torsdag 31 december 2015

800 ljus i min tårta



Jag vet inte hur det gick till eller hur alla får plats, men det är 800 ljus i min tårta. Precis 800 inlägg har jag skrivit i min blogg Görans Penna i och med det inlägg du läser just nu. Det fina med en bloggtårta är att man kan äta den igen och igen. Inte hela på en gång förstås. Men man kan smaka lite här och lite där.

Många olika lager i den. Tips om deckarklassiker t ex, en hel månad med sånt i november 2009. Men fanns det inte tips om schyssta matställen i Stockholm också? Jo, sex st i augusti 2015. Det är bara att klicka på det året och den månaden och smaka av.

I tårtan finns ett 140-tal inlägg som går att knåda ihop till en bok om Göranbarndomen, den tid då Görans penna bara var en trubbig pennstump. Och det finns också ett dussintal inlägg i mars 2013 som jag lurar på att göra en sci-fi-roman av. Eller saj öns fick tjön, som Kurre och Åsa säger. De två gynnarna Kurre & Åsa dyker upp kors och tvärs på 23 ställen i tårtan. Förklaringen att de över huvud taget trillar ut ur min penna får man i inlägget den 12 sept 2010.

Som små tryfflar insprängda i tårtan finns också Shalobotínya (i okt 2010, juni 2012 och sept 2014) och Zeus Molnskockaren (maj 2011 ”Tor Johansson”, dec 2012 ”I vita morotens land”, juni 2013 ”Att hejda Heidenstam” och mars 2014 ”Snöyra våryra”).

Och Ossie. I nov 2010, dec 2010, mars 2011, mars 2012 och november 2013. Ingen bloggtårta är ju komplett utan ett tillförlitligt öra mot marken som Oberoende Opinionskonsult Osvald Osvaldson.

Genom alla tårtlager hittar man också sånt som man inte kan beskriva på något annat sätt än att det är såna där prylar som rinner ur en penna som är Görans.

Inläggen i denna tårta har hela tiden gjorts i Saltsjöqvarn, vår lägenhet i Nacka belägen typ 10 meter från Stockholm börjar. Utom senaste månaden förstås, då bageriet stått i Varberg, där vi nu bor. Och utom när jag var på skrivarstråt utomlands. I Berlin - elva inlägg i slutet av april och början av maj 2014. Och i Prag - sex inlägg i juni 2015. I Prag nedkom jag dessutom med en diktsamling.

Gillar Sergej tulpaner? Den frågan får sin naturliga förklaring om man läser inläggen i april i år.

Ett särskilt hjärtslag har jag för sångtexterna. För tårtan kan sjunga också. Jag hittar dessa, det finns säkert fler.
”Årets julvärd”, dec 2011
”Vår nya nationalsång”, juni 2012
”Molly Malone”, nov 2012
”Benjamin och min visa”, mars 2013
”Sången till juni”, maj 2013
”Mercedes Benz”, juni 2013
”The Lambertz walk”, dec 2013
”Nya nationalsången i Kampala”, mars 2014
”Sång till Istanbul”, maj 2015.

Det började med en dagsvers till Mona Sahlin den 5 maj 2009 och går i mål med det du läser nu den  skälvande sista dagen 2015.

Jag har många skrivprojekt på gång. Men återkommer säkert hit nån gång när det beger sig. Våren är ju en bra tid.

En tårta med 800 ljus är Görans Penna.
Hugg in bara! Det fiffiga med denna
är att den aldrig behöver försvinna.
Klicka bara på nåt inlägg så börjar ljuset brinna.
.

söndag 27 december 2015

Signal från Varberg



Som sagt, vad betyder Varberg?
Jag menar, berg är ju inte så svårt. Men var? ”Var” som i sår? ”Var” som i dåtid?

Ja, hur bär sig en frågande människa åt som söker svar på sina frågor? Hon gör det hon gjort sedan urminnes tider. Hon googlar.

Google säger att varken ”sår” eller ”dåtid” är rätt. Varberg hette först Vårdkaseberg. Då pratar vi början av 1400-talet. Sedan förkortat till Vårdberg. Och senare förenklat till Varberg. Berget är det berg där Varbergs fästning ligger än i dag. Och fästningen, när byggdes den, ja då pratar vi slutet av 1200-talet.

Vårdkase är alltså det som döljer sig i var. Vad är då en vårdkase?

Jo, det var en stor lägereld som man kunde tända högst upp på en kulle eller berg, så att den kunde ses på långt håll. Träspiror eller höga vedklabbar antändes när en fara hotade riket. Vård är ungefär "väktare", kase är helt enkelt en hög, en stapel. När vårdkasen brann kunde den ses långt bort från nästa höjd där man tände den vårdkase som hade byggts upp där. Som syntes till nästa vårdkase som då antändes osv. En kedja av brinnande signaleldar.

En fara hotar riket idag. I Sveriges riksdag har ett parti med rötter i rasismen och nazismen röstats in. Hur det nu kunde ske. Har folk glömt nazisternas bestialiska massmord på oskyldiga civila under andra världskriget, deras folkmord på judar och utrensningar av homosexuella och romer och alla som de inte ansåg vara värda att leva? Allt för en korkad idé om en ren ras.

Stöveltrampet från brunskjortarna hörs överallt i vårt avlånga land. Nynazisterna i riksdagen blir alltmer högljudda, deras sympatisörer sprider sitt hat på nätet och flyktingförläggningar utsätts för mordbrand. Men hot och hat och våld och skräck för främlingar har inte ett skvatt med svenskhet att göra. Så vi ska inte svara med samma mynt.

En gallskrikande tyskösterrikisk diktator från historiens sophög är inte modellen för oss. Vår modell är en svart medborgarrättskämpe från södern i USA, Martin Luther King, som sa det så här enkelt:
"Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate, only love can do that."

Vi är fredliga. Vi är många. Vi vägrar att hata folk för att de är annorlunda. Vi säger välkommen till människor som flyr för sina liv för att komma hit och bygga upp en ny tillvaro här för sig själva och sina familjer. Vi vägrar att vara rädda missunnsamma egoister. Vi håller ihop det här landet. Vi slår vakt om de människor som bor här och de som kommer hit från andra länder och vill fortsätta bygga upp vårt land. Det är detta inkluderande som innebär att vara svensk. Äkta svensk.

Varje gång vi visar detta öppet och fredligt, skickar vi upp ett ljus av ord, en eldkvast av handling. Som kan ses av någon annan. Som fortsätter. En kedja som försvarar och slår vakt om det som är vi. Från vårdkase till vårdkase. Från människa till människa. 

Det är det Varberg betyder. 
.

fredag 25 december 2015

Julberättelse med snö



Tre småtomtar gick pulsande fram i snön. Det lustiga var att det ingenstans fanns snö, utom precis där de satte ner fötterna. Just där var det pulshögt med snö, men efter dem blev det barmark igen. Och det är ju inte så konstigt. För vem har sett en tomte utan snö?

Men människorna och framför allt barnen såg ut att bli utan snö denna jul. Snöfallet uppe i himlen hade gått i baklås på något sätt. ”Kan ni tre småtomtar kila ut” hade tomte Boss frågat, ”och se om ni kan hitta en spak att dra i, så snön kan falla igen?”

Och så hade de tre gett sig av och letat. På en rad traskade de efter varandra. Först gick tomte Li, sen tomte Lej och sist gick tomte Kälkespark Och Tre Hår I Nacken Och Alla Barna Far Med Snögens Fart Nerför Backen.
Men ingen snö hittade de, förutom där de satte ner foten förstås, och inte heller nåt som såg ut som en spak.

Så hördes ”Bjällerklang”! Den kom från tomte Lis byxficka. Han tog upp mobilen och stannade tvärt. Och in i honom rände tomte Lej. Och in i tomte Lej rände tomte Kälkespark Och Tre Hår I Nacken Och Alla Barna Far Med Snögens Fart Nerför Backen.
- Sch! Det är tomte Boss, viskade tomte Li bakåt.
- Hur går det för er, hojtade tomte Boss i hans öra. Ingen spak i sikte? Ingen snö, ingenting? Nå, men då får ni väl blunda och skrika era namn då. Nu måste jag rimma.
Och så klickade hon bort samtalet. För tomte Boss hade mycket att stå i varje jul. Först skulle hon slå in alla klappar till alla barn. Och när hon gjort det var det dags att skriva julerim på alla. Klapparna alltså.

De tog av sig de röda luvorna och satte ihop sina huvuden. Hade hon verkligen sagt så? Skojade hon? Men vad hade de att förlora?

Så de tog varandras händer, blundade hårt och ropade högt i den snötomma världen:
tomte Li

De öppnade ögonen igen. Hade nåt hänt, tro? Nix.

De tittade på varandra, tog varandras händer igen, blundade och ropade:
tomte Li och tomte Lej

Sakta öppnade de ögonen. Nu då? Nej då. Allt såg precis likadant ut.

De skakade på huvudet, men tog i alla fall varandra i händerna en gång till, blundade extra hårt och ropade:
tomte Li och tomte Lej och tomte Kälkespark Och Tre Hår I Nacken Och Alla Barna Far Med Snögens Fart Nerför Backen

Så öppnade de ögonen. Och där singlade visst en flinga ner! Och en till. Och där också. Hela himlen  var alldeles vitprickig! Nu var det inte bara snö där de tre småtomtarna satte ner foten. Snön liksom spred sig från dem i vågor, tills hela marken var täckt av dunmjuk snö. Rymden och backarna hade fyllts med snöskrik och julebarn.

- Vi hittade tydligen spaken! De tre småtomtarna tittade runt omkring sig, med stor lättnad. Ja inte för egen del. För dem blev det ju ingen större skillnad. Snö, det fick man ju så fort man satte ner fötterna. Men för människornas skull och framför allt barnens.

De vände sig om och pulsade tillbaka hemåt. I den ymnigt fallande snön var det till slut bara deras luvor som syntes. Som tre guppande lingon i en tallrik med risgrynsgröt.
.

måndag 21 december 2015

Fyra på middag



Det finns ett program på teve, vet inte vad det heter, en person som får bjuda fyra hemliga gäster på middag. På ena kortsidan sitter programledaren, på den andra sitter den som bjudit in de fyra hemliga, som kan vara levande eller döda, verkliga eller fiktiva. Ett sånt program går jag lite igång på. Om jag vore den som bjuder in, vilka skulle jag välja?

