstås inte på, men märkte tydligt att de blev flera allteftersom kvällen kom.

Ingers-Anders hade inget att göra med den Ingers-Olle jag skrev om förut, ingen släkting eller så. Ingers är ett vanligt gårdsnamn i Dalarna. Dessa herrar kunde inte vara mer olika. Ingers-Olle var en skogsmulle, en överlevare på det som skogen ger, kännaren av alla kantarellställen. Ingers-Anders var värdig som sin egen häck, alltid klädd i kostym och väst med silverrova, i handen bar han käpp, på huvudet en kullrig hatt.

Det var som om häcken var ryggraden och revbenen, från vilka byns kött förgrenade sig ut. Jag förstod att häcken stått där i evighet och skulle så göra även i nästa evighet.

Så dog Ingers-Anders, gården såldes och nya ägaren rev häcken, utplånade den. 

Bara några spret kvar här och var. Såg ut som en haka som man inte rakat med rakapparat utan slitit upp varje strå med våld. 

Inte det ringaste knytt eller oknytt gick att upptäcka i den nu blottade gräsmattan.

Det var av knytt och knott

och en och annan igelkott

mitt barnajag betraktades.

Innan häcken slaktades.

En osedd arm

av skräck och charm.

Och byn den vaktades.

Tills häcken slaktades.

Den gröna höga syn

som ringlat genom byn.

Häcken som aktades.

Innan den slaktades.

.

Jag hade en gång en häck 1

Jag hade en gång en häck. Jag tror det var en granhäck. Heter det inte så? En sån där grön och tjock med igelkottar i. Igelkottar var läskiga så jag hade lite respekt för häcken, försökte aldrig tränga mig igenom den eller så. Häcken gick inte igenom hela byn, men en stor del av den.

Inte i början av Källbacken. Där var det fritt åt båda hållen. Till vänster ett fält med nåt sått, nåt knähögt gräsaktigt typ potatis eller så. Som Lokas ägde. Och brunnen, dit de flesta i byn gick för att hämta vatten. Till höger en inhägnad hage där Bläsen ofta gick. Grop-Pers häst.

Det gör ont att tänka det här. Något hål som blir till i magen när man tänker det.

Men, i alla fall. Högre upp på Källbacken var postlådorna till höger. Från 3370 till 3379, tror jag, en för varje gård i byn i alla fall. Bakom dem stod ett rött härbre. Det fanns en liten kulle där också. Som gjord för att sitta på när man väntade på posten. Mitt emot var Ingers-Olles gård.

Men om man nu tittade uppåt Källbacken såg man häcken. Nej, inte på vänster sida, det är ju vår gård. Men på höger sida, där tornade den upp sig, hög, grön och kvistig mot Hästbergs-himlen. Lite mörk sådär. Vacker och farlig. Den gick hela vägen på höger sida tills Källbacken svängde av till höger däruppe på krönet. Nu kallades väl vägen ingenting, gick nerför nu, brant nerför tyckte jag, och som gjord för att åka nerför på en röd cykel när man var åtta. Häcken fortsatte på höger sida ända ner förbi en liten grind, sen slutade den, när vägen fortsatte genom resten av byn.

Just den lilla backen ner, där var man skyddad från insyn, med häcken till höger och bara Brömsänget till vänster. Varma dagar var det alltid skugga där.

Häcken syntes från landsvägen därnere och syntes från luften. Den konstituerade byn, var dess profil och DNA. Folk kunde säga: ”Hästberg? Ja det är den där byn med häcken.”

En kvistig gammal växt som grön och hög slingrade sig genom en by i Dalarna och lät en åttaårig cyklist drömma i dess skugga.

.

Husdrömmar

De drömmar jag har är ofta om hus. Och om lumpen. Och hundar. Och jobbet, fast väldigt konstigt om jobbet.

Hus. Det kan vara hus på landet och huset i Blackeberg, lite blandat så där. I en dröm var jag i ett hus och sen måste jag ut därifrån, för det fanns ingen mat. Det var jag som måste få fram mat. Så jag började gå. För maten låg tydligen långt bort. På vägen dit passerade jag några som stod böjda över en kittel som kokade över en eld. Sen pausade jag mitt i stan någonstans, kände knappt igen mig, uppdraget glömt på nåt sätt. Och längre kom jag inte.

Lumpen. Det stående temat är att det är uppställning någonstans. Vet inte var och när. Jag rafsar ihop några lumpenpersedlar i ett tält, det är nog mina grejer, stridssele och puffra och grötställ och snuskburk. Jag kånkar på dem någonstans, hittar några som har ställt upp sig någonstans, det är nog här jag ska vara. Det är det inte. Känner ingen ångest, bara hur tungt det är att kånka på allt detta.

Hundar. Förut drömde jag skräckdrömmar om hundar. Hundar hade alltid glimmande tänder och kom efter mig. I vaket tillstånd har jag av Cesar Millan lärt mig att det inte är så att hundar alltsedan de fötts haft som enda mål att flyga mig i strupen, de är bara mina medvarelser på den här jorden. Den här sena upptäckten i livet har kanske sipprat in i drömmarna. För hundarna numera har inte hemska glimmande tänder. De kryper bara in i husdrömmarna eller lumpendrömmarna ibland, oklart vad de har där att göra.

Jobbet. Ja, jag har ju inget sånt nu. Utom när jag lägger huvudet på kudden. Då är jag mitt uppe i nåt jobb. Ska handlägga saker. Och det är folk från mitt första jobb på Alecta där och även folk från mitt allra första jobb på Handelsbankens Utlandsavdelning för ungefär 7 000 år sedan. Det utmärkande för de här drömmarna är två saker.
1) Jag har inte en susning hur jag ska göra när jag handlägger ärendet.
2) Jag fortsätter låtsas att jag har koll och bara hoppas att ingen ska upptäcka det.

De där två sista sakerna påminner osökt om en aktuell folkvald i Vita Huset. Fast det är ju en annan typ av dröm. En mardröm.    

.

Kajk

det var en farbror som hette Eriksson
han var blå och hade inga vingar
femton gånger gick han till havet

jättegammal och jätteung
var han havet som simmade där

en mamma och en pappa
hade han lämnat långt efter sig

han var som något äggbrynt
som våren kom med

han försökte skriva om sig själv
men det blev bara en massa
evigheter av det

tally ho och gammi lej
emmi lo och schumm

låt natten komma snäll
amme schumm och ville di

eli eli lema
sabaktani

och schumm är runda
tummen som är
snäll och släcker ljuset

.