Vi spelade klassmatcher i skolan. Från 1:an till 9:an. Men det var väl de på mellanstadiet jag minns mest, 4-6 klass. Då vi hade Kjellstrand som klassföreståndare. Varje termin kom vi överens om speldagar, så att alla klasser fick möta varandra, och sen blev det en totalsegrare för fyrorna, en totalsegrare för femmorna osv. Vårt lag var ganska bra och vann ofta men inte alltid. Vi kunde förlora mot Boström t ex. Lagen fick namn efter klassföreståndaren.
En lustig grej var att vi kallade de här matcherna för klasskamper. Ja, det var ju en kamp mellan två klasser. Och det hette ju landskamp när två länder möttes. Det var först när vi blev lite större som vi förstod att när Lenin och grabbarna pratade om klasskamp så menade de något annat än att Kjellstrand och Boström skulle drabba samman.
På vårterminen var det klasskamp i fotboll, på höstterminerna i hockey. Fotboll spelade jag ofta, men hockey var nåt man såg på teve. Jag förstod aldrig hur man kunde stå upp på såna där blanka rör. Än mindre åka på dem. De vek sig ju bara.
Som tur var hade vi bra hockeyspelare i klassen. Berra Österberg och Hasse Ramm t ex. Och Benke Larsson, han var ju briljant i alla sporter. Svanis var dock den skickligaste skridskoåkaren, jösses vilken fart han fick upp, och kunde tvärnita med det där imponerande fräsandet om skridskorna.
En dag i slutet av november kom Svanis till mig.
- Vi ska ha klasskamp mot Boström i morgon. Vore bra om du kunde stå.
Jag försökte slingra mig ur detta ärofulla men skrämmande uppdrag.
- Jag är fullständigt kass som målis, kan knappt stå på skridskor, ta nån annan.
Men jag blev övertalad i alla fall. Målvaktsutrustningen fick jag låna på Lekparken. Man fick bylta på sig där och sen hasa sig nerför backen som en stel astronaut med 40 kg skyddskläder. Hockey var jag rätt intresserad av egentligen, men det var utespelarna som var coola, inte målvakten. Utom kanske tjeckernas målis Dzurilla, han hade i alla fall ett ballt namn. Fast jag tyckte att sporten med fördel utövades sittandes i en mjuk soffa med en kopp närande te på bekvämt avstånd. Inte på det här läskiga sättet.
Hur det gick i klasskampen minns jag inte. Svanis och Benke Larsson var duktiga i alla fall och såg till att spelet förlades till de andras försvarszon. Jag kunde lugnt stå där i min majestätiska ensamhet och till slut tyckte jag inte jag var någon astronaut som hamnat fel. Jag var Vladimir Dzurilla, den oförvägne keepern, känd för sina orädda precisa passningar till backarna.
Och där kom en puck rakt emot mig, sakta, knappt styrfart hade pucken, jag kunde rädda, det var egentligen bara att stå kvar. Men jag kunde göra en Dzurilla, sätta pucken i spel direkt, så jag måttade mot den långsamt annalkande pucken, men MISSADE den totalt och den hasade i mål med hastigheten av en svårt reumatisk snigel. Jag skulle ha sjunkit genom jorden om isen inte hade varit i vägen. Jag vet inte hur klasskamperna går på Saturnus och Uranus, men jag är hyfsat säker på att det här var den största målvaktstavlan i universum.
Det var en så magnifikt klantig prestation att jag inte ens kom mig för med att känna skam och ruelse, ett ämne som jag annars var duktig på.
Dzurilla och jag blev inte tillfrågade någon mer gång att hjälpa till med klasskampen.
.