Få se. Långsamt vänder sig första kortet upp. Ett suddigt porträtt, svårt att se, men ett namn: Bo Balderson. Honom vill jag bjuda in. Han var en deckarförfattare, skrev elva deckare på 70- och 80-talet. Fina, spännande, samhällskritiska, roliga och välskrivna. Jag har tidigare skrivit om honom här i bloggen, i ett av mina deckartips, se inlägget den 28 nov 2009. Namnet var en pseudonym, han hette nåt annat egentligen.

Pseudonym kör ju många deckarförfattare med idag. Men nuförtiden avslöjar de hemligheten direkt, de kan inte hålla sig, hoppar fram, ”Tallyhoo, det var jag som skrev den”. Eller ”vi”, för ofta är det två ihop. Men Balderson hoppade aldrig fram och ropade ”Tallyhoo”. Spekulationernas vågor gick höga. Någon kändis väl? Men vem han verkligen var avslöjades aldrig. Perfekt som min första gäst. Aha, var det DU?

Långsamt vänds det andra kortet upp. En välkänd gestalt och bara namnet: Maria. Efternamn obekant. Arameiskan bereder nog inga problem. Det finns ju teckenspråk. Och Balderson har faktiskt skrivit en deckare som landar lite i hennes värld, nummer nio i hans serie på elva böcker. Där har de ett samtalsämne.

Själv ska jag bara fråga henne: var det inte kallt och dragigt i stallet? Och de tre som kom med gåvor, hur var det, var de konungar eller vice män? Och Kvirinius, hur funkade han som landshövding för Syrien? Dagens president där, förbigår vi helst i konversationen. Under en middag vill man ju undvika kräkreflexer.

Jag tänker inte heller fråga om hennes son. Som dagens flåsiga, ytliga och sensationsjagande utfrågare skulle ha gjort. Vill hon berätta, så gör hon det. Och det finns mycket man kan läsa i någons ögon.

Det tredje kortet. Långsamt vänds det upp. Hans Rosling. Han som motvilligt seglat upp som superstjärna bland föreläsare över hela världen. Han som vill sprida kunskapen om hur det här jordklotet mår när det gäller hälsa, fattigdom och utveckling. Och det enda folk vill prata om är hur pedagogisk och underhållande han är.

Han skulle kunna berätta för Maria hur hennes område här på jorden har utvecklats från hennes tid till idag. Och hon skulle förundra sig storligen.

Det fjärde kortet vänds upp. Snabbt. För hon är en snabb kvinna i tanken. Maria heter även hon. Och efternamnet är Wetterstrand. Så oerhört synd att tioårsregeln gjorde att hon inte kunde fortsätta som språkrör för MP. Hon som ger genomtänkta, skarpsinniga och kristallklara svar på alla ogenomtänkta, småkorkade och slafsiga frågor hon får.

En måltid med dessa fyra vore något det. Måltid ja! De måste ju äta något också! Två Marior, en Hans och en Bo. Fast Bo är det ju inte, kan vara vilket namn som helst, Hans t ex. Hans och Maria. Och Hans och Maria. Låter som sagan om pepparkakshuset.

Just det! Jag serverar ett pepparkakshus! Bara det. Ett stort. Så kan Maria W förklara hur fint ett sånt hus kan byggas upp och smulas ner och allt tas vara på och ingår i kretsloppet.
Och Hans R bryter loss en bit från taket och lägger på bordet. ”Om vi säger att det här är Europa”.
Och Maria utan efternamn sveper sjalen varmare runt axlarna och betraktar stilla det bräckliga huset.
Och Bo som inte heter Bo daskar handen i bordet. ”Skåda, grabbar och tjejer, på fönstret och skorstenen där, vilka möjligheter, nu bara måste jag skriva tolvan!”.

Och regnet utanför fönstret fortsätter strila och strila som det gjort i tusentals år. Men om man bara kisar lite mot det i det dunkla skenet från kandelabern på bordet, så kan det tas för snö. 
.

söndag 20 december 2015

Första kneget



mitt första jobb var att bära
buljong på Solvalla
minns fortfarande
blytyngden

att hålla ut hinken från kroppen
så inget skållade ner mig
och inte slå av på takten för det

det fördubblade i att
inte söla

det fördubblade i att
hålla ut 
.

lördag 19 december 2015

Börjar morsa på stan



Jag har varit här i två veckor men jag drömmer inte om Varberg. Det gjorde jag aldrig under de tio åren i Saltsjöqvarn heller, när jag tänker efter. Drömmarna brukar bara ta mig i nackskinnet och föra mig iväg till nån värld vart som helst. Penseln tar bara lite färg på måfå från palletten och rör till och så drömmer jag nåt.

Första veckan för mig här, då försökte jag fixa uppkopplingen till jobbet på dagarna och packade ur flyttkartonger på nätterna. När jag sov vet jag inte riktigt.

Först på fredagen vid 13-tiden lyckades jag med uppkopplingen. Då hade jag i en veckas tid sysselsatt de flesta killarna och tjejerna på Helpdesk. Det var konfigureringar hit och pledgeapplikationer dit och när allt äntligen lyckades och jag kunde nå samma program och jox här hemma i Varberg som på jobbet 50 mil norrut, då firade jag med att gå rakt ut i staden och ner till havet, där fästningen är. Och jag gick ett varv runt hela fästningen med vinden blåsande i mitt hår.

Flyttkartongsuppackningen blev klar i den vevan också. Och det var väl då, längst ner i den 64e kartongen som jag hittade bloggpennan. Varberg, det är fortfarande lite konstigt att säga det. Var som i sår eller var som i imperfekt? Får kolla upp det.

Ja, jag måste smaka på en sak för att förstå den. Första gången jag gick ut i Varberg gick jag längs Östra Vallgatan för att se om jag kom fram till någon Södra Vallgatan. Ja den fanns. Gick längs den. Västra Vallgatan, kan det finnas någon sådan då? Yes, jag kom fram till den! Och då visste jag det, att det också fanns en Norra Vallgatan, som ledde mig tillbaka dit jag började. Logiskt. Jag gillar logiska städer.

Mitt i denna fyrkant av vallgator ligger Varbergs hjärta. Torget. Där det är torghandel onsdagar och lördagar året runt. Och jag lärde mig namnen på alla gator som går öst-väst i denna fyrkant och alla som går nord-syd. Då kände jag att Varberg och jag blivit presenterade för varandra.

Först då gick jag in i fyrkanten. Veras Café på Prästgatan. Harrys på Kungsgatan. Och på ett hus snett emot kyrkan vid torget finns det en liten skylt att här bodde Carl Snoilsky några år och skrev några av sina dikter.

Och jag frågar ur mungipan och lite snett neråt ”tror du att du kan trivas i den här stan?”
Och pennan i fickan nickar.  

fredag 18 december 2015

Ansikte


mitt ansikte är mitt landskap

jag vet inte om du
kommer österifrån eller väster
men nedslaget kan ha gjorts
på en av de två vidsträckta
åkrarna
där skogen gles och nästan grå
är mjuk av bölje uppåt

åt ena hållet därifrån finns
ena sidohålet
risken liten att ramla ner
det ser den starkt kuperade
terrrängen till
bara trattar dit av
oerhörda vågor

åt andra hållet ligger berget
som delar åkern i två
och vid dess fot de båda
ingångarna,
silesbrunnar ner
till hekatomber av hyllor
med skuggor och vinbär och
barndom

men backar du i stället
neråt ner i sänkan
och upp så breder sig
känselkullarna ut
det är där mellan dom som
största hålet öppnar sig
i schakt på schakt av
inåtsvindel

och ännu längre
åt andra hållet
har åkern och sidohålet sina
tvillingar, speglarna
av balans

upp på berget igen
kana rakt ner
så ligger de där  
de två ovala
sfärerna av hav
mångbesjungna
drunkningsvåta
styrda av
drömmar om ljus och död

men du kommer kanske norrifrån?
då om jag får be dig
helt som det faller sig
att föra dina händer genom
vajande skogen där uppe
de stumma stammarnas hem
och ingenting ställa
tillbaka efter dig
när du går
.

lördag 12 december 2015

Första bloggen från Varberg



When I´m 64, sjöng Beatles. Senaste veckan har vi packat upp 64 flyttkartonger. Och jag har vikt ihop dessa 64 flyttkartonger. Och staplat dem ihopvikta i lägenheten. Och åkt ner i hissen med alla 64. Och staplat dem i källarförrådet. I avvaktan på att flyttfirman hämtar dem.

Jag vet nu precis hur man viker ihop en flyttkartong. Den är precis 1 gånger 1 meter stor och det finns bara ett sätt att vika ihop den.

Vik upp de två flikarna som ligger överst på långsidorna. Vik sedan upp de två flikarna som ligger inuti på kortsidorna. Och gör sist en switsch, så är det klart.
Switschen gör du så här. Sug tag i bottenfliken och dra upp den. Ta sedan tag i kortsidornas två innerflikar igen och pressa ner dem en i taget - lite hårdhänta tag krävs - förbi ”bottenfliken”. Nu är det i stället innerflikarna som är botten. Den gamla bottenfliken lägger du bara ner över dem, vänder på kartongen och - voila!

Pressa ihop den till en smal grunka. Den ska nu förvaras i detta platta tillstånd tillsammans med dess 63 kompisar, som du snart ska kasta dig över och vika ihop på samma sätt.

En ihopvikt flyttkartong tar ingen plats alls. Men många sådana tar hur mycket plats som helst. Kartongerna ska därför vändas på en särskild sida, annars hakar bara flärparna i varandra och allting rasar ihop, i stället för att prydligt stå enade bredvid varandra.

Någon lös flärp ska inte dingla därnere, vänd kartongen så flärpen hänger ner högst upp. Då funkar det.

När jag slog på teven här i Varberg, var nästan det första jag såg att klimatuppgörelsen i Paris var klar. 194 länder hade enats om ett nytt avtal för att rädda jordens klimat från undergång. Stolta presidenter och miljöledare i en lång rad. En 194 personer lång rad. Man kan fnysa eller rynka på näsan, och säga att det som de har avtalat om räcker inte eller de kommer inte att hålla vad de lovat eller vadå alla länderna var ju inte med.

Det spelar ingen roll. Det är ändå en stor seger för dem som vill att det här klotet överlever. Även om avtalet till slut pressades ihop till en smal grunka, så står alla de 194 länderna sida vid sida, utan att flärparna blev felvända, de rasade inte ihop. De skrev på. Det kostade säkert på för många. Men de gjorde det och det finns bara ett sätt. De översta flikarna måste ju vikas upp och botten måste de suga tag i och dra upp och kortsidans kortsiktiga egoism måste pressas ner - lite hårdhänta tag krävs här - tills det är den som är botten.

