fredag 30 juni 2017

Alexandersson


Göran P Rödholm
skriver man först 

sen därunder 
Varberg
Halland
Götaland
Sverige
Skandinavien
Norden
Europa
Världen
Detta solsystem
Vintergatan
Universum

men lugn om du glömmer nåt

vi har ju t ex
snigeln Alexandersson
hon skälls ofta för mördarsnigel
men är egentligen snäll

bara hon bär ditt brev
på ryggen 
kommer det nog fram till mig

.


Sista dan för gamla mynten


En kortväxt äldre herre med damasker och lätt vaggande gång kommer in på det lokala bankkontoret.

Med käppen vinkar han till sig närmsta banktjänsteman.

- Unge man. I morgon är det nya myntdagen. Jag har gamla mynt hemma som ni måste byta ut mot nya.

- Eh … jaha?

- Och sedlar också. Mynt och sedlar. Jag är storkund här. Förväntar mig att ni hämtar dem hemma hos mig och ordnar bytet utan dröjsmål.

- Alldeles. Självfallet. Vi hämtar och byter. Var förvarar ni dem?

- Var? I en 50-meters torrlagd simbassäng förståss.

- Ha ha. Den var bra. Och hur var namnet?

- Joakim von Anka. 


.

måndag 26 juni 2017

När fröknarna inte såg


när fröknarna på
Lekis inte såg                                                                   
kröp jag in
i betongrören

som ledde bort
vårvattnet under
vägarna

det var 
förbjudet 
och äckligt och 
jag vågade inte andas
när jag 
cellskräckkröp i den 
blinda tunneln

för ynnesten att få
ryggdunk
av dom andra som
väntade vid
mynningen därframme

ingen råtta kom

och någonstans i dyn där
hittade jag en penna



.

söndag 25 juni 2017

Praha


en samling om
Prag har jag gjort

bodde på hotellet
med den simmande hajen

hakade upp min
trasiga vänsterhand

och började måla
ord med den högra

museet Karluv Most
spännande över Moldau

alla gatuskyltar är
smyckade med skalbaggar

jättebarn av sten
kryper runt på Kampa

och en båt försvinner
genom floden i fönstret

uppför kullen blir det större
och större hål i människorna

Kafka själv delar en
staty med Gregor Samsa

på Café Louvre ett undanskymt
skrivbord med mig

och John Lennon ler
tvärs genom muren

från borgen som når upp i himlen
hänger lipande djävlar ner

Strahovklostret i skuggan
brygger svart gott öl

och träden här är tunga
av drömmar och kastanjer

på Vysoky Dum kan man sitta
i en trädgård som är gul

och en konstnär står på lilla
torget och heter Francesca

ett litet ljus av allt
detta samlade jag in


.



lördag 24 juni 2017

Missommar


På Facebook har någon lagt ut en inspelning av en man som ondgör sig på oskicket att säga Missommar. Han är en karl från Dalarna och har ringt in till radion i något sådant där program där man får några minuter på sig att säga sin hjärtas mening om nåt. Och dalkarlen hade alltså synpunkter.
Det heter ju inte "Missommar"! De e ingen jäkla katt de handlar om! Midsommar heter det, med ett tydligt D i mitten, hur svårt ska de vara att fatta det? I den stilen höll dalkarlen på och jagade upp sig. 
En klassiker detta, en inspelning från länge sen, och något som det väl är meningen att man kan skratta åt nu.

Men jag funderade lite på det här. Man kan ju hålla med honom i sak. Att glömma D:et i detta ord är ju en miss. Men tungan vi har, den hushållar vi mycket med. När man har formulerat sitt M och I är det mycket lättare att gå direkt till S i stället för att åbäka sig och ta ett D först, innan man går till S, för då måste man väcka tungan först och säga hörrudu din latmask, rappa på och ta ett D. Säger man Missommar behöver tungan knappt gör nåt. För att ta med ett D måste tungan gäspande ta sig ur sin paulun och med en gymnastisk sträckning dunka i framtänderna.

Onödigt med den extra ansträngningen ju, tänker de flesta. Folk hajar ju ändå. 
Men mot detta protesterar dalkarlen häftigt. Det räcker inte med att göra sig hjälpligt förstådd, man måste också säga som det heter. Annars kommer folk till slut inte förstå att det handlar om MID, en fest MITT i sommaren, när sommaren står på sin kulmen osv.

Fast här får jag nog invända lite mot dalkarlen. MITT i sommaren skulle väl innebära i mitten på juli, en 2-3 veckor senare. Det är ju juni-juli-augusti som är sommarmånaderna. Det vet ju var och en som sett Jenny Nyströms teckningar av årstiderna.

