Uppsats med rött snöre

Lasse är min bäste vän.
Vi leker alltid tillsammans.

Men en dag blev vi osams.
Han ville spela kula, men det ville inte jag.
Vi kan väl spela ishockeyspelet i stället, sade jag.
Nej, du ska alltid ha din vilja fram, så nu är jag inte med dig längre, svarade han.
När jag gick in, sade mor att Lasse och jag skulle bli sams igen.
Då gick jag ut och sade till Lasse att vi skulle spela kula.
Då gjorde vi det.
Och då blev vi sams igen.

Den här fascinerande historien hittar jag längst ner i en koffert, när jag röjer i mina grejer inför flytten till Varberg. Den är betitlad ”Osams” och ligger tillsammans med fem andra liknande epistlar; ”Barnen i vår skola”, ”Flickan, som skulle gå och handla”, ”Min hund”, ”När jag blir stor” och  ”En fin fångst”.

Alla är de skrivna med starkt lutande handstil, så att tre ord fyller typ en hel rad. Känns att läsa ungefär som när en mening = en rad. Man kan riktigt känna hur långsamt det gick att skriva, förmodligen hjälpte en tunga till genom att sticka ut ur munnen och följa med i åkningarna när blyertspennan lämnade en bokstav efter sig. Författaren har nog fått för sig att ”ord” kommer ur ”ordentlig”. Märk det hyperkorrekta kommatecknet efter ”flickan” i en av berättelserna.

Alla de sex sitter ihop. Inte häftade ihop, utan det är ett rött snöre som har trätts genom hålen i pappren och därefter ihopknutits medelst råbandsknop. Såna där häften som slås in i papper med handkraft var antagligen inte uppfunna på den tiden som dessa uppsatser tilldrager sig. För de kallas ”uppsatser”. Det står prydligt skrivet på försättssidan jämte namnet på denne bloggare. Med - självfallet - ett hjärta ritat runt omkring.

Efter varje uppsats står det M.O. i rött. Vilket gör att man i stil med C-14-metoden kan datera detta tillbaka till småskolan, enkannerligen när jag gick i tvåan, för det var då jag hade Majken Olsson som fröken. Hon hade knut i ryggen och trampade hårt på orgelpedalerna och bodde 4 meter från skolan. Ja, det är sant. Så fort man kommit ut från skolområdet gick en liten väg och så fort man gått över den lilla lilla vägen låg ett litet litet hus och där bodde hon. Ibland trodde jag att också rektorn bodde där, för han hette Tage Olsson. Men så var det nog inte, för han tyckte mest om runstenar och hade sträng mittbena. Och så var hon ju fröken. 

En kort analys av ”Osams” då? Vem var Lasse? Ingen aning. Jag hade ingen klasskompis med det namnet. Kan jag ha varit så skrupellös att jag bara hittade på? Det ser inte bättre ut. Men den där pragmatiska konfliktlösningsmodellen känner jag igen, den har jag tillämpat flera gånger i livet.

Men så här, som jag skrev i åttaårsåldern, finns det väl ingen som skriver idag?

Säg inte det.

Korta meningar och få bokstäver.

Låter som dagens twitterkonton.

.