De gjorde en switsch, vände upp och - som parisarna säger - voila!

Om min egen switsch - att flytta 50 mil söderut - ska jag berätta mer om i nästa blogginlägg.

Och tills dess unna mig att njuta av 64 flyttkartonger och 194 världsledare som ett ögonblick står enade sida vid sida. 

lördag 28 november 2015

Sista bloggen från Saltis



Jaha, då är det bara att packa bloggpennan också. Från maj 2009 har den varit i farten. Och från maj 2005 har Maria och jag bott här i Saltsjöqvarn. Det jag minns och tar med mig härifrån är förstås mycket. Själva orsaken till namnet, t ex, har varit fint. Två kvarnar har vi haft här.

Den gula Mannagrynskvarnen från 1920-talet. Exteriören bevarad men inuti är det bostäder numera. Det är den man ser från långt håll. Taxichaffisar kan ibland ha kliat sig i huvudet när man sagt gatuadressen, men när man tillagt ”alldeles bredvid den gula kvarnen” har de lyst upp.

Den andra kvarnen heter Stora Kvarnen, den vackra roströda kvarn som är så nära oss att man kan se den från vardagsrumsfönstret. Den är från 1889 då folk med båtar stannade till och bar in spannmål för malning. Stora Kvarnen var en ångkvarn och konkurrensen var hård med alla de många vattendrivna kvarnarna på den tiden, så den byggdes för att se imponerande ut, som en borg eller ett palats i gotisk stil. Och det måtte ha funkat. Först 1988 togs den ur dift, så i 99 år malde man säd till mjöl här. 

När vi kom hit var det en stor byggarbetsplats runt kvarnen, men tomt. Inga jobbade där. Ingen hade tydligen köpt den än, den bara stod där, vacker men tom på liv. Utom fåglarna i tornet.

När man gick förbi den tittade man förundrad på den. Och lite fundersam. Den kommer väl inte bli jämnad med marken, när det väl kommer en köpare?

Man så en dag började det jobbas där. Och vi hörde att det var ett hotell som köpt den. Då drar man öronen åt sig. Men de hade fingertoppskänsla när det gällde att bibehålla exteriören. Eller om det var K-skyddet som skyddade. Vi såg på nära håll hur en kvarn från 1800-talet förvandlades till ett hotell på 2000-talet.

Jag skrev en text om det där. Har letat fram den ur mina gömmor, och lägger ut den här.   

Som tack för den här tiden.

du blir hotell
du blir stagad och skyltad och numrerad och cementad och rumslagen och fönsterblänkt och avlyft och påskruvad och trampad i och inflyttad i och utflyttad ur
och glittrad i levré
och barntjoad och minneskokande och minnessvalnad och utskåpad inuti och utanpå så vrängd och uppglammad som k-skyddet medger

men Saltsjöns gula måne

men Saltsjöns gula måne och kvällspromenader
kommer fortfarande rinna som lyktor vid din fot
och kråkor och kajor kivas som förr i ditt torn om pinnar och maskar och luft
.

torsdag 26 november 2015

Kurre & Åsa och shejken



Jag kollade runt. Har jag packat allt nu inför flytten nästa vecka? Strumpor och skor, en tandborste, några böcker. Javisst ja, bloggpennan måste jag lägga ner också.

Schwoop strömmade ur densamma, först något som hamnade på K:et på tangentbordet. Och nästan samtidigt - schwoop - något som hamnade lite snett uppåt höger, på Å:et.

- Vi kanske inte följer med! sa Kurre
- Nä, vi har inte bestämt oss än, sa Åsa.
- Har ni inte det?

Åsa: - Nä, vi har stått som den där med-
Kurre: - döskallen i handen, den där shejken.
Åsa: - Nä, Shakespeare, hette han.
Kurre: - Ja men i alla fall. Han som sa-
Åsa: - ”Att Varberg eller inte Varberg, det är frågan”.
Kurre:- Ja, och precis så har vi också sagt. Som shejken.

- Men vad säger ni? Varför det? Varför är ni så tveksamma till att flytta med?
- Jo, men man kanske inte inte kan prata varbergska, sa Kurre.
- Och så finns det inga människor där, sa Åsa.
- Ja, för det sa du ju själv, sa Kurre. 
- Jaså det. Nej, jag sa bara att jag bara hade varit där på sommaren och då var det jättemycket folk. Jag vet inte hur mycket det är på vintern. Men några finns det nog. Ja, lagom mycket folk, tror jag.

- Näe, jag vet inte jag, sa Åsa.
- Och också jag vet inte heller, sa Kurre.
- Jo, men det blir fint ska ni se. Den stora fästningen i solnedgången. Och full rulle på marknaden på torget på lördagarna. För att inte tala om på onsdagarna. Och inte så långt därifrån finns vårt lantställe med en badbrygga, och alldeles bredvid den finns en ort som heter Åsa där man-

- Sa du Åsa, sa Åsa och hoppade till på tangenten, ja men det låter ju som trevliga trakter det där! Då följer jag med!
- Jag följer också med, om Åsa följer med, sa Kurre.
- Så bra hörni. Det var goda nyheter det.

- Nu måste jag bara snabba mig på och sopa i stugan så det blir Varbergsfint, sa Åsa.
- Ja, och jag ska sätta upp dom nya gardinerna, dom där rutiga, sa Kurre.

Och - schwoop - och så - schwoop igen - gungade det liksom till lite i bloggpennan. Och över tangentbordet låg det som ett knappt märkbart damm-moln, mest över över K:et och snett uppåt höger över Å:et. Blinkade man så var det borta. Så det kan ha varit inbillning alltihop. 
.

fredag 20 november 2015

Några fel i Metros löp



Dagens Metro trumpetar så här på sin löpsedel i dag:

Hårdare tag mot återvändande IS-krigare (stora bokstäver)
Löfven: Polisen kan få övervaka datorer (jättestora bokstäver)

Jag stannar till. Och tänker.

Det står "IS":  Där är två fel. Både I:et och S:et är fel.

De som utförde massmorden i Paris för en vecka sedan, deras ”ideologi” har inte ett smack med islam att göra. Alla vanliga vettiga muslimer är överens om det. Ingen religion förordar utrotning av dem som inte bekänner sig till den religionen, det går emot själva tanken med religion.

Det handlar inte heller om någon stat. Vad det handlar om är bara ett nätverk av galna mördare.

Ja, jag vet att alla medier kallar mördargänget för IS. Alla medier är så lydiga. Det här mördargänget utropade sig i juni 2014 att de var Islamiska Staten (IS). Och alla medier hängde på och använde det namnet. Därigenom hjälper de mördargänget att föra ut budskapet till världen, varje gång journalistern skriver eller säger namnet. Obegripligt. Psykiskt sjuka som påstår att de är Jesus eller Napoleon, kallar vi ju inte för Jesus eller Napoleon, vi kallar dem Eriksson eller Andersson eller vad de nu heter.

Det har börjat diskussioner nu att använda annat namn för dessa mördare i Paris. Äntligen, säger jag. President Hollande, t ex, kallar dem Daesh (som lär betyda en som krossar, trampar). Och Daesh-terroristerna hotar förstås att skära ut tungan på alla som kallar dem Daesh.

Metros löp kallar dem ”krigare”, de svenskar som åkt till Syrien eller Irak och anslutit sig Daesh-terroristerna. Det är återigen att ge PR åt dem. Kriga låter så snällt, som om man man  bara är duktig på att kämpa i en ärlig kamp man mot man. Det som Daesh-terroristerna sysslar med är att urskillningslöst skjuta, våldta, halshugga och förnedra civila, kvinnor och barn. Hemvändarna har inte lierat sig med krigare, utan med slaktare.

Löpet tar upp ett av fem åtgärder som regeringen nu vidtar. De andra fyra är 1) det ska vara brottsligt att finansiera och deltaga i terroristträning, 2) och att ansluta sig till terroriser, 3) begränsning av antalet pass man har ”tappat bort”, 4) utredning av utökad kameraövervakning vid redaktioner, religiösa lokaler och flyktingförläggningar. Åtgärder som de flesta idag kan hålla med om - det får väl vara nån måtta på hur vi rullar fram röda mattan åt terrorister - så därför ointressant för en rubriksättare. 

Den åtgärd som blåses upp på löpet är att regeringen ska utreda om att tillåta hemlig dataavläsning av datorer och surfplattor. Det gäller bara terrormisstänkta och endast utredning. I dag kan terrorister lugnt planera vidare om de använder krypterade kanaler, polisen är då maktlös.

Men i löpet låter det som ett plötsligt hot mot alla medborgare. Hjälp, ska medelsvensson tänka, nu tänker regeringen avlyssna mitt surfande! Och terroristerna gnuggar händerna. Hot och skräck och splittring vill de ha. Och rubriksättare går lätt i fällan och hjälper till.

Vi har alltid haft ett visst antal blodtörstiga galningar här i världen. Skillnaden är att idag har de obegränsad tillgång till vapen och obegränsad tillgång till sociala medier där de kan planera och rekrytera.

Om vi låter oss bli skrämda av detta och slutar att vara ute bland andra människor på stan, spelar vi dem i händerna.

Om våra regeringar överreagerar i våldsaktioner tillbaka, spelar det också dem i händerna. Den spiralen av ständigt ökat våld och dödande är precis vad de åsyftar.

På teve såg jag ett litet barn, kanske i femårsåldern, som satt i pappas famn och sa på franska:

De är dumma och skjuter på oss, men vi har blommor och kärlek.  

På det barnet tror jag.
.

tisdag 17 november 2015

Var inte rädd



Mamma och pappa i samma tunnel och enda ljus som fick eka i storskog och mörker av regn när jag föddes som son i ett knivhugg av himmel och spenvarm befrielse.

Jag skrek för ett fäste i det vita nya. Och myrorna kröp närmare huset.

Det fanns en spegel och en leksaksratt i min första rinnande mjölk och inne i mig fanns alla rum som jag snabbt måste möblera.

I en tidig trädgård stod en ekorre och jag blickstilla och tittade på varann, tills den galenrusade upp på mina bara ben och flydde iväg åt något håll som min chock inte kunde se.

Det var flugorna först. Eller drivved kanske. I mörkret när drömmarna sprang mina ögon vände han sitt långa plötsliga finger och pekade rakt på mig.