Ha! utbrister då dalkarlen på dalkarlars rättframma vis. Det där bestämmer inte Jenny Nyström. Mitten på sommaren är på årets längsta dag, när det är Sommarsolstånd. Och det inträffar vid just denna tid då vi firar midsommar. Därför ska det heta MIDsommar och inget annat!

Jo, visserligen, genmäler jag, men när man uttalar ordet kan man jämväl tänka sig en viss-

- Hur ska ni ha det, ropar härvid tungan, ska jag svinga mot framgaddarna eller fortsätta kvarta i bingen?

"Kvarta", ropar jag, samtidigt som dalkarlen ropar "svinga".

Varpå nämnda tunga salomoniskt och halvsnarkande gör ett halft utfall mot framtänderna, denna dag då dagen är som längst på året och missarna som flest hos bråda festfirare och majstången står som högst och mest lövad mot den blåmulna himlen.

.

onsdag 21 juni 2017

Sopprot och aluminium


Partiledningens principiella hållning är att ingen person som nyligen dömts för våldsbrott kan eller bör företräda vårt parti i riksdagen”.

Det är ett uttalande från pressekreteraren i ett svenskt riksdagsparti. Med anledning av att en av deras partitoppar nu riskerar att dömas för att ha slagit till en 20-årig man i ansiktet i en krogkö förra året. Vad den här partitoppen har för namn kanske inte spelar så stor roll, men vi kan kalla honom för … ska vi säga Sopprot?

Titta på uttalandet. Så uttrycksfullt. Och så där kort och komprimerat som politiska uttalanden alltid är. Så att man säger det man menar utan att säga det man menar. Om ni förstår vad jag menar. Vi kan ju titta lite närmre på det här uttalandet.

i riksdagen, står det. D v s det går alldeles utmärkt att företräda partiet i kommunalfullmäktige och precis överallt i landet, bara inte just i riksdagen.

våldsbrott. Och det gäller alltså bara våldsbrott. Storbedragare och förskingrare är hur välkomna som helst att sitta i riksdagen för vårt parti.

nyligen dömts. D v s partiföreträdare som går runt på stan och slår folk i ansiktet tar vi väldigt allvarligt på och det är först några månader efter domen som vi tar in dem igen på centrala poster i partiledningen. När allmänheten glömt bort alltihop.

principiella hållning. D v s det här är inget löfte att vi tar avstånd på detta sätt. Bara en hållning. I princip. Och en princip kan man ju strunta i om något annat förhållande överväger. Som t ex förhållandet att vi egentligen tycker det bara är bra att våra partiföreträdare pucklar på människor som inte ser ut som oss. Bara vi kommer undan med det. 

Det blir ju väldigt långt att skriva allt det här i ett uttalande förstås. Så man kan ju förstå att partisekreteraren valde den där korta versionen.

Oavsett om Sopprot blir fälld eller inte, är det ju tydligt att han är alldeles förföljd av rättsväsendet och massmedierna. År 2012 var han inblandad i det som har kommit att kallas Järnrörsskandalen. En kvällstidning avslöjade då att han och två andra ur partitoppen, som vi kan kalla Sopprot 2 och Sopprot 3, två år tidigare hade varit inblandade i ett bråk på stan med några andra personer och då använt sexistiska och rasistiska tillmälen samt beväpnat sig med järnrör. 

Upprörande anklagelser, som partiledningen bestämt tillbakavisade. Det var ju de andra som attackerade oss ju! Då presenterade kvällstidningen en film, där hela bråket var inspelat och tydligt visade hur de tre vräker ur sig sagda tillmälen kryddade med många svordomar och tillgrepp av nämnda järnrör. Men filmen genomskådades raskt av partiledningen som ett uppenbart falsarium alltihop, med enda avsikt att skada Partiet.

Filmens ägare visade sig då vara en av Sopprötterna själva, som tydligen spelat in det hela med sin mobil och som kvällstidningen på något sätt kommit över. Njae, kanske inte falsarium i så fall, tillstod partiledningen, men är den inte lite oskarp där, man ser ju knappt hur Sopprot 2 knuffar den den där mannen. 

Och förresten hände det här ju 2010, innan Partiet kom in i riksdagen. Lite preskriberat på nåt sätt. Hur skulle våra tre partiföreträdare veta att de något år senare skulle komma att bli partiföreträdare, när de nu som civila drog runt på stan som ett gäng ligister, vilket de alltså inte dragit runt som.

Dessutom, utbrast partiledningen, är det helt uppåt väggarna att kalla denna händelse för Järnrörsskandalen. Man ser ju tydligt att rören var av aluminium.

