Vattenbärare

Bloggpennan svimmar väl, i tjänst två dagar i följd, men det kan inte hjälpas. Måste berätta hur det blev. Det där med Brunnsparken 2.0.

Invigningen var strålande fin. Mycket sol, mycket folk och talen var inte bara de där som man brukar höra vid såna här tillställen. Vattentemat vidgade de. De inte bara nämnde det här med att det druckits brunn här förr i världen, de tog också in det globala perspektivet. Att vatten inte är en självklarhet på jorden i dag och att vi här i Sverige kan tänka lika grand på att hushålla med den resursen och han nämnde bevattningar, privata badbassänger osv. 

Och det blir man påmind om varje dag man går här fr o m nu. Det är tre mindre skulpturer här. Den lilla vattenbärande killen jag berättade om i går och så är det en flicka som sitter på en bänk och vilar med sina vattendunkar på ryggen. Och mellan dem är den tredje skulpturen: några dunkar, en kran och en hink. Enkelt, stilfullt. De har lett vatten under marken, så man kan skruva på skulpturens kran och dricka en klunk vatten ur handflatan. Många gjorde det. Och för varje kort som då tas påminns man automatiskt om jordens begränsade resurs vatten.

Den här skulpturgruppen Vattenbärarna i Brunnsparken kommer bli Varbergs nya attraktion.

I morgon åker vi till Spanien på två veckor, så då får bloggpennan vila (tror han iaf). Jag missar alltså åttondelen mot Schweiz. Om man inte hittar några andra svenskar i förskingringen som kan koppla upp sig mot nån svensk dumburk. 

Fascinerande med vårt pånyttfödda fotbollslandslag. Trots att vi inte har någon fixstjärna längre. Eller kanske just därför. Alla de andra tio blir ju underställda stjärnan. En stjärna och tio vattenbärare. Nu har vi inga vattenbärare i laget. Eller också är alla vattenbärare. Till varandra. Samma hjärta klappar under de elva blågula tröjorna. Gemensamhet är en bra resurs, ökar ju mer den används.

Bara tro

på er själva 

alla elva.

Och H2O.

Brunnsparken 2.0

Jag märker att jag i år har lagt in blogginlägg med den svindlande hastigheten av 1 st per månad. 

Nu i alla fall ska jag berätta hur jag går till stationen här. Järnvägsstationen alltså. Går Torggatan ner, den mynnar inte oväntat ut i torget, genar över torget, genar över kyrkplan, genar över Brunnsparken, genar - nej Brunnsparken, ja, där stannar jag till.

Brunnsparken har nämligen i stort sett hela tiden jag bott här haft ett byggstaket omkring sig. Nu har de stor invigning i morgon. Jag blev glatt överraskad, de smäcker inte bara upp någonting nytt, utan gör en grej av att den heter just Brunnsparken. De har en staty av en liten kille som kånkar på stora vattendunkar, statyn inte på ett högt podium, utan mitt ibland oss som går där. Och flera andra inslag i parken på samma tema. Exakt vilka får man väl skåda i morgon.

För här i Brunnsparken startade Varbergs tid som kurort med brunnsdrickning. Gläder mig att de utnyttjar den omständigheten när de ändå ska fixa till parken. 

Startskottet gick 1811. Då hittade man en källa där det rann mineralvatten. Av en sån där nyttig typ. Tänk Ramlösa. Tänk Vichy. Och vips satte man förstås upp en kran för detta hälsobringande. Och folk färdades dit för att dricka. Och blev friska från krämpor, som det sägs. Färdades ja. Källan hette Svartekällan och låg i Apelviken. Inte i stan alltså. Till Svartekällan tog man sig på packade och skrangliga kärror på skruttiga vägar, det var inte röjt i landskapet mellan stan och havet på den tiden. 

Så man kom på att flytta källan därifrån till stan. Vet inte hur man gjorde det. Pumpades? Bars? Vet inte. På nåt sätt trollade man i alla fall detta hälsovatten till stan. Man placerade det på en tomt som ändå stått öde sedan stadsbranden på 1760-talet, mitt emot kyrkan. Detta gjorde man 1837, inget skumpande mer på kostigar, man bara spatserade till den här parken mitt i stan. Här hade nu en stor brunnssalong satts upp, det dracks brunn och musicerades och man lyfte på hatten ja se goddag på sig goa kommunalrådinnan, fint väder vi har, och så frisk man känner sig av det fina mineralvattnet. 

Povel Ramel har gjort en underbar inspelning som speglar den här tiden. Sorglösa Brunn heter den. 

Ett halvt sekel varade detta i Brunnsparken, man fick konkurrens till slut av Societetshuset när detta uppfördes 1883, och till slut fick man sträcka vapen, Societetsparken var större och låg närmare badhusen där man dessutom kunde bli inknådad i gyttja och piskad med tångruskor. Så 1891 revs brunnssalongen i Brunnsparken. Varberg som kurort fortsatte men med brunnsdrickandet helt förlagt till Societetshuset nu. 

Och folk som därefter passerade Brunnsparken undrade lite över namnet, vadå brunn, det finns väl ingen brunn här?

Men nu kommer det vattnet upp till ytan igen, verkar det som, i den nyskapade parken. Brunnsparken 2.0.

Det glädjer mig alltså. Vattuman som jag är.

.