Men flugan kanske. Han var först. Att ha två lådor och vara i båda och sen bara ett huvud som kränger allt ljus av sig.

Jag var underligt grann i min första skräck. Som omfamnad av den isiga isolering som ändå var varm av andra.

Jag frågade ofta in i mig själv vad det här var, som var det här, som var jag. Ropade in. Svaret gömde sig. Gled ut på mitt gula hav av tystnad.

Att tvätta sig med främmande tvål tills lukten av rädd människa försvinner.
Att myrorna kryper närmre och närmre.

Högt vågade jag bara fråga bilderna jag tittade på. Och sedan berättelserna jag läste. Och ännu lite senare kråksparkarna och magvärken jag själv fäste på papper. Eller fäste och fäste. Hur målar man att en penna är mäktigare än ett vapen?

be darra storm och skriv i mig
skriv mitt skri i mig
gnid mitt bly och gny i mig
jag
skriver i mig
mina
skriverier
skriver i er
river i er
iver i er
full av min ynklighets skyddande blom

min vänstra kärlek
böljar ryckningarna i min högra axel
myrorna meddelar de är framme snart var inte rädd 

.

onsdag 11 november 2015

Gränslöst bidrag



På lyriksajten Poeter.se har de sista dag i dag att skicka in bidrag till deras antologi. Temat i år var kort och gott Kärlek. Som motvikt till all främlingsfientlighet och allt hat som vi upplever i dag.

Jag skickade nyss in en dikt. Den sista raden fick jag korta något, för den var längre än de max 50 tecken per rad som de stipulerade i sina regler. Därför måste jag lägga in dikten här i bloggen också. För Görans Penna kör inte med såna begränsningar. Så här kommer dikten nu. I all sin oavkortade gränslöshet.

Huskur

sitt ner så får vi se
jaha den där värken
ja många kommer hit för den
särskilt så här års

nån egentlig bot
har ingen hittat
men här är i alla fall
ett recept som kan ge lindring

tänk på henne
och upprepa tyst
jag älskar dig
från den miljonte gången kan du börja höja rösten något
.

tisdag 10 november 2015

Lyrikens segertåg i 40 år



Om man blandar en del Keith Richards och en del Crocodile Dundee och en kutryggig skogshuggare och Bob Dylan och Klabbe af Geijerstam och Harry Martinsson och en måne som bryter sig in när du sover och Johannes Brost och lite Ferlin och en rasslande eka och fjärilsfingrar och en knivsudd Tomas Tranströmer och Åsa-Nisse och cowboy boots och ett kuvert i innerfickan med änglar och garnerar med en lång kö av biljetter och en ensam mik med dimma omkring,

då har man blandat ihop en Bruno K Öijer.

Han är en poet som läser sina dikter på ett sätt som får människor av alla åldrar att slå sig ner i teaterstolar och lyssna. Bruno K Öijer läser inte sina dikter, han gestaltar dem. Har ingen hjälp av någon bok eller papper i handen när han står där vid miken, har bara sig själv.

Han slår in sig med händerna ungefär som en höjdhoppare före hoppet, för att memorera dikten som han strax ska framföra, vrider på händerna, gör en grimas, blundar och går fram till miken och börjar. Han missar aldrig något ord i dikterna. Håller på  i två timmar varje föreställning. Åker på turné runt Sverige. Alltid för fulla hus. Och har så varit sedan han började på 70-talet. Långt innan Poetry Slam kom fram. Ja, när dagens etablerade Poetry-Slam- och Spoken-Word-artister inte var födda.

Han och en mik och ett vattenglas. 


En unik person i Sveriges kulturliv sedan fyra decennier.
.

måndag 9 november 2015

Uppsats med rött snöre


Lasse är min bäste vän.
Vi leker alltid tillsammans.
Men en dag blev vi osams.
Han ville spela kula, men det ville inte jag.
Vi kan väl spela ishockeyspelet i stället, sade jag.
Nej, du ska alltid ha din vilja fram, så nu är jag inte med dig längre, svarade han.
När jag gick in, sade mor att Lasse och jag skulle bli sams igen.
Då gick jag ut och sade till Lasse att vi skulle spela kula.
Då gjorde vi det.
Och då blev vi sams igen.

Den här fascinerande historien hittar jag längst ner i en koffert, när jag röjer i mina grejer inför flytten till Varberg. Den är betitlad ”Osams” och ligger tillsammans med fem andra liknande epistlar; ”Barnen i vår skola”, ”Flickan, som skulle gå och handla”, ”Min hund”, ”När jag blir stor” och  ”En fin fångst”.

Alla är de skrivna med starkt lutande handstil, så att tre ord fyller typ en hel rad. Känns att läsa ungefär som när en mening = en rad. Man kan riktigt känna hur långsamt det gick att skriva, förmodligen hjälpte en tunga till genom att sticka ut ur munnen och följa med i åkningarna när blyertspennan lämnade en bokstav efter sig. Författaren har nog fått för sig att ”ord” kommer ur ”ordentlig”. Märk det hyperkorrekta kommatecknet efter ”flickan” i en av berättelserna.

Alla de sex sitter ihop. Inte häftade ihop, utan det är ett rött snöre som har trätts genom hålen i pappren och därefter ihopknutits medelst råbandsknop. Såna där häften som slås in i papper med handkraft var antagligen inte uppfunna på den tiden som dessa uppsatser tilldrager sig. För de kallas ”uppsatser”. Det står prydligt skrivet på försättssidan jämte namnet på denne bloggare. Med - självfallet - ett hjärta ritat runt omkring.

Efter varje uppsats står det M.O. i rött. Vilket gör att man i stil med C-14-metoden kan datera detta tillbaka till småskolan, enkannerligen när jag gick i tvåan, för det var då jag hade Majken Olsson som fröken. Hon hade knut i ryggen och trampade hårt på orgelpedalerna och bodde 4 meter från skolan. Ja, det är sant. Så fort man kommit ut från skolområdet gick en liten väg och så fort man gått över den lilla lilla vägen låg ett litet litet hus och där bodde hon. Ibland trodde jag att också rektorn bodde där, för han hette Tage Olsson. Men så var det nog inte, för han tyckte mest om runstenar och hade sträng mittbena. Och så var hon ju fröken. 

En kort analys av ”Osams” då? Vem var Lasse? Ingen aning. Jag hade ingen klasskompis med det namnet. Kan jag ha varit så skrupellös att jag bara hittade på? Det ser inte bättre ut. Men den där pragmatiska konfliktlösningsmodellen känner jag igen, den har jag tillämpat flera gånger i livet.

Men så här, som jag skrev i åttaårsåldern, finns det väl ingen som skriver idag?

Säg inte det.

Korta meningar och få bokstäver.

Låter som dagens twitterkonton.
.

söndag 8 november 2015

Jo, så heter den visst det!



Nej, inte nu igen! Först dunsade K:et till på tangentbordet och sedan Å:et! Och jag behövde inte ens titta för att se vilka det var ...

Kurre: Nej, där hade du fel, den hette Hjärterön, det är
Åsa: en ö i Bohuslän, precis som det stod i textrem-
- Nej, nu ska vi inte prata om dumma teveprogram, sa jag hastigt. Ska ni inte ha varsin syrlig karamell?

Å: Och filmen hette inte ”Tjejen som gjorde
K: bort sig”, så där hade du också f-
- Eller en seg karamell kanske, jag har sega karameller också. Vassegoda!

K: Utan den hette ”Tjejen som visste för
Å: mycket”. Men Goldie Hawn hade en
K: annan film som hette ”Har jag gjort bort mig
Å: igen?” Och det passar ju bra in på dig för att-
- Nej, ni har rätt, karameller är inte så goda. Men chokladkola då? Ta flera vet jag. Och tänk vad varmt det är för november.

Å: För att man kan ju inte direkt säga att du visste för
K: mycket. Men man kan säga att du gjort bort dig igen!

Och nu steg ett fnissande och fnassande på ett synnerligen opassande sätt från tangenterna K och Å. Det som kännetecknar såväl fnisset som fnasset är att det inte så bra kan kombineras med att hålla koll på om bloggare smyger fram långa fingrar mot avbloggningsknappar för att blogginlägg ska säga phuitt och ta slut.

Varför denne bloggare smög fram ett långt finger mot avbloggningsknappen så att blogginlägget sa phuitt och tog slut.
.

fredag 6 november 2015

Hallå där, så heter inte ön!



Satte mig tillrätta i den röda fåtöljen. Skulle se Skavlan. Han satt och pratade med Goldie Hawn. Hon som gjorde alla de där filmerna om ”Tjejen som gjorde bort sig” och allt vad de hette. I Sverige hade hon varit, fast för länge sedan, sa hon. Var tillsammans ett tag med en svensk som hette Bruno. Då sträckte jag på mig i fåtöljen. Jojo. Det måste ju var Bruno Wintzell, det. Han som kom från Blackeberg. Precis som denne bloggare. Jag nickade förnumstigt. Där visste jag allt något som Skavlan inte visste.

Utan att nämna vad han hette mer än förnamnet, fortsatte hon att berätta att de brukade åka till en ö på västkusten. Och så nämnde hon namnet på ön. Jag nickade ännu förnumstigare. Denna halländska ö känner man ju till! Men textremsan! Vad gjorde den! Vad påstod textremsemakaren att ön hette? Hjärterön? Vafalls! Jag  - en inbiten hallänning (nåja, jag har ännu inte flyttat dit) - fällde monokeln i harm! "Textmakarn som gjorde bort sig", så kan man med förlov hävda! Har hen inte minsta begrepp om Sveriges geografi?

Hjärterön, fnyste med förtrytelse denne bloggare, och drog sig till minnes hela det långa epos med vilket den välkände skalden besjöng denna saltstänkta ö: 

Mot havet vetter ön.
Över stränderna skvätter ön.
I vik efter vik fortsätter ön.
Den är jätteskön.
Men vad hetter ön?
Jo, Getterön!
.

onsdag 4 november 2015

Alingsljus



Man kan gå längs Magasinsgatan och nästan i hörnet till Södra Strömgatan ligger den första, Ljungblads. Deras Hawaii är fin. Därifrån kan man gå tvärs över Magasinsgatan till Lilla Torget. Som är alldeles intill Stora Torget, en liten bro leder dit. En liten bro som skiljer torgen åt, eller förenar dem, vilket man vill.