I det nu aktuella brottmålet uppger vittnen att 20-åringen i krogkön hade sagt ”var det kul med järnrören?”. Det är klart att det måste ha tett sig provocerande för Sopprot att bli påmind om den där gamla historien på ett sånt lögnaktigt sätt. För det var ju som sagt inte järnrör utan aluminiumrör som han inte hade haft i händerna.

.


tisdag 20 juni 2017

Honky Tonk Blues


tystnaden
satte mig på plats här
så jag inte skulle komma bort

i gnisslet
mellan ackorden

pennan min enda tunga i mun

ett
barn bakom
stormarna av ord
med näsan tryckt mot glaset

som ett trygghetslarm för huggorm

om så bara ett ögonkast
kunnat ändra allting åter
en sak som sas eller inte sas
förblommat vissnad i min mun

det hända ändrat och aldrig hänt
eller äntligen hänt om du vill

och ge min blues adjö
oh yeah
oh yeah yeah yeah

för pling och för plong
jagar vargen i magen
smulorna
i regn

leta upp dom 
skärrade fåglarna
alla nerskjutna försök

och grummelgölar i mig

spela för dom
Little Richard och Chico Marx

ta ut tonerna
ta ut soporna
ta ut mig dit
jag lyssnar liggande

en blå och blåsande himmel
stålmannens hesa saxofon

en solstråle hittad i ett brännglas

så sjunger jag en blues i den
svarta våren
för vem som än följt mig hit

.

Vladimir Dzurilla och jag


Vi spelade klassmatcher i skolan. Från 1:an till 9:an. Men det var väl de på mellanstadiet jag minns mest, 4-6 klass. Då vi hade Kjellstrand som klassföreståndare. Varje termin kom vi överens om speldagar, så att alla klasser fick möta varandra, och sen blev det en totalsegrare för fyrorna, en totalsegrare för femmorna osv. Vårt lag var ganska bra och vann ofta men inte alltid. Vi kunde förlora mot Boström t ex. Lagen fick namn efter klassföreståndaren.

En lustig grej var att vi kallade de här matcherna för klasskamper. Ja, det var ju en kamp mellan två klasser. Och det hette ju landskamp när två länder möttes. Det var först när vi blev lite större som vi förstod att när Lenin och grabbarna pratade om klasskamp så menade de något annat än att Kjellstrand och Boström skulle drabba samman. 

På vårterminen var det klasskamp i fotboll, på höstterminerna i hockey. Fotboll spelade jag ofta, men hockey var nåt man såg på teve. Jag förstod aldrig hur man kunde stå upp på såna där blanka rör. Än mindre åka på dem. De vek sig ju bara. 

Som tur var hade vi bra hockeyspelare i klassen. Berra Österberg och Hasse Ramm t ex. Och Benke Larsson, han var ju briljant i alla sporter. Svanis var dock den skickligaste skridskoåkaren, jösses vilken fart han fick upp, och kunde tvärnita med det där imponerande fräsandet om skridskorna.

En dag i slutet av november kom Svanis till mig. 
- Vi ska ha klasskamp mot Boström i morgon. Vore bra om du kunde stå.
Jag försökte slingra mig ur detta ärofulla men skrämmande uppdrag. 
- Jag är fullständigt kass som målis, kan knappt stå på skridskor, ta nån annan.

Men jag blev övertalad i alla fall. Målvaktsutrustningen fick jag låna på Lekparken. Man fick bylta på sig där och sen hasa sig nerför backen som en stel astronaut med 40 kg skyddskläder. Hockey var jag rätt intresserad av egentligen, men det var utespelarna som var coola, inte målvakten. Utom kanske tjeckernas målis Dzurilla, han hade i alla fall ett ballt namn. Fast jag tyckte att sporten med fördel utövades sittandes i en mjuk soffa med en kopp närande te på bekvämt avstånd. Inte på det här läskiga sättet.

Hur det gick i klasskampen minns jag inte. Svanis och Benke Larsson var duktiga i alla fall och såg till att spelet förlades till de andras försvarszon. Jag kunde lugnt stå där i min majestätiska ensamhet och till slut tyckte jag inte jag var någon astronaut som hamnat fel. Jag var Vladimir Dzurilla, den oförvägne keepern, känd för sina orädda precisa passningar till backarna. 

Och där kom en puck rakt emot mig, sakta, knappt styrfart hade pucken, jag kunde rädda, det var egentligen bara att stå kvar. Men jag kunde göra en Dzurilla, sätta pucken i spel direkt, så jag måttade mot den långsamt annalkande pucken, men MISSADE den totalt och den hasade i mål med hastigheten av en svårt reumatisk snigel. Jag skulle ha sjunkit genom jorden om isen inte hade varit i vägen. Jag vet inte hur klasskamperna går på Saturnus och Uranus, men jag är hyfsat säker på att det här var den största målvaktstavlan i universum. 

