En limerick om tennis

Staffan Ljungqvist var en legendarisk lärare på Alecta på 80-90-talet. Han var min lärare på Nissekursen, den introduktionskurs som man gick på den tiden. Ett antal veckor höll den på. Kursen var bra p g a att Staffan var en fantastisk lärare. Och en grej han hade var en regel när någon kom för sent till en lektion. Då fick vederbörande berätta en rolig historia.

Varpå jag själv, förstås, kom för sent en gång. Hjälp, hur skulle jag göra nu, jag hade ju ingen historia på lager så där … men så kom jag att tänka på en limerick som jag just knåpat ihop. Så jag tog mod till mig och deklamerade ur minnet:

Till en tennisklubb uti Småland
kom ett brev från en sjuårig Roland.
”Mitt rack gick åt fanders.
Kan ni skicka Wilanders?
Jag tackar i så fall på forehand.”

Alla skrattade. Situationen räddad. Men – nu började alla tro att jag var någon slags trollkarl och bara kunde dra upp en rolig limerick ur hatten så där. Det var ju bara den här jag kunde, eftersom jag skrivit den själv. Inga andra roligheter hade jag i bakfickan, inte ett skvatt i den vägen. Ingenting. Nada.

Inte att undra på att jag aldrig mer kom för sent till kursen. Jag vågade helt enkelt inte.

.