Vattnet under bron är Lillån. Den rinner ända bort till Taubeska Huset och sen tvärar den av mot höger. Taube har besjungit stan, när han sjöng om Florindo. Och Gulllberg när han diktade om Boye. Guldlöv bepudrar trottoarer och gator och lyser knallgula och röda och orange och kvällsblå i ljuspromenaden genom stan. Här börjar universum, här är starten. Längre ner på den långa Färgaregatan går en agentrulle på Saga.

Därborta på Drottningatan ligger den andra, Ekstedts. Där tronar på diskarna kanelbullar som vet att de är godast på jorden. Men här mitt fram i hörnet mot Torggatan ligger den tredje, Ringen. Dit går jag in och sätter mig med pyttipanna och te och skrivdon.

När jag kom var det tomt. När jag tittar upp är det fullt med folk. När jag tittar upp igen är det tomt igen. Jag reser mig. Våfflorna betalade jag aldrig, vad kostar ...? Ingenting, det bjuder vi på förstås, det är ju måndag och allt.

Är det kullersten överallt i stan. Ja det är det. Mellan trottoar och gata är det mjukt. I bokhandeln vid Stora Torget står en fåtölj i ett hörn. När man sitter i den kan man sträcka ut handen och håller då i Nessers 9 dagar i Berlin. När man sätter tillbaka den märker man att man läst första kapitlet.

Torgen därute. Som folk ungefär. Folk som är långt bortifrån och tänker annorlunda och ser annorlunda ut. Och folk som är härifrån och tänker som vi och ser ut som vi. Och en liten bro emellan. En liten bro som skiljer folken åt.

Eller förenar dem. Vilket man vill.
.

torsdag 29 oktober 2015

Läggdags



Föräldern satt vid sängkanten för att natta barnet. Läs för mig, bad den lilla. Jag tar väl den nya ABC-boken, tänkte föräldern då. Loggade in och började läsa.

App
Bredband
Chat
Datasupport
E-butik
Fejan
Gigabyte
Hårddisk
Instagram
Jämförandedata
Kretskort
Laptop
Molntjänster
Nättroll
Operatör
Padda
Qvalitetspool
RAM-minne
Surfplatta
Twitter
Usb-sticka
Visselblåsare
Webbmodul
Xperia
Youtube
Zzzzz

Ja, barnet hade redan somnat. Det var bara Å, Ä och Ö kvar, men de hade ju försvunnit. Bortrationaliserade.

Föräldern vek ihop hårdplasten om bildskärmen och tassade ut. Stannade i dörren och tittade tillbaka på barnet som låg i sängen och sov ihop med en gul nalle med slitna öron och en nos av garn.
.

tisdag 27 oktober 2015

Jag - en gatukramare



Gatunamn har alltid haft en fascination för mig.

Hur kommer namnen till? En variant är att man kör med samma motivkrets i ett och samma område. Det är nog förorter jag tänker på då. I Blackeberg där jag växte upp var det nordiska författare. Gatorna där hette saker som Grundtvigsgatan, Holbergsgatan, Kaj Munks Väg, Drachmansgatan, Ibsengatan, Sigrid Undsets Gata och Wergelandsgatan. 

Men ingen Laxnessbacken eller Sillanpää Gränd, när jag tänker efter. Så ”nordiska” blir väl för vitt. Säg norska och danska.

Och det blir en rätt trevlig hemkänsla när man namnsätter gator så här. En del av dem hade lite knepig stavning, ser jag nu. Men det beredde ju inga problem, det fick man i sig med modersmjölken. Jag bodde ju aldrig på Gruntviksgatan, utan hela tiden på Grundtvigsgatan.

För ett antal år sedan var jag på vampyrvandring i Blackeberg. Det vill säga, man samlades på torget och gick runt i Blacken till de platser som beskrivs i John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”. Med på vandringen kom folk av kategorin Blackenkramare som var rädda att verka sentimentala och därför låtsades vara vampyrkramare. Och kategorin vampyrkramare som var rädda att verka för barnsliga och därför låtsades vara Blackenkramare. Och mellanformer mellan dessa. Så torget svämmade nästan över av folk. 

Om alla hade spetsiga hörntänder minns jag inte.

Men inne i städerna har man en helt annan namngivningsmodell. En gata utanför en station heter alltid Stationsgatan. Eller Hamngatan om den ligger vid hamnen. Namnen ger sig liksom själva. Och så behöver personalen på deras Namngivningsverk inte vara så överdimensionerad. Det räcker faktiskt med en lätt tränad schimpans, en stadskarta och en stämpel. 

Eller varför inte en inlånad namngivningsexpert från Manhattan. ”Få se, vad ska vi döpa den här gatan till? Varför inte Första Gatan? Det blir bra. Och den här då? Det var svårt. Nu vet jag: Andra Gatan!”

Gatunamn i städer är inte oviktiga. De är som stadens spegel, dess logga, det första en besökare ser. I Prag när jag går omkring sjunger gatorna för mig när jag tittar på skyltarna. Likadant i Lissabon. Möjligen också för att tjeckiska och portugisiska är coola språk. 

Av vilka jag hajar nada.

Gammal som gatan, heter det. En av de äldsta gatorna i Stockholm är Nygatan i Gamla Stan. För säkerhets skull finns två stycken, Stora Nygatan och Lilla Nygatan. På Söder finns också Nytorgsgatan, den som leder fram till Nytorget där stans bästa glass finns. Och gatan som går ner till Nybroplan där Dramaten ligger heter Nybrogatan.

Som upplagt för att en turist står med två biljetter i handen vid Margareta Krook och förgäves väntar på kompisen som irrar runt efter stans bästa glass på nygatorna i Gamla Stan.

En samfällt skrockande stiger då över stan från Kungliga Namntilldelningsverket.

Nästan överröstande de allestädes närvarande gatuborrarna och grävskoparna i stan. 
.

måndag 26 oktober 2015

En ny flyktväg



Jag tar alltid mördartrappan.

När jag går fram och tillbaka till jobbet alltså. Trappan och mördarens flyktväg och allt det där ligger av en händelse precis mellan T-banan och mitt jobb. Det är ofrånkomligt att inte tänka på det där ibland, det som hände den 28 januari 1986. T ex häromdan när jag gick från jobbet sent.

Johannes Kyrkogård såg extra mörk ut då, så jag tog inte den vägen till stationen. Gick Regeringsgatan fram i stället, sen höger in på David Bagares väg, kom fram till Malmskillnadsgatan. Och där stupade trapporna ner till Tunnelgatan. Jag hade precis följt mördarens flyktväg, fast i motsatt riktning.

Jag stannade till där. Såg mig omkring. Mördaren som just gjort dådet kommer alltså springande uppför trappan och fortsätter, enligt utredarnas teori, rakt över Malmskillnadsgatan och neråt David Bagares gata. Helt nipprigt. Han flyr ju, skulle kunna ha någon efter sig. Då springer man inte rakt fram när man kommit dit upp, då syns han ju som allra bäst och längst för en förföljare.

Men alla vittnen då? Som placerar honom på David Bagares gata? Ja, enligt de vittnena är den vi letar efter 175 cm eller 190, i 30-årsåldern eller möjligen runt de 50 och rör sig vigt och atletiskt samtidigt som han rör sig klumpigt och haltande. Leif GW Persson har i sin trilogi ”En pilgrims död” elegant stuckit hål på den idén om flyktväg.

GW hävdar att han i stället tog till höger direkt när han kom upp till Malmskillnadsgatan, fortsatte en rätt kort bit till trappan ner till Kungsgatan där han kunde försvinna i vimlet. Men den trappan är ju smal och lång, har minst 90 trappsteg. Med en husvägg till höger om sig och en hög mur till vänster. Han hade varit fast som i en råttfälla, om en eventuell förföljare dykt upp.

Och skulle det vara den första instinkten hos denne kortlånge unggamle atletiske haltare, direkt efter mordet, att han vill gömma sig bland människor? Inte att han vill gömma sig i mörkret? Så finns det nåt sånt där? Andra hållet då, till vänster i stället för höger, när han sprungit uppför mördartrappan? Jag tittar dit. Och rakt in i Johannes Kyrkogårds ruvande mörker.

Återigen har jag löst ett fall som t o m professorer gått bet på. GW, stoppa ner penningpåsen igen. Jag tarvar ingen dusör. Den här bjuder jag på. 
.

Blandat 2



- Vad gör ni i adeln nuförtiden?
- Vi betalar 150 kronor om året och sköter om Riddarhuset.
- Har ni inte gemensam städdag?


Sitt ordentligt och väg inte på stolen. Uppmaning till kungen: Väg inte på tronen.

Akademien startade med två tomma stolar och nu har den redan arton.

Om man vill bli medlem av Svenska Akademien kan man ringa upp den. ”Det är många som ringer oss just nu”, svarar en röst, ”Ni är placerad i kö. Det är arton före”. Väntar man tillräckligt länge så säger dom att det är sjutton före. Då är man invald.

Undrar hur folk hade det före Big Bang, och vad de tänkte på.

 - Alla kulturella institutioner har vänföreningar. Handarbetets vänner borde ha en vänförening som heter Handarbetets Vänners Vänner.
- Varför finns inte Handarbetets Ovänner?
- Ja, och Handarbetets Ovänners Vänner respektive Handarbetets Vänners Ovänner.
- Det blir fyra föreningar. För Handarbetets Ovänners Ovänner kan lika gärna tillhöra Handarbetets Vänner.

- Hej, vad gör du nuförtiden?
- Icke-linjära partiella differentialekvationer. Du då?

Jag har aldrig haft nån framtidstro, men jag tror att jag kommer att ha det.

Min pappa arbetar inom försvaret - han är generalmajor.
Min pappa arbetar också inom försvaret - immunförsvaret.

Hur man ritar en cirkel.
Tag en passare.
Tryck ner spetsen och för runt stiftdelen.
Avsluta med fyrkant.

Jaså, här ligger du och solar dig.
Ja, jag solar plexus.

I Sverige händer inget på natten.
Jodå, det kommer bilar som äter upp sopor.
De kommer tidigt på morgonen.

Vi lever i ett överflödssamhälle. Det finns alldeles för många sorter av allt som det finns för mycket av. Vi har bilar som går fortare än vi någonsin kör. Vi har bilar som går längre än vi någonsin ska till. Man siktar på Malmö och så plötsligt är man i Barcelona och så får man åka tillbaka. 

Det är så mycket snack om mottagning hela tiden. Jag blir nervös. När jag först fick en mobiltelefon gick jag hem och klädde upp mig. Hade snittar och allt men ingen kom.

När man tömmer papperskorgen på datorn, var töms den någonstans?