Det var en så magnifikt klantig prestation att jag inte ens kom mig för med att känna skam och ruelse, ett ämne som jag annars var duktig på.

Dzurilla och jag blev inte tillfrågade någon mer gång att hjälpa till med klasskampen.

.

lördag 17 juni 2017

Den gamle sjömannen, del 2


Just det. Jag gick alltså ut på Spotify. Kollade upp gamla godingar från 50- och 60-talet. Bland annat Tommy Steeles poplåtar. Han var några år i slutet av 50-talet en utmanare till själve Elvis Presley, i Europa åtminstone. Och i låten ”Water, water” kan man höra Tommy Steele sjunga:

Well, it´s water, water, everywhere
And not a drop to drink
So tell me now
Oh, what else can a poor fellow do
But sit right down and think

Think about some tea
Even if I wanted to be
A tee-totaller
It´s only the salty sea
Between the drink and me

It´s just like water, water, everywhere
And not a drop to drink
So tell me now
Oh, what else can a poor fellow do
But sit right down, on the deck, and think

Just det! Det var förstås den låten från 1957 som jag hört och som pinglade till i mig
när jag läste Coleridges ”The rime of the ancient mariner”! Tommy Steele  - eller någon av hans två medförfattare Lionel Bart och Michael Pratt - måste alltså ha läst denna gamla dikt från 1798. Och sångjaget är också en sjöman, sitter på däck och funderar kring havet.

Så roligt att göra denna upptäckt! Och Tommy Steele, förresten, låter det inte lite taget? Ett artistnamn? Ja, det var det. Han föddes som Thomas William Hicks. Det där med stålet kom från morfar som hette Stil-Hicks. Var skandinav enligt google (norrman, låter det som).

Elvis Presley sägs aldrig ha satt sin fot i England, men enligt samma google var Elvis i London en dag 1958, då han var tillsammans med Tommy Steele som ville visa honom staden. Skulle ha varit roligt att se det. Den tidens två rockkungar gluttande på Buckingham Palace som värsta turisterna. Undrar vad de drack? A nice cup of tea?
Det är i alla fall det han sitter och längtar efter i den här låten. "Think about som tea". Vatten, vatten överallt men inte en droppe går att dricka.

Jag kom senare på att Tommy Steele inte är ensam. Även Iron Maiden gjorde en låt på det här temat. Den hette t o m ”Rime of the ancient mariner” och finns med på deras album Powerslave från 1984. Men den låten har jag aldrig lyssnat på. Iron Maiden är ett hårdrockband. Inte riktigt min tekopp. 


.

fredag 16 juni 2017

Den gamle sjömannen, del 1


När jag läste engelsk litteratur på Stockholms Universitet på 70-talet stötte jag på någonting som jag vagt kände igen, när jag läste en dikt. 

Det var något bekant ur den långa dikten ”The rime of the ancient mariner” (Sången om den gamle sjömannen). Dikten skrevs 1798 av Samuel Taylor Coleridge och publicerades i samlingen ”Lyrical Ballads” som han skrev tillsammans med William Wordsworth. ”Lyrical Ballads” blev banbrytande. Med den gjorde romantiken sitt intåg i engelsk poesi.

Diktsamlingen inleds med just denna dikt. Den är på rim, ganska lång och handlar om den gamle sjömannen som hejdar en bröllopsgäst, som just ska in till festen och sjömannan tvingar honom att i stället lyssna till en otrolig historia om sitt liv.

Historien i korthet:
Han var kapten på ett fartyg på Stilla havet och råkade ut för en storm. När de kom ur stormen, sköt han en albatross som länge följt efter fartyget. Besättningen blev bestörta, det var ju albatrossen som hade hjälpt dem ur stormen! Det blev nu i stället kav lugnt på havet, de låg alldeles stilla och i den heta solen dog alla på fartyget av törst. Alla utom kaptenen, som räddades mirakulöst. För att sona sitt brott att ha dödat en av Guds oskyldiga (och dessutom lyckobringande) varelser, måste han därefter ägna sitt liv åt att gå jorden runt och berätta sin historia. I sedelärande syfte för andra.

Det som vagt slog an en sträng att ”det här känner jag igen”, var något i de här tre stroferna.

Day after day, day after day,
we stuck, ne breath, ne motion,
as idle as as a painted ship
upon a painted ocean.

Water, water, every where
and all the boards did shrink;
Water, water every where
ne any drop to drink.

The very deeps did rot: O Christ!
That ever this should be!
Yea, slimy things did crawl with legs
upon the slimy sea.


Något av detta påminde om nåt jag hört för länge sedan. Men vad? Det hade jag inte en susning om. Inte förrän jag många år senare gick ut på Spotify och hittade …

(forts i nästa blogginlägg)