Jahapp, då var man tillbaka då. Stadsmissionen förbarmade sig över alla mina Blandaren, fast de var i stora A3-format, knepigt i bokhyllor. Så nu är de väck allihop! Oj då, här har visst en av dem spillt, ser jag, lite text har runnit ut. Nån från -98. Nåja. Det må väl vara hänt. 
.

söndag 25 oktober 2015

Blandat 1



Rensar och grejar inför flytten om cirkus fem veckor. Tittta där, längst ner i en låda i källaren! En hel hög gamla Blandaren. Den där tidningen från KTH som kom ut två gånger om året, Vårblandaren och Gåsblandaren. Ibland skaffade eller fick jag båda. Roliga. Men rensa var det. Tjoff ner med alla i en säck. Och i väg med dem till Stadsmissionen. Får återkomma till bloggen sedan.

Nuförtiden måste man dubbelklicka på på en kulspetspenna för att få den att fungera.

- Jag har undrat ibland - om man sågar av en älg hornen - skulle han känna det som en lättnad då? Eller skulle han känna en saknad?
- Dom fäller väl dom varje år?
- Men om man sågar av dom tror jag att det gör väldigt ont.
- Nej jag tror inte det. Man sågar bara bort dom torra grenarna.

Harar, fäller dom öronen på vintern?

Hur kommer det sig att man skjuter älgar utan rättegång?

Jag tycker att det är så grymt att koka kräftorna levande, så jag jag fryser in dom först.

Ingen snigel är mördare förrän den är dömd.

Det finns krogar som bara serverar häst.
Så kor göre sig icke besvär.

- Hur fort springer en häst nuförtiden?
- En och femton.
- Hur fort sprang hästarna på Jesus tid?
- Lika fort som man cyklar.
- Hur fort kunde man cykla på Jesus tid då?
- Ja, hur fort cyklar en häst?

Vad är du bäst på?
Ja, jag jobbar alltid bäst i alla grupper när jag jobbar ensam.
Det kan vara lite jobbigt för mig att jobba i grupp för dom andra tycker att jag är bäst.
Jag jobbar bäst i grupp när jag får vara i fred.
Jag trivs bäst med dubbla löner.

Han var inget vidare i IFK Göteborg men han tog sig i Häcken.

Är det inte dags att ta ner den här hysterin kring Leonard da Vinci? Han kunde ju allting, påstås det. Det kan inte stämma. Han måtte ha haft ett kollektiv omkring sig. Leonardokollektivet. Det måste ha varit olika som kunde olika. En kunde måla, en kunde skulptera, en kunde spela spela basfiol och en flöjt. Och en kunde dansa bomfaderalla lej.

En gång kom det en kille i Jaguar.
”Vilken snygg bil”, sa jag beundrande.
”Vill du åka?” sa han.
”Åka?” sa jag, ”då ser jag ju inte hur den ser ut längre”.

Alla hus borde ha ett likadant hus mitt emot, så att man vet hur det ser ut där man bor när man tittar ut.

lördag 24 oktober 2015

Hjälpa lokalt



Kvinnan hade redan sjunkit två gånger. Bara någon meter kvar. Med sista flämtande orken sträckte hon upp handen. Mot den unge prydlige mannen på bryggan.

- Help sir! Take my hand!
- Who are you? Where do you come from?
- Syria. Please! Will you help me?

Ledaren för det tredje största partiet tog inte hennes hand. Men förklarade:
- Of course we will. Just swim back. Then we´ll help you in Syria.
.

fredag 23 oktober 2015

Fredagsmys



Fredag i dag. Då ere sånt där fredagsmys,

fredagsgos,

fredagsljus,

fredagslus,

fredagsmus,

fredagsbrus,

fredagsrus,

fredagsrys,

fredagsfrys,

fredagsfrus

fredagshus,

fredagshyss,

fredagsvyss,

fredagskyss,

fredagskrus,

fredagsjuice,

fredagsjust,

fredagsnyss,

fredagsnys,

fredagsblues,

fredagspuuh

eller vad det heter.
.

tisdag 20 oktober 2015

Gerhard, Eriksson och Jansson



När Little Gerhard spelade in Buena Sera behövde de en bild till skivan och då använde de en fontän i Vällingby, han stod på knä och höll en kvinna i handen, som om han skulle fria ungefär, och kvinnan skulle vara Angelika Gylling men hennes sjuåring fick ändrad tid hos tandläkarn just då, så det blev Siv-Maja Eriksson som var yngsta syrran till producenten som fick ställa upp och drog på sig en sjalett om det stavas så som var röd eller gul och en fin klänning för det var ju ändå ett foto och fotot blev fint och liksom ett med hiten där konvolutet låg på skivdiskarna och Little Gerhards Buena Sera var en megahit den sommaren, den svepte med sig det nya Sverige, för stjärnorna däruppe i himlen förstod att förse Little Gerhard med hes röst, det finns särskilda stjärnor däruppe som ser till att det är hes röst i strupen på en del människor, för att raspa ner det från det fulländade gör det fulländat, ta t ex Ludde Armstrong, Bob Dylan, Evert Taube, Ella Fitzgerald, John Lennon, Håkan Hellström, Johnny Cash, Little Richard, det finns en stjärna för varje strupe däruppe och i så fall också för Louis Prima för han spelade in Buena Sera först men den blev inte så värst stor i Amerika för där finns ju så mycket, inte så stor som Little Gerhard blev i Sverige med samma låt, Sverige är ju mycket mindre så om man sänker en sån låt ner i Sverige så blir den större förstås, och namnet Little Gerhard är ju inte så konstigt, man heter så i Västmanland, Gerhard i efternamn, det är ju bara att ta Karl Gerhard, fast han inte var från Västmanland och Little i förnamn det hade ju också Little John i Robin Hood och Little Joe i Bröderna Cartwright och jag hoppas och tror att Siv-Maja Eriksson och Little Gerhard fick en lenmjuk Janssons Frestelse efter plåtningen fast Siv-Maja nös flera gånger så hemskt förkyld hon var den här dagen, men utöver stjärnor som ger hesa strupar däruppe finns det planeter som är stora diamanter och planeter som är av kork fast större och jag minns klart att Siv-Majas kappa var röd, om inte gul, nej röd var den och Angelikas sjuåring stod där lite i bakgrunden ändå för det visade sig att tandläkarn hade stängt när allt kom omkring och hon tittade upp och den hesa strupen kom ner och buena sera buena sera signorina, it is time to say goodnight to Napoli.
.

lördag 10 oktober 2015

Nyhetssammanfattning



Liechtenstein, som inte har någon egen fotbollsliga i landet, lyckades med konststycket att skrapa ihop elva spelare i EM-kvalet mot Sverige, efter att taxichaffisen och korvgubben fått bilda mittbackslås. Detta skakade som väntat Sverige. T o m en målvakt hade Liechtenstein på plats, vilket Zlatan var oförberedd på när han rullade en lös straff mitt på målet.

KD:s högerbreddare Ebba Bush den yngre skickade en passning rakt till Gimme Påkesson på ståplatsläktarn, så att han kunde komma in och styra spelet på planen igen, som vågmästare. På frågan varför hon nu bjuder in rasisterna till köttgrytorna igen, svarar hon att de var’nte typ så, utan bafatt hon tyckt ända sen DÖcember att allt va så oDÖmokratiskt och de.

Volvo betyder jag rullar. Volkswagen betyder jag fuskar.

Efter avgående FIFA-chefen Sepp Blatter har nu också påtänkte efterträdaren Michel Platini avstängts pga att även han misstänks för mutor, bestickning, fiffel och båg. Tjänsten som ny FIFA-chef med lämpliga kvalifikationer är därmed en öppen fråga igen, men det ryktas att avgående Volkswagen-chefen Martin Winterkorn ligger bra till.

Den värsta flyktingkatastrofen sedan andra världskriget har idag fortsatt att växa, eftersom civilbefolkningen i Syrien flyr för sina liv, beroende på att president Bashar al-Assad fortsätter sitt blodbad på sin egen befolkning, vilket han kan göra eftersom han får vapen och militärt stöd från Putins Ryssland, vilket Putin ostört kan ägna sig åt eftersom han kan ge sitt veto i FN:s säkerhetsråd så fort något västland knystar om att ingripa, så att Putin av diktatorpolaren al-Ashad kan få en flygbas på strategisk plats i Syrien, eftersom Putin i sitt Napoleonkomplex vill återupprätta Ryssland som en superstat med sig själv krönt som Den Störste Av Alla, oavsett hur många lik han behöver kliva över för att nå dit. En vanlig dag i världen med andra ord.

Och Sara Danius, Svenska Akademiens ständiga sekreterare, meddelar att årets nobelpris i litteratur går till den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, som bl a skrivit Bön för Tjernobyl och Kriget har inget kvinnligt ansikte.

Och solen bröt fram genom molnen.
.

onsdag 7 oktober 2015

Spol spol spol



Min gamla skolkamrat Stevie berättade en gång om ett jobb han haft, kanske ett sommarjobb eller så. En kamrer där hade ofta lite småhemliga papper, som han måste förstöra.

Han klippte först sönder pappret ifråga. Ser du att jag klipper sönder det? Stevie nickade. Och så gick kamrern till toaletten och spolade dessutom ner pappersbitarna där. Ser du nu att jag spolar ner bitarna? Stevie kunde bara nicka en gång till. Spol, spol, spol, sa kamrern medan pappersbitarna virvlade runt i skålen och försvann. Om kamrern på något sätt fick Stevie att upprepa även detta minns jag inte.

För efter det där med spol spol spol slutade jag nog att lyssna. Ett fascinerande scenario började spelas upp i mitt inre.

Vd: Nå, kamrer Enoksson, förstörde ni det komprometterande dokumentet X25 i går?
Kamrern: Jadå, jag rev det i småbitar.

Vd: Rev det? Vafalls? Vad hände med bitarna då?
Kamrern: Jag spolade ner dem i toaletten.

Vd: Är ni säker på att ni verkligen spolade ner dem? Om inte, kunde ju vem som helst som kom in efter er ha fiskat upp dem och pusslat ihop bitarna igen, med ödesdigra följder för företaget.
Kamrern: Nejdå, jag spolade ner dem ordentligt.

Vd: Hur kan ni vara så säker på det? Ni kanske bara tänkte spola, men gjorde det aldrig.
Kamrern: Jo, jag spolade. Stevie här är mitt åsyna vittne.

Vd: Såg verkligen herr Stevie att sagda pappersbitar spolades ner?
Stevie: Jodå, med mina egna ögon, och samtidigt som kamrer Enoksson spolade ner dem sa han spol, spol, spol.
Vd: Ja, i så fall så. Det avgör saken. Något som spol spol spol går ju ingalunda att inbilla sig bara. Det övertygar mig om att de pappersbitar ni båda säger virvlade ner och försvann, verkligen virvlade ner och försvann. Kamrer Enoksson, företaget är räddat, ni kan emotse en försvarlig dusör härför.

För Enoksson var det pappersbitar, för mig idag är det låsa ytterdörren.

Jag stänger dörren, famlar upp dörrnyckeln, börjar gå nerför trappen, stannar plötsligt mitt i steget. Låste jag verkligen, var det inte bara att jag tog upp nyckeln och sen stoppade ner den igen? Denna gnagande lilla osäkerhet. Kan jag verkligen vara säker på att jag låste?

Så jag går upp igen, får fram nyckeln, känner på dörren, javisst är den låst, stoppar ner nyckeln och går ner igen. Och vad är det som hindrar mig att då stanna mitt i steget och tänka: hur var det nu, låste jag verkligen, eller var det bara nåt som jag liksom tänkte? Nejdå, jag kände ju på dörren och den var låst. Fast hade jag inte nyckeln i handen då, jag kan väl inte ha låst upp i stället?

När man står i trappen är ju trappen verkligheten, inte dörrlåsandet. Då finns det ingen koppling till vad man gjorde vid dörren förut, mer än ett flytande minne. Trapphusmaran har överlistat en, inte ens spol spol spol hjälper.

Men jag har kommit på ett sätt att vaccinera mig mot detta. Så här. Jag nyper mig bara hårt i örsnibben precis när jag låst, går nerför trappen, fryser till mitt i steget, låste jag verkligen nu, känner smärtan i örsnibben, hur kan jag ha ont där, jo jag nöp ju mig när jag låste. Beviskedjan är oantastlig. Trapphusmaran löses bara upp, virvlar ner och försvinner. Jag behöver inte gå upp igen och känna på nån dörr utan fortsätter lugnt nerför trappen, småvisslande som ett cykelbud i en pilsnerfilm. 

Med nynupen örsnibb.
.

onsdag 30 september 2015

Om jag varit kines



Utetrappan härutanför har nåt som ser ut som vildvin, vindlar hela vägen ner längs ledstången och lyser rött som blod. I dag är det, sånär som på en vecka, ett halvår sedan jag rasade handlöst nerför den trappan med huvudet före.

Låter kanske lite halsbrytande att beskriva det på det sättet. Men kunde ju också ha blivit det.

Hur är läget nu då ett halvår efteråt?

Ja, det som återstår att bli bra i begränsar sig till vänster hand. Men den har på den här tiden förvandlats från en vedklabb till något som mer och mer påminner om en vanlig hand. Bara några fingerleder här och var som ännu inte hajat galoppen. Jag kan t ex inte knyta handen. Än. Men jag jobbar på´t.

Att vi ska flytta om två månader har varit finemang för handen. Har blivit en massa kånka, flytta och röja i grejor. Då glömmer man helt att särbehandla någon av händerna, båda behövs ju fullt ut. Så vänstern har bubbat och röjt och trivts lika mycket som högern.

Och så har jag ätit mat också. Äta är utmärkt träning för vänsterhänder. Vi håller ju i gaffeln på ett sånt bakvänt sätt när vi äter här i västerlandet. Det har jag tränat på. I början var det nästan hopplöst. Gaffeln halkade hela tiden ur den förtvivlade vänsterhanden. Men bättre nu. Träning nöter ner motstånd. Vid ett middagsbord är det inte längre uppenbart att den där vänsterhanden en gång varit en vedklabb.

Om jag varit kines hade jag inte varit lika bra i handen nu. För kineserna för skickligt in maten i munnen via pinnar, men bara med höger hand. De inser ju inte alls vitsen med att hålla i en gaffel på ett bakvänt sätt som vi. Och då hade jag blivit bestulen på vänsterhandsträningen.

Eller om jag varit bördig från USA. Vid matborden där ligger ju vänstern nere och bara tittar på när högern skyfflar in. Över huvud taget ligger vänstern mycket nere i USA.

Men min skadade hand blir alltså allt mindre skadad, närmar sig mer och mer högerhanden i styrka och finmotorik.

upplever inget
handicap
för snart kommer vänster
hand i kapp
med höger hand


Nu denna dag då september kommer ikapp oktober. Eller om det är tvärtom.
.

måndag 28 september 2015

Bergsundsstrand



jag slog igen soffan som en
bildörr

kuddarna röda
av tusen och en natt

stack in huvudet
i glasskåpet
där glashimlarna fanns

om jag höll kvar
huvudet därinne
var jag en
icke levande

om jag drog
ut det
skulle jag dö

jag kunde se i mil
i mina ögon

tjugo meter
från hörnet där
Moldau är nu

stannade jag alltid
och vinkade

jag visste
hon kunde se mig
från fönstret

mormor hette hon
.

lördag 26 september 2015

I hängmattan: Millennium



I den gungande hängmattan håller jag nu i en en ny bok. Millennium 4. Fast när jag tittar på mina händer finns där ingenting. Bara luft. Och så är det. Millennium 4 är luft. Den finns inte. Stieg Larsson skrev tre böcker i Millennium-serien och därefter dog han. Så någon fjärde kan det därför inte bli.

Oavsett hur mycket Norstedts kallar boken för "en fristående fortsättning" på Millennium-böckerna, så är det ingen fortsättning.

Jag har dock inget problem med att Norstedts gör så här, utnyttjar Stieg Larssons nimbus och plockar fram en spökförfattare, eller vad vi ska kalla honom, för att skriva 4:an. Man måste ju inte köpa boken. Och hysterin över världen är rätt fascinerande, överallt ligger boken i försäljningstoppen och spökförfattaren går från segerintervju till segerintervju. Världen vill ju bedragas. Det är som om man lite till mans ändå tänker sig att Stieg Larssons hand har stuckit upp ur graven ett tag och skrivit en story till. Eller att hans ande på något sätt fortplantat sig till spökskrivaren eftersom Stiegs familj sagt ja till projektet. Ungefär som evangelierna skrev under gudomlig inspiration.

Beskyllningarna om cyniskt utnyttjande bara för att tjäna grova pengar, avfärdar Norstedts med att alla intäkter går till välgörande ändamål. Och det kan ju vara sant, men är ovidkommande. För det enorma PR-värde som både förlag och spökis nu kan gotta sig åt i hela västvärlden går inte att mäta i pengar.

De har fått beskyllningar om gravplundring också. Men det är överdrivet, tycker jag. Stieg Larssons namn och hans tre Millennium-böcker förblir intakta och oanfrätta oavsett hur många låtsas-Millennium-böcker som kommer att ges ut.  

Jag har inget problem med vare sig förlaget, spökisen eller den påhejande familjen. Det knäppa i det hela är att världen går på det. Det är ju bara en deckare, en enda av den ocean av deckare som hela tiden pumpas ut i världen hela tiden. Den kanske är bra, den kanske är mycket bra, det är ovidkommande, det är ju inte av det skälet världen går crazy över detta. Det är för att alla så gärna vill låtsas att här kommer en ny bok i Stieg Larssons världsberömda serie.

Jag skriver ”spökisen”. Vad han heter vet jag förstås, det är svårt att undgå, men det förtiger jag så gärna och hängmattan håller knirkande med mig. 

Men för det efternamn han har
har jag en väldig respekt kvar.
Fast då tänker jag på hans far.
.

fredag 25 september 2015

I hängmattan: Wittgenstein



Indiansommar, eller om det är Brittsommar det heter, i alla fall sol och kanske en sista gung i hängmattan.

Vältrande ur densamma går jag på shopping och i en second-hand-affär gör jag ett fynd. En bok som heter ”Wittgenstein”. Just det, tänker jag. Ludwig Wittgenstein har jag ju sen länge haft i bakhuvudet att man skulle stifta närmare bekantskap med. Varför just honom vete fåglarna. Nåt infall hos mig bara. Jag kan inget om hans idéer. Det lilla jag vet kan rymmas i en tesked: att han är en tysk filosof. Men här har jag nu chansen att få veta mer.

Jag köper boken och installerar mig i läsläge i hängmattan och redan på första sidan ser jag att mina kunskaper om Wittgenstein är 50 procent fel. Han är österrikare.

När jag läser vidare, står där mycket om hans familj. Han var begåvad med sju syskon, som alla var begåvade. Ludwig ”ansågs i barndomen vara den minst begåvade av syskonen”, skriver Gunnar Fredriksson, som alltså är författare till boken, det glömde jag visst att säga.

Hermine, äldsta syrran, tecknade och målade. Helene var musiker. Margarete var politiskt radikal och kände Sigmund Freud.
Hans, den äldste brorsan, spelade violin, orgel och piano, for till Amerika och tog sitt liv. Kurt, briljant pianospelare, blev kavalleriofficer och vid nederlaget 1918 sköt han sig. Rudolf var litterärt begåvad och nervös, en kväll gick han in på en ölhall i Berlin och begick självmord genom att dricka ett glas mjölk som han hällt cyankalium i. Paul, den fjärde brodern, förlorade högerarmen under första världskriget men fortsatte sin karriär som pianist och musiklärare med en arm.

Apropå det, när Ludwig Wittgenstein gick i realskolan i Linz gick en annan elev där, som var född samma år och samma månad som han, men ansågs obegåvad och fick gå två klasser under Ludwig. Den eleven, som han aldrig kom att träffa, tog också sitt liv. Tyvärr väldigt mycket senare. Hans namn var Adolf Hitler.

Gunnar Fredriksson säger i boken att han inte ger anspråk på att förstå Wittgensteins filosofi. Varpå han ändå försöker beskriva den. Jag å min sida säger att jag inte gör anspråk på att förstå Fredrikssons beskrivningar, men en tes fastnar i alla fall i min arma huvudknopp.

Wittgenstein säger att filosofins uppgift är att genomskåda de filosofiska bryderierna tills de upphör att oroa oss. Problemen ska inte lösas, utan upplösas.

Jag skyndar mig att stänga boken på sid 36, väntar med att fortsätta de 250 sidorna ut. För den tesen kan jag greppa.

Lille Ludwig, minstingen i den åtta barn stora syskonskaran, av Bertrand Russel kallad ”det mest fulländade exempel jag känner till på vad man traditionellt uppfattar som ett geni”, han ville inte att vi människor skulle grubbla på obegripligheter.

Här kommer lilla Ludde
hå hå ja ja
bärande på en kudde
hå hå ja ja.
Alla små huven rymmer
hå hå ja ja
onödiga bekymmer
hå hå ja ja.


Sen kan man vända sig om lite bekvämare i hängmattan med boken över ansiktet och somna om.
.

tisdag 22 september 2015

Under bar himmel



Är universum oändligt? Det går ej fantisera.
För en katt som snor runt i sin egen svans
måste ändå ha början och slut någonstans.

Är universum ändligt? Det är emot naturen.
För en mur förutsätter nånting bortom muren
och ett universum kan ej vara flera.

Ändligt? Oändligt? Är det ingendera?
Hur kan då alls någonting existera?

Och himmelens alla skrattande stjärnor
lyser på myrorna i våra hjärnor.
.

måndag 21 september 2015

Kurre & Åsa och Varberg (forts)



Jo, det var så här, började jag, och tittade ner på de säkert sprickfärdigt vetgiriga små som stod på var sin tangent på skrivbordet, att Maria erbjöds ett sprillans nytt jobb i Göteborgstrakten. Så då köpte vi en lägenhet i Varberg, så slipper hon pendla 50 mil från Stockholm varje dag. Vore lite opraktiskt.

Och Varberg har vi varit i många gånger och sagt på skoj att ska vi nån gång flytta från Stockholm så blir det till Varberg. Skojet blev verklighet. Nu har vi sålt lägenheten i Saltsjöqvarn och flyttar till Varberg i början på december. 

Jag tittade ner för att se om de var med så långt. Och klokt nog hade de lagt sig ner för att kunna lyssna bekvämare. Åsa tvärs över Å med huvudet på P och fötterna på cirkumflextecknet. Och Kurre tvärs över K med huvudet på J och fötterna på L.

Vad som finns i Varberg? Jo, kullerstensgator, torghandel onsdagar och lördagar, ett fint kulturhus som heter Komedianten, en fästning från 1200-talet med riktiga vattenfyllda vallgravar, en lummig park som heter Societetsparken, ett museum med Bockstensmannen från 1300-talet, Sveriges bästa komedigrupp som heter 123 Schtunk, en lång strandpromenad längs Kattegatt från Kallbadhuset till Kurorten.

Några frågor på det? Jag kikade ner på de två. De låg med slutna ögon, så där som man gör när man ligger helt avslappnad för att kunna suga i sig varje ord.

Och hur är det havet, så löd er tredje fråga. Jo, det är lite salt. Eller om det heter bräckt. Och så finns det segelbåtar på det. Och så kan man gå längs havet på strandpromenaden till Kurorten och t ex ta sig ett tångbad.

Och så undrade ni ju om det finns människor där. Ja, vi har bara varit där på somrarna och då var det knökafullt med turister, framför allt på torgdagarna onsdag och lördag. Men det finns väl förmodligen folk där även på vintern. Det får vi ju se när vi kommer dit i början av dec-

Det omisskännliga ljudet av snarkningar steg nu från skrivbordet. Kurre och Åsa drog riktiga Stockholmska timmerstockar. Varpå jag böjde mig ner och Varbergs-varsamt återbördade dem till pennan.
.

fredag 18 september 2015

Kurre & Åsa och Varberg



Nu är det klart! Att vi flyttar till Varberg. Någon av de första snöskimrande dagarna i december går flyttlasset-
Duns! Kurre stod på skrivbordet. Duns! Och Åsa.


Kurre: - Va? Flyttar du? Vad
Åsa: - händer med oss då?
Ja, ni följer ju med så klart. Varberg är-


Å: - Får vi följa med? Va
K: - bra! Var ligger Varberg?
Ja, alltså det ligger ju söderut-


K: - Söderut? Men jag har ju inte köpt nån
Å: - baddräkt än och solbrillorna har pajat ...
Vänta lite, långt söderut ligger det inte. Det är samma väder som här. Men en 50 mil söderut är det nog. Och vid havet. Fast ett annat hav än här.


Å: - Men varför till Varberg?
K: - Vad finns där?
Å: - Hur är det havet?
K: - Finns det människor där?
Sätt er ner nu lite, båda två, så ska jag berätta.

Och Kurre satte sig ner på K:et på skrivbordet. Och Åsa på Å:et.

Och jag började berätta.

(forts i nästa inlägg)
.

lördag 12 september 2015

En Liljeholmen



En Liljeholmen

Balunsas kum värsta feelingen.
In überwohnung hojtas gutår.
Dann talgdankas en annan att ceilingen,
maj ceiling, ist nabos floor.


Känner du igen den? Vilken dikt som döljer sig bakom? Då kan du din Ferlin. Det är hans dikt "Infall".

Fast det här är ju en översättning som jag gjort. Till transpiranto. Alltså inte esperanto, som är ett konstruerat internationellt språk, som både talas och skrivs med fastlagda regler som vilket språk som helst.

Utan transpiranto, som även det är något konstruerat, men som bara håller sig inom Sverige, talas aldrig och skrivs bara i tidningen Grönköpings Veckoblad. Och det finns inga fastlagda regler hur transpiranto skrivs. Man har poetisk frihet. Det är som om man har en palett med de vanligaste orden från de vanligaste språken inklusive esperanto och slang, och sen målar man som man vill. Huvudsaken är att läsaren förstår. Och om läsaren vid sin läsning dessutom blir lite glad, har inte skrivaren misslyckats.

Min dikt ovan är alltså skriven i transpiranto, vill jag hävda. När tid och lust faller på mig kommer jag nog att skriva flera. Ett projekt utan jäkt.

Den dikt som ska skina igenom min ”En Liljeholmen” är alltså denna dikt av Nils Ferlin:

Infall

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak är en annans golv.

fredag 11 september 2015

Från järnrör till kulspruta


Riksdagen består av åtta partier. Sju av dem är helt ense om hur man ska jobba som politiker. De tycker att man ska prata med människor för att på så sätt övertyga dem. Det åttonde partiet tycker att det sättet är lite mesigt. De har i stället en väldig förkärlek för våld. Inte officiellt förstås. 

Så fort någon i partiet tappar masken och - på nätet eller på gator och torg - öppet visar sin fientlighet och hätskhet mot främlingar, då agerar partiledningen direkt. De slätar över eller omplacerar personen så han/hon kan dyka upp nån annanstans i partiet eller plockar bort personen helt om de måste. För detta rasistiska parti kan ju inte tillstå att det är rasistiskt. Då kan de ju inte fortsätta växa. Partiledningen pekar stolt på att de har proklamerat nolltolerans mot rasism i partiet. Vilket inget av de sju andra riksdagspartierna har gjort. Och det är ju bara logiskt. Det är ju i det här partiet som alla rasister finns.

Genom åren har nu masken gång på gång tappats av folkvalda i det partiet. T ex i juni 2010. Då var det tre av dem - vi kan kalla dem Knatte, Fnatte och Tjatte - som hånade Soran Ismail med rasistiska och sexistiska tillmälen och beväpnade sig med järnrör. De blånekade till detta tills de fattade att det hela hade filmats. Film som hela Sverige sett är svårt att prata bort.

Knatte, suppleant i styrelsen för partiets Stockholmssektion, lämnade sitt uppdrag. Fnatte, partiets ekonomisk-politiske talesperson, hoppade av och gick ur partiet. Tjatte, den rättspolitiske talespersonen, lämnade sitt uppdrag men dök upp på annan plats i partiet.

Och så där har det fortsatt. Men de har blivit mer och mer högröstade och arroganta. Masken tappas lättare och lättare. Det senaste är deras ledamot för kommunfullmäktige i Åstorp i Skåne. Hon skrev på Twitter så här (ordagrant):
”Danmark och Tyskland drar ner på dagpenningen som asylsökande får men INTE Sverige INTE. Klart att de vill vidare till Sverige. Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta?”

En Twitterläsare ställde då två frågor:
”Vad har du fått dina uppgifter ifrån angående bistånd och stöd i Tyskland? Vad ska personer göra med kulsprutan?”

Hon svarade då (ordagrant):
”Du måste vara extremt dum i huvudet. Härmed är detta ett avslutat kapitel från min sida.”

Detta är alltså en folkvald person för ett riksdagsparti ...
Och vilket parti det är fråga om ger sig självt. Gimme Påkessons parti.

Inför en sådan här öppen grymhet och elakhet av en människa i maktställning blir man bara stum. 

Jag tänker på en dikt jag läste i skolan en gång.



Världens gång

Havet välte. Stormen ven.
Vågorna rullade asklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.

”Ännu kan ni rädda hans,liv, kapten!”
Havet välte. Stormen ven.
”Ännu kan en lina den arme nå!”
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
”Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!”
Jaså.
Havet välte. Stormen ven.


Skriven för 124 år sedan av en 31-årig Gustaf Fröding. Men kunde ha varit skriven i dag.


torsdag 10 september 2015

Måne över Styrsjön


min stamfar höjde sin pokal
och tömde i långa klunkar
för allting gult och blått
och allt han trodde på

nånstans här på Siljans stränder
bodde och drömde han som jag
nu är han kanske mångubben där
och vågornas glitter hans ord:

glöm inte arvet att leva som jag
och försvara det äkta svenska
som är som Dalarnas öppna
ängar öppna för alla

långa korta vita bruna kvinnor och män
och barn och gamla och alla som flyr för sitt liv
öppna er gröna vida famn för dem
och kyss deras stora ensamhet

låt dem vila i er gula sol
låt dem vila i er blåa frihet
och torka deras tårar med er flagga
ni som ännu lever


måndag 31 augusti 2015

Silfverstolpe sjunger ut sommaren



Det inns inga sånger för när sommaren slutar, bara när den börjar. Den blomstertid nu kommer som barnen sjunger så att dörren till den stora ledigheten öppnas. Eller sjöng. Nu kanske den visan utklassats av nåt från Sean Banan.

Men det finns väl ingen låt som stänger dörren till sommaren och öppnar höstens. När augusti blir september. Ingen som jag kommer på i alla fall. Och för de vuxna som jobbar blir det uppstarter, kickoffer och möten, möten och möten för att mjukstarta och slippa börja jobba på riktigt. Sammankomstertid nu kommer. Var det inte du som skulle fixa fikabröd i dag, Sten-Holger?

Nej, jag kommer inte på nån visa, sång eller låt. Bara en dikt. En av Gunnar Mascoll Silfverstolpe och den går så här:

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
en egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva, sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.

.